20/3 2025
Maj 12:an i Kungsten i Göteborg
Stället ska ha funnits sedan hösten före pandemin. Det ligger off Majorna ett par hundra meter från en spårvagnshållplats, är inte helt lätt att hitta. Detta spartanskt inredda aktivitets och kulturcenter i två plan består av tre rum, varav konsertlokalen har en kapacitet på 150 personer. Har länge varit nyfiken på deras evenemang. Besökte dem första gången förra månaden. Hade då tid och lust att lyssna på en utsökt tribut till Burt Bacharach, ett program profilerna Martin Schaub, Patrick Rydman och Anci Hjulström satte ihop redan för 30 år sedan när de träffades på Musikhögskolan. Ska Inflikas att vad beträffar scener i Göteborg med omnejd, är jag övertygad om att det inte existerar ett motsvarande utbud någonstans i Norden. Inte minst jazzälskares behov är osannolikt väl tillgodosedda, till den grad att krockar är legio. Just denna högst subjektiva spaning och bristen på recensioner från dessa gig, ventilerades i samtal med Mia Samuelsson (musiker och tidigare bokare på Göteborgs Kulturkalas).
De som ansvarar för verksamheten på Maj 12:an är engagerade i Kören, husets egen kör som framträder efter paus, denna kväll när man lockar med ny musik från Harriet Ohlsson. Martin Hamrén heter körens entusiastiske ledare, tillika driftansvarig på Maj 12:an, vars karismatiska dirigering smittar av sig på publiken. Att torsdagskonserten sammanfaller med vårdagjämning poängteras inför fullsatt auditorium som klämt in sig i stolsraderna.. Efter att ha bevistat evenemang här återvänder eller stärks (beroende på var man befinner sig) livsandarna. Vardagens bekymmer hålls på avstånd. Stämningen kan påminna om en slags naturlig extas, ett glädjerus inte olikt en gospel-sammankomst..
Harriet Ohlsson, artisten som stod i centrum, hade bjudit in undertecknad. Har hört henne musicera i teateruppsättningar och berömde sången och uttrycket i en tribut till Aretha Franklin på Musikens Hus i höstas, vilket förmodligen artisten noterat. Vokalt och genremässigt har hon ett imponerande brett register. Innovativa 46-åringen har gett sig på åtskilliga genrer. Mest omtalad är sannolikt uppfinnandet av en ny, den minst sagt udda hybrid döpt till lounge-metal hon var med om att skapa med Hellsongs.
Hennes band består av Klas-Fredrik Torson på beats, Gustav Svedung på keyboard och kör samt den flitige Henrik Cederblom på akustisk men uppkopplad gitarr. När man stöter på den sist nämnde, vilket gjorts relativt ofta, är det i princip en garantistämpel. Ny musik med svenska texter lanseras av kvinnan på scen. Att påstå att ”beatmaster” dominerade ljudbilden är ingen överdrift. Ohlsson erkände att också hon gillade gillade apparatur, att trycka på knappar. Torson var verkligen en fena på att anföra i rytmiskt spännande groove i en minimalistisk anda. Merparten övriga instrument smälte in i konceptet. I ett par låtar hade upphovsmakaren valt att låta honom vara overksam, vilket alstrade en effektfull kontrast. Ska poängteras att aftonens affischnamn inte bara sjöng, samplade och skötte tekniska hjälpmedel hon hade vid sitt bord. Spelade också emellanåt på en stor blockflöjt och sopransax.
Deras publikfriande framträdande roar, berör och får pulsen att slå snabbare genom stampa takten-melodier.. Och i mellansnack och texter, lika fyndiga som rörande, bjuds vi på Ohlssons lakoniska, fast ändå bejakande filosofi. Livsvisdomen för henne handlar om att acceptera, rent av ge upp och framför allt om att väga släppa taget. Existentiella texterna är antingen djupt originella eller allmängiltiga.
Det sjungs med oemotståndlig emfas. Sprudlande huvudperson i hatt övertygar genom konturer av passionerad kreativitet och sin klara, uttrycksfulla stämma. Att framföra så här personligt finurliga tankar till ett slags minimalistiskt elektro-beat och över det finurligt garnera, visade sig vara en bejublad framgångsformel. Positiv energi flödade!
Texternas budskap förklarades genomgående. Fäster mig vid singeln Sån du e , en fantastiskt tänkvärd text om en äldre person vars trofasta vänskap betydde mycket för den bekymrade unga vuxna Harriet och en medryckande, explicit låt vars refräng löd ”Jag vill bara ligga med dig”. Vikten av självständighet betonades, liksom en tro på att vi delar gemensamma bördor bortanför ensamhet. En av alla de covers hon gjort om är Thåströms Stå aldrig still från 1989 ,som vi fick i en ytterst avskalad och extremt dämpad version. I ett par låtar klev som antytts gitarrist Cederblom fram som ensam ackompanjatör. Effektfullt när soundet överlag är dansant med drivande bas som kan påminna om trance i medium tempo.
Efter paus framträder Maj 12:an kör bestående av cirka trettio personer, varav några turades om att vara solister/ försångare. I enstaka tolkningar ackompanjerades de av exempelvis Eva Kruse eller Henrik Cederblom. I övrigt sjöngs till instrumentala bakgrunder. Repertoaren hämtas mestadels från hits i rockhistorien. Svartklädda kören strålar av eufori, ägnar sig emellanåt åt snyggt synkad koreografi fast de står tätt sammanpressade på scen. Uppskattade definitivt arrangemangen, energin och rösterna (även om jag inte blev fullt lika rörd som jag hade föreställt mig). De går ut med ett trumfkort i form av Iron Maiden-hit, vars karaktäristiska ylande avlägsnats och istället gjorts till Hellsongs-idiom. Fräscht och kul!
Försökte hänga med och anteckna vad jag kände igen. Vi förunnas jublande körtolkningar av exempelvis Space Oddity (D. Bowie) vars övergångar och tonartshöjning torde vara exemplariskt för en så här elastisk kör, poppigt klämmiga och kluriga Brown Eyed Girl (V. Morrison) och Love The One You´re With ( S. Stills). För sist nämnda snärtiga dänga av Stephen Stills utdelas extra stjärna för lyckat arr. Fraserna på slutet satt perfekt. I annan lyckad sekvens utkristalliseras ett tonfall som påminner om Björk. Kan hålla med glädjespridande körledare att Härlig är jorden är psalmbokens vackraste psalm. Minns jag rätt hade refräng från What A Wonderful World inkluderats. Men även om jag saknar tro, tillhör jag dem som inte är vidare förtjust i att psalmer hottas upp. Tyckte sålunda att trummaskinskompet var malplacerat.
Avslutningen var minnesvärd. Den gick i reggae-takt. Man utgick från Three Little Birds av den främste av dem alla, det vill säga Bob Marley förstås. Med tanke på hur refrängen lyder hade man i den lagt in en strof från vad som blev Bobby Mc Ferrins signaturmelodi. Och i extranumret återvände Harriet & Henrik till scen för att framföra Hand i hand tillsammans med den kör som gjorde publiken hänryckt. Håll koll på utbudet hos denna avsides belägna arrangör. Här verkar det ofta hända grejer på scen vilka ger en välbehövlig injektion av livsglädje.