• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholm Jazzfestival 8/10

15 oktober, 2016 by Mats Hallberg

14633618_10209723863527828_4845421587307575675_o

Claes Jansson, Bosse Broberg och Ulf Andersson    foto: Kenth Wångklev

A tribute to Kjell Öhman – Folkets Hus Huddinge     4               (2016)

I november i fjol avled en genommusikalisk älskvärd person som betytt mycket för åtskilliga musiker och sångare. Öhman syntes under långa perioder i rollen som kapellmästare i teve,  medverkade på tusentals skivor och undertecknad såg honom live med egna gruppen Organ Grinders på Liseberg när det begav sig. En imponerande laguppställning , hade samlats i en fullsatt lokal för att minnas och sprida organistens fullödiga musik. De hade valts ut i samråd med hans änka. Till platsen fanns naturlig förankring då Huddinge var Kjells hemkommun. Blev en fin mainstream-manifestation, trots att vi blev utan de mörka rullande tonerna från en orgel. Ska noteras att jag endast hade tid att vara med under första set som varade drygt en timme. Började småputtrigt med Blues For Anne-Marie, fina solon kom från Ulf Andersson på sax, pianisten Mikael Skoglund och Erik Söderlind på gitarr. Under avdelningen slumpens skönhet kan nämnas att jag råkade sitta intill dottern ifråga som Kjell hade döpt låten efter.

Claes Jansson och bandet tolkade If You Could See Me Now (Tadd Dameron) på ett fenomenalt sätt. En  version där  samtliga var på tårna, kröntes av Bosse Brobergs innerliga trumpetspel. Ingen tafflig musiker släpps förstås fram under festivalen, en uppsjö begåvade musiker, i flera fall  fantastiskt bra har kontrakterats. Därutöver tillkommer en exklusiv kategori, som för att låna Patrik Bomans uttryck, spelar från hjärtat. Veteranen Broberg är outstanding vad beträffar just förmågan att beröra.

Gillade när Janne Åström  smågungigt, uppseendeväckande långsamt, framförde slagdänga av Cornelis. Noterade elegant plockande av ackord från Söderlind. I egenskap av presentatör, introducerade Hans Backenroth en eftertraktad Öhman-klassiker från omkring 1970, varifrån Summerwind hämtades.

Ett nummer som tangerade världsklass var balladen I Have The Feeling  I´ve Been Here Before (Kellaway), framsjungen av en mycket inspirerad Jansson, vars avrundning av inledande set blev Ångbåtsblues i duett med Åström. Vi fick en sugande publikfriande visa i läckert utsträckt skick.  I Enzo, ett förträffligt original signerat organisten själv, fäste jag mig vid Skoglunds  sprittande löpningar  och hur Hans Backenroth i en sekvens med spänstig stil framförde melodistämman på sin välljudande bas.  Hans kollega i kompet Chris Montgomery, förtjänar rejält med beröm för att  så obehindrat gjort alla titlar rättvisa. Utgår från att åhörarna med dominans av pensionärer, hade stort utbyte av vad som hände också efter paus. För min del var det sannerligen en trivsam upplevelse.

14525052_10209723863647831_2809926238480354102_o Hans Backenroth, Janne Åström, Chris Montgomery och Erik Söderlind     Foto Kenth Wångklev

Cajsa Zerhouni & Carl Orrje – S:ta Clara Bierhaus     3

Trångt och svettigt är vad som utmärker  källarvalvet i Gamla Stan, vars snäva utrymme nästan ger mig klaustrofobi. Hade därför föredragit  duon i  hotellobbyn de spelade i några dagar tidigare. Vokalissan Zerhouni – översättare och länge bosatt i Bryssel – har senaste åren börjat bygga en karriär utan min vetskap. Hennes ackompanjatör Orrje har jag haft förmånen att höra live flera gånger. Hans trakterar pianot på ett sätt jag vill påstå är exakt och välavvägt, finns inget fladdrigt  i spelsättet. Man håller sig utan avvikelser till The American songbook, ofta daterad till 30-talet.

How Deep Is The Ocean jämte Everything happens to me tas i anspråk som startmotor.   Flyter  på vidare med ett pärlband av evergreens.  Eftertänksamt, vackert och kristallklart, fast svalt är i sammanhanget ett nyckelord. Räcker inte att 70-talisten fraserar utomordentligt och har god teknik. Saknade verkligen en repertoar med mer temperament, en av få gånger det skedde var i swingbetonade I Must Have That Man. Och varför inte framställa mer personliga tolkningar, knåda en del i låtarnas struktur?  Konserten jag av tidsskäl lämnade i början av andra set, fastnade därför inte tillräckligt hos mig.  Å andra sidan fungerade den som ett reningsbad för öronen.

Trots min avgörande invändning observerade jag flera guldkorn och fina passager.  Två absoluta höjdare var You Don´t Know What Love Is plus The Man I Love. Att få en sval blues från New Orleans var trevligt, särskilt när Zerhouni sträckte ut i sluttonerna. Sången var stundtals lika sammanflätad med pianots klanger som två enäggstvillingar. Efterhand uppfattade jag  Cajsa som mer avslappnad. Carl Orrje spelade som förmodat fläckfritt. Med ackuratess ackompanjerade han smidigt, med ömsom mjukt ömsom rytmiskt anslag.  I paus fick han höra att jag ansåg att instrumentet lät väldigt bra.

magnus_lindgren-pressbild  Magnus Lindgren   Pressbild Mikael Silkeberg

Magnus Lindgren feat. Malena Ernman – Vasateatern    5

Ombyggda Vasateatern har utsmyckats med en rogivande, stilig och bekväm interiör i rött. Jag satt på femte rad mitt i smeten, ändå var ljudet perfekt. Festivalens dyraste konsertbiljett var således en total kontrast till föregående spartanska källarvalv. När ekvilibrister musicerar utfärdas gärna  tråkvarning, var spänd på var min bedömning skulle landa. Fick nys om att någon sur kollega dissat.  Själv lämnade jag i ett rus, närmast chockad över hur hypnotiserad jag blev av korsbefruktningen på scen. Hade 6:or kunnat användas, hade jag inte tvekat. Vet inte hur många gånger jag skrivit att Magnus Lindgren är ett geni. Nu övertygade han till och med mig att kunnandet på saxofon, är lika suveränt som på tvärflöjt och klarinett. Och lika suveränt är som bekant handlaget avseende att komponera och arrangera.

Combon  multigeniet format kring sig bestod av osannolikt snabbe och flexible Robert Mehmet Ikiz på trummor och elpad, följsamme brassen Ruben Farias på bas samt giganten Mats Bergström på akustisk och halvakustisk gitarr. Kompet, som några gånger fick fronta, befann sig på en makalöst hög nivå. Och Ikiz bedrifter var fullkomligt bländande, inte minst hans blixtrande avslut. Efteråt yttrade jag euforiskt till damen bredvid, att  uppvisningen skulle kunna avskräcka studenter i behov av att pushas. På vad som verkade vara specialbyggen drog emellanåt Mats Bergström sanslösa riff på instrument vana vid västerländsk konstmusik på prestigefyllda scener runt om i världen. (Det är där Bergström vanligtvis ses numera.)  Påminde om fusionkvartetten han ingick i för flera decennier sedan.

Förra gången jag hörde Malena Ernman live framträdde hon med Martin Fröst och Kungliga Hovkapellet. Inte helt oväntat påstod nu den experimenterande operasångerskan, att den lekfulla orgien var det roligaste hon gjort.  Är omöjligt att lista alla ”hyss”. Vi fick njuta av Cornelis x 2 varav en slags komisk kuplett, Visa från Rättvik, en finstämd trömlös ballad på engelska, ordlös sång från mezzosopranen (ska inte etiketteras som scat) samt helt häpnadsväckande imitationer av diverse blåsinstrument. Snacka om call and response – övningar när Malena utförde sina tonala språng, härmandes Magnus intrikata spel.   Någon gång gick det nästan överstyr, vilket var enkelt att överse med. Otroligt fascinerande när hon mitt i ett stycke växlade mellan  folkmusiktakter och arior. På sluttampen tog kvinnan i röd klänning sig an en ruggig utmaning, Modulando vars noter sades var omöjliga att sjunga. I De sålde sina hemman (Emigrantvisa) strömmade känslor  på högvarv, kan inte med ord beskriva tillståndet, ögonen fuktades och klump i halsen bildades.  Magiskt att få uppleva!

Konserten genomfördes i ett rafflande svep under halvannan timme. Vi färdades till olika epoker, olika genrer och olika kulturer. Farias på elbas sjöng  ett eget  bidrag  rotat i hemlandet tillsammans med Magnus överjordisk svävande pockande flöjt.  Öppningen å andra sidan bestod av intrikat bebop, som en blinkning till Dompan och Clark Terry.  Vid några tillfällen  kastade sig konstellationen ystert ut i vad jag vill kalla  Batucada-konceptet goes extreme, till exempel när regelrätt funk framhävde mezzosopranens röst. Bandledarens drömska komposition Istanbul var ytterligare som en utsökt god måltid på mitt favoritställe Riche., där särskilt Ikiz insats var remarkabel.  Hela programmet var han konstant  inne i ett svåröverträffat stim, vare sig det handlade om snabba stycken eller långsammare nyanser.  Att man avsiktligt ofta hamnade bortanför jazzens vida ramar, bekymrade mig inte det minsta. Blev istället salig på vidunderlig och sammansvetsad musik på absolut högsta nivå. Befogat att  vara klyschig och utbrista världsklass.

 

 

Arkiverad under: Musik

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in