• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Förunderlig brygd av högst tillgängliga och esoteriskt skrynkliga toner – Cosmic Ear på Nefertiti

11 april, 2026 by Mats Hallberg

9/4 2026

Nefertiti i Göteborg

När Gyllene Skivan vinnande Goran Kajfes Tropique tidigare i år besökte Nef, talade bandledaren om att han skulle återkomma om cirka en och halv månad i ett annat sammanhang. Cosmic Ear för arvet efter Don Cherry och likasinnade vidare i ett projekt Kajfes driver tillsammans med fri form – ikonen Mats Gustafsson flankerandes sin hjälte Christer Bothén. Rytmsektionen utgörs av Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Juan Romero på slagverk och berimbau. Zetterberg var medlem i Jonas Kullhammars långlivade kvartett, ingick i trio med Konrad Agnas och Per Texas Johansson och har släppt ett gäng plattor i eget namn. Juan Romero har sin egna Manuella Orkester förutom att förekomma i jazz, folkmusik och dansteaterproduktioner. Gustafsson lirar tenorsax, flöjt och färgar med elektronik medan Kajfes utöver trumpet hörs på synt och i en sekvens bjällror. Odiskutabla mittpunkten, åldermannen Bothén från Göteborg, trakterar basklarinett, jägarharpa och piano. För drygt femtio år sedan spelade han med självaste Don Cherry. För egen del känner jag till honom genom Spjärnsvallet, Bolon Bata och Bolon X. Är man det minsta intresserad av genren med underrubriker som nyskapande jazz fusionerad med elektronik behöver Goran Kajfes näppeligen någon närmare presentation.

Kvintetten kan ses som en utlöpare av kollektivet Fire Orchestra vars numerär fluktuerar kraftigt. För lite mindre än ett år sedan debuterade denna avantgardistiskt lagda supergrupp på skiva. Vad gäller kompositionerna vilka live innehåller rikliga mängder improvisatoriska inslag, skrivs dem av någon av bandmedlemmarna när de inte hämtats från Don Cherry, Codona där trumpetaren utgjorde en tredjedel samt Frank Lowe ( Billy Bang, Alice Coltrane, Sun Ra med flera utöver egen grupp).

Under och efter konserten tänkte jag på benägenheten hos lyssnare att ta risker, att utsätta sig och gå utanför sin trygghetszon. Cosmic Ear är knappast omedvetna om att deras oförutsägbara tonspråk rotat i en exklusivt vildvuxen tradition som blommade på 60-talet är att betrakta som en smal kulturyttring. Blev glatt förvånad när en ung servitris sa till mig på fråga att hon uppskattade mycket av den för henne annorlunda musiken. Ett par av de arrangörer jag besöker har döpt om sig från jazz- till musikförening. Man vill bredda såväl utbud som publikunderlag. En tongivande röst hänvisar till forskning av professor emeritus Lars Lilliestam som jag läst, intervjuat och lyssnat till föredrag av. Har för mig att den påvisar att endast 5% föredrar jazz. Och då undras hur många av dem som vill utmana sig med experimentella varianten á la Cosmic Ear?

Tidigare redaktören på jazzmagasinet Orkesterjournalen prioriterade fri jazz, har hållit föredrag om stilbildaren Don Cherry och skrivit bok om dennes gärning. I likhet med flera i supergruppen på scen hade Don Cherry – under lång period boende i Sverige gift med svensk textilkonstnär vars gemensamma barn också blev kända musiker/ låtskrivare – ett klart definierbart sound som mixade ett jazzidiom med andlig världsmusik.

Konserten genomförs enligt standardmodell, det vill säga två set varav det första på cirka en trekvart. Lokalen är välfylld av fans även om det inte är slutsålt. Gruppen har med sig egen ljudtekniker, vilket uppmärksammas. Denne utför sin uppgift till belåtenhet. När jag nu sätter igång med att redogöra för linjer och detaljer jämte bedömningar, görs det till stor del med ett utifrånperspektiv. Påpekade för en fri form entusiast i pausen halvt på skämt, halvt på allvar att somliga passager gick över min kompetensnivå, vilket jag förvisso var inställd på. Hade hur som helst stor behållning av kontrasterna och hur de förenade sig i minimalistisk dynamik. De korta presentationerna stod Mats Gustafsson för.

Det börjar trevande, skenbart planlöst kring en basgång. Efter ett tag går man samman i en eggande, slinga som minner om Don Cherry och söker sig framåt. Blåsarna turas om att brodera eller böka runt i lösligt uppgjord struktur. Fokus vandrar i vad som påminner om en svit med radikalt olika faser. Är onekligen fråga om maxad expressivitet. Bothén är först ut och avlöses av Gustafssons signifikanta bröl på tenorsax. Efter dem ger sig Kajfes till känna i distinkta, gnistrande fraser. Utflykter vilka backas upp av repetitivt beat. Och efter hand kompletterar bandledarna med soundscape på datoriserad elektronik respektive synt. Bothén byter ut basklarinetten mot donso ngoni (jägarharpa). Den tillför med sin repetitiva ton ett spännande, suggestivt lager. Kunde observera att den som jobbade hårdast böjd över sitt arbetsredskap var Kansan Zetterberg. Efter närmare halvtimmen uppstår ytterst angenämt ensemblespel när dynamiken får flöda. Gustafsson hörs på flöjt i denna andliga avtagsväg. Före paus framförs helt ny låt betitlad Drops Of Sorrow, en vindlande exceptionellt långsam sak. Konstaterar att Cosmic Ears drivs av obetvinglig kraft som stundtals blir opolerat rå, stundtals övergår i spirituell skönhet.

Under parollen musik är NU utvecklas influenser från olika delar av Afrika och Sydamerika till en kontrasterande smältdegel (tänk fri form scenen i New York). Oslipat intrikata infall bryts mot lyriska avdelningar. Åhörare med öppna öron fängslas! Andra set inleds med intro på flygeln av mannen som ingått i Don Cherrys krets. För mig som saknar kunskap förefaller det som om kontrapunkt finns med i bilden. Låter innerligt och mjukt, övergår i suggestiva virvlar. Rytmläggaren Juan Romero tar fram sin berimbau. Fäster mig vid ett sound som stretchas på långsammast tänkbara sätt, ett magnetiserande entonigt mood vibrerande av återhållsamhet. Vad som komma skall kan inte förutses, liknar att färdas i en berg och dalbana. Ibland knycklas soundet omilt till. Det motsträviga och larmiga accentueras. För att i långa sekvenser brytas av med minimalistiskt hållna melodier, i en attraktiv dynamik att svepas med i. Hypnotiska partier med ostinato varvas med individuella utflykter och omisskännliga sekvenser av spräck.

Inte sällan frossas det som framgått gärna i extrem energileverans. Ryggraden är den formidabla rytmsektionen. Zetterbergs runda toner exponeras i ett härligt feature. Gruppens talesperson berättar att man kommer framföra Do It Again) tillägnad Sofia Jernberg och komponerad av Gustafsson. Kompositören talar också om att låt från Codona tolkas. Ur basklarinett och tenorsax framställs en slags brutal urkraft. Blir en enorm kontrast när vi färdas från den urladdningen till motsatsen, taktila tillstånd av trans. Och på slutet hänförs jag av groove. Kajfes utsträckta fraser på trumpet blir en än större njutning i denna delvis brötigt utlevande omgivning. Ska påpekas att vi emellanåt förunnas melodiskt spel på flöjt och sax från den experimentellt inriktade Gustafsson.

Extranumret blir till julafton för elektroniknördar. Gustafssons röst och övrigas instrument utgår från det knaster, brus och swishande sound han framställer. Passande nog hade jag tagit med nya biografin om Bernt Rosengren som i omgångar spelade med Don Cherry. Boken blev en ingång till varma samtal med de tre blåsarna efteråt. Goran Kajfes gav mig matnyttig info om tanken bakom gruppen. Ja detta var sannerligen en intressant och spännande konsert med stundom spretigt sound. Har man viss vana underlättas lyssnandet då exklusiva tonspråket inte är ämnat för gemene man. Initierade på plats var förmögna att anstränga sig och blev därför belönade.

Arkiverad under: Musik, Recension

Skiner i genrefri glädjerik tilldragelse – Caecilie Norby på Valand

7 april, 2026 by Mats Hallberg

4/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Slumpen har haft en inte ringa påverkan på vad jag lyssnat på och vilka jag skrivit om. Somliga jag i egenskap av musikskribent sannolikt skulle ha uppskattat ingår fortfarande inte i mitt kretslopp, exempelvis Stacy Kent. Om vi inskränker resonemanget till just jazziga sångerskor har flera av de mest glänsande upptäckts via festivaler. Med danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby förhåller det sig lite annorlunda. Genom att vara gift med Lars Danielsson som har villa med hemmastudio i Mölnlycke där familjen vistas under högtider, har jag haft nöjet att åhöra deras samarbeten på scener i Mölnlycke, Ljungskile, Lerum, Liseberg och på Stora Teatern. Makarna har som bekant parallellt egna karriärer.

Vad gäller Norby har jag live hört hennes Sisters in Jazz-projekt på Nef och på festivaler i Trollhättan och Ystad. Till yttermera visso recenserades cd:n från det spännande projektet varefter ytterligare tre recensionsex skickats till mig, inte minst de två skivor artisten dedikerad till expressiv sång gett ut på eget skivbolag. Dessa signerades efter påskaftonens konsert inför hyfsat stor publik sittandes vid tre långbord. Med tanke på att en halv miljon sålda skivor, flera utmärkelser samt att vi bedömare öst lovord över henne, borde det ha varit lapp på luckan till konserten döpt till The Blue Note Days, efter det berömda skivbolaget som gav ut tre av hennes album på 90-talet. Kan flikas in att jag äger en av dem. Råkade förresten finnas med i marknadsföringen, eftersom en av tre rubriker vilka beskrev vad artisten är kapabel till skrevs av mig efter en ”dan före doppardagen-konsert” på Storan.

Fann pall för att vila benen och ett runt bord att anteckna på intill Norbys egen ljudtekniker, vars insats var till belåtenhet. Lät ganska starkt men inte över tillåtet decibeltal ( skiftningar av ljudstyrka syns på uppsatt mätare). Frekvent märkbar bas dominerade aldrig på bekostnad av andra ljudkällor. Det blev två set vilket avslöjades av arrangörens artistvärd som gav oss uppläggets utformning. Blue Note-eran kom först och efter paus hämtades material från de två senaste skivorna utgivna i egen regi. Redan i andra låten Girl Talk visar det sig att utlovade softa avdelningen stundtals övergår i ytterst uppsluppna tongångar. Oiniterade lyssnare som kanske hade bespetsat sig på några standards, noterade att sådana inte ingick i omväxlande repertoaren.

Vilka omgav sig då danskan med? Hon som introducerar låtars titlar, härkomst och vad de handlar om på högst begriplig skandinaviska. Hennes man sitter för en gångs skull i publiken. Antar att Sören Bebe på keyboard och elpiano anlitats som kapellmästare även om Norby sannolikt står för arr. Han har släppt drygt ett dussin plattor och leder egen jazztrio. Kontra- och elbas trakteras av Krister Brödsgaard, känd från JazzKamikaze. Båda dessa var nya ansikten för mig medan jag hört och till och med recenserat trumslagaren Snorre Kirk tidigare. Vanligtvis lirar han swing och traditionell jazz på mjukare spänt trumset företrädesvis med vispar som sideman och i egen grupp. Kunde absolut inte märkas att Kirk så att säga befann sig utanför sin komfortzon. Männen är yngre än artisteni fokus, vilket indirekt påpekas i andra avdelningen. Kompletterar flertalet vokala inslag gör två speciella körtjejer, dottern Asta Danielsson och hennes bästa väninna. Första gången jag hör duon som har egna karriärer och skapar musik tillsammans.

Covers och egentillverkat mixas omdömesgillt. I trettio år har hon triumferande spänt bågen i Life On Mars med dess himlastormande harmonik, gjort sin jazzigt nakna version av Bowies mäktiga hit. Då den överraskande nog lagts först fungerar den i första hand som uppvärmning, med intro på kontrabas och övriga som tar vid efterhand. Det är oerhört avspänt fast för att vara uppriktig utan att ha samma påverkan jag vant mig vid. Hennes original First Conversation (medtagen också på Sisters In Jazz-albumet) är soundmässigt i snarlik stil. En långsamt hovrande ballad om att kommunicera med sin ettåriga dotter. Snyggt arrad låt med basfeature och ett emotionellt sug i sig gör den till en av konsertens krön.

I övrigt serveras rikliga portioner up tempo-eufori i detta retrospektiva set. Vi får sväng signerat Neil Hefti på en kul text i Girl Talk där tjejerna utgör babblande bakgrund. Norby kastar loss, tar fram högt register och ger sig till att scatta. Bebe tar galant hand om sticket i en melodi som utvecklas till yster shuffle. Dessutom rytmisk dänga av Abbey Lincoln med touch av afro-beat format runt upphetsande, suggestiv hook. Trumslagare och klaviaturspelare träder fram och färgar med finess. Kirk excellerar i breaks. Vidare framförs Lars Danielssons Cuban Cigars i en version han menar på görs alltför raskt. Rytmsektionen fröjdas och röstakrobaten i centrum verkligen älskar att ta ut svängar. Här flödar en publikfriande energi, inte minst i sekvensen när man går från svag till superstark volym. Norby sjunger gärna Sting. I Set Them Free tar återigen fasta på ett högst gångbart groove. Blir guldstjärna till samtliga på scen för att det låter så tajt, artar sig till sprudlande extas. Första set pågår i cirka trekvart.

Avdelningen efter paus tar sikte på senaste skivorna Earthenya, respektive Sixty som recenserats här. Nu har Krister Brödsgaard bytt till elbas, fast han återgår i enstaka låt till sitt akustiska instrument. Plattorna fjärmar sig från jazzigt tonspråk genom att präglas av soul, funk, gospel, poppig vibe samt stänk av World music. Man börjar med Don´t Be Mean vars anmärkningsvärda exotiska arr gör susen. Delvis draperad i arabiskt stuk kännetecknas inledningen av poppigt beat, lamenterande stämma, klagoskri, adderade effekter från basist jämte fräcka fills av Kirk vilka accentuerar intrikat takt.

I Earthenyas öppningsspår ges de unga kvinnorna en betydligt mer aktiv roll. Soul Sister åsyftas. För att betona hur verserna rytmiskt rör sig uppmanas till handklapp i baktakt. Samtliga får utrymme att fritt uttrycka sig när Norby tar täten och utmanar showande elbasist följt av dialoger med Bebe och Kirk. Improvisatoriska stunden påminner mig om varför jag så hett åtrår känslan av live, att något unikt sker . Lekfullt moment som exalterar! När det är som mest tillbakalutat associerar jag till och med till D´Angelo som avled i höstas. Tjejerna sjunger var för sig solo, inspirerade av ingivelse i stunden. En av dem får mig att tänka på Erykha Badu (sett på WOW). Själfullt värre således. Avlöses av titellåten Sixty vars spoken word-parti avhandlar livet hon levt och nuvarande status. Ska erkännas att jag mest engageras av HUR det sjungs och sinnrika ackompanjemangen med utlöpare. Drum & Bass liknande sound banar väg med slap bass som grädde på moset och på tal om referenser dyker Prince upp (i vår kommer återigen hennes landsmaninna Ida Nielsen stå på samma scen kuriöst nog).

På programmet finns också en melankolisk ballad om spirande kärlek vars gnista aldrig blev till någon eld, men känslorna var intakta när de möttes på tu man hand långt senare. Efter Same Old Smile tycker den fulländade sångerskan full av energi att det ska diggas stående när gänget krämar på så det står härliga till. Tror det var en maxad version av en äldre komposition, Wholly Earth, som övergick i en fabulös höjdare betitlad Smoking. Soulfunk som sitter som en smäck för att dra till med sliten klyscha. Snorre Kirk anför i låt som har tillräcklig kvalitet för att erhålla Grammy i r& b kategorin. För att förmedla spännvidden i sitt konstnärskap har innerlig ballad lagts som extranummer. Introt till Gold uppvisar likheter med Life On Mars vilket blir ett innerligt sätt att knyta ihop konserten på. Lusten att bjuda på kontraster understryks genom sättet låten ömsar skinn. Spröd inledning förvandlas till jublande starka tongångar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Nördig recension: Valter Nilsson – Högsbo Riviera

6 april, 2026 by Thomas Johansson

Valter Nilsson – Högsbo Riviera – Betyg 4,5 (5)
När känsla och hantverk möts utan att det märks

Den kom för ett tag sen, men jag har haft svårt att sätta orden på min känsla. Det fina med Högsbo Riviera är att den låter avslappnad – nästan självklar – men bakom det finns ett tydligt musikaliskt tänk.

Till skillnad från mer traditionell svensk pop, där allt ofta bygger på starka refränger, jobbar Valter Nilsson mer med känsla och helhet. Låtarna växer fram snarare än exploderar.

Soundet – varmt och levande

Det första man hör är hur organiskt allt låter. Det känns som ett band i ett rum, snarare än något ihopklippt i dator.

  • Trummorna har ett mjukt, lite “bakåtlutat” gung
  • Basen rör sig mer än man först tänker på
  • Blås och keyboards fyller ut utan att ta över

Det drar åt soul och äldre pop, lite i samma anda som Bo Kaspers Orkester, men med en tydligare Göteborgskänsla. Bara för att han kommer från Göteborg behöver han inte jämföras med Håkan Hellström.

Låtarna – små variationer som gör mycket

Det är inte stora kast mellan vers och refräng. Istället händer små saker:

  • Fler instrument smyger in i refrängerna
  • Sången öppnar upp och tar mer plats
  • Arrangemangen blir tätare snarare än högre

Det gör att låtarna känns mer som berättelser än “hits”.

Sången – mer berättare än show

Valter Nilsson sjunger inte för att imponera. Han sjunger för att få fram texten.

  • Lite släpig timing → ger ett avslappnat uttryck
  • Ganska små melodier → fokus på orden
  • Känns nästan som att han pratar fram låtarna

Här ligger han närmare Lars Winnerbäck än klassisk popsång.

Helheten – styrkan sitter i detaljerna

Det som gör skivan stark är att inget känns överarbetat. Det är:

  • Inga uppenbara radiohooks
  • Inga stora produktionstrick
  • Bara genomtänkta små val hela vägen

Och just därför håller det. Det är en skiva som växer ju mer man lyssnar.

Kort sagt

Högsbo Riviera är inte till för att slå direkt.
Den är till för att stanna kvar.

Valter Nilsson gör musik där känslan alltid går först, men där hantverket är tillräckligt bra för att man ska vilja lyssna noggrant – utan att det känns nördigt.

Har lyckats få en plats på Musikplats Stockholm den 17 april när Valter ska spela, ni andra kan lyssna på radion eller på webben klockan 12.31.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: När U2 vågar tvivla, överraskar med en andra EP för 2026

4 april, 2026 by Thomas Johansson

U2 – Easter Lily EP – Betyg 4 (5)

Sex veckor efter “Days of Ash” dyker de upp igen. Ingen nedräkning, inget PR-maskineri, bara ännu en stillsam notis från U2 – och plötsligt finns “Easter Lily” där. Om den förra EP:n var en reaktion på en värld i brand, är detta något helt annat: en inåtvänd, nästan skör samling låtar som vågar ställa frågor utan att lova svar.

Det är också här bandet känns som mest relevanta på länge.

Ett band som söker snarare än predikar
Bono sätter tonen i sitt brev: “wilderness years”. Det är en formulering som genomsyrar hela EP:n. Här finns ingen självklar moralisk kompass, inget stort patos. Istället gräver bandet i relationer, tro och tvivel – och gör det utan att putsa bort sprickorna.

Det märks direkt i öppningsspåren. “In a Life” är en lågmäld hyllning till vänskap som nästan vägrar att explodera, medan “Scars” bär sin titel med stolthet – kantig, accepterande och oväntat varm.

När The Edge kliver fram
En av EP:ns starkaste stunder är “Song for Hal”, där The Edge tar över sången. Det är en återhållsam, sorgsen hyllning till Hal Willner, och kanske det mest nakna U2 släppt på årtionden. Gitarrerna är fortfarande där, men de känns mer som minnen än manifest.

Det är också här bandet visar att de fortfarande kan överraska – inte genom att bli större, utan genom att bli mindre.

Tron, tvivlet och det som finns däremellan
Titeln “Easter Lily” nickar till Patti Smith och hennes “Easter”, men här är uppståndelsen mer osäker. “Resurrection Song” känns mer som en resa utan karta än en triumf, och “COEXIST (I Will Bless The Lord At All Times?)” – med ljudlandskap av Brian Eno – är en vaggvisa som nästan upplöses i sin egen sorg.

Det religiösa temat finns överallt, men aldrig som svar. Snarare som en plats att vila frågor i.

Ett mellanverk som känns viktigare än det borde
Det märkliga är att “Easter Lily” inte känns som ett sidospår. Snarare som en nyckel. Om “Days of Ash” var bandet som tittade ut mot världen, är detta bandet som tittar på sig själva – och inte alltid gillar vad de ser.

Och kanske är det just därför det fungerar.

Slutomdöme
Det här är inte den stora, färgstarka skivan Bono utlovar. Det är något mer försiktigt. Mer mänskligt. Och, i sina bästa stunder, mer drabbande än något U2 gjort på länge.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Recension: Makthaverskan håller tillbaka – och träffar hårdare än någonsin

3 april, 2026 by Thomas Johansson

Recension: Makthaverskan – Glass and Bones Betyg 4 (5)

Det har alltid funnits något kompromisslöst över Makthaverskan. Som om varje låt varit en urladdning, ett sätt att överleva snarare än att imponera. På Glass and Bones, bandets femte album, är den känslan kvar – men den har förändrats. Den är inte längre lika explosiv. Den är mer kontrollerad, mer destillerad. Och kanske just därför ännu starkare. Postpunken har blivit något starkare, mer musik, mer pop.

Redan i de första spåren märks en tydlig riktning: det här är ett band som inte försöker återuppfinna sig själva, utan snarare skala bort allt överflöd för att komma närmare sin egen kärna. Bandet har själva beskrivit det som att de låter “mer Makthaverskan än någonsin” – och det är svårt att invända.


Ljudbilden: mindre brus, mer nerv

Där tidigare album ofta varit ett virrvarr av reverbdränkta gitarrer och känslomässig överstyrning, är Glass and Bones mer fokuserad. Gitarrerna är fortfarande glittrande och skramliga, men de ges mer utrymme. Rytmsektionen driver fram låtarna med ett nästan mekaniskt lugn, vilket gör att varje crescendo träffar hårdare.

Singlar som “Pity Party” och “Louie” visar upp bandets signum: en balans mellan sårbarhet och kraft, där ångest förvandlas till något nästan euforiskt . Det är fortfarande postpunk, men lika mycket hjärtekrossad pop.


Maja Milner i centrum

Det går inte att prata om Makthaverskan utan att prata om Maja Milner. Hennes röst har alltid varit bandets nerv – den där spruckna, nästan desperata klangen som låter som att den när som helst kan brista.

Här låter hon mer kontrollerad, men inte mindre intensiv. Snarare tvärtom. När hon sjunger om att gå vilse i kärlek eller tappa bort sig själv i någon annan, känns det mindre som ett utbrott och mer som en insikt. Det är vuxnare, men inte mindre drabbande.


Tematik: att leva med känslan, inte fly från den

Texterna rör sig i välbekant territorium – kärlek, självförakt, beroende, längtan – men med en ny ton. Där det tidigare fanns en nästan ungdomlig desperation finns nu något mer eftertänksamt. Smärtan är kvar, men den är inte lika chockartad. Den är mer… accepterad.

Det gör också att skivan inte slår lika direkt som III eller II. Men den stannar kvar längre.


Helhetsintryck

Glass and Bones är kanske inte Makthaverskans mest omedelbara skiva. Den skriker inte efter uppmärksamhet. Den kräver lite mer av lyssnaren.

Men ger du den tid så växer den – till något av det mest konsekventa och känslomässigt precisa bandet gjort.

Det här är inte ett band som har blivit mjukare.
Det är ett band som har blivit skarpare.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in