Musik

Miriam Semb Namork

Artist: We Float

Titel: What´s Really Real

Betyg: 4

Producent: We Float och Tobias Ekqvist

Inspelad och mixad av: Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio

Mastrad: Thomas Eberger

Havtorn Records

51:09

Release 9/11 2018

Kände diffust till gruppen till namnet, missade deras spelning på festival i Göteborg. Efter att de högst sensationellt vunnit utmärkelsen Årets grupp på Jazzradions gala Jazzkatten, kom erbjudande om att recensera. Har nu lyssnat minst ett halvdussin gånger i omgångar. Skivan är inte lätt att greppa, vilket nog är en avsiktlig estetik. Det kanske mest anmärkningsvärda är att de har mer gemensamt med  indie-band som Spiritualized och Cocteau Twins än samtida jazzgrupper, fast de ibland kan påminna en smula om David´s Angels. Kvartetten från Malmö domineras av kvinnor, varav Fanny Gunnarsson – rhodes, piano, orgel och dragspel – kunde höras i somras på Ystad jazzfestival i ett helkvinnligt intressant projekt. Utan att förringa någon kan påstås att Anne Marte Eggen på bas och synthar, drar det tyngsta lasset genom att vara konstnärlig ledare.  Hon har gjort musik, text och arrangemang på det andra albumet från We Float. Övriga medlemmar heter Filip Bensefelt på trumset och percussion och vokalisten som också spelar på klockspel och microkorg heter Linda Bergström. De har därtill anlitat fem gästmusiker.

Sättningen är ovanlig, genererar en osedvanlig mix av bärkraftiga klanger och rytmer. Och genomgående försätts lyssnaren i ett svävande, glidande tillstånd.  Olika gäster kompletterar med påstridig elgitarr,  sköra stråkinstrument, pregnant flygelhorn, trombon och altsax. Plattan består av elva låtar inramade i en överlag sammanhängande helhet, som växlar mellan att vara  optimistisk och en melankolisk betraktelse. Tankegången exemplifieras väl av kontrasten mellan första och sista spår. Fanny Gunnarssons pianospel är majestätiskt i Follow You.  För att vara fullständig ska noteras att några avsteg görs från den luftiga huvudfåran. Då fräser det om musiken med skarpa konturer och dissonanser. I Out There uppstår ett närmast chockartat stök i slutet, oklart varför.

Första intrycket ger mig positiva vibrationer. En repetitiv slinga byggs på, växer genom expansion, åstadkommer ett minimalistiskt groove. Den banar väg för två poporienterade, drömska låtar  betitlade Run och We, varav den sist nämnda släppts som singel. Skiftande tempon och höga toner doppas i pulserande electronica. Sången är strålande klar, glider oproblematiskt in i ljudbilden, för att ibland dra med sig instrumenten in i ny omgivning. REM som även den plockats ut som singel, är en lågmäld pärla. Den kännetecknas av vackra vokala inslag, markerade basgångar och efter hand tassande beats. Att det ändå inte blir full pott, beror på att vissa kompositioner är för anonyma, lämnar inte tillräckligt bestående intryck.

Foto från gruppens hemsida

Linda Bergströms sång fängslar genom att segla iväg högt i registret, med eller utan ord. Rösten bidrar starkt till den viktlöshet,  frihetslängtan och det allvar som karaktäriserar We Float. Vore spännande att höra dem live. Text & musik sägs handla om konsten att vara människa, relationer, sanningsbegrepp och olika perspektiv. Ser det inte som något väsentligt att jag inte tolkat in detta specifikt i mitt lyssnade. Var och en äger ju rätten att ta till sig ett verk på sitt sätt.

Måste verkligen betona hur få stänk av jazz som fått plats i den melodiska strukturen, ingen värdering utan ett konstaterande. Själva drar de föga förvånande paralleller till andra stilar. Jag identifierar en flerfilig väg av minimalism, skira arty poplåtar och progressiva tendenser. En komposition präglas av stämningsfullt spel av Ellen Pettersson på flygelhorn, med takter som upprepas i ett par minuter, känns det som. En annan låt färgläggs med läckra ackord från distinkt klingande gitarr  av Samuel Hällkvist. På ett ställe låter det som att en smärre blåsorkester understödjer. Arrangemangen är otroligt genomarbetade, med i princip skiftande instrument för varje låt. Ansamlingen av klaviaturinstrument, inklusive klockspel, gifter sig med varann och det snygga kompet. Gillar hur de lite varstans lagt in friktion och utmanande sekvenser, på en skiva där vänliga, hoppfulla harmonier dominerar.  Eggen har informerat om att den kreativa processen pågått i åratal och inneburit ansträngningar. Vilken lycka då att slitet lönat sig och att produktionen är helgjuten. Ljudet är förstås oklanderligt.

 

 

 

Stewen Quigley

Artist: Claes Janson

Titel: Ett ord till mina polare

Betyg: 4

Producent: Lasse Zackrisson

Mix och Mastring: Per Hallgren,  Konfonium Audio

Inspelad i Munsö, Uppsala och Vällingby

Skivbolag: Vax Records

62:06

Release 26/10 2018

 

Claes Janson är en mycket erfaren mångsysslare såväl inom musiken som inom andra gebit, något Jan Olsson rekapitulerar i den upplysande biografi som föregår albumets texthäfte. Good Morning Blues Band, enligt mig  årets konsert 2001, som han frontar har firat 50-års jubileum.  71-åringen har befunnit sig i tätposition som förmedlare av låtar, oftast med hemvist i jazz, blues eller kategorin visa. Som bekant är han inte någon Tommy Körberg-typ även om rösten kan ha klös i sig. Istället färglägger han sånger med personlig patina och föredömligt textande, i arrangemang som vanligtvis har något sofistikerat och ombonat i sig.

Senast i somras recenserade jag i lyriska ordalag  Jansons medverkan i Falkenbergs jazzdagar, ett evenemang han förärat med sin närvaro åtskilliga gånger. Därutöver har jag hört honom i Stockholm, Göteborg, på Visingsö  i Ljungskile och antagligen  fler ställen.  På sist nämnda ort blev det  både recension och ett gemytligt möte backstage. Fast jag äger hans Ray Charles-tribute, har han  för mig således mest varit en framstående liveartist.

Första intrycket cd:n ger upphov till är att det låter livsbejakande röjigt. I den mån man angående sättning kan tala om en grundstomme, består den av Thomas Arnesen på smakfullt kvidande gitarr  och Anders Hellqvist på hammondorgel, vars toner bäddar in soundet på många av plattans fjorton(!) låtar. Deras samspel firar allra störst triumfer i mycket varsamt framförda Golden Star. Vilken fröjd att få ta emot Arnesens subtila ackord! Kjell Gustavsson (trummor) och Björn Lundquist (bas) bildar antingen pådrivande eller tillbakahållet komp. Efter inledande rivig blues ändrar Ett ord till mina polare inriktning, det första av åtskilliga lappkast.  En finstämd visa om årstider tar vid, i arrangemang av Anders Neglin. Här hörs förutom dennes pianospel, stråkar och Leif Lindvalls flygelhorn. Och i tredje spåret, en nostalgisk ballad om filmhjältar, märks Anders Widmark känsliga piano. Han far Hasse, har återigen varit textleverantör åt sin kräsne uttolkare, ett samarbete som fungerat ypperligt under decennier.  Stilar och sättningar skiftar sålunda på ett förbluffande sätt. Skivbolaget har sannerligen inte sparat på krutet, verkar ha haft oanade resurser. Beroende på inställningen hos lyssnare, kan resultatet ses som rikt varierat eller som spretigt och svåröverblickat.

Merparten av materialet är nyskrivet.  Flitigast av låtskrivarna har Jocke Jonsson och Thomas Arnesen varit, medan covers har hämtats från Ray Charles jämte Tony Joe White. Därtill har en  skridande hymn, använd vid amerikanska inbördeskriget, införlivats för att berätta en sorglig historia om en rumlares bortgång.  Stämningen av obönhörligt allvar fördjupas i nästa ballad betitlad Stjärnfall och bibehålls i utsökta, spröda Spela din sång. Den ruffiga fartfyllda euforin som dominerade inledningsvis, övergår alltså, förvånansvärt nog, i sin diametrala motsats. Stråket av melankoli fullbordas i titelspåret som obevekligt lunkar fram, ledsagad av Karin Hammars uttrycksfulla trombonspel.

Magnus Karlsson

Överlag låter det  helgjutet och ett fång låtar förtjänar beteckningen femstjärnig. Arrangemang, texter och instrumentalister tillför ansenliga kvaliteter.  Huvudpersonen själv, vokalt vid mycket god vigör, kan upprätthålla en avspänd förbindelse med musikerna eftersom alla involverade  är i samklang.  Vi tror oavkortat på sympatiske Claes och vad han förmedlar. Han bär fram varje textrad med beundransvärd intonation och inlevelse. Dock har jag haft avsevärda problem med att tillgodogöra mig ett par låtar mitt i, vars vibbar av glättig country och utslätade dansbandsharmonier gjort mig brydd.  Först efter sju-åtta genomlyssningar upphör jag att studsa till, börjar vänja mig. Nicke Widén förekommer på pedal steel fyra låtar på raken, varav en blek vals och en Cash-doftande bagatell  känns mest malplacerade.  Det är istället fullträffar  som En sång (skulle kunna bli efterfrågad på begravningar) ,vars text och musik  skrivits av far och son Widmark, som gör  interpreten Claes Jansson och hans kollegor rättvisa.