Filip Augustsson, Krister Andersson och Ulf Adåker
Foto Lillemor Wentzel
Le Jazz Cool – S:ta Clara Bierhaus 4 (2016)
En grupp med endast en platta i bagaget (rönt fin kritik), fast man funnits ett antal år. Sättningen är trumpet, tenorsax, piano samt sedvanligt bebopkomp. Medlemmarna har ett digert förflutet och en naturlig bandledare i ständigt kreative Ulf Adåker. Apropå line up ska omgående påpekas att blixtinkallade vikarien Karl-Henrik Ousbäck gjorde en mycket gedigen insats, där han satt inklämd bakom trumsetet. Häpnade över hur obehindrat den unge trummisen bearbetade för honom nya alster. Angående min bevakning, ska meddelas att personlig schemaläggning medgav lyssning endast under första set.
Omnämnde trumpetaren, som jag lyssnat på i cirka 40 år, var ansvarig för arrangemang samt flera av låtarna. I öppningsnumret förenades, enligt Ulfs utsago, Gershwin med Monk. Västkustjazz var den första trevande reflektion jag gjorde. Gruppen spelar efter noter, växlar på ett harmoniskt sätt emellan ensemblespel och solon. De är tajta utövare och jag myser av välbehag. Blåsarna är jämbördiga i och med att Krister Andersson kompletterar på tenorsax, en man jag hörde live redan sent 80-tal. I samtal med vän i publiken före de gick på, var han tveksam huruvida de repat tillräckligt. Vill intyga att det gick hur bra som helst, hans solon var till stor belåtenhet. En yngre, men lika etablerad, generation representeras i form av Daniel Tilling på piano och Filip Augustsson på kontrabas.
Med vederkvickande resultat dök de ner i en svit signerad Ornette Coleman, musik han framförde på Gyllene Cirkeln. Toner hoppade runt på ett märkligt, samtidigt fascinerande sätt. Anmärkningsvärt att musikerna hade kontroll och kunde foga ihop spridda beståndsdelar till en enhet. När bandet drog på, försvann tyvärr pianot ur ljudbilden, vilket ofta händer på små scener. I softa avsnitt registrerade jag som tur var tilltalande harmonier av Tilling. Basisten var ett stabilt fundament, någon att luta sig emot även i spretiga inslag. Guldstjärnor utdelas till Broadway Blues och September 13th. Vidare hördes kompositioner av Grover Washington och Ray Brown. Musiken kokade då av energi och spelglädje, påminde rent av om berömda inspelningar på Blue Note. Le Jazz Cool erbjöd en fin mix av smeksamma och utmanande tongångar.
Patrik Boman, Kiralina Salandy och Carl Orrje Foto Mikael Silkeberg
K.O.M.P – Plugged Records 5
Den sympatiska skivaffären är kvar i Gamla Stan, nya adressen har lyckligtvis rymligare lokaler. Nedanför trappan döljer sig en välvd konsertlokal badande i vitt. Publiken sitter vid bord. Hade lockats av några musiker jag kände till, vilka frontades av en kanadensisk karismatisk gospelsångerska, vars existens jag varit oinformerad om. Låt mig börja med att peka på ett mönster. Har ett antal gånger hört Patrik Boman live, med egen grupp eller som sideman, både konserter på mindre ställen och på Skeppsholmen. Förbluffande ofta har mitt omdöme landat i fullpoängare när han satt sin prägel på konserter, så även denna gång. Superlativen som östes över honom av huvudpersonen Kiralina Salandy var sålunda mycket befogade.
Kiralina inledde med Phillysoul genom att framföra Wake Up i ett annorlunda småsvängigt arr, en låt vanligtvis förknippad med manliga vokalister. Den entusiastiska kvinnan i hatt berättade att hon hade rötter i Trinidad Tobago. Hennes bubblande naturliga glädje smittade av sig, den mäktiga mörka rösten var liksom hämtad från en djupborrad brunn fylld av patriarkala och svarta erfarenheter. Kiralina ökade intensiteten efterhand, stämbanden bar hela vägen genom flera crescendon och någon enstaka utandning i balladtappning. Imponerande att min nya favorit var kapabel att så fullständigt variera sitt uttryck. Fantastiska tolkningar gjordes av Nina Simone´s I Wish I Know How It Would Feel To Be Free ( inlevelsen assisterad av publikklapp på begäran) plus Someday We´ll All Be Free. Här befann sig gospelsångerskan definitivt på mammas gata.
Redan omskrivne Boman stod för elastiska rytmiska arr och lågt mullrande pregnanta basgångar. På trummor sågs en ersättare för utannonserad vikarie. Den som blixtinkallats var ingen mindre än Jesper Kviberg, vars gungande pådrivande beat var en fröjd. Han tog sig omgående in i livemusikens puls. En lysande prestation, särskilt när de ringa förberedelserna beaktas. Betydligt mer förberedd var eleganten Carl Orrje på piano. vars strideliknande tendenser var ett härligt publikfrieri. Hans soloutflykter ska också premieras, jämte det avspända broderierna på starka melodier. Ibland spelade han nästan smärtsamt vackert, med återhållsamhet och närvaro. När musikerna drog igång en boppig instrumental bit, blev det verkligen uppenbart hur grymt samspelt och dynamisk pianotrion var.
När stämningen var som mest på topp kan termen vidöppna spjäll beskriva det drag som skapades. Exalterade Kiralina Salandy upplyste om att planer finns på att spela in platta med denna sättning. Plugged Records är kända för riktigt bra balans vad beträffar ljudet, inget undantag denna gång.
Meshell Ndegeocello – Studion Kulturhuset 4
Återigen en kvinnlig artist jag missat, trots elva album och tio Grammynomineringar. I den skrivna förhandsreklamen påstås mångsidige Ndegeocello ha gått tillbaka till musik i skärningspunkten mellan r & b och singer & songwriter pop. Förtjust i afrikansk-amerikansk tunggung, definierar jag musiken hellre som neo-soul. Svårflirtade anser antagligen att hon är posör, på grund av sådant som solglasögon i omgivande mörker. Elbasisten och sångerskan befinner sig inom skalan stelt till spännande. Hennes röst ibland sträv, ibland öppen och ljus.
Med sig på scen har hon tre relativt allvarstyngda män: Chris Bruce gitarr, Jebin Bruni keyboards samt Abraham Rounds trummor. Skulle tro att detta var enda konsert med stående publik, under vad som generöst rubriceras som jazzfestival. Slutsålt kan det inte ha varit. Och kontakten med åhörarna var i det närmaste obefintlig. I princip enda kommentar var ”thanks for having us”.
Första introt hårdslående med bas och pukor. Spoken word mixades med ortodox sång av en av affischnamnen i årets upplaga av festivalen. Kändes kompromisslöst! Tyckte trummisen bankade för mycket, men det kanske var meningen att framhäva ett statiskt tillstånd. Bortsett från flera originella instick av Bruce – på en gitarr med fuzzig diskant som kretsade i ett slags överstyrt Fripp – landskap – höll sig männen inom den formel som Ndegeocello laborerat fram. I en ballad hängde Bruce på sig akustisk gitarr, en trevlig kontrast även om det var problem att nå igenom ett murrigt sound. Och i cirka femte låten tilläts han dominera i introt. Några gånger mot slutet fick även klaviaturdomptören med all sin utrustning, bryta sig ur formeln och förhålla sig friare till låtlistan, till och med lira elpiano. Toner från nämnda instrumentalister gifte sig på ett slingrande sätt med varann, särskilt i en sekvens då supersväng uppstod.
Ett antal covers stod ut mest, var laddade i suggestiv skrud. Två megatunga stridslystna Nina Simone – låtar gjorde susen, blev en förlösande injektion. Vi förärades Four Women jämte See Line Woman, vars många verser och utsmyckningar på pumpande bas, keyboards och ylande gitarr var örongodis; i paritet med en jazzgrupps utvikningar från ett tema. En annan kreativ höjdpunkt inträffade på halvlåg hastighet med poprökaren Don´t Let Me Be Missunderstood, vars övergång i raffinerat utmejslade Suzanne blev en upplyftande stund. Läckert med dessa inlagda kickar, till vilka självklart ska räknas en icke-kvidande och avskalad tolkning i slow motion av annars uttjatade Purple Rain. Ur Meshells produktion lyckas jag identifiera två starka sånger från albumet Comet, Come To Me: Tom respektive Forget My Name som doppats i dub-style.
Verkade som Ndegeocello bestämt sig för exakt längd, eftersom hon helt plötsligt slår av och snabbt presenterar bandet. Sedan lämnar kvartetten abrupt. Mycket egendomligt, även om stormande bifall leder till extranummer.
Lönnkrogen Övertrött men lycklig återvänder jag till den utsvävande klubben, som för en gångs skull befinner sig i ett lugnare tillstånd. Hittar en plats mot väggen längst bort i baren. Skådar omgående en kändis, som visar det sig, ska gästa senare i månaden. Herr Fredriksson förbereder ivrigt swish-tävling och fixar med andra attiraljer. När aftonens livehändelse stampar igång i den sena kvällen, blir jag varse ett annat bekant ansikte på scen, en dignitet på trumpet, eller rättare sagt kornett. Karl Olandersson flankerar Klas Toresson vars spel på klarinett och saxofon också är otroligt virtuost och elegant. Hos båda osviklig teknik parat med genuin spelglädje.
I ryggen har de som vanligt en härlig trio bestående av Daniel på trummor, Palle på bas och Filip vid pianot. Om det är meningsfullt att jämföra tempon, varför inte dra till med att deras Harlemrotade pre-swingjazz i sina vildaste stunder går i cirka 130 bpm? Ensemblen uppträder enormt samtrimmad. Glimrande solon gav energi i höstmörkret. Utgår från att hela gänget på Musikhögskolan. Varje solo genererar extra bifall från någon jag inte ser, men vars rop jag känner igen. Det är förstås Isabella Lundgren som jag senare hälsar på. Möjligen en redogörelse av privat karaktär, om det inte vore för att Lundgren strax tar plats på scen. Minns särskilt att landets mest gudabenådade sångerska gjorde formidabelt avtryck i Them Their Eyes.