Freddie Wadling 1951 – 2016
Det har varit ett tungt smärtsamt år för musikälskare. Fick för några timmar sedan via facebook vetskap om att ytterligare en storhet har gått bort, en man som skulle ha blivit känd för den breda allmänheten i och med medverkan i Så mycket bättre. Wadling växte upp i östra Göteborg och var alltid staden trogen. I går dog han efter en kort tids sjukdom. Som sångare tolkade han material i de mest skiftande genrer som ingen annan. Blev belönad med Grammis och Cornelis-stipendium, men borde fått fler priser. Ingen överträffade honom när det gällde att göra avtryck, en omätlig kraft och tröst förmedlades till hängivna lyssnare. Jag har tagit del av hyllningar från några av de han jobbade med, jämte kommentarer i media. Freddie var en sökare med integritet, en uttolkare med igenkännbar identitet. Han kunde transformera skillingtryck, visor och till och med musikalmelodier som låg nära schlager. Lägstanivån var väldigt hög, powerballader fanns inte på kartan. Öppenheten inför samarbeten med stadiga strukturer (läs producenter, regissörer, Fläskkvartetten med flera) var något han behövde och bejakade. Trångsynta punkpuritaner tyckte antagligen att han svek, då han gick vidare efter att ha lirat bas i Cortex och andra mer kortlivade band (Straitjacket…). Vi fans är glada för att den lite lakoniske och allmänbildade vokalisten oftast struntade i de som ville hämma lusten att gå på musikaliska upptäcktsfärder. Lika glada som vi nu är sorgsna för att han tystnat, rest för gott till okänd ort. Alla som hört rösten live eller i inspelad form, vet att han inte kunde kopieras, var helt igenom äkta! Han, om någon, var verkligen värd den statliga inkomstgarantin – populärt kallad konstnärslön.
Sista gången jag såg honom måste ha varit i fjol på Bengans i Majorna, när Kingdom of Evol gjorde en kortare spelning på Record store day. Året innan framträdde han på Göteborgs kulturkalas på Kungstorget. Då var han aktuell med skiva bestående av låtar associerade till Bond-filmer. Tyckte det var en bra konsert, med några av de lite udda covers han gärna återvände till som obestridliga toppar. Med tanke på hans bakgrund i exempelvis Cortex, Liket Lever och Leather Nun; måste understrykas ånyo att det var en enorm bedrift – att han hade förmågan att nå ut vidare. Oss känsliga själar berörda han på djupet med sin nakna oförställda röst vars omfång var minst sagt häpnadsväckande. Ibland öppnade han upp stämbanden på vid gavel, tog i från tårna. Tänker på alster som Into the dawn och den fantastiska Dancin´ madly backwards. Dessa har jag på vad som betecknats som demoversioner eller embryo på LP:n Picnic on a frozen river. Efterhand utvecklades och förfinades tekniken. Interpreten blev en mästare på att texta i relativt långsamt tempo. Paradoxalt att den mobbade, stumme och oartikulerade eleven som livet igenom fascinerades av skräckhistorier; kunde bli en kung på både psykedeliska tongångar och visor. Apropå skräck hade denne konstnär i övermått sin beskärda del av upplevda fasor. Tänker på branden för några år sedan som resulterade i brännskador och ett förstört hem och på det en översvämning. Addera till dessa olyckor en vacklande hälsa med stora svårigheter att röra sig, vilket gjorde att den entusiastiska livepubliken alltid lade märke till hans fina käpp. För inte inte länge sedan kunde vi läsa att han tvingats ge upp planer på att turnera då rösten inte fungerade längre. Tidigare i år kom ändå nya skivan Efter regnet, vars låt Nu lyfter vi från marken innehöll formuleringen ”det kan alltid bli värre”, en fras som nu har en sinister laddning. I samband med release passade Wadling på att hylla Stina Nordenstam, en person han länge framgångsrikt samarbetat med.
Första gången jag blev riktigt indragen i hans musikaliska universum bör ha varit samarbetet med Henryk Lipp, i vad som utgjorde Blue for Two. Har för mig att två av deras främsta hits – Stay Casey och Ships – gjorts både som video och framförts i SVT. I slutet på 90-talet såg jag en dokumentär om Freddie på Göteborgs filmfestival betitlad En släkting till älvorna. Raffinerat nog var det efteråt invigningsfest med bland andra huvudpersonen och ett utökat Fläskkvartetten på scen. Den absoluta höjdpunkten var när de tillsammans med Stonefunkers framförde ledmotivet ur 2001. Samarbetet med just Fläskkvartten jämte diverse begåvade textförfattare och duettpartners var väldigt fruktbart. En milstolpe, som jag spelat ofta, är förstås CD:n Jag ger vad som helst för lite solsken från -98. Minns med välbehag en konsert på Götaplatsen med Freddie & Titiyo i denna attraktiva stråkförsedda inramning. Det gnisslande, rytmiska, bullriga och sköra flätades fulländat in i sången. Crescendot den gången: en oförglömlig version av Walk, ni vet den med refrängen love, peace, happiness, eternity.
Hade förmånen att uppleva den allsidige artisten i flera avskalade sammanhang. Vill nämna en offentlig repetition av I rosens namn på Göteborgs Stadsteater. Då satt Wadling i ett hörn vid scenkanten, sjöng bedårande i kompositioner av John Dowland. Har också haft stor behållning av två solokonserter med Henrik Cederblom som enda komp, dels på klassiska Gillestugan och dels vid Skrea strand i Falkenberg. Osäker på exakt årtal, bör ha inträffat i början av milleniet. På repertoaren stod, om jag minns rätt, enbart engelskspråkiga pärlor (Beatles, Bowie, Nick Drake, Captain Beefheart, Syd Barrett med flera) En ynnest att få vara med när en stor artist med precision och klös gjorde egna favoriter full rättvisa. I Falkenberg i ett kvavt loft uppgick publiken endast till ett 30-tal. Närheten till den musik som återskapades i nuet var förstås en extra kvalitet i sig. Ett annat intimt sammanhang var när göteborgaren var värd för radioprogrammet Sommar 2011. På ett alltför improviserat, därmed ganska svajigt sätt exponerades Wadlings torra humor, berättades turné- och barndomsminnen och framför allt spelades musik värd att uppmärksamma. Slutligen vill jag foga in ett 50-års kalas som en vän från nämnda filmfestival firade på vegetariska haket Solrosen i Haga. Bland gästerna upptäckte jag till min förvåning paret Freddie & Bella. Försökte då, utan att det skulle bli krystat och fånigt, tacka Freddie Wadling för all musik som gjort mig lycklig.
