Bernhard KühmstedtArtist: Judith Owen
Titel: redisCOVERed
Betyg: 5
Producent och arrangemang: Judith Owen
Inspelning, mixning och co-producent: Danny Bianco
Twanky Records / Do Music Records
42:47
Releasedatum: 14/9 2018
Jag har lyssnat mycket, kanske rent av ohälsosamt mycket på redisCOVERed som gjorts av en väldigt produktiv singer song-writer som gått mig förbi. Owen är sångare, pianist och låtskrivare. I tidig ålder prövade hon på att spela till exempel Debussy. Hon har hunnit göra hela tolv fullängdare, är Walesiska, född i slutet på 60-talet, bor i New Orleans och London. Hon har skivbolag tillsammans med sin man. I höst är Owen aktuell genom inte bara skivsläpp, utan en turné i Sverige (organiseras av Do Music Records) med slagverkare och cellist. Håll utkik! Man undrar hur hon får tiden att räcka till, eftersom hon gjort omfattande turnéer till främst engelskspråkiga länder. Samarbeten med Richard Thompson och Julia Fordham och förband till Brian Ferry finns också på meritlistan. Och nu sällar jag mig sent om sider, till den långa raden av entusiastiska recensenter.
Det speciella med nya albumet kan härledas till titeln. Owen har efter ideliga förfrågningar tillverkat en skiva bestående av covers, extremt disparata sådana. Enligt egen utsago är de isärplockade och omgjorda till den grad, att hon gör anspråk på dem i den form hon stöpt dem i. Många har bidragit till det magnifika och omtumlande resultatet. Först av alla bör Grammy-vinnande bollplanket Danny Bianco framhållas. Sättningen är superb. Medverkar gör bland andra legendariske basisten Leonard Sklar, slagverkaren Pedro Segundo, Paul Beard, stråkmusiker, blåsare som trumpetaren Nicholas Payton vars spel på en Joni Mitchell låt är örongodis.. Inspelningar har skett i flera studios. Akustiken är både rund och avskalad , med sången och varje instrument ljuvligt separerade. Oemotståndligt välljud serveras, inte minst när man lyssnar i hörlurar! Vi slipper bombastiska trummor och syntar, vilket är en befrielse.
Förvånas inte över hennes bakgrund som barpianist. Judith Owen har inte världens mest personliga eller betagande stämma, vilket hon kompenserar fullt ut genom såväl musikalisk nyfikenhet som tekniska kvaliteter. Sånginsatserna är strålande, exponerar hela skalan av sinnesstämningar. Hon kan hantverket och experimenterar fram nya synsätt. Pianospelet är smidigt och uttrycksfullt . Hon och hennes team demonstrerar gång på gång sin djupa musikalitet. Och Owens egensinniga arrangemang är lysande, ger låtarna nya dimensioner. Hon jazzar till det ytterst smakfullt, i samma fria anda som The Bad Plus, Youn Sun Nah och Caecilie Norby (de sist nämnda har jag hört sjunga Hallelujah live i sommar). Flera spår svänger hårt, även när de girar bort från originalens kärna. Hela tiden pågår subtila rytmiska vändningar. Owen växlar mellan moll och dur på de tolv låtar hon valt ut, så att det kan se ut som att första halvan är lagd efter principen var annan mörk, var annan ljus.
Som så ofta när man faller pladask för ett konstverk beror det på att förföriska detaljer bildar en genomarbetad helhet, vars dragningskraft verkligen sticker ut i skivfloden. Hisnande spännvidd på materialet. Från hip-hop hit av Drake till Smoke On The water utan karaktäristiskt gitarriff, från Donna Summer-disco, ledmotiv ur Grease (i denna tappning en rökig jazzballad) och funkstänkare till Blackbird (Beatles), söt standard i form av Dream A little Dream Of Me och två luftigt svävande kompositioner från Joni Mitchell´s Laurel Canyon. Absolut apart att sammanfoga just dessa covers. I den skepnad de fått med sina delikata, känsliga arrangemang, frodas de när de avlöser varandra. Om jag dristar mig till att plocka ut några extra skimrande ädelstenar: Shape Of You, Hot Stuff, Play That Funky Music, Blackbird samt Cherokee Louise (lysande trumpetspel av Payton).