Musik

9/8 2024 på Linnéscenen

4

Får ånyo så att säga krypa till korset, tillstå att jag kunde varit bättre förberedd och att WOW-akter oftast fungerar som stickspår i mitt musiklyssnande (sitter ju i jury för Gyllene Skivan). Slowdive hade jag förstås hört talas om, fast djupgående kunskap saknas. Gruppen bildades i Reading 1989 och hade sin storhetstid ingående i den rörelse som lite föraktfullt kallades Shoegaze, allvarliga band med distat sound vilka hellre fokuserade blickar på sina instrument än etablerade publikkontakt. Tidigt 90-tal såg jag Ride i Göteborg, ett av rörelsens flaggskepp och drog på mig svårartad tinnitus. Musiken fängslade ändå åhörarna genom sitt förföriska tillstånd av skiftningar utifrån en sorts malande minimalism. Av någon märklig anledning väckte Slowdive avsky i skoningslösa musikpressen och bland kollegor när det begav sig, hatades rent av. Numera har de rätteligen uppvärderats. Man har varit sparsam med skivutgivning, varför det tydligen bara producerats fem stycken (varav två sedan återstarten 2014). Kvintetten har haft två långa uppehåll. Då har tre av medlemmarna istället spelat musik med annan mjukare inriktning i Mojave 3 och Rachel Goswell släppte 2004 ett soloalbum. Slowdive släppte sina plattor på Creation Records, samma bolag bland andra Primal Scream och Jesus And Mary Chain låg på.

Slowdive består av Neil Halstead på sång, gitarr och keyboards, Rachel Goswell på sång, (gitarr) och klaviatur, Nick Chaplin elbas, Christian Savill på gitarr och trumslagaren Simon Scott. Vidare finns enligt uppgift på nätet Nicholas Willes med live på trummor/ percussion. Men om eftersom jag sittande utanför taket i den sena kvällstimmen bara skådade fem personer på avstånd, kan inga klara besked ges om vem skötte trummandet. Omgående noteras tacksamt exceptionellt hög kvalitet på ljudet. Deras ljus- och nonfigurativa videoshow var ögongodis med inslag av laser. Spektakulära underhållningen gjorde det mödan värt att att stå upp och låta sig hänföras. Den tredje omständigheten som fick mig att må riktigt bra rör det faktum att man (enligt mina icke-musiker öron) föredrar att röra sig inom durskalan.

Halstead framhålls som en av Englands mest respekterade låtskrivare. Inte konstigt då att jag hade stort utbyte av min första närkontakt med detta förr fullkomligt orättvist bespottade bandet. I gruppens konsekventa upplägg står han för den vokala leveransen i par med Goswell. Det mesta sjungs på duett om jag uppfattar rätt på långt avstånd. Utmärkande för Slowdive är deras handfasta och på samma gång svävande sound. En förunderlig paradox! Shanty och Star Roving sätter ribban.

Utmärkande . Kommen så här långt in i festivalen ger de mig på den timme som står till buds för festivalens mest positiva överraskning. Lyckligtvis är det uppehållsväder efter en obehaglig skur timmar tidigare och ihållande skyfall tidigare på dagen, som i tröttsamt igenkännbar ordning gjort parken lerig trots skydd över gräset.

Blir förtjust i gitarrslingorna, vokala kvinnliga/ manliga harmonierna i stämmor införlivade i helheten, pulserande drivet och atmosfäriska stämningar emanerande från klaviaturer. Begåvat vävs mönster med smärre skiftningar, till skillnad från den mängd väsensskilda intryck Pulp serverade. Undantaget är finalen där man krämar på till max i ett uppfriskande stilbrott. Hade befarat att Slowdive skulle kunna te enformiga och att det fanns överhängande risk för orgie i diskant. Ingalunda, blev istället en lysande spelning. I slutfasen blir de avsevärt brötigare och attackerande. Finalen The Sun Hits introduceras med upplysningen ”This Song Is For You”, varvid dist-eufori utbryter i denna shoegaze-klassiker från -93.I motsats till recensionen av Pulp har inga referenser förekommit här. När man utvinner suggestiva licks i en passage leder de mig till The Cure och i än högre grad till New Order. Sekvensen för också in en fläkt av Cocteau Twins. Mycket belåten tar jag mig hem till Mölndal via presscentret. (Åker för första gången kollektivt till WOW).

LÅTLISTA: 1. Shanty 2. Star Roving 3. Catch The Breeze 4. Crazy For You 5. Souvlaki Space Station 6. Chained To A Cloud 7. Kisses 8.Sugar For The Pill 9. Alison 10. The Sun Hits (källa Setlist fm

9/8 2024 på Azalea-scenen

4

Som bekant tillhör bandet – med frontmannen Jarvis Cocker som enda konstant sedan tonårstiden – vågen av Britpop som sköljde över oss på det euforiska 90-talet. De kunde i skuggan av mediakriget emellan Oasis och Blur skörda avsevärda framgångar. Albumet Different Class toppade försäljningslistor och rankas därtill högt av kritiker, brukar hamna högt i omröstningar om bästa skivor, i förteckningar över betydande verk inom olika konstarter. Att man framför ungefär hälften av titlarna på Different Class i Slottsskogen kan ses som ett tecken på dess bärkraft. Ett antal priser har vunnits i hemlandet och till framgångarna ska läggas en mängd nomineringar. Jag såg dem 1995 på Lollipop och äger ovan nämnda listetta. Den som alltid pratglade Cocker berättar på WOW att första gången Sverige besöktes var året före och att de spelade i Göteborg första gången på Rondo -96. Bandet har inte precis varit flitiga i studio. Är jag rätt underrättad omfattar katalogen sju album, varav senaste 2001. Trots två längre perioder av inaktivitet känns denna upplaga väldigt vital.

Den reslige glasögonprydde Cocker sjunger sina texter sin vana trogen, intagandes olika positioner på scenen. Och ibland tas gitarr på, ibland ställer han sig på översta avsatsen och slår på gigantisk gonggong. Han omges av Candida Doyle på keyboard/ orgel och kör, trumslagaren Nick Banks och Mark Webber på gitarr och keyboards. Vidare finns i liveupplagan sedan ifjol Andrew McKinney på elbas, Emma Smith på violin/ gitarr samt Adam Betts keyboards/ gitarr. Inte oväntat presenterar bandledaren medlemmarna.

Kan redan nu slå fast att konserten överträffade mina förhoppningar. Musiken var betydligt mer eklektisk än jag föreställt mig och fräckt medryckande till en flott ljusshow inklusive video. Osäker på vilka budskap textförfattaren vill förmedla. Dock, väldans skickligt levereras intelligent pop i anmärkningsvärt skiftande schatteringar. Ska sägas att början blev kaotisk på grund av idiotiskt tilltag av Oskar Linnaros. Han drog över tiden på Flamingo, vilket medförde att PULP inte kunde tränga igenom under sitt öppningsnummer. På slutet gick de istället av före utsatt tid för att återvända i inplanerade extranummer med långsamt framskridande Like A Friend, vars avskalade format innebar att kontrasten blev desto häftigare när partybomben briserar. Lyckan var fullständig i publikhavet när Common People avverkas. Kan vi enas om att dängan är en av 90-talets främsta låtar? Är kass på att uppfatta upplysningar från scen. Fått veta från ett par uppgiftslämnare att den av Cocker hyllade Richard Hawley gästade på lap steel och i i PULP:s maffiga signaturmelodi. i Gillade överlag ljudet under spelningen, förvisso bitvis förvånansvärt skramligt och burkigt.

Djupdyker in i anteckningarna. Tidigt in i konserten hojtar Jarvis: ”We Need Som Magic” , vilket jag vill mena touchades stundtals. Första tillfället inträffar tidigt när Disco 2000 fyras av och får tiotusentals att känna lyckorus. Noterar att soundet, som genomgående är up tempo-beat, emellanåt ges en anstrykning av electronica. I mina öron refereras det till storheter som Happy Mondays och New Order, till och med till hur Bowie experimenterade sista åren. Vi påminns kontinuerligt om vilka intryck stommen kompositioner tagit av dansant beat. Frågan ”Are You Ready To Rave” ställs till oss. Och efter cirka 40 minuter kommer ett souligt inslag tryfferat med massvis av dist och förmodligen sampling.

Somliga sekvenser överraskar genom att utmana, med dystert anslag och gnissliga intron. En ballad featuring lap steel framförs liggandes på rygg av karismatisk frontman.. Riffas rejält av tajt konstellation i favoriter som Do You Remember The First Time? och Sunrise. Storartat gitarrsolo i sist nämnda låt. Utomordentliga rytmsektionen ger hela tiden smakfull stadga inom sina ramar. PULP håller sig med en karismatisk stilistik med sköna stilblandningar. När den tydligt textande engelsmannen levererar verser nedtonad, framkommer till och med gemensamma drag med en arty stilbildare som Lou Reed. Someting Changed till akustisk gitarr från sångaren lanseras som en kärlekssång. En av flera effektfulla kontraster till klatschiga dängor vilka går rätt in. Vi bjuds på ett fräckt stick av Doyle på klaviatur. En stark 4:a således för ett passionerat band som fortfarande känns angelägna!

LÅTLISTA: 1. I Spy 2. Disco 2000 3. O.U (Gone, Gone) 4. Something Changed 5. Pink Glove 6. Weeds 7. Weeds II (The Origin Of Species) 8. F.E.E.L.I.N.G C.A.L.L.E.D.L.O.V.E 9. Sorted For E´s & Wizz, 10. This Is Hardcore 11. Do You Remember The First Time 12. Babies 13. Sunrise Encore = 14. Lika A Friend 15. Common People (källa Setlist. fm)

Way Out West 8/8 – Flamingo

3

När det handlar om kreddighet i den mer primitiva vitalistiska fåran av rockmusik befinner sig Jack White i tätskiktet. Måste omgående erkänna att jag inte lyssnat på honom, även om jag hört talas om White Stripes. Gitarristen, sångaren, låtskrivaren, bandledaren, kompositören till filmmusik, producenten som även skådespelat är hemmahörande i Detroit, vilket framgår med emfas under de 70 minuter han avrundar första dagen på WOW. Den Grammy-belönade mångsysslaren står minst sagt stadigt, rent av speedat rörlig i de rötter MC5 och Stooges planterade för över femtio år sedan, två grupper jag sett i revival-, respektive reunion-upplaga på Liseberg (feat Wayne Kramer) och på Gröna Lund. Enligt låtlista på nätet hämtades för övrigt ett halvdussin låtar från White Stripes repertoar på WOW, bandet han bildade med sin fru sent 90-tal. För er som är ungefär lika mycket noviser som undertecknad, ska nämnas två ytterligare grupper. Dels Raconteurs varifrån White plockat två hits, dels The Dead Weather med bland andra medlemmar från Queens Of The Stoneage (bokade till festivalen men tvingades ställa in av hälsoskäl) och sångerskan från The Kills vilka framträdde under eftermiddagen. Sex plattor i eget namn har släppts, den senaste kritikerrosade utan titel alldeles nyligen.

Tyvärr saknar jag uppgift om vad vännerna i hans högexplosiva konstellation heter. Uppfattar inte deras namn när de exalterat presenteras i slutet. Minns att minst två av dem är bosatta i Detroit. Ser och framför hör en stabil basist jämte en duktig, pådrivande trumslagare samt, trevligt nog, en musiker på hammondorgel. Konserten startar alldeles efter att P J Harvey och hennes mannar tackat för sig. Orkar inte stå upp förrän sista delen och vill egentligen vila öronen, vilket sannolikt inverkar på mitt något ljumma betyg. Med några få välgörande undantag dundrar White på med en energinivå på 110%, en attityd jag inte förmår tillgodogöra mig under rådande förhållanden.. Dessutom sticker jag ut hakan, påstår att det vokala är hans svagaste gren. 49-årige old school-rockern har en i mina öron alltför gäll röst, blir stundtals tillräckligt skrikig för att platsa på Sweden Rock.

Att kalla honom energiknippe är ett understatement. När allt klaffar vill jag jämföra utlevelsen och kompet med den oförliknelige irländaren Rory Gallagher. I riffandet och rösten finns likheter. En annan parallell när otroligt potenta och tajta soundet blir fyrstjärnigt kan sträckas ut till Jimi Hendrix Experience, förvisso konstrueras låtarna alltför sällan på liknande intrikata vis som hos Hendrix. Hade önskat att det ösigt forcerade balanserades av mer raffinerade konturer.

Skulle tro att Jack White på skiva är något annat än den raka, okomplicerade glädjekick han sprider i mörkret. Orgelns rullande harmonier uppskattades. De borde också fått vara mer i förgrunden. Bortsett från några härliga sekvenser levererades snabb, skitig och överstyrd rock med fuzz, larmiga och ofta omedelbara refränger över en tajt rytmsektion. Även jag som novis kunde urskilja kvalitéer i Jack Whites hårdkörning, förvisso för oslipat och hejdlöst för min smak som helhet.

I avslutande fas inträffar flera positiva inslag, bär iväg i olika riktningar. Helt plötsligt etableras sväng accentuerat av duktige trummisen. Vi får en behagligt stötig blues, en absolut höjdpunkt. Dessutom liras en sekvens med boogie och till och med slide på sluttampen. Efter två-tre låtar utropas exalterat: ”Do you feel alright? Finalen blev den gigantiska publikfriare folk längtat efter. Ikoniska hitten med tjugo år på nacken som använts i stora mästerskapstävlingar. Tänker givetvis på Seven Nation Army. Underbart crescendo! Också låten som föregick, Steady As She Goes funkar förträffligt. Verkar betyda mycket för en sprudlande glad musikant. Utfallet av alla idéer utnämner jag till en ny genre jag inte var redo att omfamna totalt sett, varför betyget stannar vid 3+ för denna minst sagt intensiva Heavy Garage-Rock. Att jag inte värderar högre kan nog bero på ovanan vid att utsätta mig för dylika excesser.