• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bildgalleri – Den Svenska björnstammen – överraskande bra

2 juli, 2016 by Thomas Johansson

dsbs1

Den Svenska Björnstammen
Bråvalla, Juno-scenen
Betyg 4
Längd: 1 timme

Den Svenska Björnstammen såg ut som folk som nyss klivit ur sängen, och har som vanligt pyntat scenen på sitt eget sätt. Idag var det sex av medlemmarna på plats, men det räckte. Dom kom, dom spelade och dom segrade. Juno-scenen var platsen för deras spelning, och det är den mindre av dom tre musik-scenerna på Bråvalla. Det kom MYCKET folk, och det var full dans och sång långt bak i publikleden. De kunde nog hellre ha spelat på Panorama-scenen för så mycket folk var det på plats.

Åke Olofsson är frontfigureren och idag trivdes han på scenen. Stod inte stilla i många sekunder utan all energi måste bara ut, och lättast är att vandra fram och tillbaka på scenen. Lyckan jag får av deras musik är stor, och samtidigt inser jag att dom inte är speciellt duktiga musiker. Det spelar ingen roll, för musik handlar om att förmedla en känsla, och jag får massor av känslor av deras musik. Blir glad, ledsen och danssugen samtidigt. Jag skulle gärna ha fått mycket mer musik än den timme jag fick. Vet att dom ska spela i Stockholm i slutet av sommaren. Jag ska köpa biljetter och ställa mig längst fram. Jag behöver mer känslor.

 

Här lite fler bilder från konserten.

dsbs2 dsbs3 dsbs4 dsbs5 dsbs6 dsbs7

Arkiverad under: Musik, Recension

Jamie levererar en stark öppning för dagen, trots ösregn

2 juli, 2016 by Redaktionen

jamie5

Jamie Lawson
Bråvalla, Juno-scenen
Betyg 4
Längd: 46 minuter

2014 så var Jamie Lawson förband åt Ed Sheeran på Globen i Stockholm. Sedan dess så har britten släpp en skiva, Jamie Lawson, som kom etta på den engelska topplistan. Nu är han i Sverige igen, och denna gång så spelar han på Bråvalla.

Vid 12.30 så var det en liten skara trogna fans som trotsade regnet för att se Lawson, som var den första akten på lördagen. Även fast det regnade och var kallt så gav han värme och uppskattade dom som hade tagit sig dit. Han kom med kommentarer som ”Vad bra tajming nu har! Ni är jättebra på att klappa!” som fick förmiddagen att verka lite bättre än vad det var. Det var bara folk som redan tyckte om honom som är där, så inga nya fans får han. Men dom Lawson redan har uppskattar honom nog mer nu vad dom gjorde innan. För även fast vädret var skit, och det var inte mycket folk där, så gav han en bra konsert. Han kunde ha gett upp och inte försöka alls, men det var inte något som han gjorde. Låt efter låt så gav han allt han hade. Han försökte även sig på lite allsång och lyckades. För denna konsert så får Jamie Lawson en stark fyra. Det var en konsert som alla tyckte om, och om du får chansen att se honom framtiden,  gör det.

Skribent: Moa Johansson Mainiemi

Foto: Thomas Johansson

jamie4 jamie3 jamie2 jamie1

Arkiverad under: Musik, Recension

Bildgalleri Movits! på Bråvalla

1 juli, 2016 by Thomas Johansson

movits1

Movits! kom, Movits! spelade och vi har bilderna.

 

movits2 movits3 movits5 movits6 movits7 movits24

Arkiverad under: Musik

Bildgalleri Mumford & Sons på Bråvalla

1 juli, 2016 by Thomas Johansson

mos6

Mumford & Sons gick på vid midnatt, och här är lite bilder från deras konsert.

 

mos1 mos2 mos3 mos4 mos5

Arkiverad under: Musik

Andra dagen på Roskilde var för vild

1 juli, 2016 by Redaktionen

Banner_JM

Om första festivaldagen var ganska ljummen – med några få höjdpunkter – var den andra betydligt festligare. Kvart över fyra drog festligheterna igång med det nya isländska stjärnskottet Junius Meyvant i Pavilion-tältet. Hans starka melodidrivna pop med något vaga texter väckte publiken till liv. Mer än väl! Att han efter blott tio minuter sa att de skulle spela sin sista låt – för att sen riva av ytterligare tio eller så – bevittnar om hans något bohemiska stil och humor – som går hand i hand! Vare sig det handlar om mellanprat eller texter så tycks väldigt lite tas på allvar. Exempelvis så presenterar han en låt om att handla om sina två barn och svårigheterna att vara ifrån dem – för att kort därefter förtydliga; ”Nej, juste, det var ju nästa låt. Sorry. Ni får hålla ut ett tag till”. En låt hit eller dit gör mycket litet för en artist som välkomnar mänskliga faktorn istället för att oroa sig för att göra fel. Vilket känns väldigt avslappnat och roligt. Precis som de ofta trumpetdrivna melodierna från det band som ackompenjerar Junius på ett minst lika avslappnat men likväl festliga spelsätt. Med sitt relativt nyskapade debutalbum i ryggen har de mycket att bjuda på – men även Junius själv. När han ironiserar över Isländska ”thugs” som på ett ganska skrattretande sätt anammar amerikansk gansgerstil på Island (vars land har en väldigt välbetald befolkning – mycket tack vare att majoriteten jobbar så länge per dag) låter han ändå allvaret ta vid när han helt alena sjunger en hymn om sin vän som suttit i fängelse tre gånger och rent allmänt lever rätt dekis. Det blir en lika stark som känslomässig upplevelse när han med blott en gitarr och sin sköra röst sjunger om hur svårt det är att skratta åt honom – liksom gråta.

grimez

Tyvärr missar jag den näst hetaste nya Australienskan efter Lorde – Courtney Barnett – för att se Grimes i Arena-tältet. Men så är det ju att vara på festival; en får antingen se lite av varje, eller prioritera bort sådant en gärna vill se. Tyvärr kunde jag inte riktigt slita mig från Grimes hypnotiska klubbspelning för att återigen se Courtney – sist var på Stay Out West för lite mindre än ett år sedan. Eller tyvärr och tyvärr – det var ju ett väldigt bra betyg för Grimes som bjöd på en minst sagt explosiv spelning som fick sitt järngrepp om publiken från första stund. Hennes gälla röst kunde emellanåt spricka lite lite i den maxade ljudbilden – vilket också är det enda som står mellan spelningen och ett perfekt betyg. För sång, dans och låtval finns generellt ingenting att klaga på.
Inte ens när hon ber om ursäkt för att hon inte kan sjunga på Mandarin (kinesiska) och istället drar en hel låt på ryska – drar det ner på helhetsintrycket. Det blir en minst lika medryckande och nära religiös upplevelse. Inte minst när hon kör den låt som fick mig att upptäcka henne (vilket säkerligen gäller för rätt många); Go. Det blir en symbiosisk festupplevelse som står rätt omatchad. Det snabba festljusshowen hade passat lika bra på Debaser Medis som Globen. Men allra helst i Arena-tältet!

Om det något mindre tältet bjöd på gårdagens största upplevelser så var den största scenen Orange Stage mest något av en comic relief. Först ut var ironiska hiphop-bandet Maclemore och Ryan Lewis som bjöd på skämtsamma låtar som Light Tunnels och Same Love (som ändå sattes in i en allvarligare samhällskontext där budskapet lät att alla har rätt till sin upplevelse av kärlek och att vi bör ta tillvara på det istället för att kriga och bråka då vi trots allt delar planet att leva på) men ändå är det svårt att skaka av sig upplevelsen att deras starkaste hits som alla kommmit för att få höra; Trift Shop (som presenterades med att vara det första hans barn sagt, istället för pappa eller mamma som föräldrarna siat om) och Can’t Hold Us. Om publiken är ljumna inför uppträdandet är det just dessa två som väcker dem till liv på riktigt. Liksom undertecknad. För dessa två hits har ändå fått mig intresserad nog att bege mig till den största scenen. Men ändå känns det som något saknas för att vara en helintressant upplevelse för ungefär 80.000 människor i över en timme. Just därför var det smart av dem att sprida ut dessa två låtar mot slutskedet så ångan ändå hölls uppe någorlunda genom hela konserten.

Klockan halv tolv på natten hålls ändå den bästa konsertupplevelsen; mycket väl här som någon annanstans. Då intog nämligen Chvrches Arena-tältet med en retrofuturistisk ljus/bildskärmsshow som tillsammans med musiken och dess ljudbild bjöd på den mest innovativa och skärpta electropop-upplevelse som finns att uppleva just nu. Trots sångerskans timida storlek är hennnes röst och självsäkra stil något av hennes styrka. Hon hade lika gärna kunnat vara en gitarrist/sångerska i ett Heavy Metal-band med sitt starka headbangande och explosiva scennärvaro som mycket väl smittar av sig på publiken. Det var något av en ynnest att stå så nära scenen under denna starka konsertupplevelse – att få komma nära detta söta geni. Att hon är prestigelös nog att överlämna sången till sin manliga kollega erkänner bara hennes självsäkerhet och musikaliska integritet. Hon gör alltid det som är bäst för musiken och dess inramning utan att tänka på om det är ett feministiskt ställningstagande eller inte. Men hennes klädstil, med svart t-shirt och ännu svartare läderkjol, blir lite av ett sådant då hon varken använder sin mage eller rumpa för att ”lyfta” dansupplevelsen. Hon är så självsäker så hon vet att hennes starka scennärvaro räcker utan vidare sexistisk flickestetik som de flesta andra kör på. Hon försöker således inte vara någon modern Madonna utan går sin egen väg för att erbjuda något av den bästa musiken i hela världen just nu. Sång, dans och musik (liksom dess inramning) tyder också på det. Vilket gör det till festivalens enda femma hittills. Så klockren är hon – och de. Inte att missa om chansen ges således.

Efteråt var jag tillbaka till Orange Stage – denna gång för att blidka mitt tonårsjag. Jack Black i Tenacius D som var något av det roligaste en upplevt under tidiga tonåren där flertalet LAN ackompenjerandes med deras skämtsamma låtskatt. Om en nu verkligen kan använda det ordet här. För det blir minst lika ljummet som under Maclemore där det egentligen bara är Tribute som vi i publiken vill höra. Vilket de tycktes medvetna om, då de hela tiden hintade om den men drog ut med att spela den in i det sista. Så det var ytterligare en timme bortslösad på ett dåligt skämt. Men ändå ganska underhållande i sitt format. Men det är ingenting som kan mäta sig med vad som sker i Arena-tälet.

På tal om, så avslutar jag även kvällen där. Med Ghost. Från två på natten till nästan halv fyra. Liksom som under Chvrches så passade mörkret dem och den show som det bjöds på. Och deras Antichrist-estetik ackompenjerad av stark hårdrock var perfekt att runda av natten med. Innan festen fortsätter in på förmiddagen på campingområdet. För tystnar gör det riktigt aldrig. Festen fortsätter alltid någonstans. Som tur är. För annars vore det ju inte mycket till festival liksom.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Chvrches, Ghost, Grimes, Roskilde Festival 2016, Tenacious D

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in