Musik

Sweden Rock Festival
Artist: Circus Maximus
Betyg: 4

Norska Circus Maximus är bland det bästa som kan erbjudas inom den tunga progmetal-genren. Tyvärr blir den här konserterna något lidande av att genomföras i det stora cirkustältet på festivalområdet. Jag såg någon som spekulerade i att det var 35° där inne men med tanke på att det var cirka 30° utanför tror jag temperaturen låg närmare 85°. Eller ja, nu överdrev jag lite. Men nog sjutton var det över 50° inne i tältet.  Och när de mycket kompetenta musikerna öste på som värst närmade det sig kokpunkten. När kokar blod förresten?

Publiken som besöker Sweden Rock Festival är världens bästa publik i många hänseenden. Inte minst i att de orkar stå kvar en hel konsert i närmast outhärdlig värme. Bandet som dessutom står i strålkastarljus är ännu mer heroiska. Själv blev jag tvungen att söka mig ut och lyssna färdigt utanför tältet men det gick precis lika bra.

Jag längtar efter nästa gång Circus Maximus kommer tillbaka till SRF och då hoppas jag vi får se dem på en stor utomhusscen.

 

Sweden Rock Festival
Artist: Lacuna Coil
Betyg: 4

 

Lacuna Coil från Italien står för dagens bästa överraskning. Jag har inte lyssnat på bandet innan men blev nyfiken när jag läste lite om dem i programmet. Jag är ju en sucker för den här sortens gränsöverskridande musik där genrer mixas och blandas samman i en ny sorts röra. Sångerskan Christina Scabbias exakta ljuva röst funkar väldigt bra ihop med den raspigare, och ibland lite sura, rösten hos sångaren Andrea Ferro.

Teatralisk hårdrock som flirtar med det sataniska har förstås varit högsta mode från Black Sabbath och Alice Cooper till Ghost och Lacuna Coil via Mercyful Fate och King Diamond. Det är inte alltid det funkar men här fungerar det fint. Det blir liksom inte pajaseri utav det.

Det enda jag egentligen har att anföra emot, är väl sommarkvällens starka solsken men det kan ju ingen egentligen rå på.

 

Sweden Rock Festival
Artist: Pain
Betyg: 3

Jag trodde inte jag skulle ha tid att se den här konserten på grund av andra åtaganden men hur det blev så hamnade jag här och det var ju tur.  Peter Tägtgren som skapat det här projektet visste vad han gjorde när han för 20 år sedan djärvt gick nya vägar.

En skön och familjär festivalspelning med musik som jag tror tilltalar en stor andel av besökarna. Visserligen drar Slade större publik på en närliggande scen i samma stund men det är nog mer nostalgi som drar. De borde gått på Pain istället. Jag är glad för att jag stannade till och blev kvar när jag egentligen var på väg för att se Slade i alla fall.

En visuell, rolig och musikaliskt skicklig föreställning som passar perfekt en eftermiddag i solen. Tack för det.

Sweden Rock Festival
Artist: Yes ft. ARW
Betyg: 3

En kvart försenade kommer bandet insläntrande utan förklaring till förseningen. Det förvånar eftersom hela festivalen i dagarna fyra, varit exakt på minuten tidigare. Oavsett anledning är det ett efterlängtat band vi får se. Publiken är ganska stor och de flesta verkar ha hunnit hem och hämtat t-shirts med tryck som hyllar gamla prog band. Genesis, Rush, Gentle Giant och King Crimson är några bandtröjor jag skymtar på kroppar tillhörande män i övre medelåldern. Publiken är nog ungefär jämngammal med bandmedlemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

Jon Andersons röst funkar perfekt till sångerna men han låter som en berättarröst i ett barnprogram när han pratar. Det är inget fel i det men skumt låter det. Rick Wakeman är tillförordnad orgelgud nu när Jon Lord gått i himmelen in. Han står som en kapten i sitt rymdskepp bakom paneler av olika keyboards. Moog-solot är sjukt bra. När han plockar fram en bärbar liten orgel och ska föreställa rockstjärna under hitlåten ”Owner of a lonely heart” blir det dock lite löjligt.

Men summa summarum är det en hygglig festivalspelning av ett band som är duktiga på sina instrument, och med en publik som såsar lite i solskenet men på det stora hela är med på noterna. Gott nog.

Sweden Rock Festival
Artist: Tarja
Betyg: 4

Jag älskar den här kraftfulla finska heavy metal-symfonin. Det är vackert, tungt och med en skön glimt i ögat. Tarja är en underbar sångerska och hon ser så där typiskt finskt full i fan ut när hon samspelar med publiken och bandet. Det är skickligt framfört och det svänger som tusan.

Så sent som förra året var Tarja här på festivalen. Då som en av sångarna tillsammans med den stora symfoniorkestern. Den här konserten där hon med sitt eget band har fria händer, är en minst lika häftig upplevelse. Jag tycker inte det finns en tråkig stund och det verkar som om publiken i övrigt håller med mig. Det enda jag tycker hade kunnat vara bättre är väl egentligen avslutningen. Nightwish, bandet Tarja sjöng i förr, gjorde en cover på ”Over the hills and far away” av Garry Moore och det var en onödig cover då och en onödig avslutning ikväll.

Jag hoppas och tror Tarja återkommer till Blekinge i en snar framtid och då med mer eget och nytt material. Den här formen av progressiv, symfonisk heavy metal är helt i min smak.