26/5 2025
Contrast Public House i Göteborg
Jag har, om inte följt noggrant, så lyssnat regelbundet på Bohuslän Big Band i över trettio år och äger ett antal cd:s (de flesta recensionsex). Har framför allt dokumenterat en del av deras projekt i recensioner senaste decenniet. En av alla deras skivutgivningar jag saknat vetskap om är ett alster anno 1994 som var ett samarbete mellan norska orgeljazz-gruppen The Real Thing och BBB, ett storband med världsrykte. De elva spåren på The Perfect Match är komponerade av medlemmar ur jazzgruppen från Oslo. Deras tredje skiva menar Staffan William-Olsson är kvartettens stoltaste stund i studio. Hörde dem för övrigt för drygt tjugo år sedan på Nef. Vi får på Contrast veta av göteborgaren som flyttade till Oslo 1986 och blev medlem efter att ha lirat i Hawk On Flight, att gruppen var upplöst i tio år efter att deras saxofonist omkom i tsunamin. Ett band William-Olsson bildade i Norge 2005 är Sharp 9, ett svängigt ministorband.
Genom gitarristen fick unge organisten Simon Jonsson och Mölnlycke Storband tillgång till magnifika arrangemang skrivna av Tom Kubis, också storbandsledare och saxofonist/ flöjtist från Los Angeles. Jonsson och det mer än skapliga storband vars 50-års jubileum skedde i min närvaro härom året hade konsert med låtarna på egen hand förra månaden på hemmaplan. Nu var det dags för stjärnan på jazzig elgitarr att göra dem sällskap. Värt att skjuta in att första åren i Norge var han medlem i ett hårdrockband som nådde kommersiell framgång och turnerade i USA.
Eftersom 65-åringen var med på originalet introducerades givetvis materialet av honom. Med presentationer och paus pågick konserten i över en och halv timme, varför jag drar slutsatsen att vissa solon broderas ut extra.. Konkurrensen vad beträffar spännande livemusik är mördande i regionen. Lyckligtvis var den rektangulära lokalen där Göteborg Jazz Orchestra (GJO) höll till i flera år ganska välfylld. På plats fanns även ljudexperten Tomas Ferngren, garanten för att akustiken i långt ifrån idealiska rummet skulle bli bästa tänkbara. Tyvärr led William-Olsson lite grann av rundgång plus att basen hamnade för långt bak i mixen. Störde inte jättemycket, även om det påverkade en smula.
Om lokala storbandet ska sägas att jag funnit det befogat att recensera några av alla samarbeten som försiggått. Man ingick i ett svep från Falkenbergs Jazzdagar när männen frontades av två kvinnliga vokalister, recenserade julshow under ledning av Peter Asplund som innehöll flera strålande artister på sång, skrev om första gången äkta paret Lars Danielsson & Cecilie Norby stod på scen med MSB och om den gången Anna Kruse kom från Köpenhamn för att lansera sina Edit Södergran-tonsättningar i storbandstappning.
Att MSB åtnjuter förtroende efter att ha uppnått respektingivande nivå är förstås ett resultat av mångas hängivna arbete. Dock, störst enskild betydelse har big band-veteranen Johnny Olsson (också en av grundarna av GJO) haft, hans kunnande, driv och kontaktnät i branschen. Senaste åren driver andra krafter hans gärning vidare. I ensemblespelet på Contrast finns sådan precision och styrka – vad jag i brist på bättre termen brukar kalla ”klipp” – att jag häpnar över orkesterns unisona kraft. Låter mäktigare än jag någonsin hört tidigare, vilket borde ge dem berättigad boost. Att majoriteten av solon inte kan mäta sig med solister hos proffsen i GJO eller BBB ligger i sakens natur.
Konserten inleds med Cute (N. Hefti), en pigg, lite slick klassiker som tagits med i programmet. Den följs upp av första låten från skivsamarbetet. The Message utmärks av härligt klös i blåssektionerna och solo på tenorsax, Ljuvliga arret tas om hand på bästa sätt, orkestern från Mölnlycke bevisar verkligen att de är på tårna. Apropå sammansättning kan man förstås hoppas på att såväl kvinnor som yngre begåvningar ska upptäckas eller söka sig till dem.
Inför Big Deal skriven av organisten i Real Thing avslöjar stjärninstrumentalisten att gungande melodin har uppenbara likheter med Ångbåtsblues, vilket onekligen stämmer. I detta krängande sväng riffas det friskt. Vi får både trum- och altsaxsolo och inte minst ett alldeles ypperligt outro. Gästande gitarristen upplyser om att Last Train har honom själv som upphovsman. Balladen rymmer trombon-intro och William-Olssons elegant utbroderade ackordföljd som backas upp snyggt av storbandet. Kompositionen tillhör definitivt en av konsertens krön. Musikern som i decennier varit en mentor för en musiklärare och amatörmusiker i publiken, håller ångan uppe. Leder dem in ytterligare ett verk signerat honom själv. Spark är en snabb sak med skarpa konturer. Förutom fingerfärdigt lir kännetecknas kompositionen av features från tvärflöjt och trumpet. Ännu en höjdpunkt inträffar före paus i Wes Montgomery- influerad dänga signerad Staffan som satt som en smäck. Här strösslas med blå toner. Efter glänsande spel med läckra licks hamnar fokus äntligen på Simon Jonsson. Njuter av dessa minuter i framkant med fräckt framsvepande harmonik av den unge mannen, vars orgeljazztrio med Ossian Ward och Tobias jag berömt i recension.
Innan jag berättar vad som hände efter paus ska kopplingen till Jojje Wadenius nämnas. Tog chansen att presentera mig och fick samtala med Staffan William-Olsson (som jag träffade och lyssnade på live senast hösten 2023) ett par gången under detta trevliga evenemang. I två låtar förknippar jag riffande och rytmiskt nynnande i teman med Wadenius stil, vilket påtalas från min sida. Visar sig att jag träffar mitt i prick enär gitarristerna båda boende i Oslo haft ett band tillsammans i närtid ( i varje fall spelat tillsammans). Kuriöst nog var ju senaste skivrecensionen från mig en utförlig genomgång av Livet är mer än bara musik som både är skiva och föreställning av ”Jojje” ,som jag som hastigast träffade på Valand härom året. Än mer slumpens skönhet infinner sig när jag talar om att min första konsert på egen hand i Scandinavium var Blood, Sweat & Tears hösten 1972 presenterade av min morbror, vilket meddelas Staffan då han berättat om ett solo av ”Jojje” han tog intryck av på deras New Blood. Döm om min förvåning när jag reda på att han som tolvåring var på samma konsert. Och i likhet med den äldre och än mer berömda kollegan etableras publikkontakt genom ypperlig teknik, utan att den blir till något självändamål.
Första iakttagelsen i andra set handlar om hur förbluffande tajt det låter. MSB som repade med gäster på eftermiddagen är inne i andra andningen och för projektet externt rekryterade Simon och Staffan visar var skåpet ska stå. Mästerlig kontroll noteras initialt när rytmsektionen – Chris Martinsson bakom trummorna och Tobias Sundgren vid basen som alltid utstrålar spelglädje och närvaro – ackompanjerar dem lyhört. Av solon utförda av orkestermedlemmar utses David Yngvessons till aftonens utropstecken följt av Dan Warvne, båda trumpetare. Play The Whole Thing lanseras som en slow blues färgad av anlitad hammond-organist som utmanas av glidande tromboner. Blir ånyo förtjust i hur inspirerat storbandet svarar på Simons luftiga eskapader. Tre låtar vilka avrundade en mycket lyckad, dynamisk tilldragelse var Is It Me, A Briefcase of the Blues samt som extranummer Scratch My Back. Ösigt, rytmiskt superbt markerad förstnämnda titel gör mig så upphetsad att den tilldelas två guldstjärnor och kompositionen som följer inbjuder till taktfast handklapp. I finalen tar sannerligen storbandet och deras gästande solister ut svängarna.