• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Krönika: Jag såg Håkan två kvällar i rad – och det var poängen

15 mars, 2026 by Thomas Johansson

Håkan Hellström den 14 mars Foto:Thomas Johansson

När Håkan Hellström gör två kvällar i Avicii Arena är det förstås lätt att falla in i recensentens reflexer: jämföra, värdera, väga låtval mot varandra. Men andra kvällen hamnade jag någon annanstans. Mer i betraktarens roll. Mindre domare, mer deltagare.

För allt var i princip likadant.

Samma entré. Samma låtar. Samma gästartist. Till och med samma dramaturgi i kvällen. Den inledande popurladdningen i Magiskt men tragiskt som driver vidare in i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får en råare kant och blåset går på högvarv. Hellström snurrar runt på scenen som han gjort i över två decennier. Det är ett välbekant nummer vid det här laget – tryggt, varmt och väldigt mycket Håkan.

När bandet kliver in i den soulfärgade Evergreen min vän evergreen är det återigen tydligt att konserten är ett lagarbete. Blåset, körerna och pianot bygger tillsammans upp det där stora, lite svävande ljudet som fyller arenan.

Håkan Hellström den 13 mars Foto: Thomas Johansson

Och även i kväll dyker gästen upp igen: Staffan Hellstrand. De två river av en mer rockdriven version av Lilla fågel blåinnan Hellstrand nästan tar över mikrofonen i Hellströms egen En vän med en bil. Det är lika charmigt andra kvällen.

Men just där ligger också det lilla problemet.

Setlistan är nämligen exakt densamma som kvällen innan. Samma låtar, samma ordning. Och det är tydligen ingen slump. Enligt en röst nära Hellström har man tittat på statistiken och konstaterat att det inte är särskilt många som går på flera spelningar under samma turné. De flesta ser en kväll – och då spelar det förstås mindre roll om setlistan förändras.

Det är säkert sant.

Men för oss som ändå dyker upp igen känns det lite… slött. Samma sak hände förra året på Ullevi, där flera kvällar också körde identiska låtlistor. Man kan förstå logiken bakom beslutet, men en del av magin med livemusik är ju just att kvällen är unik. Att något händer som inte händer nästa gång.

Samtidigt är det märkligt hur lite det egentligen spelar roll när man väl står där igen.

Man upptäcker nya saker. En körstämma som försvann i ljudet kvällen innan. En detalj i blåset. Hur publiken rör sig i vågor över ståplats. Man kan också välja en annan plats i arenan och få en helt ny vinkel på allt. Första kvällen nära scenen, andra lite längre bak där man ser hur hela rummet rör sig.

Och ibland är det just upprepningen som blir intressant. Samma show, men en ny kväll. En ny publikenergi. Samma låtar, men inte riktigt samma känsla.

Det var också en sak som faktiskt blev annorlunda. Kvällens förband, trubaduren William Sundman Sääf, tvingades ställa in sent efter att ha tappat rösten. Så även den mest minutiöst planerade konsertkväll kan spricka lite i kanten.

Kanske är det därför man går igen.

Inte bara för låtarna, utan för möjligheten att något ska hända. För att få den där lilla kicken som ibland uppstår när musik spelas live och allt plötsligt känns lite mer intensivt än vanligt.

Att gå på konsert är på något sätt att leva lite snabbare.
Och ibland räcker det för att man ska vilja göra det igen – redan nästa kväll.

Detta vad min 25:e gång jag såg Håkan live. Framför mig vid scenkanten står Anton, som har sett alla konserter denna turné så bara där klämmer han tio konserter, också jagande den där kicken som första Håkans spelning skapade.

Arkiverad under: Krönikor, Musik, Toppnytt

Recension: Allsång, svett och eufori när Håkan intar Avicii Arena

14 mars, 2026 by Thomas Johansson

Håkan Hellström på Avicii arena

Håkan Hellström på Avicii arena den 13 mars 2026 – Betyg 4

Håkan Hellström har alltid haft en märklig förmåga att få konserter att kännas mindre som en show och mer som en kollektiv bekännelse. När han nu kliver upp på scenen i Avicii Arena i Stockholm är det tydligt att den där kraften inte har avtagit – snarare tvärtom.

Det är lätt att glömma hur osannolik hans resa egentligen är. När Hellström slog igenom i början av 2000-talet var han den där lite rangliga popsångaren från Göteborg med influenser från halva pophistorien och texter som lät mer som dagboksanteckningar än radiohits. Men något i den där uppriktigheten träffade rätt. Publiken har bara vuxit och i dag är han mindre indiehjälte och mer något av en folklig institution.

I Avicii Arena märks det direkt. Redan från start ligger en förväntan i luften som nästan känns fysisk. Den enorma bildskärmen bakom scenen används inte bara till ljus och bilder – nästan varje låttext projiceras upp. Ett enkelt men smart grepp. Även de som inte kan hela katalogen kan snabbt haka på, och resultatet blir en monumental allsång där tusentals röster smälter samman.

Konserten öppnar med en explosiv start där Magiskt men tragiskt brakar igång som ett färgsprakande popfyrverkeri. Den hinner knappt landa innan tempot drivs vidare i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får ett råare, nästan punkigt driv – inte långt från energin hos Refused. Blåset skenar iväg, Hellström rör sig över scenen i sina karakteristiska snurrar och halvdramatiska poser. Det är ett nummer man känner igen: svettigt, stort och lite teatralt. Samtidigt tryggt – det här är en artist som har slipat sin scenpersona i över två decennier.

Men även om Hellström är den självklara mittpunkten är konserten tydligt ett lagarbete. Bandet är stort och rutinerat, och när de växlar tempo märks hur mycket de bär upp ljudbilden. I Evergreen min vän evergreen drar arrangemanget åt soulhållet: blåssektionen trycker på, körerna fyller ut refrängerna och ett diskret men elegant piano plockar fram melodin. Det är ett sådant ögonblick där låten nästan känns större än artisten själv.

Och så dyker det plötsligt upp något nytt också – alltid lika roligt i en konsert som annars bygger på en lång och välkänd låtskatt. Publiken reagerar först lite trevande, men nyfikenheten vinner snabbt över vanan.

Setlistan visar också hur bred Hellströms katalog har blivit. Låtarna under kvällen är hämtade från elva olika album, och inget av dem får dominera mer än tre nummer. Det gör konserten till något av en vandring genom karriären, där olika epoker avlöser varandra utan att någon riktigt tar över.

Mot slutet av konserten dyker dessutom en gäst upp: Staffan Hellstrand. Tillsammans river de av en betydligt mer rockig version av Lilla fågel blå än man är van vid, där publiken snabbt faller in i refrängen. Därefter byts rollerna lite oväntat när Hellstrand nästan tar över scenen i Hellströms egen En vän med en bil, och leder bandet genom låten med självklar pondus. Det blir ett av kvällens mest charmiga ögonblick – två generationer svensk pop som möts i samma låt.

Längst fram är stämningen närmast febrig. Folk hoppar, skriker, kramas och kastar händerna i luften. Men energin stannar inte vid kravallstaketet. Tittar man bakåt ser man att stora delar av ståplats håller sig på benen under större delen av konserten. Avicii Arena förvandlas till ett gungande hav av människor.

Och så finns förstås de där små märkliga ögonblicken som bara uppstår när tusentals människor pressas ihop i flera timmar. Jag hamnade i en improviserad tävling med en kvinna i en T-shirt från Håkan-kören om vem som luktade mest illa efter kvällens intensiva hoppande. Efter en kort – och möjligen tveksam – provluktning av varandras armhålor kunde vi konstatera att matchen slutade oavgjort.

Det är kanske där Hellströms konserter hittar sin verkliga styrka. De är inte perfekta eller kliniskt polerade. De är svettiga, högljudda och ibland en smula absurda. Men de skapar en känsla av gemenskap som få svenska artister kan mäta sig med.

En kväll där allsången var monumental, bandet spelade med självklar pondus och deodoranten fick jobba övertid.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Total triumf för orkester och sångsolist – Göteborg Wind Orchestra & Kristin Amparo framför James Bond-relaterade klanger

7 mars, 2026 by Mats Hallberg

5/3 2026

Haga Konserthall i Göteborg

Hade bara besökt vad som sedan ett par år tillbaka är hemvist för Göteborg Wind Orchestra en gång tidigare. Recenserade då i lyriska ordalag deras konsert under ledning av Alexander Hansson, tillsammans med Peter Asplund & Aspiration med Lars Jansson på flygeln. Var därför på tiden att jag återvände. Tog kontakt med deras pressansvarige inför detta spännande event som ska ut på turné i länet och Halland. Ska påpekas att jag lika hänryckt som ovan recenserat dem ett par gånger i Lerum. Dels tribut till Monica Zetterlund med Rigmor Gustafsson som uttolkare, dels otroligt varierad julkonsert på lika hög nivå med tenoren Alexander Lövmark och sopranen Negar Zarssi.

Till den lika ärofyllda som ansvarsfulla dirigentrollen i storslagna James Bond-projektet har Calle Rasmusson anlitats jämte ett knippe arrangörer. Rasmusson, till vardags trumslagare i bland annat Svante Söderqvists formidabla Rocket, sågs leda Bohuslän Big Band i påkostad Quincy Jones-hyllning under Ystad Jazz Festival. Live And Let Die gjordes för första gången för cirka femton månader sedan, vilket kan ha bidragit till att det bara var halvfullt på läktaren (cirka 400 åhörare). Vet inte hur det till slut löste sig ekonomiskt för den renommerade professionella blåsorkestern vars existens varit hotad flera gånger och bland annat innebar att de behövde flytta från Kronhuset. Är i egenskap av skrivande musikälskare bara tacksam för att de finns kvar och upprätthåller sin omvittnade kvalitet. Att stora ansträngningar gjorts för att få till optimal akustik uppskattas verkligen. Resonans och balans höll högsta möjliga klass.

Fulltaliga grunduppställningen hos GWO uppgår till tjugotvå orkestermedlemmar. Samtliga på blåsinstrument med undantag för två slagverkare. I detta projekt tillkommer den allestädes närvarande Stefan Wingefors vid flygel och keyboard, gitarristen Viktor Olofsson samt basisten Tom Tveita. Vad jag på långt håll kunde utröna alternerade de på akustiska och elförstärkta instrument, fast Olofsson (hört med Bohuslän Big Band och Log Lady etc.) huvudsakligen förstås lirar elgitarr. Ett mått på hur galant GWO gör de populära soundtracken rättvisa, är att man inte alls tänker på avsaknaden av framsvepande stråkar.

Lanseringen av programmet frontas av Kristin Amparo vars ansenliga röstresurser får betraktas som idealiska i sammanhanget. Hon är väldigt mångsidig. Fick som bekant en listetta tillsammans med Albin i Min soldat, Har sjungit punk, latin, soul, jazz och hip hop. Har för egen del hört hört henne live ett par gånger med Cleo och med Bohuslän Big Band på Götaplatsen under ledning av Magnus Lindgren.

Med paus, introduktioner plus några inslag därutöver pågår evenemanget i ungefär två timmar. Vi undfägnas flera favoriter och några rariteter. Kan vara på sin plats att skjuta in att jag aldrig varit någon fan av James Bond. Kan endast erinra mig ha sett en av de tjugofem filmerna på bio (när jag gjorde lumpen), vilket inte hindrar att man dras med i ett flertal av repertoarens romantiska eller dramatiskt laddade hits. Att så sker beror givetvis till viss del på strålande arr gjorda för denna sättning. Inalles framförs nio nummer i varje set plus förväntat extranummer. Rasmusson passar på att berätta om vad som kännetecknar John Barrys agent-sound och det blir dessutom några underhållande dialoger mellan honom och en vokal stjärna på lika gott humör. Vad gäller magnifika materialet man tolkar kan jag på rak arm erinra mig ett tillfälle med samma motivkrets. På Kulturkalaset har den oförliknelige Freddie Wadling sjungit James Bond-låtar ackompanjerad av en liten ytterst stabil sättning.

Omedelbart infinner sig rätt vibe när tätnande spänning signaleras i The James Bond Theme. i arrangemang av Jonas Nydesjö. Den avlöses av en stämningsfull avmätt ballad vars original gjordes av Shirley Bassey, då aftonens glittrande stjärna äntrar scen. Ledmotivet till Man lever bara två gånger tillhör låtarna som presenteras. Och man slås av att den sjöngs av Nancy Sinatra med tanke på dess pampigt anlagda sista del. Nästan samtliga melodier gör bestående avtryck. Utföres exemplariskt och i en attraktiv textur. En av få som inte fäster riktigt är skriven av Bond-filmernas ”hovleverantör” John Barry och Tim Rice. från 1983 som sjöngs av Rita Coolidge. Innehåller i och för sig ett kortare gitarrsolo uppbackat av orkestern och en tamburin. Inte heller Never Say Never ( så kallad inofficiell film)har önskvärd lyster trots att titeln signerad bland andra Michel Legrand skrider fram på ett intrikat vis och Amparos sång imponerar.

Ska framhållas att några melodier var instrumentala. I On Her Majesty´s Secret Service i arr av Niclas Rydh tillvaratar GWO möjligheten att visa vad de är kapabla till. Brasset briljerar, inte minst trumpeter och tuba (snarlika instrumentet intill heter euphonium). Ha överseende med en recension av redovisande karaktär. I titelsång förknippad med Carly Simons stretchande stämma avlöses nedtonade första sekvenserna av påtagligt intensifierad stegring. Vi får sublima features från Wingefors och solo av Sven Fridolfsson på altsax som med glans grejar att exekvera sitt eget arr. Härlig outro ges runga applåder. En latin dänga har inkluderats. Welcome To Cuba med arr av Niclas Rydh kickar igång musiken efter paus genom maffigt eldiga takter. Ser jag rätt kommer eminenta trumpetsolot från Peder Hansson. Som kontrast till spänningsfylld stämning eller romantisk dito levereras en gladlynt klämmig bit från en slags parodi, Casiono Royale från 1967vars titelmelodi framfördes av Herb Albert och skrevs av en gigant, nämligen Burt Bacharach.

Första set avrundas övertygande. Four Your Eyes Only förknippar vi med Sheena Easton, som ett krön på hennes karriär jämte duett med Prince. Kristin Amparo ser till att just versionen i detta paket utvecklas till en hänförande höjdare, i utsökt samspel med GWO. Dirigent Rasmusson ska förstås ha några portioner av äran, plus arret signerat den unge lysande Axel Mårdsjö. Låter suggestivt om Skyfall vars vokala insats matchar Adele, vilket är lika med beröm i drivor. Extra plus för introt på flöjt av Göran Marcusson. Som mest laddat med spänning blir det i Golden Eye som jag i höstas hörde med LaGaylia Frazier i hennes charmanta Tina Turner-tribut. Amparo klarar tveklöst jämförelsen med dessa svindlande höga röster. Visst förvånar det att Bono & The Edge (som jag såg på rockklubb i Brighton 1983) är männen bakom hitten?

Enligt Amparo är den mest feministiska texten Diamonds Are Forever, vars sång kräver minst sagt elastiska stämband. Arrangemanget av Rydh är innovativt och vokala bedriften oklanderlig. Thunderball från 1965 presenteras genom att det meddelas hur krävande sluttonen var, att det påstås att Tom Jones svimmade i studion. Begåvade affischnamnet sträcker ut fabulöst på slutet och temat präglas av ett närmast hypnotiskt sug. Höjdpunkterna radar upp sig denna afton. Soundet i No Time To Die från senaste Bond-filmen framkallar nära nog gåshud, definitivt ilningar av obeskrivligt välbehag. Tjusas av enastående dynamik som stryks under av kontemplativt intro av Wingefors på piano.

Ledmotivet till Mannen med den gyllene pistolen pendlar mellan förtätad mystik och luftigt svepande inslag. Låter skönt pulserande och souligt med hög svängfaktor. Rytmsektion och elgitarr befinner sig i framkant. Trumslagaren i GWO Per Boqvist har sannerligen lyckats med sitt arr. Nu närmar vi oss så sakteliga upplösningen. Amparos röst passar perfekt för License To Kill, den gör originalet med Gladys Knight rättvisa. Orkestern är underbart följsam. I konsertens titellåt som jag har på vinyl med Wings (såg för övrigt deras spelning i Scandinavium när jag gick i högstadiet och bandet presenterades av min morbror) bildar GWO unison kör för ett ögonblick i första versen. Kul! I rollen som mjukt men ändå distinkt spelande Paul McCartney i utförligt intro, framträder med bravur Stefan Wingefors vid flygeln. Slagverkarna får ligga i i mäktig melodi med flera skiftande ansikten och tempoväxlingar.. Per Laang står för ett uttrycksfullt solo. Amparo kommer in en aning snett i sitt anslag, fast reder lyckligtvis omgående upp situationen och behärskar skapligt euforiska touchen som är ömsom bombastisk, ömsom nyanserad, även om den nog är krånglig att ta sig an för henne.

Kan för fullständighetens skull flikas in att Vänföreningens betydelsefulle avgående ordförande avtackades och att en James Bond-expert berättade om sin statist-medverkan och sina kontakter. Musiker och sångare var inte svårflirtade. Man hade sparat mästerverket Goldfinger till extranumret. Njöt fullt ut av en exceptionellt gungande tolkning toppad av Kristin Amparo med förväntad karismatisk approach. Innan jag lämnar synnerligen tillfreds för att styra stegen mot närliggande Skanshof, blir det ett samtal med den av mig omskrivna Karin Klingenstierna, verksam som sångerska, konferencier och inte minst styrelseledamot hos GWO.

Arkiverad under: Musik, Recension

40 år vid flygeln – stort intresse för Robert Wells jubileumsturné

3 mars, 2026 by Redaktionen

Robert Wells

Robert Wells firar 40 år som artist – och publiken har redan tagit plats. Redan före premiären är 12 konserthus utsålda och flera extra konserter insatta när jubileumsturnén ”40 år vid flygeln” nu rullar ut över 23 orter i Sverige och Finland.

Ett pressmeddelande berättar:
Med ny musik, personliga berättelser och fyra decenniers repertoar bjuder Wells på en intim och nära konsertupplevelse tillsammans med sin trio och Maria Wells. Turnén blir en musikalisk resa genom karriärens höjdpunkter – och kulminerar i sommarens stora ”Rhapsody In Rock” i Dalhalla.

– Det blir ett fantastiskt år att se fram emot med mycket musik, där även en dos humor får ta plats och många anekdoter att blicka tillbaka på. Dessutom bjuder vi på helt ny musik. Att få fira runt om i vårt vackra land tillsammans med publiken känns speciellt – och jag vill bjuda på extra allt, säger Robert Wells.

2026 väntar ett hektiskt turnéår för Robert Wells som inleds med ett nytt musiksläpp och vårturnén ”40 år vid flygeln”, för att under sommaren följas av en exklusiv ”Rhapsody In Rock”-konsert i Dalhalla.

– Jag är mycket tacksam för att alla mina barndomsdrömmar har tagit mig så här långt i musicerandet. 40 år med många mil på vägarna och fantastiska konsertupplevelser – stort som smått. Jag längtar redan till premiären i Lund i mars, säger Robert Wells.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Östersjöfestivalen 2026 bjuder in till ett stjärnspäckat program och ny chefsdirigent

3 mars, 2026 by Redaktionen

Östersjöfestivalen

Nordens största festival för klassisk musik är tillbaka i en 24:e upplaga, 21–29 augusti 2026 med musik som spänner över 400 år. Flera nya svenska verk av Jacob Mühlrad, Anders Hillborg och Molly Kien. Tjeckiska filharmonikerna under Semyon Bychkov, pianisten Yunchan Lim och sopranen Malin Byström är några av världsstjärnorna. Dessutom gör Andrés Orozco-Estrada sin Berwaldhallendebut som Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent.

Ett pressmeddelande berättar:
I festivalens öppningskonsert står både ett uruppförande av svenska tonsättaren Molly Kien och Sverigepremiären för Anders Hillborgs Hell Mountain på programmet, under ledning av Sveriges Radios Symfoniorkesters nye chefsdirigent Andrés Orozco-Estrada. I avslutningskonserten intar festivalens grundare Esa-Pekka Salonen dirigentpulten i en helt ny saxofonkonsert av Erkki-Sven Tüür och Jean Sibelius epos Kullervo, med Peter Mattei och Orphei Drängar. Radiokören ger en konsert under Nordiska museets väldiga valv.

Festivalen presenterar ett pärlband av stjärnor: den svenska sopranen Malin Byström i Alma Mahlers sånger, violinisten Daniel Lozakovich i ett Bachprogram, countertenoren Jakub Józef Orliński och barockensemblen Il Pomo d’Oro som utforskar den tidiga barockens musik. Svenska Kammarorkestern under ledning av klarinettisten Martin Fröst har flera nya verk, bland annat Jacob Mühlrads Helix, på programmet. Tjeckiska filharmonikerna som 2024 vann prestigefyllda ”Gramophone’s Orchestra of the Year Award” spelar två festivalkvällar under sin chefsdirigent Semyon Bychkov med Janine Jansen, violin och Yunchan Lim, piano, som solister.

Dessutom bjuder Östersjöfestivalen som tidigare på en familjedag – och en jazzkonsert på Fasching med trombonisten Tilde Schweitzer och pianisten Joel Lyssarides i centrum. Under festivalen kommer ett antal Sveriges Radio-poddar att gästa Berwaldhallen i scensamtal före konserterna. Alla festivalkonserter sänds i Sveriges Radio, flera av dem även till andra länder inom EBU-samarbetet.

– Jag är riktigt stolt att kunna presentera ett så rikt program för Östersjöfestivalen 2026 med nya svenska verk, flera beställda direkt för festivalen och våra ensembler Jag gläds också åt att välkomna ett pärlband av världsartister– ett fint kvitto på festivalens och våra ensemblers attraktionskraft, säger Staffan Becker, konserthuschef i Berwaldhallen.

– Det är en stor ära för mig att få inviga Östersjöfestivalen som ny chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, en festival som samlar så många fantastiska musikupplevelser, säger Andrés Orozco-Estrada, ny chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in