Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Neneh Cherry släpper ett personligt och politiskt album i höst. Nu har hon släppt den första singeln: Kong.
– hör första singeln här:
I oktober följs den personliga och politiska låten av albumet ”Broken Politics”, på vilket artisten mer eftertänksamt och mindre argt än senast bjuder på elektronisk musik som vrider och vänder på tiden vi lever i – och på henne själv. Den 6 september spelar Neneh Cherry på Trädgården i Stockholm.
Loreen bjöd på magisk afton i Stora teatersalongen.Det är nåt visst med Storsjöyran. Det är en festival med bredd som bjuder på flera överraskningar. Det finns nåt för alla smaker. I 35 somrar har festivalen varit i trogen tjänst åt länet Jämtland. Och vilka festivalår det har varit med Lady Gaga, Pet Shop Boys och i år Kraftverk som dragplåster. Och som alltid avslutar Evert Ljusberg, presidenten över Jämtland, festligheterna med ett tal som pricksäkert beskriver världsläget och med skratt och allvar får publiken att energiskt vifta med sina Jämtlands-flaggor i luften. Jämtlänningarna kan vara stolta över ännu en lyckad festival.
Låt oss ta det från början. Det här är Petters Storsjöyra anno 2018. Festivalen satsar på både intimt och storslaget. Dragplåstren är i år världsstjärnan Zara Larsson, rock’n roll-mannen Thåström och synth-legendarerna Kraftverk (Som välförtjänt får en egen recension). Här finns mindre akter. Brunflo-födda Junior Brielle är bandet som får Kent-abstinensen hos Jocke-fantaster Sverige över att avta. Med bröderna Röhding på scen kokar Zigzag-tältet över. De har energi och utstrålning som få. Bröderna har enbart släppt fem-sex låtar. Men redan är de stjärnor. Som avslut av kvällens konsert bashar de i klassisk Tough Alliance-anda sönder en dator framför scenen. Det är är rock’n roll det.
Fler akter manifesterar både i attityd och känsla rock’n’rollen. Vi har fullblodsproffsen Vaccines från London och Wolfmother, en hårdrocksakt från Sydney Australien. Båda gör starka insatser. Blues Pills är den svensk-amerikansk-franska kvartetten frontad av sångerskan Elin Larsson med rötter i Östersund. De är ett lyckopiller som får den största skeptikern att snabbt lägga ifrån sig röda pennan. Kanske är musiken något ooriginell, men Elins hårdrocks-attityd och energi på scen tar bandet långt.
Rockmannen Thåström gör som alltid en stabil konsert. Det är kompetent och proffsigt, men Thåström har aldrig fallit mig i smaken. Det är för allvarstyngt. Som artist saknar Thåström självdistans. Jenny Wilson spelar i en annan genre-liga, men med fuck you fingret högt upp i luften kan hon tituleras årets kaxigaste. Hennes exorcism av house och electro med självutlämnande texter om våldtäkt och utsatthet träffar rakt i solarplexus.
Zara Larsson är 21 år fyllda redan ett proffs. Hon har varit förband åt Justin Bieber och tillsammans med musikproducenten David Guetta släppte hon 2016 den officiella EM-fotbollslåten ”This One´s For You”. Hon är orimligt stor. Som backning har hon ikväll ett gäng proffsiga kvinnliga dansare. De bidrar till kraftpaketet som är Zara Larsson. Hon är artisten med pondus och professionalitet äntrar scen. Zara vet exakt hur hon ska få igång publiken. Hon charmar alla, även om fokus är snarare musiken än mellansnacket. Hennes röst är stark och helt klart jämförbar med storheter som Rihanna medans showandet liknar Beyonces. Musikmässigt är det radiovänligt, men kompetent. Med åren har hon samlat på sig ett batteri av hits som hon smäller av en efter en denna lördagskväll. Och jag kan inte för en millisekund sitta still. Det känns stort att äntligen få se henne live.
Zara må ha det som krävs, men hon är fortfarande en kommersiell artist som går slaviskt efter branschens regelbok. Då är det skönt att få se artister som vågar bryta normer och testa på nåt annat. Loreens spelning på Stora teatersalongen är magisk. Det är hon, en synthesizer, en pianist och ett piano. Thats it. Likt en Norah Jones sjunger hon ut med starkaste soulrösten. Pianot och den brummande synten hörs i bakgrunden. Musiken minner om Leonard Cohen eller John Legend. Stämningen är elektrisk och går närmast att ta på. Publiken är knäpptyst när strålkastarljusen riktas mot Loreen. Den lågmälda Euphoria får mig att gråta floder, likaså hennes moderniserade Statement. Jag har alltid imponerats av Loreen för hennes kreativitet. Och har sedan länge förstått att hon har ett betydligt bredare register än hon vågat visa på.
Loreen konkurrerar om rubriceringen “årets mest intima” med Jennie Abrahamson vars vackra synthmusik om apokalypsen skapar stämning nere i Intiman på Storsjöteatern. Det regnar där ute och folket flockas till värmen nere i källaren. Jennie är självutlämnande. Hennes musik tränger in i varje por. Jag älskar syntorgeln. Likt en intimare Anna von Hausswolff framför Jennie sin lo-fi-electro. Som avslut hör vi den nedtonade My Favorite Things från musikalen The Sound of Music. Jennie berättar att hon tvekade in i det sista om hon skulle ha med låten på kvällens konsert. Men ett enträget fans fick henne att ändå göra så. Denna ödmjukhet tillsammans med ett finlir gör att årets bästa akter Loreen och Jennie Abrahamsson överträffar sig själva. De är artister som drar till sig en ny publik som annars aldrig hade hört dem. Detta är Storsjöyran, överraskningarnas och kreativitetens festival, som bland sommarfestivalerna sticker ut.
Petter Stjernstedt
Maxim är en spännande ung artist från Paris som släpper sin debut-EP i oktober. Nu släpper han en video för låten White Bass.
Ett pressmail berättar om bakgrunden till videon och om Maxim:
In this new music video, Maxim, in a parisian neighborhood with some friends, escapes on a bike for a romantic night. He then enters a whole other universe made of seduction, low lights, fire heating the room and champagne.
For this song born between Paris and Los Angeles with sounds coming from funk, jazz and house and influenced by hip hop, there was an idea of mixing styles visually. To stress that, rap music videos codes coming from the places where the video was shot, outfits, and Maxim moves. We can also find in the behaviors of the characters an invitation to come and share the music and have a good time. Then, Maxim reveals a caring, loving aspect, claiming a duality between two total but assumed universes.
19 years old singer, songwriter and musician, Maxim started to make his first songs at 16, as an independant, between Paris and its suburbs at Grandeville, Dojo and Orfèvre studios. This new project has been entirely recorded and produced in Los Angeles by B&C, under the label 1178records.
He will be performing live, singing and playing guitar and keyboard at the loop sequencer.
His new EP “Sunny Sunday Morning” will be released on October 5 2018 via 1178records. It is mostly influenced by the Jazz, NuSoul and Hip hop is blend of electronic beats, Trap, Funk crossing pop melodies. Maxim clearly wants to make feel the bath identities of this project : when Paris meets California under his vibe laidback and urban, modern and mature.
Billy Idol, tillbaka på Gröna Lund, på en Sverige-sväng på sin europa- turné. En kväll med både ny och gammal musi, och ja, vi fick höra både Dancing with my self och White wedding.
Vad: Vis- och proggfestival
Plats: Tyrolen i Blädinge utanför Alvesta.
Betyg: 5
”Lyckan finns på Tyrolen” står det på armbanden vi får vid ingången. Det är en slogan som förpliktigar och gång på gång lever arrangörerna upp till devisen. När vi kör hemåt genom den ganska mörka julinatten är det just lycka jag känner. I sju timmar (som borde ha varit nio) har musik av yppersta märke bäddat in mitt sinne i ljuva toner och underhållande ord. Jag har varit på vis- och proggfestival och det har varit ljuvligt.
Inledande bandet ”Böksholm” (namnet kommer av en mycket liten ort några mil norr om Växjö) är ett roligt band. De har kul när de spelar och de öser på rejält. De spelar politiska visor av klassiskt proggsnitt och de gör det med humor och rejält med glimt i ögat. De får igång den redan ganska vältaliga publiken.
Varje timme byts det spelplats och ett nytt band går på. Det är dags för Christina Kjellsson ute på Joddelero. Christina visar sig vara en vissångare av rang. Hennes sånger är som små filmer där man ser allt väldigt klart för sig. Hon är rolig och sångerna är snillrika guldkorn. Jag kommer att tänka på såväl Cornelis som Jeja Sundström när hon öser på. Ser du hennes namn på någon viskväll ute i landet så måste du ta chansen att höra henne.
Redan klockan arton kliver bandet på som jag ser som något av kvällens höjdpunkt. Legendariska Ragnarök tar plats inne på rotundan och vi tas med på en timmes progrock av klassiskt märke. Dessvärre är i det närmast 
uteslutande instrumental musik. Dessvärre, säger jag, för Jonna Sandell, som visserligen spelade fiol så jag blir lyrisk, visade sig ha en underbar sångröst som förde tankarna till Kate Bush eller Björk. Hon hade gärna fått sjunga mer än bara den avslutande låten. Musikaliskt rör sig Ragnarök på klassisk mark inom den progressiva rocken. Det är bara att sluta ögonen, gunga med i takt med musiken och eventuellt spela lite elegant luftgitarr.
Men ingen tid att spilla. Klockan sju är nästa akt redo på utescenen. Nu blir det sånger av Kjell Höglund, uttolkade av vackert skönsjungande Ellinor Brolin och den till vardags lite mer brötige Johan Johansson (denne gigant bland giganter). Idag antog hursomhelst Johansson en synnerligen tillbakadragen roll med endast komp och lite bakgrundssång. Huvudpersonen var förstås Ellinor Brolin som på ett finstämt sätt, med ljuv stämma, framförde klassiska Höglund-pärlor och en och annan mer okänd sång av densamme. Jag hade personligen önskat mig några fler klassiker och några färre okända sånger men det här var ytterligare en höjdpunkt i den långa raden av höjdpunkter.
Om vi nu ändå ska tala om giganter bland giganter så stod nästa föreställning redo inne på den gamla dansbanan. John Holm var på tur att framföra sina klassiska alster. Efter en brokig karriär med fler dalar än toppar har hans återkomst varit efterlängtad och hyllad. Hans säregna röst gör sitt till för att färga sångerna vackert spröda men det märks att hälsan varit skraltig på senare år. Dock är det ingen tvekan om att han är älskad av publiken. Härligt att höra att han ännu kan framföra sina sånger.
När klockan hunnit bli 21 och mörkret börjat smyga sig på, stod nästa band redo på Joddelero. Slowgold från Malmö tog oss med på en underbar liten resa. Musiken är drömsk och skimrande av myt och saga. Sången, ljuvligt framförd av Amanda Werne, är så vacker och intagande att jag nästan får svårt att andas. Perfekt musik för sagolik skymning en varm sommarkväll. Lägg också märke till hur snygg scen de byggt upp. Estetiken är så läcker.
Men ingen tid att förspilla. Klockan har redan blivit 22 och på scen inne på rotundan står äntligen Anders F Rönnblom och han har förstås en prydlig skara F-heads framför scenen. Att Anders F har hunnit bli 72 år gammal är svårt att begripa sig på. Han är i fantastisk form och AFR-band är givetvis tajt och ösigt. Han framför sina klassiska låtar som om det är 1974 all over again. Vi i publiken har riktigt roligt och det verkar sannerligen som om bandet på scen har minst lika kul. 
En absolut fantastisk festival börjar närma sig slutet. Dessutom har min bägare blivit full. Jag klarar inte mer. Det får inte plats mer underbar musik i min själ. Jag måste få komma ut, komma bort, smälta och andas. Jag tar det svåra beslutet att köra hem och därmed missa de avslutande två banden; Träden (Träd, gräs och stenar) samt det politiska swingbandet Cats & Dinosaurs. Enligt rapporter jag fått var det två mycket värdiga avslutare av festen.
