Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Krönika: Melodifestivalen – Sveriges största barnprogram

by

Mellon. Ordet som är en del av det svenska språkets förfall, om man får tro Björn Ranelid i en krönika från 2017. Mellon är också kodordet för att Morias portar ska öppna sig i Sagan om Ringen. Den djupaste och mörkaste grottan i hela Midgård. Och det är väl här någonstans man som tittare känner att man hamnat. Moria har invaderats av tusentals (miljontals?) orcher, vilka i SVT skulle motsvaras av den hysteriskt ballongviftande publiken. Chefen för det hela, Björkman, symboliseras i Moria givetvis av en Balrog.

Jag har funderat över hur låtvalet går till. Björkman verkar ha vetorätt och helt enkelt välja ut de låtar han tror kommer dra flest tittare. “Alla ingredienser finns”, säger han om årets startfält. Nu har det i och för sig bara gått en deltävling, men den viktigaste ingrediensen är som alltid Thomas G-son. Han är saltet på mellomyspopcornen. I första deltävlingen har han skrivit fler än hälften av bidragen, och det är ju en starkt bidragande orsak till att alla låtar låter likadant, förutom en eller två, som förvisso åker ut direkt, kanske just för att de skiljer ut sig. Det ligger något bekant i nästan alla låtar: “var har jag hört den här låten förut?”. Svaret är förra året, när G-son skrev en nästan likadan låt till en annan artist. Min sambo, som har ett mycket bättre musiköra än jag, lyckades sjunga med i verser som hon aldrig tidigare hört. Rimmen och texterna är så pass väntade:

Gave you my heart
Can’t believe you just tore it apart

Som alltid när en tv-produktion lider av dåligt manus vet man inte om det är det dåliga manuset eller programledarnas dåliga framförande av manuset som är värst. I det här fallet verkar det vara en olycklig kombination. Den komiska tajmingen som åtminstone borde finnas hos två av programledarna, nämligen komikerna Kodjo och Marika, är helt off. Inget skämt sitter där det ska. Tittarna får se ytterligare en repetition så man förstår ungefär hur skämtet skulle ha levererats om det gjorts på ett bra sätt. De fyra (varför är de så många?) behöver nog ett par veckor för att hitta tajmingen och samarbetet.

Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram, något produktionen inte glömmer att påpeka. I inledningssketchen går de fyra programledarna i ett tomt Globen när en förvrängd speakerröst plötsligt annonserar att de blivit utvalda att leda Melodifestivalen. Utvalda. Det är en ära att leda Sveriges största underhållningsprogram. Det är snäppet under julvärdskapet, och snäppet över Musikhjälpen. Programledarna är några som måste annonseras. Hur som helst protesterar Kodjo över det märkliga sättet de får jobbet på. Medan han gör detta har de övriga tre redan hunnit byta om till en fånig dräkt (?) och står redo utanför husbilen som ska dem runt i landet. Kodjo är årets Kvinnaböske. Den lite vilsne karaktären, han som inte riktigt förstår. Det tar dock bara ett par sekunder innan han också hunnit byta om.

Kanske vore det på sin plats att byta etikett på Melodifestivalen: Sveriges största barnprogram. Det är mer ärligt och kraven skulle sänkas. Barnen har säkert roligt. Vi vuxna befinner oss hellre i Moria.

(bildgalleri) Bob Hund spelar in 0-100 tillsammans med publiken

by

Våra låtar funkar alltid bäst live, och därför ska vi spela in delar av musiken till den nya skiva 0-100 för och tillsammans med publiken, det är Bob hunds motivering till att spela två kvällar på Orionteatern.

Det blev en rolig kväll och ganska lik en vanlig Bob Hund-konsert men det var några nya låtar och stämningen var på topp.

Här är lite bilder från kvällen.

The Cure, Cardi B, Stormzy m.fl. till Way Out West 2019

by

Cardi B gör sitt första Sverigebesök någonsin. Ikoniska The Cure. Grimegiganten Stormzy. Detta och 17 (!) ytterligare högkvalitativa namn är klara för Way Out West som äger rum i vackra Slottsskogen och runtom centrala delar av Göteborg 8-10 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
CARDI B
Cardi B är bäst. 26-åringen från Bronx är coolheten personifierad och levererade på sitt debutalbum – trots skyhöga förväntningar – en stenhård, kompromisslös hip-hop klassiker och blev den första kvinnliga solorapparen att toppa Billboard-listan sedan Ms. Lauryn Hill. Under 2019 väntas uppföljaren. Första Sverigebesket någonsin blir på Way Out West

THE CURE
Sisådär trettio miljoner sålda skivor är en indikation så god som någon på det här ikoniska bandets storhet. En singeldiskografi som som få band kan mäta sig med är en annan. Inför Way Out West-spelningen lär gruppen dessutom släppa sitt första album på ett decennium – deras fjortonde sedan starten 1976. The Cure må just ha valts in i Rock and Roll Hall of Fame men för många av oss har Robert Smith med anhang alltid hört hemma i rockens allra heligaste rum

Stormzy. En världsstjärna. Han har rösten, karisman, den opinionsbildande övertygelsen och förmågan att få med sig folket. Ja, allt det där som brukar omge de allra största.

Seinabo Sey. Det glödde från första sekund om Seinabos musik, men på scenen utvecklades detta till en formidabel eldsvåda. Album nummer två – personliga och genomvackra ”I’m A Dream” – landade i höstas, bara veckor innan hon tog sig an mäktiga Ericsson Globe för sin största headlinespelning någonsin.

James Blake. Den mest förföriska manliga falsetten sedan Prince eller åtminstone Justin Timberlake. Från tidiga alstrer fyllda med mestadels svårmod till det souligaste och mest innerliga vi hört på purfärska albumet Assume Form.

Mitski. En av nittiotalisterna som på kort tid förvandlat amerikansk indierock till någonting mindre mansdominerat. Referenser för äldre personer: Pixies och Liz Phair + Björk och David Bowie. Typ.

Jon Hopkins (live). Där krispiga technobeats, ensliga pianoballader, andäktiga arrangemang, livsfilosofisk begrundan och himlavalvets allomfattande vidunderlighet möts, där finner vi Jon Hopkins.

Earl Sweatshirt. Att hiphopen och jazzen på senare tid idkat alltmer intimt umgänge har gjort båda gott. I fallet Earl Sweatshirt utmynnade det i en av förra årets i särklass bästa plattor i Some Rap Songs.

Zara Larsson. Sveriges största internationella skrytämne. Och med all rätt. Zara har sedan länge sprängt kategorin ”bra för att vara svensk” i småbitar och istället tagit plats bland de allra största namnen i sin värld. Rakryggad kan hon stå jämsides med Rihanna, Kate Perry, Taylor Swift och Lorde.

The Blaze. Efter några rejält uppskrivna singel- och EP-släpp gav The Blaze förra året ut debutalbumet Dancehall. Nuff said, nästan. Musik och framträdanden lika poetiska som emotionella skildringar av ungdom, kärlek, vänskap, samhörighet, identitet, rörelse. Du blir berörd av att se dem. Och du har dem på näthinnan långt efter att musiken tystnat.

Jungle. Med ett sound inspirerat av sjuttiotalets soul och funk – där starka refränger, melodier och falsettsång står i fokus – och en slick estetik är Jungle här för att stanna.

Rex Orange County. Grayshott är en by i södra England som inte har massor att ståta med i populärkulturens tjänst men med i runda slängar 2 400 invånare torde det ändå anses klart godkänt att dels ha frambringat den ryktbare skådespelaren Colin Firth, dels det melodiska multistreamande pophoppet Rex Orange County.

Honey Dijon. Född och uppvuxen i housens hemstad – Chicago – har Honey Dijon tveklöst fingrarna mot dansmusikens pulsåder. Via mentorskap från legendaren Derrick Carter, residentgig på NYC-klubbar och DJande världen över har Honey Dijon karvat ur sin egen nisch som genreöverskridande konnässör.

CupcakKe. Utan censur avhandlar hon grafiskt allt ifrån sina sexuella äventyr till övergrepp och rasism i ett fläckfritt flöde av precisa och inte sällan humoristiska betraktelser. CupcakKe är en vår samtids bästa och mest angelägna rappare.

Bildgalleri: Ennio Morricone – ett avslut från Maestro

by

90 år gammal tog han sig till Ericsson Globe söndag den 27e Januari för att avsluta sin karriär med en lång europaturné. Denna konsert skulle vara ett värdigt avslut för mässtaren själv. Men finessen avstod och upplevelsen uteblev.

Ennio Morricone har varit i Sverige tidigare, bland annat för en konsert 2016 och för att ta emot Polarpriset 2010. Denna turné ”The Last ever tour” skulle ta farväl av sina svenska fans och med en storslagen konsert. Under konserten som blev hans sista att dirigera fanns även den portugisiska fadosångerskan Dulce Pontes tillsammans med Czech National Symphony Orchestra och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör!

Han kommer in långsamt med en publik som jublar och hedrande tar emot Ennio, han kliver framåt på scenen och bugar sig. Med det inledande spåret från filmen De Omutbara påbörjar han sin sista spelning. Konserten innehåller både klassiker från Cinema Paradiso, Den Gode, den Onde och den Fule och såklart även The Ecstasy of Gold! Musikalisktsätt är detta ett rent mästerverk med de bästa bitarna ut hans karriär, men upplevelsen uteblir när det tar form i gigantiska arenor. Han står med ryggen emot publiken under hela konserten och även under låtbytena. Det var vackert att lyssna på, men inte mycket mer. Tråkigt.

Foto: Calle Andersson

Harmonisk och inkännande polerad swing – Where Or When av Klas Toresson & Filip Ekestubbe trio

by

foto Fredrik Rollman

Artist: Klas Toresson & Filip Ekestubbe trio

Titel: Where Or When

Betyg: 4

Producerad av Klas Toresson och Filip Ekestubbe

Mixad av Pål Svenre

Mastrad av Thomas Eberger, Stockholm Mastering

Inspelad september 2017 i Kingside Studios

Do Music Records

46:32

Release 25/1 2019  (releasekonsert Fasching 22/1)

Saxofonisten Klas Toresson är uppväxt med festivalen Bangen i Sandviken, gav ut sin första skiva i eget namn för tio år sedan. I fjol hörde jag honom  live med Lisa Björänge.  Det första album han  gör tillsammans med  Filip Ekestubbes trio, ägnas nästan uteslutande  åt American Songbook. I den pianotrio Ekestubbe hållit igång i cirka fem år, ingår  de i jazzkretsar välkända och ofta anlitade Daniel Fredriksson på trummor jämte basisten Niklas Fernqvist. Alla fyra har jag hört lira i källaren på Scala i Stockholm på den gladlynt vilda klubben Lönnkrogen, vars initiativtagare är nyss nämnde Fredriksson. Kvartetten håller mycket hög standard rätt igenom skivans nio spår, när de botaniserar bland smeksamma, starka melodier. Låter väldigt amerikanskt och daterat till 40-tal och 50-tal. 

Måste jag ringa in och genrebeskriva, väljer jag begreppet swing exekverat i olika hastighet. Ibland vetter det åt själfylld blues. I andra sekvenser träder kvartetten in i bebop-land, något som sker när kompet trycker på i Nobody Else But Me till exempel.

Man börjar i slätkammad ledig stil, en hållning som bibehålls. Inställningen känns seriöst uppriktig, ehuru lättsam och vänlig. Finns ingen antydan till tuggmotstånd eller skitiga toner, däremot några enstaka underhållande eruptioner från kompet mitt i. Inledningens lätt bluesiga touch avlöses av en yster fullträff, nämligen Gone With The Wind. Den präglas av fartfyllda löpningar över klaviaturen och härligt insmickrande toner från tenorsaxen. Someone To Watch Over Me har ett supersnyggt tema i en ballad, vars kongeniala understöd från rytmsektionen är en stor tillgång. Underbart tenorspel! 

Av East Of The Sun har det gjorts ett fantasifullt arrangemang fyllt av uppbrutna takter som interfolierar melodislingan. I solistrollen avlöses Fernqvist naturligtvis av frejdige Fredriksson. I övrigt underordnar sig duktige trumslagaren materialets karaktär. I en uppfriskande standard med boogie-tendenser demonstrerar det tajta bandet sin ypperliga teknik, medan titellåten är plattans långsammaste. Den fjäderlätta kompositionen skrider fram, värdigt på  försiktigt manér. Where Or When avslutas förnämligt i ett duonummer. Toresson excellerar i klassikern Body And Soul, säkert ackompanjerad av Ekestubbe.

Allt är så ledigt utfört i en sammanbindande oklanderlig helhet, att en undrar om inte många skulle förväxla kvartetten med deras influenser, om de fick genomgå ett ”blindtest” och gissa vem som spelar (ett test som med jämna mellanrum görs i jazzmagasinet Orkesterjournalen). I balladspelet påminner Toresson om sådana som Lester Young och Ben Webster. Sammantaget kan han misstas för den coole ikonen Lee Konitz eller en Scott Hamilton. Skivans saxman har förkärlek för att sträcka ut i rena toner. Och hos begåvningen Filip Ekestubbe finns onekligen vibbar till Ahmad Jamal, Oscar Peterson och Wynton Kelly.

Att den 39-årige blåsaren låter så snarlik sina hjältar är inte oproblematiskt, även om det är en bedrift. Vad man skulle kunna erinra mot hans fläckfria spel, handlar om avsaknaden av eget idiom.  Suktar man efter musikaliska nyheter, har man inte mycket att hämta hos dessa urskickliga förvaltare. Det mest väsentliga är ändå att kvartetten fått till en förföriskt fin skiva, utifrån ett slumpmässigt möte i Gnesta härom året.