Claes Jansson, Bosse Broberg och Ulf Andersson foto: Kenth Wångklev
A tribute to Kjell Öhman – Folkets Hus Huddinge 4 (2016)
I november i fjol avled en genommusikalisk älskvärd person som betytt mycket för åtskilliga musiker och sångare. Öhman syntes under långa perioder i rollen som kapellmästare i teve, medverkade på tusentals skivor och undertecknad såg honom live med egna gruppen Organ Grinders på Liseberg när det begav sig. En imponerande laguppställning , hade samlats i en fullsatt lokal för att minnas och sprida organistens fullödiga musik. De hade valts ut i samråd med hans änka. Till platsen fanns naturlig förankring då Huddinge var Kjells hemkommun. Blev en fin mainstream-manifestation, trots att vi blev utan de mörka rullande tonerna från en orgel. Ska noteras att jag endast hade tid att vara med under första set som varade drygt en timme. Började småputtrigt med Blues For Anne-Marie, fina solon kom från Ulf Andersson på sax, pianisten Mikael Skoglund och Erik Söderlind på gitarr. Under avdelningen slumpens skönhet kan nämnas att jag råkade sitta intill dottern ifråga som Kjell hade döpt låten efter.
Claes Jansson och bandet tolkade If You Could See Me Now (Tadd Dameron) på ett fenomenalt sätt. En version där samtliga var på tårna, kröntes av Bosse Brobergs innerliga trumpetspel. Ingen tafflig musiker släpps förstås fram under festivalen, en uppsjö begåvade musiker, i flera fall fantastiskt bra har kontrakterats. Därutöver tillkommer en exklusiv kategori, som för att låna Patrik Bomans uttryck, spelar från hjärtat. Veteranen Broberg är outstanding vad beträffar just förmågan att beröra.
Gillade när Janne Åström smågungigt, uppseendeväckande långsamt, framförde slagdänga av Cornelis. Noterade elegant plockande av ackord från Söderlind. I egenskap av presentatör, introducerade Hans Backenroth en eftertraktad Öhman-klassiker från omkring 1970, varifrån Summerwind hämtades.
Ett nummer som tangerade världsklass var balladen I Have The Feeling I´ve Been Here Before (Kellaway), framsjungen av en mycket inspirerad Jansson, vars avrundning av inledande set blev Ångbåtsblues i duett med Åström. Vi fick en sugande publikfriande visa i läckert utsträckt skick. I Enzo, ett förträffligt original signerat organisten själv, fäste jag mig vid Skoglunds sprittande löpningar och hur Hans Backenroth i en sekvens med spänstig stil framförde melodistämman på sin välljudande bas. Hans kollega i kompet Chris Montgomery, förtjänar rejält med beröm för att så obehindrat gjort alla titlar rättvisa. Utgår från att åhörarna med dominans av pensionärer, hade stort utbyte av vad som hände också efter paus. För min del var det sannerligen en trivsam upplevelse.
Hans Backenroth, Janne Åström, Chris Montgomery och Erik Söderlind Foto Kenth Wångklev
Cajsa Zerhouni & Carl Orrje – S:ta Clara Bierhaus 3
Trångt och svettigt är vad som utmärker källarvalvet i Gamla Stan, vars snäva utrymme nästan ger mig klaustrofobi. Hade därför föredragit duon i hotellobbyn de spelade i några dagar tidigare. Vokalissan Zerhouni – översättare och länge bosatt i Bryssel – har senaste åren börjat bygga en karriär utan min vetskap. Hennes ackompanjatör Orrje har jag haft förmånen att höra live flera gånger. Hans trakterar pianot på ett sätt jag vill påstå är exakt och välavvägt, finns inget fladdrigt i spelsättet. Man håller sig utan avvikelser till The American songbook, ofta daterad till 30-talet.
How Deep Is The Ocean jämte Everything happens to me tas i anspråk som startmotor. Flyter på vidare med ett pärlband av evergreens. Eftertänksamt, vackert och kristallklart, fast svalt är i sammanhanget ett nyckelord. Räcker inte att 70-talisten fraserar utomordentligt och har god teknik. Saknade verkligen en repertoar med mer temperament, en av få gånger det skedde var i swingbetonade I Must Have That Man. Och varför inte framställa mer personliga tolkningar, knåda en del i låtarnas struktur? Konserten jag av tidsskäl lämnade i början av andra set, fastnade därför inte tillräckligt hos mig. Å andra sidan fungerade den som ett reningsbad för öronen.
Trots min avgörande invändning observerade jag flera guldkorn och fina passager. Två absoluta höjdare var You Don´t Know What Love Is plus The Man I Love. Att få en sval blues från New Orleans var trevligt, särskilt när Zerhouni sträckte ut i sluttonerna. Sången var stundtals lika sammanflätad med pianots klanger som två enäggstvillingar. Efterhand uppfattade jag Cajsa som mer avslappnad. Carl Orrje spelade som förmodat fläckfritt. Med ackuratess ackompanjerade han smidigt, med ömsom mjukt ömsom rytmiskt anslag. I paus fick han höra att jag ansåg att instrumentet lät väldigt bra.
Magnus Lindgren Pressbild Mikael Silkeberg
Magnus Lindgren feat. Malena Ernman – Vasateatern 5
Ombyggda Vasateatern har utsmyckats med en rogivande, stilig och bekväm interiör i rött. Jag satt på femte rad mitt i smeten, ändå var ljudet perfekt. Festivalens dyraste konsertbiljett var således en total kontrast till föregående spartanska källarvalv. När ekvilibrister musicerar utfärdas gärna tråkvarning, var spänd på var min bedömning skulle landa. Fick nys om att någon sur kollega dissat. Själv lämnade jag i ett rus, närmast chockad över hur hypnotiserad jag blev av korsbefruktningen på scen. Hade 6:or kunnat användas, hade jag inte tvekat. Vet inte hur många gånger jag skrivit att Magnus Lindgren är ett geni. Nu övertygade han till och med mig att kunnandet på saxofon, är lika suveränt som på tvärflöjt och klarinett. Och lika suveränt är som bekant handlaget avseende att komponera och arrangera.
Combon multigeniet format kring sig bestod av osannolikt snabbe och flexible Robert Mehmet Ikiz på trummor och elpad, följsamme brassen Ruben Farias på bas samt giganten Mats Bergström på akustisk och halvakustisk gitarr. Kompet, som några gånger fick fronta, befann sig på en makalöst hög nivå. Och Ikiz bedrifter var fullkomligt bländande, inte minst hans blixtrande avslut. Efteråt yttrade jag euforiskt till damen bredvid, att uppvisningen skulle kunna avskräcka studenter i behov av att pushas. På vad som verkade vara specialbyggen drog emellanåt Mats Bergström sanslösa riff på instrument vana vid västerländsk konstmusik på prestigefyllda scener runt om i världen. (Det är där Bergström vanligtvis ses numera.) Påminde om fusionkvartetten han ingick i för flera decennier sedan.
Förra gången jag hörde Malena Ernman live framträdde hon med Martin Fröst och Kungliga Hovkapellet. Inte helt oväntat påstod nu den experimenterande operasångerskan, att den lekfulla orgien var det roligaste hon gjort. Är omöjligt att lista alla ”hyss”. Vi fick njuta av Cornelis x 2 varav en slags komisk kuplett, Visa från Rättvik, en finstämd trömlös ballad på engelska, ordlös sång från mezzosopranen (ska inte etiketteras som scat) samt helt häpnadsväckande imitationer av diverse blåsinstrument. Snacka om call and response – övningar när Malena utförde sina tonala språng, härmandes Magnus intrikata spel. Någon gång gick det nästan överstyr, vilket var enkelt att överse med. Otroligt fascinerande när hon mitt i ett stycke växlade mellan folkmusiktakter och arior. På sluttampen tog kvinnan i röd klänning sig an en ruggig utmaning, Modulando vars noter sades var omöjliga att sjunga. I De sålde sina hemman (Emigrantvisa) strömmade känslor på högvarv, kan inte med ord beskriva tillståndet, ögonen fuktades och klump i halsen bildades. Magiskt att få uppleva!
Konserten genomfördes i ett rafflande svep under halvannan timme. Vi färdades till olika epoker, olika genrer och olika kulturer. Farias på elbas sjöng ett eget bidrag rotat i hemlandet tillsammans med Magnus överjordisk svävande pockande flöjt. Öppningen å andra sidan bestod av intrikat bebop, som en blinkning till Dompan och Clark Terry. Vid några tillfällen kastade sig konstellationen ystert ut i vad jag vill kalla Batucada-konceptet goes extreme, till exempel när regelrätt funk framhävde mezzosopranens röst. Bandledarens drömska komposition Istanbul var ytterligare som en utsökt god måltid på mitt favoritställe Riche., där särskilt Ikiz insats var remarkabel. Hela programmet var han konstant inne i ett svåröverträffat stim, vare sig det handlade om snabba stycken eller långsammare nyanser. Att man avsiktligt ofta hamnade bortanför jazzens vida ramar, bekymrade mig inte det minsta. Blev istället salig på vidunderlig och sammansvetsad musik på absolut högsta nivå. Befogat att vara klyschig och utbrista världsklass.