Musik

29/5 2025

Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Konstaterar till min förvåning att det är över ett år sedan bokning på Utopia resulterade i recension här. I höstas publicerades på Orkesterjournalens hemsida den text jag skrev efter konsert med Lars Jansson / Erik Söderlind kvartett. Några gånger har det blivit bild(er) och formuleringar direkt på facebook. Har inte frekventerat Utopia lika ofta senaste halvåret som tidigare. Dock, stämningen, utbudet avseende livemusik och meny, personalens bemötande och ägarens generositet gör det alltid mödan värt att ta sig hit.

Av de konserter jag lyssnat på i sin helhet eller haft möjlighet att höra ett set av under den perioden kan framhållas Jo Mi – tribut till Joni Mitchell av nuvarande eller forna elever på Skurups Folkhögskola, succéartad comeback för folkrockiga Den fule, Bäck Brothers Jazz Tivoli x 2 varav den ena hade Dizzy & Bird tema och den andra gästades av Johanna Hjort, Sam Vesterberg All Stars vilka också går under beteckningen Äntligen-bandet (syftar på platta av Nynningen), vitalt boppiga Erik Tengholm Quintet, lysande Vivian Buczek med utomordentlig pianotrio, trixigt spelande Kasper Agnas trio, Juke Jointers covers på Stones, Van The Man, r & b mm, Mauritz Gullbransson Quintet med ledaren på jazzgitarr featuring uttrycksfulle Karl-Martin Almqvist samt inte att förglömma 3-års jubiléet på vars event jag vann krogens vita fina t-shirt.

Svante Thuresson (1937-2021) behöver näppeligen presenteras. Han fick ett första genombrott redan 1963 genom att bli medlem i vokalgruppen Gals and Pals och tre år senare representerade han Sverige i Eurovision med Lill Lindfors. The rest is history passar in på en sångare som erhöll extra status efter skivan 1995 (äger cd:n), vars titel delvis fick sätta rubriken för programmet och som sina sista tio aktiva år fick något av en nytändning, Jag såg honom ett antal gånger på festivaler, på Liseberg samt i Falkenberg på deras Jazzdagar. Utdelade högsta betyg 2019 till det Beppe-tema (lästa och sjungna formuleringar) han turnerade med uppbackad av Claes Crona trio. Svensktoppsplaceringar och krogshower varvades med att fronta jazzkvartetter och storband. Det blev Grammis, Monica Z- och Cornelis stipendium för artisten, vars mångsidigheten speglades föredömligt av Werner Borgs orkester på Utopia. Rytmiken i fraserandet grundlade Thuresson i ungdomen genom att ha varit trumslagare.

Werner Borgs Orkester är ett samlingsnamn för olika projekt initierade av dess kapellmästare gitarristen Stefan Wernborg. Tonvikten för i år ligger på ”En hip kväll” vars premiär skedde på Utopia, med hela åtta personer som fick samsas om begränsade utrymmet på scen. Några av dem kände jag till väl medan andra var nya ansikten. Flera huserar i lokala storband (särskilt det hemmahörande i Mölnlycke) och coverband. Ingelssons stämma har hörts hos bland andra Mölnlycke Storband, kören Rabalder och Loud n Proud.

Upprinnelsen ska ha varit att Wernborg spånade för ett tag sedan med sångaren Patrick Ingelsten om att sätta samman ett projekt för att hylla en manlig jazzsångare, en svensk sådan. Idén körde fast tills Ingelsson föreslog vad som borde tett sig självklart från första början i processen. Man ville ha klassisk sättning inklusive blås plus duettpartner. Innan medlemmarna till nya konstellationen rekryterades återstod ett slitsamt arbete. Syftar på att kapellmästaren saknade tillgång till noter varför han på eget bevåg fixat fram arr. Av tjugotvå arr användes sjutton till den testballong som spelningen innebar, ett test som gav blodad tand. Enligt egen utsago är det sällan kapellmästaren investerat med liknande energi och möda.

Förutom Wernborg på gitarr och hans samarbetspartner i rollen som uttolkare av Svante Thuressons idiom utgör duktige trumslagaren Johan Almqvist och stabile Magnus Eliasson på elbas ryggraden. På ena ytterflanken vid flygeln skådas meriterade Stefan Wingefors (ingår i åtskilliga kvalificerade smågrupper och med ett förflutet i Bohuslän Big Band) medan blåsarna håller till i andra änden av scen. De är förste trumpetaren från Mölnlycke storband Stefan Kolmberger jämte Michael Högdahl som lirat med både Roffe Wikström och självaste Svante T. Till lycka för dem har rutinerade Johanna Hjort tid och lust att komplettera formationen. Duettpartnern som bland annat berömts av undertecknad för hur hon frontar Sweet Little Angels, berättar att hon i gymnasieåldern fått sjunga med hyllningsobjektet.

Av Ingelsson får vi reda på viktig info om Svante Thuressons karriär när låtar introduceras. Dock, på detta område finns potential till utveckling, i likhet med vad jazzarkeologen Samuel Olsson ägnar sig åt eller mer spontant David Bäck. För egen del roas jag av att göra research i efterhand. Räknar jag rätt är åtta låtar på repertoaren hämtade från dubbel-cd:n vars omslag syns ovan. Om det putsas lite här och var och kanske repas en vända till har projektet mycket goda förutsättningar framledes. Att det var premiär märktes ibland. Mycket satt som det skulle medan vissa sekvenser svajade. Noterar skapligt balanserat ljud även om vi berövades pianospelets fina nyanser när orkesterns öste på för öppna spjäll. Inte fel att säga att krogen vars sittplatser var upptagna när det var helgdag en torsdag omslöts av styrkan i ljudvågorna från scen.

Snyggt synkat sväng med fett blås inleder. Visar sig vara en ordlös variant på In The Mood, samma variant ska ha gjorts till orkester på krog i Masthugget för så där femtio år sedan av den som får sin tribut. Första avdelningen pågår i cirka fyrtio minuter. Under den tiden händer åtskilligt av stimulerande art. Beppe Wolgers geniala försvenkning av Take Five (P. Desmond/ I. Brubeck) avverkas omgående. Patricks riviga röst sätter stämningen i detta sugande, smittsamma groove omöjligt att inte falla för. (Melodin i femtakt blev för övrigt en oslagbar succé såväl kommersiellt som konstnärligt.) Vi bjuds på distinkt trumpetsolo och glänsande inpass på flygeln.

En annan varsamt anpassad standard är titellåten Du ser en man (This Guy´s In Love With You av Burt Bacharach) som blev populär på nytt när den tolkades av Anne-Lie Rydé. Här sträcker Johanna Hjort ut souligt passionerad. Hon briljerar också i en av alla de covers jag inte kände till att Svante Thuresson gett sig på. Tänker på lite udda Nära mig som i originalet från 1961 nära nog blev till en one-hit-wonder av Ben E. King och hans producenter och som fick en revival i och med filmen med samma namn från 80-talet. En ballad präglad av ikoniskt basgång och blåsets förträffliga fraserande och vars gospelkänsla Hjort gör rättvisa. Ljuvligt nedtonat outro! Apropå soundtrack idkas ”hårdkörning” direkt efter paus. Blir rafflande duett hämtad från berömd duett i The Wiz från 1978 mellan Michael Jackson & Diana Ross som ska ha fått svensk text av Pugh med titeln Jag vill komma som jag är. Svante gästade på platta med Lill Lindfors. Denna supersnabba snärtiga hit ges extra skjuts av Mikael Högdahls lödigt utbroderade tema. Vilken knock out-start efter paus. Märks att orkestern blivit varma i kläderna, avslappnade inför uppgiften.

Första set avrundas underhållande genom en kul dänga från 30-tals soundtrack signerat George Formby. När jag putsar fönster ingick med sitt shuffle-beat, om jag uppfattade rätt, i en musikal och kännetecknas av vispspel och tendenser till ragtime. En av höjdpunkterna vad beträffar duetter är ytterligare en standard Beppe Wolgers odödliggjort, nämligen Va e´de´där? (B. Timmons – O. Brown / B. Wolgers). En tungtvrickande text där betoningarna måste vara exakt inprickade, vilket fixas galant av firma Ingelsten & Hjort. Krängande kompositionen kännetecknas av stompigt röj där gitarristen hakar på, rockigt solo levereras. Stor variationsrikedom av stilar således!

Märker nu att det blir ogörligt att fördjupa sig alltför mycket i den repertoar kapellmästaren beslutade sig för. Konstaterar att det finns massvis av intressant material i Svantes katalog som han aldrig framförde live under 2000-talet. Ett par av dessa är samarbeten med Peter Le Marc, bland annat Lita aldrig på en man., klämmig bit man frestas kalla för schlager-rock där Wernborg ansluter i refrängen. Den Le Marc- komposition som liras efter paus, Pojken på vulkanen, känns däremot skör, lite ofärdig. Antar att den tillhör de knepigaste att tillägna sig.

Men för att återgå till den mästerlige Beppe förekommer han titt som tätt i denna tribut ( i förfjol hyllade ett antal av Svantes eminenta medarbetare honom i gala i Stockholm). Vi förunnas Jag har nära nog nästan allt vars original förknippas med Tony Bennett och inte minst Svante Thuresson (jag är hip) med intrikata taktbyten jämte inskjutna monologer och musik av C-A Dominique. En hit där det rimmas innovativt på cool och insprängda break accentuerar verserna. Denna publikfriande tolkning liksom Va e´de´där? tillhör konsertens krön.

Blåssektionen ska ha en stor eloge för vad de tillför. Mikael Högdahl är mer sysselsatt än Stefan Kolmberger, demonstrerar beundransvärd tajming och energigivande glöd. Tenorsaxofonist och trumpetare gör storartade insatser när melodin färgas i spralliga turer i schlager-duetten Nygammal vals, på Blåst, i en calypso på slutet och i soulindränkta Plocka ner en stjärna skriven av Dan Sundquist för att nämna fler exempel. Just Blåst, ett av få original från hyllningsobjektet, med sitt framåtlutade 70-tals beat riffas det läckert. En rytmisk friskt doftande pärla vars övergångar det bara är att åka med i. Rytmsektionen firar triumfer. Angenäm attack i text och melodi!

Stefan Wingefors kommer bäst till sin rätt när volymen tas ner. Då urskiljs hans svängiga löpningar och lyriska anlaget på pianot får fullt genomslag. En ömsint stund uppstår när musik av Gunnar Svensson spelas från klassiska Tage Danielsson-sagan Karl-Bertil Jonssons julafton. Hade inte hört den reflekterande text som Johanna rörande återger tidigare. Charmig bagatell med italiensk förlaga som toppade Svensktoppen 1971, där sång och komp frejdigt utövar call and response-teknik, utgör uppsluppen final på ett fylligt program. För att vara premiär går det inte att anse något annat än att en hip kväll i Svante Thuressons anda gav mersmak.

ps Ha överseende med den kanske onödiga researchen som delvis lade beslag på utrymme för (bedömning och beröm) av Werner Borgs orkester.

26/5 2025

Contrast Public House i Göteborg

Jag har, om inte följt noggrant, så lyssnat regelbundet på Bohuslän Big Band i över trettio år och äger ett antal cd:s (de flesta recensionsex). Har framför allt dokumenterat en del av deras projekt i recensioner senaste decenniet. En av alla deras skivutgivningar jag saknat vetskap om är ett alster anno 1994 som var ett samarbete mellan norska orgeljazz-gruppen The Real Thing och BBB, ett storband med världsrykte. De elva spåren på The Perfect Match är komponerade av medlemmar ur jazzgruppen från Oslo. Deras tredje skiva menar Staffan William-Olsson är kvartettens stoltaste stund i studio. Hörde dem för övrigt för drygt tjugo år sedan på Nef. Vi får på Contrast veta av göteborgaren som flyttade till Oslo 1986 och blev medlem efter att ha lirat i Hawk On Flight, att gruppen var upplöst i tio år efter att deras saxofonist omkom i tsunamin. Ett band William-Olsson bildade i Norge 2005 är Sharp 9, ett svängigt ministorband.

Genom gitarristen fick unge organisten Simon Jonsson och Mölnlycke Storband tillgång till magnifika arrangemang skrivna av Tom Kubis, också storbandsledare och saxofonist/ flöjtist från Los Angeles. Jonsson och det mer än skapliga storband vars 50-års jubileum skedde i min närvaro härom året hade konsert med låtarna på egen hand förra månaden på hemmaplan. Nu var det dags för stjärnan på jazzig elgitarr att göra dem sällskap. Värt att skjuta in att första åren i Norge var han medlem i ett hårdrockband som nådde kommersiell framgång och turnerade i USA.

Eftersom 65-åringen var med på originalet introducerades givetvis materialet av honom. Med presentationer och paus pågick konserten i över en och halv timme, varför jag drar slutsatsen att vissa solon broderas ut extra.. Konkurrensen vad beträffar spännande livemusik är mördande i regionen. Lyckligtvis var den rektangulära lokalen där Göteborg Jazz Orchestra (GJO) höll till i flera år ganska välfylld. På plats fanns även ljudexperten Tomas Ferngren, garanten för att akustiken i långt ifrån idealiska rummet skulle bli bästa tänkbara. Tyvärr led William-Olsson lite grann av rundgång plus att basen hamnade för långt bak i mixen. Störde inte jättemycket, även om det påverkade en smula.

Om lokala storbandet ska sägas att jag funnit det befogat att recensera några av alla samarbeten som försiggått. Man ingick i ett svep från Falkenbergs Jazzdagar när männen frontades av två kvinnliga vokalister, recenserade julshow under ledning av Peter Asplund som innehöll flera strålande artister på sång, skrev om första gången äkta paret Lars Danielsson & Cecilie Norby stod på scen med MSB och om den gången Anna Kruse kom från Köpenhamn för att lansera sina Edit Södergran-tonsättningar i storbandstappning.

Att MSB åtnjuter förtroende efter att ha uppnått respektingivande nivå är förstås ett resultat av mångas hängivna arbete. Dock, störst enskild betydelse har big band-veteranen Johnny Olsson (också en av grundarna av GJO) haft, hans kunnande, driv och kontaktnät i branschen. Senaste åren driver andra krafter hans gärning vidare. I ensemblespelet på Contrast finns sådan precision och styrka – vad jag i brist på bättre termen brukar kalla ”klipp” – att jag häpnar över orkesterns unisona kraft. Låter mäktigare än jag någonsin hört tidigare, vilket borde ge dem berättigad boost. Att majoriteten av solon inte kan mäta sig med solister hos proffsen i GJO eller BBB ligger i sakens natur.

Konserten inleds med Cute (N. Hefti), en pigg, lite slick klassiker som tagits med i programmet. Den följs upp av första låten från skivsamarbetet. The Message utmärks av härligt klös i blåssektionerna och solo på tenorsax, Ljuvliga arret tas om hand på bästa sätt, orkestern från Mölnlycke bevisar verkligen att de är på tårna. Apropå sammansättning kan man förstås hoppas på att såväl kvinnor som yngre begåvningar ska upptäckas eller söka sig till dem.

Inför Big Deal skriven av organisten i Real Thing avslöjar stjärninstrumentalisten att gungande melodin har uppenbara likheter med Ångbåtsblues, vilket onekligen stämmer. I detta krängande sväng riffas det friskt. Vi får både trum- och altsaxsolo och inte minst ett alldeles ypperligt outro. Gästande gitarristen upplyser om att Last Train har honom själv som upphovsman. Balladen rymmer trombon-intro och William-Olssons elegant utbroderade ackordföljd som backas upp snyggt av storbandet. Kompositionen tillhör definitivt en av konsertens krön. Musikern som i decennier varit en mentor för en musiklärare och amatörmusiker i publiken, håller ångan uppe. Leder dem in ytterligare ett verk signerat honom själv. Spark är en snabb sak med skarpa konturer. Förutom fingerfärdigt lir kännetecknas kompositionen av features från tvärflöjt och trumpet. Ännu en höjdpunkt inträffar före paus i Wes Montgomery- influerad dänga signerad Staffan som satt som en smäck. Här strösslas med blå toner. Efter glänsande spel med läckra licks hamnar fokus äntligen på Simon Jonsson. Njuter av dessa minuter i framkant med fräckt framsvepande harmonik av den unge mannen, vars orgeljazztrio med Ossian Ward och Tobias jag berömt i recension.

Innan jag berättar vad som hände efter paus ska kopplingen till Jojje Wadenius nämnas. Tog chansen att presentera mig och fick samtala med Staffan William-Olsson (som jag träffade och lyssnade på live senast hösten 2023) ett par gången under detta trevliga evenemang. I två låtar förknippar jag riffande och rytmiskt nynnande i teman med Wadenius stil, vilket påtalas från min sida. Visar sig att jag träffar mitt i prick enär gitarristerna båda boende i Oslo haft ett band tillsammans i närtid ( i varje fall spelat tillsammans). Kuriöst nog var ju senaste skivrecensionen från mig en utförlig genomgång av Livet är mer än bara musik som både är skiva och föreställning av ”Jojje” ,som jag som hastigast träffade på Valand härom året. Än mer slumpens skönhet infinner sig när jag talar om att min första konsert på egen hand i Scandinavium var Blood, Sweat & Tears hösten 1972 presenterade av min morbror, vilket meddelas Staffan då han berättat om ett solo av ”Jojje” han tog intryck av på deras New Blood. Döm om min förvåning när jag reda på att han som tolvåring var på samma konsert. Och i likhet med den äldre och än mer berömda kollegan etableras publikkontakt genom ypperlig teknik, utan att den blir till något självändamål.

Första iakttagelsen i andra set handlar om hur förbluffande tajt det låter. MSB som repade med gäster på eftermiddagen är inne i andra andningen och för projektet externt rekryterade Simon och Staffan visar var skåpet ska stå. Mästerlig kontroll noteras initialt när rytmsektionen – Chris Martinsson bakom trummorna och Tobias Sundgren vid basen som alltid utstrålar spelglädje och närvaro – ackompanjerar dem lyhört. Av solon utförda av orkestermedlemmar utses David Yngvessons till aftonens utropstecken följt av Dan Warvne, båda trumpetare. Play The Whole Thing lanseras som en slow blues färgad av anlitad hammond-organist som utmanas av glidande tromboner. Blir ånyo förtjust i hur inspirerat storbandet svarar på Simons luftiga eskapader. Tre låtar vilka avrundade en mycket lyckad, dynamisk tilldragelse var Is It Me, A Briefcase of the Blues samt som extranummer Scratch My Back. Ösigt, rytmiskt superbt markerad förstnämnda titel gör mig så upphetsad att den tilldelas två guldstjärnor och kompositionen som följer inbjuder till taktfast handklapp. I finalen tar sannerligen storbandet och deras gästande solister ut svängarna.

25/5 2025

Stora Teatern i Göteborg

Kom mig inte för att försöka ta anteckningar i mörkret när jag från femte rad fascinerad följde utvecklingen på scen under en och en halv timme en söndagskväll. Därför borde denna recension ha goda förutsättningar att bli väsentligt kortare än mina texter brukar bli. Till saken hör att min ansökan om recensionsbiljett var en impuls grundad i en wow-upplevelse på Ystad Jazzfestival 2017. Närmare bestämt en oförglömlig konsert på duo med Hiromi Uehara från Japan på flygel tillsammans med Edgar Castaneda från Colombia på harpa.

46-årige klaviaturspelaren och kompositören var ett underbarn som studerade på Berklee för Ahmad Jamal och under tiden som student erhöll ett skivkontrakt. Hon har släppt fjorton studioalbum, varav några under namnet The Trio Project tillsammans med Simon Philips och Anthony Jackson. Som medlem i band under ledning av Stanley Clarke har hon erhållit en Grammy. Man kan lätt förstå varför Hiromi med sin energiska utstrålning och anmärkningsvärda kreativitet blivit en publikdragande attraktion på jazzfestivaler runt om i världen. Enligt producent på Stora Teatern hade man jobbat länge för att få till en spelning med hennes kvartett. Stämningen på välfyllda, vackra Storan var påtagligt hjärtligt på den konsert som genomfördes utan paus och med minst två extranummer efter stående ovationer.

Hiromi´s Sonicwonder har på kort tid gett ut två plattor vilka båda komponerats och producerats av kvinnan vars musikaliska sällskap är tre minst sagt duktiga instrumentalister. De är prisade Adam O´Farrill från Brooklyn på trumpet och pedalboard som spelat med bland andra Mary Halvorson, trumslagaren Gene Coye från Chicago vars meritlista imponerar (eget band jämte samarbeten med bland andra Larry Carlton, SEAL, Richard Bona, Robben Ford, Stanley Clarke, Terence Blanchard, Pharoah Sanders och fått Grammy som medlem i storband.) samt Hadrian Feraud från Frankrike på elbas, vars öde beseglades vid tolv års ålder efter att ha blivit förhäxad av postumt utgiven liveplatta med Jaco Pastorious. Fransmannens cv innefattar soloalbum, producent-uppdrag och samarbeten med storheter som John McLaughlin, Chick Corea, Bireli Lagrene och Lee Ritenour. Med tanke på respektive meritlista kan tyckas att jag borde känt till dem, fast får erkänna att de var nya ansikten.

Med öronproppar instoppade var ljudet tillfredsställande, starkt utan att befinna sig på smärtsamt hög volym. Att basen aldrig tog över vilket annars är mer regel än undantag på fusionorienterade konserter ska framhållas. Varje instrument kom till sin rätt vilket förtjänar att påpekas. Hiromi presenterade merparten av sina kompositioner, men jag lyckades sällan lägga titlar på minnet. Charmigt nog hade tangenternas trollkarl lärt sig skapligt uttal av ”tack så mycket”.

Efteråt är jag avgjort mer nöjd än den rutinerade livemusik-konsument jag kommer i samspråk med när denne frågar hur det gick för mig. Min analys handlar om att det var osedvanligt mycket sväng i upphetsande funkfusionskepnad. Slås av att soundet genomgående inte alls var lika originellt som den fabulösa konserten på duo i Ystad. Påminner istället om svänget som definierade Brecker Brothers, Word of Mouth och ibland kan det kopplas ihop med Yellow Jackets eller Weather Report, även om trumpetare inte ingår i dessa stilbildande formationer. Hon skiljer sig dock från sina influenser genom att införliva exotiska klanger från hemlandet vid flera tillfällen på sluttampen vilket förhöjer behållningen. Det originella består dels i att det är en kvinna från Japan som skrivit den musik som så virtuost och sömlöst framförs, dels att virtuost drivna kvartetten överlag ägnar sig åt att stretcha raka beats stundtals övergående i uppbrutna rytmer. Efteråt träffar jag den i jazzkretsar djupt respekterade Tommy Kotter ( personlig favorit) som satt längst fram med en pianoelev. Han förtäljde mig en reflektion han gjort. Aldrig tidigare hade han nämligen lyssnat på konsert så späckad på toner.

Förutom flygel trakterar den charmerande stjärnan klädd i färggrann klänning två elektroniska instrument. Tippar på att synt modell mini KORG placerats ovanpå pianot medan det keyboard som står bredvid synes vara av märket Nord/ Clavia. Oerhört skickligt växlas emellan dessa enheter. Frapperande ofta låter hon var sin hand samtidigt spela på två olika klaviaturer. Förbluffas över att kvartetten lirar med makalös precision utan noter, verkar räcka med att de som memorerat in melodierna ibland tittar på hennes rörelseschema eller att de direkt fångar upp fortsättningen på varje intro.

Av titlar minns jag Pendulum inspelad i både i vokal och instrumental version. Framförs här solo i första extranummer på flygel, en väldigt vacker och suggestivt upplagd slinga. Sprillans färska albumets inledning XYZ är en bitvis härligt uppsluppen hetsig låt. En medryckande låt tycks vara deras hit och hör jag rätt återkommer den i extraavdelningen. Har för att en spännande komposition som hette Polaris. Mest tid ägnas åt en svit i fyra delar som fått samma gemensamma titel som skivan Out There. De är indelade i Takin´Off – Strolling – Orion samt The Quest. O´Farrill sysslade mest med att framställa utsträckta svepande fraser. Han besatt skärpa och var tekniskt briljant, men emellanåt kunde jag sakna nyanser och emotionellt djup. Min vän, den vane konsertbesökaren, ansåg att denne musiker i omgångar blev för dominant. En ståndpunkt jag inte delar fullt ut.

Rytmsektion var utsökt, såg till att beat och intensitet skiftade elegant, på det sätt Hiromi avsett. Bortsett från hennes solostycke hade också de ett par features, solon och stimulerande internt samspel. Minst ett basintro förekom och kvartettens kompositör hade en handfull intron. Hennes innovativa förmåga förför och man noterar hur hon leende befinner sig glädjestrålande i nuet. Men för att vara en konsert som i någon mening tillhör vidsträckt jazzgenre, ska betonas att Hiromi inte hade lagt in längre sekvenser för solon. Är glad att jag erbjöds möjligheten att bevaka denna högkvalitativa tillställning fylld av energi, passion och tilltalande spännvidd och hög svängfaktor. Om den ledande tidningen missade att recensera framstår det som desto viktigare att jag som visserligen får kallas novis vad gäller Hiromi och hennes nya projekt, ändå ansträngde mig för att subjektivt dokumentera.

ps Nu blev texten till slut lite längre än jag hade för avsikt. Håll till godo!