Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Polska formationer och svensk värd övertygar – Neoquartet med Mikael Godée & Kasia Pietrzko trio

by

6/11 2024

Skeppet i Göteborg

Med stöd av Polska Institutet i Stockholm

Tackar ibland ja till inbjudningar som väcker intresse utan att veta vad som komma skall. Dubbelkonserten med huvudsakligen polska förtecken var ett sådant evenemang jag tog på uppstuds. Kommer i god tid, beslutar mig för att sätta mig på läktaren med ett glas riesling. Konstaterar att det är skapligt med folk, till skillnad från när Mikael Godée i arrangörsgruppen MUKO inviterade mig till jazz med en italiensk kvintett tidigare i år (konsert som led i ett utbytesprojekt). Noterar tillfredsställande ljud i de båda konserterna vars längd landar på cirka en timme var, vilket kändes som en idealisk längd. Kan nämna att det är sällan jag hör polska musiker live. Hände på YSJF i fjol och senast i en fantastisk duo-konsert i Lerum då prisade pianisten Leszek Mozdzer utgjorde ena halvan.

Första akt är Neoquartet från Gdansk vars repertoar vanligtvis centreras kring samtida klassisk musik. Här framförs dock tillsammans med Mikael Godée på sopransax dennes genrefria kompositioner. I april skrev jag om en kyrkokonsert han hade i Majorna med en svensk stråkkvartett i repertoar till stora delar överensstämmande med kvällens . Sedan decennier tillbaka finns hos Godée en upparbetad kunskap om hur mer eller mindre kammarjazzig estetik kan integreras med stråkkvartett. Medlemmarna i Neoquartet heter Krzystztorf Pawloski (cello), Michael Markiewicz (viola), Pawel Kapica (violin) samt Karo Platkowska (violin). Utgår från att polska kvartettens ordinarie besättning stod på scen i Göteborg när P2 var på plats.

Blir förtjust i deras konsert, hur sömlöst de samverkar och hur utrymmet fördelas sinsemellan bägge enheter. Mellan skickliga stråkkvartetten där instrument stundtals lösgör sig och den andra komponenten, det vill säga det vindlande soundet från lika charmant spelande saxofonist. Och Godées fascinerande, alldeles lagom komplexa melodier tillhör också vad man tog med sig. Böljande visuella stycken avlöses av mer inneslutna konstruktioner. Låter ofta frapperande vackert, ibland dansat. Ter sig naturligt att den sopransax som verkar med idealisk kraft tar täten i ett uruppförande, en mazurka med kvicka vändningar vars melodi influerats av folkmusik.. En annan drömsk, smeksam låt kan etiketteras högkvalitativ ECM-jazz. Hänförs av ömsom raffinerade rytmer, ömsom ett meditativt anslag. I Pedagogiska balladen med sitt obestämda slut och långsamt svävande skepnad uppmanas till ordlös allsång. Vindlande visa i form av Jag vet en dejlig rosa ( som jag spontant förväxlade med romantisk visa av Taube) utgör virtuost extranummer som det improviseras elegant i.

Godée berättar för oss att han delade scen på festival i Marocko med Kasia Pietrzko trio, vilket gjorde djupt intryck på honom. Trion från Warszawa som besöker Sverige för första gången har släppt tre album med (tror jag) enbart egentillverkade kompositioner. 30-åringen omger sig med en rytmsektion bestående av Andrzej `Swies på kontrabas jämte trumslagaren Piotr Budnaiak. Hör till saken att under Jazz- & bluesfestivalen i Trollhättan blev det pianotrions tur att få sällskap på scen av Mikael Godée. I Göteborg koncentreras repertoaren kring material från senaste skivan. Pietrzko som skriver merparten av musiken sägs vara påverkad av bland andra impressionister från tidigt 1990-tal.

Tycker om vad trion företar sig, även om deras uttryck kändes mer rotat två kvällar senare tillsammans med den svenske saxofonisten. Kan ju också ha berott på att jag då bekantat mig med deras, ofta expressiva estetik. Inleder skenbart trevande med ringlande melodi, vars successivt dramatiska stegringar visar sig vara ett utmärkande drag. Noterar således vibrerande intensitet och som en följdverkan raffinerat flödande dynamik. Att tredje låten inkluderar bas-feature faller sig naturligt då `Swies komponerat. Det var svårt att höra kvinnans presentationer (mikrofontekniken inte den bästa). Uppfattade jag korrekt spelades original från i första hand senaste skivan Fragile Ego.

Porlande grundpuls genomsyrar trion ledd av en tämligen ung och välutbildad kvinna, en stigande stjärna. Stillsam, svävande sektion gör särskilt avtryck. Vi får efteråt veta att den inspirerats av pianistens drömmar i sovande tillstånd. Trumslagaren tillför extra energi med uppbrutna rytmer, bombastiska mönster och minst ett trumsolo. Foggy Days förklaras handla om pandemin, trions mest förföriska låt vars tema präglas av Keith Jarrett-vibe. I sista delen av konserten ruskas publiken om genom radikal tempoökning. I innovativa löpningar och eruptioner från rytmläggare blinkas det till Chick Corea.

Viva Sounds fokuserar på eldsjälar och en välmående gräsrotsnivå

by

Pressbild Viva Sounds, foto: Nikos Plega

Viva Sounds i Göteborg presenterar årets program – musikkonferensen den 28–30 november 2024 fokuserar i år på betydelsen av eldsjälar och en välmående gräsrotsnivå.
Ett pressmeddelande berättar:

Viva Sounds är en träffpunkt för independentscenen i Sverige men som också lockar bransch, band och artister från hela världen både för konserter och en konferens, vars fokus i år ligger på de för hela musikindustrin livsviktiga eldsjälarna.
– I en tid av strypta kulturstöd, nedlagda replokaler, decimerad musikmedia och allt hårdare konkurrens känns det viktigare än någonsin att diskutera villkoren och framtiden för gräsrotsnivån, säger Mattias Tell på Viva Sounds.
Viva Sounds äger rum 28–30 november. Bland artisterna som uppträder runtom i Göteborg märks uppskrivna brittiska bandet Los Bitchos, norska rocklegendarerna Motorpsycho, hyllade amerikanska singer-songwritern Vera Sola samt svenska artister som Agitator, Maria Jane Smith, Beverly Kills, Hanna Järver och Albert af Ekenstam.

Sedan starten 2017 har Viva Sounds gradvis positionerat sig som en årligt återkommande och stadigt växande mötesplats för den svenska independentscenen men även den musikintresserade allmänheten i stort. Varje gång gästas Viva Sounds också av artister och branschfolk från hela världen, i år exempelvis Indien, Kanada, USA och en rad europeiska länder.
Förutom att vara en musikkonferens med såväl konserter som panelsamtal, föredrag och workshops är ett uttalat mål med Viva Sounds att bygga en community, helt enkelt få små och halvstora indieaktörer att samarbeta eller lära av varandra så de tillsammans blir starka.
– Det kan rentav vara ett måste eftersom så mycket inom musikbranschen, både för inspelad musik och livemusik, idag sker på de stora bolagens premisser, säger Mattias Tell på Viva Sounds.
– När vi bjuder in gäster till konferensen försöker vi tänka mindre på vilka titlar eller framgångar personerna har och mer på hur relevanta de faktiskt är för våra besökare. Viktigast för oss är att de som medverkar befinner sig så nära vår målgrupps verklighet som möjligt.
Förutom ett matigt konsertutbud – 79 gig på 14 olika spelställen runtom i Göteborg – består Viva Sounds hjärta av en konferensdel med ett brett spektra av programpunkter men vars röda tråd i år är villkoren för den hårt prövade independentscenen.
Bland panelsamtalen kan nämnas Stubborn, Determined and Into It! som kretsar kring vad som kan göras för att ge musikscenens alla ovärderliga eldsjälar förutsättningar för att fortsätta – och gärna blir fler. It Takes An Idiot To Run An Indie Label berör streaming-erans krympta marginaler och hur dessa påverkar indiebolagen som ofta bereder mark för nya artister och sound som inte sällan andra krafter sedan kan skörda frukterna av. Att få in sin musik i tv-serier, filmer, reklam och spel, vilket avhandlas i Sync Or Swim, kan vara särskilt viktigt för mindre resursstarka parter. I Indie US: How To Survive In A Corporate Market samtalar tre representanter från den amerikanska indiescenen, inklusive Berkli Johnson som är music festival programmer på SXSW, om förutsättningarna där borta och hur man som svensk kan hitta in på marknaden i USA.
Annat intressant på schemat är att den legendariske NME-journalisten Simon Williams intervjuas om sin stilbildande label Fierce Panda och Ellie Rumbold från amerikanska skivbolaget Partisan Records som ska prata om hur de har arbetat med världssuccén Idles. (Hela konferensprogrammet är bifogat som pdf.)
Liveschemat är sedvanligt kurerat utifrån nyfikenhet och koll. Bland konserterna som äger rum på Pustervik (klubben), Pustervik (matsalen), Musikens Hus, Hängmattan, Oceanen, Utopia Jazz, Gathenhielmska Huset, Fyrens Ölkafé, Skeppet GBG, Kvartersscenen 2Lång, The Abyss, Holy Moly, Andra Långgatans Skivhandel och Spårvagnen (tre gig äger rum på en spårvagn samtidigt som den åker en tur på 45 minuter) kan nämnas uppskrivna brittiska bandet Los Bitchos, som 2023 gjorde succé på Way Out West, men även norska rockveteranerna Motorpsycho, hyllade amerikanska singer-songwritern Vera Sola samt svenska artister som Agitator, Maria Jane Smith (Smith & Tell), Beverly Kills, Hanna Järver, Albert af Ekenstam, Ronia, Arvid Nero och lokala nykomlingar som Synvilla och Fägring. Hela lineupen finns här.
– Göteborg har alltid haft och har fortfarande ett riktigt stort utbud när det gäller musik, artister och band, säger Mattias Tell. Det är självklart att lokala artister och band ska ha en plats på Viva Sounds. Utöver det bokar vi en tredjedel av lineupen från övriga Sverige och en tredjedel internationellt. Vi vill lyfta fram Göteborg, Sverige i stort och noggrant utvalda akter från andra länder.
– Här i Sverige är vi isolerade på många sätt, och många turnéer vänder redan vid Köpenhamn. Därför vill vi skapa möjligheter enligt principen ”think globally, act locally”. Nu när vi har funnit likasinnade på flera håll känns det självklart att bjuda in dem för att göra Viva Sounds ännu bättre och skapa en festival som betyder något också för dem. På så sätt vänder vi insidan utåt – lokalt, nationellt och internationellt.

https://vivasounds.se/

Reträtt på SVT visar en punkgeneration som går i pension – eller inte

by

Grisen Skriker

En punkgeneration går i pension. Eller gör de det? Ett pressmeddelande berättar om en film som visar på SVT:
Reträtt är en film av Mikael Westerlund och handlar om fyra vänner som vuxit upp i Rågsved tillsammans under punk-eran, som nu blivit pensionärer. Reträtt är en film om punk, poesi och pension. Om att åldras, att börja bli gammal helt enkelt. När man fyller 65 och börjar blicka mer och mer bakåt, vad blir det då kvar framåt? Hur överlever man sista biten? Vad fanns i ryggsäcken? Vad såg finns i backspegeln? I filmen möter Micke tre kompisar som han känt sedan ungdomen. ”När vi är 20 lyfter vi, börjar flyga, och när vi är 60 börjar vi landa. Hur?”

Filmen visas på SVT torsdag 14/11 kl 20.00 i SVT2 samt på SVTPLAY från söndag 10/11 2024 och är en samproduktion mellan Råg Produktion, The Motor och SVT. Producent Annika Gritti, klippning Andreas Eidhagen.

I filmen spelas musik av det legendariska punkbandet Grisen Skriker. Gruppen skrev låten ”Sextiofem” som man hör i filmen. Grisen Skrikers korta historia varade i endast 10 intensiva månader med 52 spelningar från september 1978 till augusti 1979. De var så unga, ingen hade körkort att de tog tunnelbanan från Farsta till de ställen de skulle spela, någon gång fick de skjuts av en mamma och ibland körde de utrustningen i en skottkärra. En gång spelade de i Göteborg.

Någon i publiken hade en kassettbandspelare på deras omsusade sista spelning. Kassetten spårades och har nu ljudbearbetats och 7 låtar har blivit en bonustolva till denna nya fina utgåva av de två EP som de hann att göra under sin korta existens.

GRISEN SKRIKER – Det var då vi kom, släpptes nyligen på vinyl och med baksidestext av Stefan Sundström.

Eminent fusiontrio ägnar sig mestadels åt en slags virtuos heavy blues – Oz Noy trio på Valand

by

foto Jan Backenroth

24/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Hörde 2019 israelisk-amerikanske gitarristen Oz Noy på Nalen med en mycket renommerad rytmsektion. Syftar på trumslagaren Dennis Chambers och elbasisten Jimmy Haslip. Att jag attraherades av och ville närvara på konserten berodde till stor del på deras medverkan, vilket kan ses som en parallell till när jag under pandemin skrev om ett av Carl Verheyens lyckosamma besök i Kungsbacka. Denne högt rankade gitarrist delade nämligen scen med Alphonso Johnson och Chad Wackerman. Den först nämnde ikoniske Jaco Pastorius föregångare i Weather Report medan den andre musikern var ordinarie trumslagare hos Frank Zappa på 80-talet och spelade med Alan Holdsworth på Nef (jag var där). Inte utan att starstruck-känslor for igenom när jag träffade dem.

För att återgå till Oz Noy kände jag under relaterad tidpunkt (Sthlm Jazzfestival 2019) bara vagt till vad strängbändaren uträttat och då noterat vilka stjärnor som kompat honom på omkring tio studioalbum. Häpnadsväckande vilket genombrott han fått sedan ankomsten till New York med uppdrag hos bland andra Harry Belafonte, Cyndi Lauper, Michael Buble, Don Henley, The Allman Brothers, Bill Evans, The Gil Evans Orchestra och Dweezil Zappa för att nämna ett koppel av tungviktare. Idag ses han som en av förgrundsgestalterna inom genreöverskridande fusion.

Ha överseende med att en riklig dos droppande av namn inte kunnat undvikas. Och jag är inte klar. Mannen som vunnit flera läsaromröstningar i tidskriften Guitar Player backas under sin omfattande turné upp av ovan nämnde Jimmy Haslip (en av grundarna till Yellow Jackets som kunde ses med Jeff Lorber i samma byggnad härom året) tillsammans med Anton Fig med meriter från såväl Joe Bonamassa och Kiss, Att han numera associeras med den sminkade klassiska enheten, fick till följd att ett antal hårdrock-fans fanns på plats bland den skapligt stora publiken. Min vän vars foto syns överst träffade trummisen efteråt och påminde honom om ett möte i new York för trettio år sedan då Fig förekom i en akustisk jazzkontext.

Det musiceras i två set, varav avdelningen före paus blev den kortare på cirka trekvart. Fäster mig vid en ljudbild som måste betecknas som fördelaktig i och med att den sofistikerat mixar en gnutta skitigt (distortion) sound med rent ljud. Min randanmärkning handlar om om att basgångar borde hörts ett snäpp högre i registret. I denna konsert hamnade den fantastiske Haslip oförtjänt aningen i skymundan, trots två solon och lysande insatser i luftigare partier. Noy använder delay, reverb och sina pedaler omdömesgillt. I början låter det med inkopplade effektboxar som om keyboard ingår i sättningen. Dylika svävande slingor tränger igenom.

Efter inledande takter sätts ett stadigt groove vars inramning kvarstår när Oy börjar brodera på sitt trixigt, kännetecknande vis. Blir hårdkörning ett tag i en anda som inte kopierar, men påminner om Jeff Becks ton från 70-talet. Kompet är minst sagt solitt uppvisande en fabulöst spänst och trummisens tajming imponerar kolossalt. Andra låten är en nedtonad shuffle avöst av originell, konstnärlig bravad när Fever omtolkas. I denna höjdpunkt med sin inbyggda laddning ges Fig ansenligt utrymme. Formeln utvidgas med jam-betonad passage, psykedelisk passage och struttigt virtuoseri i Boom Ba Boom från senaste studioplattan. I nämnda låt med rullande reverb-sound firar Fig triumfer genom tillverkandet av uppbrutna rytmer. Emellanåt slås man av uppenbara Hendrix-influenser. Kombinationen av licks/ räkor och läckert riffande gör den mogna, genomgående manliga publiken upprymd.

Efter paus knockas vi direkt av härligt sväng och ekvilibristiskt riffande. Fäblessen för aviga takter refererar en musikkunnig man i arrangerande förening till jazzpionjären Thelonius Monk (har spelat in minst en av dennes klassiska kompositioner). I några introduktioner upplyses om repertoaren som visar sig vara en väl vald blandning av original, covers och radikalt omstöpta standards. Jag gillar absoluta merparten av trions framförande och under konserten uppstår en mängd associationer. Dristar mig dock till att offentliggöra en invändning. Stundtals ter sig den skicklige instrumentalisten introvert, förefaller måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis tar han sig därifrån, antar spännande utmaningar låtmässigt och har dessutom som framgått den goda smaken att omge sig med synnerligen högkvalificerade medarbetare.

Gläds åt ett skönt bluesigt gung med avancerade räkor. Talas om för oss att man lirat titelspåret från Snapdragon jämte Groovin´Grant, tillägnad instrumentkollegan Grant Green fast Oy menar att melodin mer minner om Wes Montgomery. Därpå aviseras medley från ännu ej släppt album innehållandes standards och covers. I detta sjok levereras inledningsvis aftonens andra solo från min favorit på bas, vilket inträffar när det spelas extremt långsamt på låg volym. Hänförs av stillsamma klanger!

I ett skede i denna glimrande avdelning kan hävdas att ett tillstånd av heavy-blues orgasm uppstår varpå Noy slår om och gasar maximalt i ett hisnande fyrverkeri där han går i clinch med supertaggad rytmläggare. Ett spännande psykedeliskt avsnitt tar vid. Avslöjas att Noy & oerhört följsamma partners satt sin prägel på kända alster som Giant Steps Billie´s Bounce, Donna Lee, Third Stone From The Sun samt Cissy Strut. Ursprungliga kompositörerna heter John Coltrane, Charlie Parker, Jimi Hendrix och i sista fallet gemensam skapelse av The Meters. New Orleans-funkiga alstret sist i detta ombytliga medley blev konsertens clou. Därefter framförs vad som blivit gitarristens största hit med ett tekniskt klurigt solo som studeras på musikutbildningar. Syftar på Twice In A While från 2009, vars komplexitet han tar sig igenom utan synbara problem.

Trion är inte nödbedd, gör ett extranummer som utmärks av minst sagt attraktivt riffande. Ozz Noy uttrycker tillfredställelse med konsertens förlopp och jämför med en föregående kämpig konsert. Sympatiske mannen ställer sig efter konsertens till förfogande för signering och möte med fans. När en av fusionscenens hetaste gitarrister senaste tio-femton åren med en sådan här dynamisk rytmsektion låter som mest delikat erinrar han i omgångar om kollegor som Scott Henderson, Steve Vai, Mike Stern och till och med sedan länge avlidna hjältarna Rory Gallagher och Stevie Ray Vaughan. Bättre betyg kan ju inte delas ut.