Musik

30/5 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Måste erkänna att jag senaste tiden besvärats av prokrastinering, trots att förlamande självkritik vanligtvis inte gör sig gällande i skrivprocessen. Finns alldeles för många ursäkter att ta till. Behöver kämpa emot denna defekt för att kunna skildra en synnerligen rikhaltig konsert om vilken jag hade ringa förkunskaper. Vad som i en anda av avantgardism skulle kunnat bli alltför skrynkligt och konturlöst, blev istället till en fräckt förlösande succé. Att förväntade takter av kakafoni i marginalen ingick i konceptet förstärkte snarast en exalterande helhet.

Pianisten och kompositören Mattias Risberg har i princip gått under min radar. Hört honom live senaste åren på BAS och Brötz och läst intervju med honom om storskaliga Mining-projektet. Upprinnelsen till det var en beställning från Lindesbergs Kommun vars grundplåt kom från ett generöst arv. Boende och uppväxt i ett område i Bergslagen känt för sin gruvhantering valde frilansaren gruvdrift (jobbat en månad i gruva) som utgångspunkt för komponerandet av ett antal sviter. De fyra första har dessutom uruppförts på ett gruvområde utanför Guldsmedshyttan. Under konserten med sin tvära kast får vi lyssna på musik ur de fyra skivor som gjorts plus en ej utgiven svit. Inte sällan befinner sig soundet någon annanstans än i jazzens domäner, vilket kommer redogöras för närmare.

Liveupplagan av Mining går under beteckningen XL eftersom den innehåller fjorton personer inklusive bandledaren plus far och son Storm på ljud och video samt hans bror som turnémanager. På scenen huserar 64-åringen vid flygeln och sitt rhodes. Därifrån presenteras Sten Sandell på recitation och liveelektronik, vokalisten Jennie Abrahamsson, rytmsektionen bestående av giganterna Dan Berglund (kontrabas) & Morgan Ågren (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon), David Stackenäs (elgitarr), stråkar i form av violinisterna Eva Lindal och Josefin Runsteen samt cellisten Leo Svensson Sander och på träblås Fredrik Ljungkvist och Per Texas Johansson. Blåssektionen kompletteras av trombonisten Mats Äleklint samt Susana Santos Silva på trumpet. Med något enstaka undantag har jag lyssnat på samtliga tidigare , inte minst live. I några fall sedan 90-talet! Flera av dem driver eller ingår i prisade konstellationer och har turnerat globalt.

Utan att upplösas i fritt flygande beståndsdelar är sviterna till sin struktur avancerade kreationer, vilka inte automatiskt lockar stora skaror. Förvisso oavbrutet spännande för öppna sinnen. ( Parallellt pågick en förhållandevis kändistät stödgala på Pustervik för affären MUG.) Publiken uppgick ändå till en nästan godkänd numerär. I och med att så mycket hände under två set vill jag ge mig på ett slags associativt referat kryddat med omdömen. Ljudet mixades förtjänstfullt, lyfte fram varje instrument, gjorde mig stundtals osäker på vilka instrument som framställde features. Raffinerat!

Angenämt försynt inledning med vidlyftig recitation till en dominant, minimalistisk slinga. Lägger märke till en anstrykning av Stravinskij, en av influenserna angivna i PR-materialet. Övergår till ett beat vars förföriska puls minner om Zappa-hitten Peaches En Regalia. Exalteras av ett sound med förbindelser till konstmusik, progressive och symfoniska utvikningar. Då det i ett tidigt skede sjungs på tyska är man benägen att lägga in Krautrock som ytterligare en stilistisk jämförelse. Det skevar och spricker upp i ett eruptivt solo på trombon. Vad som stundtals riskerar att kantra tar sig ut ur tunneln, visar sig inte sällan svänga oerhört. Fäster mig vid Jennie Abrahamssons Kate Bush-aktigt svävande stämma och ett glänsande ensemblespel. Titellåten Magnitude The World från senast släppta svit – planerat som ett requiem med tanke på invasionskriget i Ukraina, klimatförändringar etc. – är definitivt en hit Den följs upp av drömskt alster som vecklar ut sig i en sinnrik konstruktion där Zappa-kopplingen återkommer. Musiken nystas in i ett dissonant parti varvid brasset sticker iväg, till synes oorganiserade. Registrerar fantastiskt basspel. Enligt en musiker i publiken kan udda tonspråk spåras till exempelvis Gentle Giant.

Andra set introduceras genom Per ”Texas” Johanssons melodi på klarinett jämte stråkar i en virtuos vibe. Gitarristen Stackenäs utbroderade solo därpå får mig att tänka på Alan Holdsworth och dennes innovativa storhet. Risberg driver på på rhodes assisterad av inspirerad rytmsektion där Ågren ger oss maximalt ös. Delikat feature levereras av Ståhl, varvid ett framrusande tema doftar Genesis. Oj vad stimulerande det är att lyssna och hänga med i skiftningarna! Identifierar en loopad slinga som tycks förekomma upprepade gånger och föra in minimalism á la Steve Reich i detta eklektiskt bedårande universum till brädden fyllt av infall. Noterar upphetsande duell emellan Ljungkvist och Santos Silva. I en avdelning uppstår ett krängande groove, återupplivar hur det kunde låta om Material. Vi förflyttas vidare med hjälp av ett bombastiskt intro för att hamna i en minst sagt spräcklig sekvens. Harpan manövrar fängslande i framkant.

Blir lycklig av hur olikartade sviter framförs av synnerligen framstående improvisationsmusiker. Ett oemotståndligt sprittande beat kreeras, övergår i solo på kontrabas vars snabba tempo och ton jag associerar till danske ikonen NHÖP. Urskiljer en upprymd konversation vibrafon – rytmsektion i en mycket minnesvärd tilldragelse som stundtals har drag av avantgardistisk happening. Inte utan att man i spretande solon av Ljungkvist tänker på exempelvis Albert Ayler. Vi får höra ett flertal bärkraftiga alster ur sviten Krantzkommun. Finalen tar ner intensiteten genom en lyrisk klang. Hålls i en vacker, lätt vemodig stämning anförd av stråkar, vilket erinrar mig om berömda soundtrack skapade av Michael Nyman. Sprudlande, utbuktande extranummer haglar av referenser: Fragment från Nusrath Fatteh Ali Khan, Healing Power live med Carla Bley, metriken hos King Crimson, Gil Evans & The Monday Night Orchestra i Live At Sweet Basil och Zawinul Syndicate poppar upp i mitt huvud. I ett extatiskt moment tar rytmtillverkare Morgan Ågren över, bjuder på uppvisning. Kontentan av min associativa text är att sviterna med sin arsenal av influenser gjorde succé när de framfördes live av ett makalöst kollektiv.

29/5 2024

Stora Teatern i Göteborg

Kvinnorna som tagit sitt namn efter hyllat album av supertrion Dolly Parton- Emmylou Harris- Linda Ronstad bildades för några år sedan. På hemmaplan hade de inför ett par hundra hängivna fans inklusive familjer, release på sin andra skiva Well Of Time förstärkta i ett antal av sina låtar av kvinnokollektivet Göteborgs Countrykör. Medlemmarna heter Agnes Åhlund, Hannah Shermis och Lea-Marie Sittler. Av dem har jag kommit i kontakt med Åhlund bland annat i egenskap av teatermusiker, vokalist i Björn Petersson kvartett, en av stämmorna i Åkervinda och som hårdför och humoristisk feminist i duon Glitterfittan. Shermis är sångerska, låtskrivare, körledare och medlem i folk noir-duon Elkdstorm. Uppfattade jag presentationen av henne korrekt kommer hon ursprungligen från USA, blev därigenom lanserad som en äkta americana-musiker. Sittlers rötter finns i Stuttgart. Och hon kan visa upp en palett av uttryck och roller som exempelvis innebär att vara lärare, körledare, kompositör av filmmusik, improvisationsmusik på saxofon samt soloprojektet Lea & The Loved Ones.

Lyckade releasekonserten genomförs utan paus. Med två extranummer inräknade varar den i närmare en och en halv timma. Trion står vid scenens mittpunkt samlade kring en gemensam mikrofon med perfekt ljudupptagning. Några positionsförändringar vidtas beroende på vem som sjunger lead, eller om specifik stämma framhävs. Agnes trakterar cittra medan Lea-Marie spelar akustik gitarr och Hannah huvudsakligen banjo som ett par gånger byts till dulcimer. Noterar flinkt musicerande där banjon får sägas ha den viktigaste funktionen när det handlar om bluegrass. Många stränginstrument på bekostnad av rytmsektion och piano ackompanjerar således bländande vokala harmonier. Kan inflikas att det var premiär för min del vad beträffar My Dear Companion. Hade tidigare hört endast någon enstaka låt, vilket räckte för att lust skulle uppstå. I motsats till min initierade vän vars bilder jag publicerar förekommer det inte heller särskilt ofta att jag live lyssnar på liknande tongångar, vilket kan vara en avgörande orsak till att konserten inte riktigt fastnade på det sätt jag hade trott.

Utan att göra samma starka intryck som sina förebilder måste fastslås att stämmorna i förening äger trollbindande kvaliteter. Tre kristallklara röster vilka kompletterar varandra optimalt. Påpekar själva att vackra melodier blandas med den jädrar anamma-känsla som på det språk de uteslutande sjunger kallas ”grit”. Några egna original fogas sömlöst samman med traditionella countrylåtar, vars härkomst ibland leder tillbaka till inspirationskällorna Carter Family och Bill Monroe. Som bonus dessutom två ännu ej inspelade låtar.

Att kören på tjugo personer backar upp i en längre avdelning var givetvis också en trevlig bonus. De skulle i och för sig kunna ha visat framfötterna än mer, ur akustiskt hänseende inte nöjt sig med att bara vistas i bakgrunden. Med ett par dagars distans minns jag med välbehag särskilt ett par gospelaktiga dängor. Ur den klokt planerade repertoaren fylld av både eftertänksamma och riviga sånger ska titlar som Grant Us a Season, Mother, Yonder A Mountain och hjärtknipande Hard Times Come Again No More framhållas extra.

26/5 2024

Stora teatern i Göteborg

Martin Hederos oerhört framgångsrika karriär står på minst tre ben: bandmedlem, ackompanjatör samt soloartist/ kompositör. Värmlänningen har förmodligen ägnat mest tid åt rock, först i kortlivade kultbandet Nymphet Noodlers och sedan under lång tid i återuppståndna TSOUL (invalda i Swedish Music Hall of Fame) med somliga turnéer förlagda utomlands för att därpå gå vidare till än mer prisade genrefria superkvartetten Tonbruket parallellt med oortodoxa Hederosgruppen vars äventyrliga jazz belönades med hela tre prestigefyllda utmärkelser i fjol. Ibland ingår han dessutom i experimenterande Fire Orchestra. Den andra pelaren har byggt upp genom ytterst begåvade samarbeten med bland andra Ane Brun, Nina Ramsby, Anna Ternheim, Nina Persson, Sofia Karlsson, författaren Marit Kapla samt Mattias Hellberg (duon Hederos & Hellberg).

Därtill kan vi ibland förunnas få möta klaviaturspelaren på egen hand. Då sitter han vanligtvis vid en flygel, framför egna och andras verk. Några månader före pandemins utbrott i landet i samband med föreställningen Stjärnenätter på Storan, skänkte Hederos mig hans cd Piano solos från 2017. För Nästa album betitlat Era spår erhöll han en Grammis i kategorin jazz, trots att han inte anser sig vara någon jazzpianist. Vidare har detta ofattbart mångsidiga snille tillsammans med Irya Gmeyner skrivit musik till uppmärksammade tv-serier och film (Tunna blå linjen med flera) Och när jag träffade 51-åringen på Utopia härförleden gjordes reklam för C/O Satie, ett projekt han verkade mycket nöjd med. Hur många gånger jag hört honom live? Kan erinra mig minst femton gånger.

Vad han gör i ett program centrerat kring mer eller mindre ikoniska pianostycken av Erik Satie (1866-1925) i diskret samarbete med skivans producent Anton Sundell, är en total kontrast till dynamiska energinivån i Soundtrack och överlag tvärtemot det sound som präglar såväl Tonbruket som Hederosgruppen. Musikanten kallar i en första presentation musiken för tyst. I mina öron mer korrekt att benämna den excentriske fransmannens varumärke som återhållsamt rogivande impressionism. Snacka om att vara lätt igenkännbar stilbildare, framför allt genom numrerade verk under beteckningen Gymnopédie och Gnossienne.

Satt utmärkt nedanför teknikbåset på första balkong. Storan var denna söndagseftermiddag välfylld fast inte utsåld. Beröm riktas till de två personer som därifrån sköter ljud och ljus och Hederos passar då på att hissa Storan, håller det för troligt att det är den bästa scen han spelat på. Efter konserten uppdelad i två set skedde samtal emellan Hederos och husets chef Martin Hansson, vilket tyvärr missades för min del på grund av att jag skulle vidare till annat evenemang och behövde äta. Musiken styrs av noggrannheten i anslaget och precisionen i pauseringar. De skenbart enkla kompositionerna kräver rutinerade utövare. Roland Pöntinen begick misstaget att göra en Satie-hommage alldeles för tidigt i sin karriär.

Omgivande nyanser frambringas likt soundscape diskret av Sundell på elektronisk väg, (som lustigt nog påstods ha en bakgrund inom black metal). Till saken hör att på skivan medverkar basisten Dan Berglund jämte batteristen Konrad Agnas. Och huvudpersonen trakterade i studion inte enbart flygel, utan också philicorda orgel, preparerat piano, celesta, Juno-synt samt violin. Livevarianten av detta sinnrika experiment faller ut mycket väl. Hypnotiska atmosfären som etableras i improvisationer på den legendariske impressionistens kompositioner, bryts avsiktligt en handfull gånger. Tempo skruvas upp eller formen ändras när ramverket byts ut mot egengjord polska, brudmarsch, vals, pianomusik tillägnad naturen vid Ingesund samt ljuva ballader dedikerade till hustrun eller vänner såsom Nina Ramsby. Låtlistan är sannerligen smart sammansatt!

Musikälskaren i mig gläds åt en konsert vars minne kommer vårdas ömt. Utgår från att kollegorna från GP och Lira var ungefär lika hänförda. Att ange toppnoteringar blir en nästan övermäktig uppgift då det var helheten som skapade avstressande eufori. Utser ändå otroligt vackra Signes psalm, minimalistiska bombardemanget i Göran, Saties megahit Gymnopedie No 1 och Gnossienne No 2 till fyra ess.

Aftonstjärnan vid Lindholmen på Hisingen

23-25/5 2024

Kan inte upptäcka att jag tidigare skrivit om Dan Berglund, vilket förvånar. Utsålda releaseskonserterna på Aftonstjärnan (bevistade premiären) var minst fjärde gången jag hört honom live – Nefertiti, FOLK, visfestival på Musikens Hus. Har i min ägo cd:n Såna som vi signerad och ett ex av En järnarbetares visor inhandlad second hand. En samling av hans tidigaste alster recenserades i Kulturbloggen 2011. Nu är den prisade Berglund med sin förhållandevis sparsmakade produktion aktuell med sjunde skivan Liv och dikt utgiven på Kakafon Records ( ovan refererad samling ej inräknad).

På den såväl som på scen omger sig trubaduren av Henrik Cederblom på diverse stränginstrument (också ljudtekniker och producent tillsammans med sin uppdragsgivare på nya albumet), Harald Svensson på dragspel och klaviaturer, Viktor Turegård vid kontrabasen samt Erik Bodin bakom trumsetet. Många av er vet förmodligen att han som med rätta titulerar sig trubadur, rekryterat några av regionens mest framstående instrumentalister inom vitt skilda genrer. Haft äran att höra dem live var för sig på WOW, jazzklubbar, i kyrkor, festivaler, i teatrar, på Göteborgs Kulturkalas etc. Konstellationer där någon av musikerna ingått är bland andra Franska trion, Little Dragon, Eje Thelin, Entra, Den Fule, Freddie Wadling och många fler. Releasespelningarna genomförs i två set med Johannes Lundberg ansvarigt för oklanderlig akustik. Det enda som fanns att klaga på sittandes längst upp på läktaren i en intim lokal med stolt historik var bastuvärmen.

Genom att ha tillgång till låtlistan kan konstateras att samtliga visor från Liv och dikt sjungs. De kompletteras av ett par visor om den fiktiva figuren Frasse Swahn, titellåten från Såna som vi samt två väsensskilda hits från En järnarbetares visor och ytterligare några titlar. De omsorgsfullt sammansatta texterna är förstås värda att studeras i detalj. Berglund idkar numera gärna en dräpande humor med tvetydiga vändningar. Under attack påminner till sin struktur om hans i nutid mest omtalade succé Allt är idioternas fel.

En annan mycket fruktbar ingrediens tar avstamp i traditionen från Taube, Birger Sjöberg, Alf Hambe med flera, där existentiella motiv korsas med naturlyrik. Hantverkskunnandet härstammar också från kollegor som Leonard Cohen och Bob Dylan. Sångerna jag premiärlyssnar på ansluter till de två angivna strömningarna, inordnar sig smidigt i hans karaktäristiska katalog. I ungdomen fanns ju dessutom ett samröre med kompromisslösa r-are, vilket alltsedan dess gjort honom älskad av revolutionsromantiker ur flera generationer. Oklart om barden numera betecknar hållningen som ”ungdomssynder” eller som en omistlig del i en visskatt som renderande i ett tidigt genombrott.

Ska försöka att inte bli långrandig eftersom jag ämnar publicera recension av Liv och dikt inom en ganska snar framtid. Premiärspelningen av nya materialet gick precis lika bra som entusiastisk publik räknat med och som de rutinerade männen planerat. Berglund vet med sig att hantverket behärskas, utstrålar orubblig auktoritet. Förvisso överlåts åt melodimakarna Cederblom och Svensson att arra (inte minst samtliga nya alster). Oftast får musikerna agera tämligen diskreta ackompanjatörer, vilket framhäver huvudpersonens röst och personliga texter. Ett par gånger kliver de dock in i handlingen med pondus och lirar vispop eller rent av mer än så. Bildar då verkligen ett färgstarkt band, skapar groove och smyckar ut harmonier. Har inte tillräcklig koll för att säga hur ovanligt det är för senare decenniers Dan Berglund, betraktar dock spännvidden i och med användandet av trumslagare som ett utökat register. Erik Bodin löser givetvis sin uppgift galant.

Harald Svensson växlar vant emellan dragspel och digitalpiano/ keyboard medan Henrik Cederblom snyggt fyller i ett par stick. Ett talande bevis för trubadurens självförtroende kunde noteras. Han utgick nämligen från att alla ordrika texter hade memorerats och saknade därför hjälpmedel. När han i andra set rejält kom av sig i visa med Tom Waits-stuk lånade en kvinna ur publiken honom texthäfte. Den missen påverkade inte alls kvalitén, ökade däremot kommunikationen med hängivna åhörare.. Att kalkylera med rungande respons tyder också på ett stort mått av självförtroende baserat på erfarenhet. I repertoaren har nämligen två extranummer lagts in varav finalnumret utgörs av bitska Nattvandrare från 1987.

Vi får reda på varje visas upphov och eventuell musikalisk influens, nycklar vilka skivköparna går miste om. En extra livebonus således! Informeras exempelvis om Midsommar att det är ett rätt otäckt barndomsminne från uppväxten i Kristinehamn där Berglund ackompanjeras av akustisk gitarr och dragspel. Dess ackordföljd och atmosfär associerar jag till en mix av Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och Balladen om briggen ”Blue Bird” af Hull. För mig låter denne lika omisskännlige som mycket kvalificerade ordsmed likt en korsning av Thorstein Bergman och Fred Åkerström light.

Låt mig nämna några absoluta höjdpunkter i en praktfull repertoar, vars rikedom av variationer ryms inom en igenkännbar form. Framhåller magiska stunder såsom drömska balladen Exodus, lyriska pärlan Såna som vi alluderandes på Nietzsche, Snillrika texten till Under attack inramad av ett mäktigt beat, en ömsint låt om kärlek samt Dan Andersson-anstrukna klassikern Våren i Backadalen. Störst jubel bryter förstås ut i kampsången vars vrede är lika aktuell idag som då den skrevs. Syftar på suget som uppstår när De mördades fria republik framförs, om arbetare som förolyckas på jobbet. Vi påminns om att skoningslöst drabbande text tillkom efter två fasansfulla olyckor på varven i Göteborg.