Musik

Anders Nicander

Alcazar

20 years of disco – mission completed

3

The Theatre, Gothia Göteborg

22/11-15/12 2018

Från läktarplats bevittnade jag den andra föreställningen i Göteborg (23/11). Vokalgruppens låtskrivare har genom åren levererat klatschigt material på fyra studioalbum, framgångsrika medryckande låtar som lockar en partysugen medelålders publik på cirka 1300 personer till Gothia. En mängd heta hits har de i bagaget, då man flirtat  med inte bara disco, utan europop, edm, och schlager. Flera gånger har man som bekant tävlat i melodifestivalen. Rösterna är vi väl förtrogna med och vi vet att  medlemmarna heter Andreas Lundstedt, Tess Merkel och sedan 2007 Lina Hedlund. Vilka musiker som anlitats för studioinspelningar är däremot, i motsats till ABBA, höljt i dunkel.   På deras krogshow ”Disco Defenders” var trion uppbackad av orkester under ledning av Andy Pfeiler. Under avskedsturnén har man storsatsat på glitter och glam, ideliga klädbyten, skickliga dansare,  synkad koreografi, publikkontakt, laser och ett färgglatt hav av kulörta färger. Men det viktigaste av allt saknas, nämligen musiker. Enda lilla undantag utgörs av  Robert L på elpiano i en softare avdelning. Att vad jag hade befarat också inträffade var en skuffelse. Med förinspelad musik fattas den sista knycken som behövs för att extas ska spridas. Ljudet i sig var inte för högt och hyfsat balanserat, även om det susade i öronen dagen efter.

Disco handlar om att bejaka livsglädjen inom sig, låta kropp och själ smälta samman.  Kulturen bygger på tolerans och inkludering, vilket gjorde disco till en frihetlig symbol för svarta och latinamerikaner, homo- och bisexuella. Konservativa bigotta  krafter i USA såg euforin som något avskyvärt och dekadent, ett hot som man ville förgöra likt andra subversiva subkulturer. 1979 i samband med en basebollmatch i Chicago, verkställdes  ett omtalat skivbrännarbål. I likhet med Andreas Lundstedt har jag anammat genren, vars glansdagar sammanföll med att tonåren passerades. Om kraften i och betydelsen av rörelsen, berättade Lundstedt om i SVT-serie  tidigare i år, han som var för ung för att ha upplevt storhetstiden. Indirekt anspelar Tess Merkel, hon som uppgav för de övriga att hon ville lägga av, på mina meningar ovan genom att säga att Alcazar varit en frizon från vardagen, ”där man fått vara vem vill och älska vem man vill”. (På Europride i somras uppträdde samtliga fem medlemmar som sjungit i gruppen för första gången tillsammans.) Hade inte hört gruppens samlade hits tidigare, bara sett dem repetera inför Allsång på Skansen. Apropå disco som filosofi och möjlig klassresa, hade jag stor behållning av Lundstedt när han gjorde huvudrollen på Oscars i Saturday Night Fever. Där fanns en svärta som Alcazar helst undviker, istället vittnar man om passionen för discons sugande rytmer. Och man drar sig inte för att ösa på med introt till Disco Inferno och sin cover på  Funky Town. 

Gruppen som startades på initiativ av Alexander Bard, har låtit sig influeras lika mycket av  Pet Shop Boys och groove-geniet Nile Rodgers, vars tema från Spacer (Sheila B Devotion) kopierats rakt av på Crying At The Discotheque.  Trion turas om att introducera sin repertoar och guida publiken genom karriären.  Vokalt assisteras de av Anna-Lena Björklund och Robert Julian, där den sist nämnde till och med får ett soloavsnitt. Showen som pendlade i kvalitet var genomgående en kick att ta del av. Inlevelsen gick inte att ta miste på. Majoriteten av publiken hade behov av att röra på sig och släppa loss, vilket delvis skedde på uppmaning av Andreas, Tess och Lina. I slutfasen blev det kul när de ställde sig på var sitt bord mitt i arenan för att bjuda på några moves/ danssteg.

Inledningen med krigardans, tung version av This Is The World We Live In jämte  skaka- rumpa till Sexual Guarantee var lyckad. Några gånger blev det en smula smetigt och såsigt,  tamt och ointressant, fast ingen kan ta ifrån trion att de är utrustade med välljudande stämmor och drivande energi. Ménage à Trois har ett behagligt beat medan ett  snyggt groove hörs i Last Days of Disco (Orup) som tjejerna framför.  En liten överraskning består i att en firad skådespelare,  inspelad och synlig på backdrop, rappar refrängen till  I´ll Go Shopping. Till avdelningen smärre överraskningar hör också ett hämta-andan-avsnitt då  backstage personal presenteras när sminkbord rullas in. Som väntat gör de  relativt glättiga tolkningar av Human League och ABBA.

En trevlig påkostad show i rätt tempo, vars längd inklusive extranummer uppgår till cirka hundra minuter. Men den stora bristen, det som gjorde att den inte ville etsa sig fast , bara blev god underhållning för stunden, var som framgått att livemusiker lyste med sin frånvaro.