Musik

Way Out West: The Libertines – ett kringresande spektakel

13 augusti, 2016 by Redaktionen

The Libertines på Way Out West
Fredag 12 augusti
Betyg 2

De klarade av första provet: de dök upp. Eller Pete Doherty dök upp, ett dygn senare.

The Libertines är ett kringresande spektakel som ibland bestämmer sig för att spela rock’n’roll om de kan hålla sams, om omgivningen har tillräckligt med tålamod och om nämnde Doherty klarar av att stå på benen en timme i sträck. Mytbildningen är stor, det heter att han tar heroin under kontrollerade former eller att han numera bara dricker alkohol och inte tar några tyngre grejer. Oavsett vad som är sant går han och dricker slattar redan efter första låten och när han vinglat runt ett tag är det inte svårt att föreställa sig honom med partyhatt på skallen och uppstoppad iller i näven.

Hatkärleken mellan Doherty och kumpanen Carl Barât är mest kärlek den här kvällen och det är lite gulligt när Barât både tillgivet kysser Doherty på kinden och återkommande ser till att han får ordning på grejerna. För det strular. Gitarrer är ostämda och låter inget bra, den akustiska åker ut i publiken så att bandets entourage får vädja om att få den tillbaka. Sladdrigt musicerande ingår i paketet såväl på skiva som levande, men Doherty spelar bitvis så risigt att det låter som att han inte ens kan synka anslagen i Guitar Hero.

Han meckar och håller på med reglagen på elgitarren så att den för en stund knappt hörs, såvida ljudteknikern inte medvetet drog ner volymen på den.

Om det är en prövning att försöka hantera intrycken under en Libertines-spelning lär det knappast matcha utmaningen att vara deras råddare/vårdare. Rytmsektionen gör allt de kan för att hålla något slags stadga och ögonblick av storhet flimrar förbi när de båda frontmännen möts i sångkyssar där deras läppar endast skiljs åt av mikrofonen och när alla kemikalier i receptet nästan hittar rätt i ”Don’t Look Back Into The Sun” och ”Can’t Stand Me Now”.

Att ett riktigt piano släpats upp på scenen enbart för ”You’re My Waterloo” ger också några extra isbitar i groggen.

The Libertines skall vara oberäkneliga. Ett visst mått av ”men alltså …”-reaktioner är obligatoriska och ingenting är givet, men när tålamodet prövas i den här utsträckningen är det allt mer sorgset fingrarna undermedvetet letar efter ordet ”föredettingar” på tangentbordet. Och det är det väl ingen som vill redan nu?

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Bildgalleri – dag 2, fredag 12 augusti

13 augusti, 2016 by Peter Birgerstam

Way Out West: Bildgalleri – dag 2, fredag 12 augusti 2016

Några av artisterna som var på scen under Slottsskogens festival Way Out West i Göteborg under fredagen:
Aurora, Grace Jones, James Bay, Julia Holter, Kamasi Washington, PJ Harvey, The Libertines, The Tallest Man on Earth och Zara Larsson.

Foto: Peter Birgerstam

Stay Out West: Beach Slang – skyll er själva ni som inte kom

13 augusti, 2016 by Redaktionen

Beach Slang på Stay Out West
Torsdag 11 augusti
Betyg 4

Det är inte svårt att tycka om ett band som Beach Slang. Människor som gör lite eller inget alls för att dölja sina influenser och dessutom ärofyllt förvaltar dem går alltid rakt in i folks hjärtan. Odiskutable ledaren James Alex gav fyllda fyrtio år sin karriär en andra chans när han startade bandet och på mindre än ett år snart har dundrat ut två album och lite till.

När de äntrar Hondurasscenen ute i Göta Älv är det med andan i halsen eftersom de, precis som rätt många framför dem, passade på att se Morrissey uppe i Slottsskogen. Till skillnad från dem själva som hade en rallyförare till turnéledare droppar folk in vartefter de hinner trassla sig från ena sidan av stan till den andra.

Oavsett antalet åskådare ger Alex precis allt han har och när han i mitten av spelningen börjar blöda från ovansidan av tummen efter några Pete Townshend-hyllande väderkvarnssvingar blir det ett vitalt bevis på att de som kommer sent borde ha masat sig hit tidigare. Mot slutet bildas till och med en mini-moshpit av fyra över genomsnittet exalterade herrar och Alex verkar uppriktigt förvånad över att deras fulländade garagerock faktiskt lockat så pass många att golvet är uppluckrat nästan ända bak till bardisken.

Sanningen är att det borde ha varit ännu fler. Skyll er själva, ni som inte kom.

Way Out West: Grace Jones – Briljanta beats med stor domptör vid rodret

13 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Grace Jones på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 5

Fullpoängaren är inte helt odiskutabel, ändå är den berättigad. I centrum en teatralisk androgyn före detta modell vars vokala förmåga är intakt, trettiofem år efter genombrottet. Jones och hennes samarbetspartners på Island records var långt före sin tid. Jag köpte självfallet epokgörande LP-skivorna Warm Leatherette och Nightclubbing när de släpptes, senare införskaffades en samling, en mindre lyckad CD och någon maxisingel. Egentligen helt fantastiskt att en länge emotsedd konsert, med en på sätt och vis föredetting, kan göra mig så upprymd. Till saken hör att jag tvingades vara utan det omistliga paret Sly & Robbie, de som vid klassiska inspelningar – tillsammans med producent Chris Blackwell – var en nyckelfaktor för den perfekta kombon av new wave + backbeat

Hennes show genomförs efter viss försening på ett mycket elegant och fantasifullt sätt. Publiken framför festivalens största scen är inte jättestor, vilket troligen beror på det vidriga väder vi genomlider. Efter att ha blivit blöt under ett träd, struntar jag till slut i vätan, beger närmare scen, deltar i det rus vars upphov är discopartyt i form av ”Pull Up The Bumper” avlöst av ”Slave To The Rhythm”.

Ett antal människor assisterar förtjänstfullt en diva som har glimten i ögat, som håller igång mikrofonen under sina klädbyten backstage: Påklädare, en vig muskulös manlig pooldansare, två duktiga snubbar på keyboards/ synth, hennes son på percussion, styv trummis, säker basist och grandiost spelande gitarrist. Anmärkningsvärt snygga lagom långa solon från denne drivne instrumentalist.

Bandmedlemmarnas ansiktsmålningar jämte fläckiga mönster på klädesplagg, var en tribut till Keith Haring och Grace Jones pappa.

Apropå kläder och huvudbonader satte 68-åringen, bördig från Spanishtown, antagligen rekord i antalet ombyten. Många märkvärdiga sällsamma kreationer blev det, utstyrslar som hon effektfullt rörde sig i. Utanverket gjorde sitt till.

Viktigast var givetvis att musiken lät inte bara bra i största allmänhet, utan var en fröjd för oss hängivna supporters. Öppningen byggde på backbeat och dub, förmedlad via ultrarapid–suget i Nightclubbing, ett stycke rap, ljuvliga ”Private Life” och dansgolvrökaren ”My Jamaican Guy”. Jones har fortfarande enorm utstrålning och vet hur hon får ut mesta möjliga av sin liverepertoar. Av förväntade godbitar hördes covers på exempelvis Pretenders, Bryan Ferry och Flash and the Pan. In emellan hade hon stoppat en ännu outgiven sång om att växa upp på Jamaica (nytt album på gång) samt en låt där kyrkobesök gjordes. Vad som en gång var totalt nyskapande håller i denna tappning högsta kvalitet.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Anderson .Paak

13 augusti, 2016 by Redaktionen

Anderson .Paak på Way Out West
Fredag 12 augusti
Betyg 4

Sist jag träffade Anderson .Paak i vintras satt han och gäspade sig igenom vårt samtal men var energisk som en speedad Pokemonjägare två timmar därpå när han uppträdde på Debaser Strand. Hur formen var i förmiddags är oklart, men energin på scen består. I samma ögonblick som stjärnskottet från Kalifornien i Milk N’ Honey rappar ”then she rolled me a spliff” börjar lukten av jazztobak ge sig till känna framför mig. Helt logiskt med tanke på att Anderson .Paak en gång försörjde sig genom att arbeta på en marijuanaodling, men den etiskt tveksamma professionen är nu ett minne blott. Karriären som underhållare har fått fart ordentligt och det hyllade albumet Malibu från i våras ligger till grund för större delen av scenframträdandet.

.Paak införlivar element från såväl disco, jazz, house, funk, spacerock (!) och soul och att begränsa honom till att beskrivas som hip-hop vore gravt missvisande. Visst, han rappar i mer eller mindre utsträckning på i stort sett varje låt, men allt det andra ger en sällsynt dynamik, särskilt som han behärskar både det och sång. När han dessutom sätter sig för att både spela trummor och rappa samtidigt serveras både sväng och en talang som inte kan underskattas.

Respekten för sin publik är ren klass och efter att först ha förmanat alla att inte lägga ut ut klipp på nätet vid en eventuell vurpa på den hala scenen bjuder han på en elegant, förmodat arrangerad bakåtkullerbytta. Ett album till och karln lär äntligen bli den världsstjärna han uppträder som.

Musik

Footer

Om oss