Sweden Rock Festival
Artist: Judas Priest
Betyg: 4
I åtta år har vi varit på festivalen och det är tredje gången på dessa år som Judas Priest är ett av headline-banden. Det är snudd på att man kan börja kalla dem för husband va? Varje gång levererar de gedigen och älskad heavy metal, så ock i år. Det enda som förändrats till i år är väl att Priest har följt i spåren på den trista trenden att sålla vilka medier som får fotografera spelningen. I vanlig ordning verkar det vara de stora mediehusen som får biljett till fotodiket. Därför får ni nöja er med promotionbilden från festivalens webbplats.
Det svajar lite inledningsvis både gällande sång och ljudbild men det tar sig efter några låtar. Det här är ett band som alltid möts av publikens kärlek och det ger naturligtvis avtryck i framförandet. När den i Parkinson sjuke gitarristen Glenn Tipton, kommer in på scenen vid spelningens avslutning, känns det som om den berömda swedenrockandan ska välta festivalscenen i kärlek och omtanke. Det är så vackert.
Rob Halford fyller 67 år senare i sommar. Jag tror och hoppas att vi kan få återse Judas Priest om sisådär 3 år igen. Det råder ingen tvekan om att de har kapaciteten och vitaliteten att återigen stå som avslutare en kväll i Norje Boke.
Till skillnad mot exempelvis Greta van Fleet anas referenserna mer än att de är självlysande. Detta är inte sagt som en diss mot GvF, jag älskar dem. Men Inglorious bygger något nytt och de gör det på en stadig grund. De härmar inte och de låter inte inspirationen lysa igenom i varje riff, i varje solo eller i varje falsettskri.
