För tredje året i rad hade jag möjlighet att göra några väsentliga nedslag i utbudet. Till viss del försvårande omständigheter var yrselframkallande X2000, lyhört hotell jämte dygnsomställning. I övrigt trevligt bemötande och inga problem att lägga ett aptitligt program. Kan nämna att jag också brukar recensera konserter i jazzmagasinet Orkesterjournalen. Har valt dagsrapporter som form för min redovisning. Festivalen pågår 7 – 16/10 2016.
Foto Adrian Persson
Fredag 7/10 Fatoumata Diarawa & Stockholm Art Ochestra – Kulturhusets stora scen 4
Utsålda invigningskonserten genomfördes som sig bör i en anda av seriositet och leklust, efter att två chefer förrättat själva invigningen. I år hade turen kommit till en karismatisk artist från Västafrika – skådespelare, sångerska, gitarrist och låtskrivare – att sammanstråla med en för tillfället sammansatt svensk miniorkester under ledning av Nils Berg. Måste medge att jag inte kände till kvinnan vars debut tydligen fick stort genomslag för några år sedan. Hennes musik är varm och positiv , trots texternas obestridliga allvar. ”Fatou” räknar Mali som sitt hemland, men bor idag i Paris. Inte minst med tanke på att hon och de svenska musikerna repade tillsammans först dagen innan, ska fastlås att resultatet av ansträngningarna blev totalt sett alldeles underbart. Kapellmästare Berg inte bara förtjänstfullt framhäver sig själv på tenor, flöjt och basklarinett , utan har framför allt sett till att arrangemangen låter förträffligt, förmått instrumentalisterna att känna sig bekväma i en kostym med västafrikanskt ursprung. Låtarna var enligt förväntat mönster, dock med mer skiftningar och nyanser trevligt nog, drag som accentuerades av de inhemska proffsen.
Längst fram på scenens mittpunkt regerar Diarawa i sin färggranna klänning med värdighet och pondus. Rösten och den vassa elgitarren vågar ta plats. Hon och kapellmästaren låter musikerna försätta oss i ett gåshudsframkallande tillstånd. Musiken befinner sig i ett brett spektrum, pendlar mellan sökande och stompigt, tassande gung och riviga nummer. Visst är det okonventionellt med flera kvinnliga blåsare. Lisen Rylander och Lisa Bodelius gör väl ifrån sig i smågungande melodiska passager. men blir av någon anledning för veka när det ska krämas på, en kritik som definitivt även måste riktas till Emil Strandberg på viktiga instrumentet trumpet. Med mer utbrott och genomgående tryck i sektionen, hade högsta betyg varit ett faktum. Rylander hade hand om den finstilta elektronik som behövdes, medan Landeus hade en slags processor kopplad till flygeln för att få till det eftersträvade soundet.
Den normalt sett bångstyrige basisten Torbjörn Zetterberg var härligt pådrivande inom sina ramar, på slutet hängde han på sig elbasen och gav järnet i ett extranummer som leende celebrerade afrofunk. Dessutom fick han chansen att spela intimt med utsökte pianisten Mattias Landeus och visa framfötterna i ett höjdarinslag med slagverkare. Om inte rätt rytmer trummas fram, faller mycket av storheten med afrikansk-amerikansk livemusik. Blev väldigt lycklig av Moussa Fadera och hans kompanjon Thomas Eby på percussion. Dessa två herrar var för sig, i samspel med varandra och i interaktion med Diarawa och Stockholm Art Orchestra; var en formidabel fullträff till radarpar.
Ett för mig nytt namn var Daniel Ögren vars klurigt sköna ackordföljder och riff var en fröjd att ta emot. Diarawa berättade vilka ämnen hon sjöng om, deklarerade att ”peace in our minds and in our countries” var ett slags mål för hennes gärning. Låtar kunde handla om relationen barn – föräldrar jämte sångerskor från afrikanska kontinenten som gått före. Förutom Alama uppfattade jag av hennes låttitlar endast Timbuktu, vars öppning var helt fantastisk. Hela bandet presenterades utförligt och när stjärnan i centrum uppmanade publiken att ställa sig upp, var hela salongen omgående med på noterna. Responsen fullkomlig! Lämnade lycklig Stadsteatern med följande uttalande i öronen, efter att ha sett publiken motionera stämband och kroppar: ” We speak together for the first time. It´s beautiful! We are different, nice and powerful”.
Foto Jan Perneros
The farewell concert – En hyllning till Bengt – Arne Wallin i Nisses hörna i Kulturhuset Hörsalen 5
Inser faran med att dränka texten i faktauppgifter, vilket förhoppningsvis innebär att jag inte missar den känslomässiga dimensionen. Trumpetaren, arrangören, låtskrivaren, läraren och storbandsledaren Wallin såg jag på Hotell Birger Jarl i fjol, i samband med att far och dotter Svensson från Halland hade release. Några veckor senare dog den distingerade mannen vid 89 års ålder. Sista gången jag såg honom i aktion var då han dirigerade Bohuslän Big Band på Nef för c:a fem år sedan. En överdådigt rik konsert i två akter hyllade nu minnet av en av de stora, rent av en av de största i svenskt musikliv. Nils Landgren, som förresten gav oss ett exempel ur skivan han gjorde med sin mentor, var en ypperlig ciceron. Medverkande artister hade samtliga – antagligen undantaget elevorkestern – direkt koppling till maestro Wallin, vars humor vi delgavs i portioner.
Hur fånga ikonens tonspråk? Kanske som en mix av norrländskt vemod och kaxig storstadspuls. Aftonens många solon applåderades hjärtligt och det var lapp på luckan. Folk satt antingen på parkett eller på gradäng som undertecknad. Först ut av alla ensembler av varierande storlekar: nämnde Landgren, Peter Asplund och saxofonisten Peter Grebacken, vilka backades upp förnämligt av mycket hörvärde Joel Lysaridis, allestädes närvarande Hans Backenroth samt Ikiz på trummor. Blues för Bengt-Arne och Norwegian Highway fick inleda. En nytänd Peter Asplund vars mentor också råkade vara mästermusikanten med karaktäristisk hårtofs, bjöd på en oförglömlig prestation. Snacka om inspirerat solo med noggrant avvägda pauser! Sedan kom evigt fräscha Jan Allan i par med lika vitale Georg Riedel ( som under gårdagsnatten återigen fått ett barnbarn). Mitt i deras standard ”hittades” den ultimata basgången, vilket fick mig att jubla inombords. Georgs nyskrivna This song is for you var ett mycket vackert stycke, där Landgren, trombonens hisnande utforskare, visade sig vara lika skicklig som tidigare lovordade Asplund. Absoluta toppnivån bibehöll värden när han med flera vänner gav oss lyriska Värmlandsvisan.
Programmet innehöll två delikata sångsolister med oerhört mycket erfarenhet. Svante Thuresson är en oldtimer som inom ett ganska begränsat omfång , kan konsten att göra rätt betoningar i en melodi. Lill Lindfors vet också ypperligt väl hur man fraserar. Båda rör sig elegant i olika tonarter utan att använda bländande teknik,.Känslan för god musik är intakt, fast räckvidden inte längre är den samma. Fäste mig särskilt vid Lills version av Jag vill nå dig (Längtans samba), vars Brasiliendoftande visa inramades av skönt solo från Lysaridis och ännu mer minnesvärt dito av Backenroth på bas. Svante och Lill gjorde vidare en rolig duett med fyndig text. Låtlistan hade stor spännvidd från tevesignaturer till verk som Unexpected symphony no 3.
Kungliga Musikhögskolans storband under ledning av Örjan Fahlström bidrog med mycket fart och fläkt i andra halvan. Man brassade på fullständigt ohämmat och synkat. Trummis, pianist och förste trumpetsolist var frejdiga talanger som bör kunna utvecklas till efterfrågade utövare. KMH tillsammans med Asplund framförde Gällivarevisan i tempo furioso. Mycket kul och beundransvärt! Detsamma gäller för det förbluffande halsbrytande samspel som bollas emellan Riedel och Backenroth i Gärdebylåten. Som seden påbjuder vid minneskonserter en positiv anda. Vi gläds gemensamt åt den ljuva musiken.. Smörgåsbordets sista mumsiga tugga blev en funkig sak featuring keyboards och grooviga instick av Nils Landgren, vars handlag med genren ju är högklassigt.
Lönnkrogen I Scalateaterns källare huserar numera ett stimmigt spontant vattenhål i regi av trumslagaren Daniel Fredriksson. Under festivalen är det fri entré med oannonserade gäster, varför denna happening passar idealiskt som efterhäng. Husbandet iförda hängslen, högt sittande svarta byxor, lackskor(?) och vita skjortor är ekiperade enligt sent 20-tals mode. Publiken hänförs och roas av ösig underhållning, eller stundom en långsammare blues.
Handlar om musik med samtidigt fasta ramar och möjlighet till improvisation., Jag slank in strax före andra set, skådade ovan rosade Peter Asplund som utgjorde första kvällens överraskning, hälsade honom med uppsträckt tumme. Återigen levererade den inspirerade trumpetaren ett magnifikt styrkebesked, här i en ensemble med Klas Lindquist, en enormt duktig musiker som aldrig gör mig besviken. Orkade på grund av utmattning inte mer än en omgång på cirka en halvtimma, nog för att bli tillfredsställd. Daniel, extrainkallade Palle Sollinger på ståbas, Filip Ekestubbe på piano och resten av gänget framkallade en het stompig svängfest i nuet.