Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Lisa Miskovsky har släppt pianoballaden ’Run for Cover’ från hennes kommande EP ’Home’ (12 april).
Singeln handlar om en resa genom en flickas liv i norra Sverige. Den är en kraftfull, pianodriven ballad om förlorad trygghet, om kärlek och att ha ett sammanhang att tillhöra.
Mando Diao gör sig redo att släppa nytt album och beger sig ut på en omfattande Europaturné – Bang Your Head 2019 Tour. De svenska giganterna gör tre stopp på hemmaplan: Cirkus i Stockholm 22 oktober, KB i Malmö 25 oktober och Pustervik i Göteborg 26 oktober.
Ett pressmeddelande:
Sedan 2002 har MANDO DIAO släppt 7 album som har sålt över 1,5 miljoner exemplar världen över. Under deras karriär har de gjort över 1500 konserter i mer än 30 länder och varit headliner för stora internationella festivaler. Deras musikvideos har blivit virala fenomen med miljontals visningar på YouTube. De har släppt en samling med B-sidor, en Greatest Hits-samling och även ett MTV Unplugged album och en DVD. Många band har kommit och gått men MANDO DIAO når ständigt nya höjder och omdefinierar vad popmusik innebär.
MANDO DIAO har alltid gått sin egna väg och följt sina konstnärliga visioner och intressen. Deras resa har inte varit lätt men de testar ständigt nya territorium; vare sig det är ”Never Seen the Light of Day” med influenser från folkmusiken, samarbetet med hiphop-producenterna Salazar Brothers som levererade ”Give Me Fire”eller Gustaf Frödings 100 år gamla dikter till ”Infruset”. Med ett fokus på innovation började MANDO DIAO tidigt använda sig av tekniska lösningar som webbforum innan Facebook och Myspace, 3D-filmer, Virtual Reality artwork för albumet ”Aelita” från 2014, mobilapplikationer och världens första popalbum med 360° ljud. Deras intresse för sport har gett dem möjligheten att spela på stora fotbollsevenemang, DEL Winter Game, skid- och snowboardmästerskap, boxningsevenemang, ”Love Last Forever” – den officiella låten till VM i längdskidåkning 2015 och dessutom Formel 1 och DTM-tävlingar.
MANDO DIAO är kända för sitt klassiska rock-sound. För bandet är musik ett hantverk då alla medlemmar spelar flera olika instrument, är producenter och låtskrivare. De påbörjade sin karriär med starka influenser från rhythm and blues, The Beatles, Rolling Stones och The Kinks. Allteftersom deras musik utvecklades började de utforska popmusiken, men de har alltid haft kvar energin och attityden från tidig rock tillsammans med Björns unika röst. Med explosiv energi och ett brett urval av hits blandat med oväntade guldkorn är deras liveshower något utöver det vanliga!
MANDO DIAO jobbar nu på ett nytt album som släpps under 2019 och följer upp ”Good Times” som släpptes under våren 2017 med den tillhörande och omfattande turnén som förde bandet genom Europa, Japan och Kina.
Vi ser fram emot bandets kommande album – och höstturnén Bang Your Head 2019 Tour med tre stopp på hemmaplan!
Datum
22/10 – Cirkus, Stockholm
25/10 – KB, Malmö
26/10 – Pustervik, Göteborg
Erik Söderlind
Plays McCartney
4
Inspelad och mixad av Göran Pettersson
Mastrad av Claes Persson
Diesel Music
28:51
Releasedatum: 29/3 2019
I likhet med Göran Söllscher har jazzgitarristen Erik Söderlind släppt en skiva med låtar länkade till Beatles fabulösa karriär. Ett flertal titlar är identiska. Skillnaden är att den betydligt yngre stockholmaren fokuserat på melodier signerade Paul McCartney, denne sir som Erik utnämner till geni. I övrigt passar jämförelsen med klassiskt skolade giganten skapligt. En annan referens i sammanhanget är Julian Bream (sett live), vars förkärlek till spansk gitarrtradition, kan ha influerat 37-åringen.
På akustisk nylonsträngad gitarr för han oss varsamt in i ett välkänt universum. I pressutskick poängteras att det för artisten inte varit någon intention att våldföra sig på ursprungliga melodierna. Enda överraskningen bland tolv spår, heter Junk och kommer från McCartneys första soloskiva, fast den skrevs redan 1968. Att tolka så pass många titlar på begränsad speltid, innebär att somliga låtar kortats ner. Näst senaste gången jag hörde Söderlind på jazzkrogen Unity, spelade han på trio A Day In The Life, ett avancerat stycke han ratat här.
Måste avlägga en bekännelse. Vid första genomgången uppstod viss besvikelse. I denna tappning ansåg jag spontant att låtarna dränerats på temperament och rytmiska finesser, opolerade kanter och förskjutningar. Behövde justera lyssnandet för att hamna på rätt våglängd. Musiken omsluter likt ett harmoniskt lapptäcke. Renodlade teman återges med ömhet och en reflekterande, nedtonad attityd. Gitarristens goda teknik underordnas det enastående materialet.
Utslitna Yesterday låter fräsch medan Penny Lane riskerar att inte fastna, om man inte har öronen ordentligt påkopplade. Michelle blir en självlysande pärla, vars raka söta refräng bär upp hela konstruktionen. Samma sak händer i Eleanor Rigby där klang och rytm samverkar på ett storartat sätt och pulsen ökar ett par snäpp. Ackordspelet är förstås oklanderligt från början till slut, genomgående mycket vackert att höra på.
Ett par gånger tycker jag mig märka att Söderlind i varierande utsträckning lagt in egna utvikningar, till exempel i Golden Slumbers. När jag lyssnar ytterligare en gång i hörlurar noteras mer av dessa ”tilltag”. I Let It Be förhåller han sig relativt fritt till originalet, varvid association går till Ry Cooder och hans genomgripande soundtracks. Antar att dessa bearbetningar, oavsett om de är subtila eller obeslöjade, delvis handlar om att anpassa arrangemangen till det akustiska instrumentet. Refrängernas texter hör man naturligt nog i huvudet, konstigt vore annars.
Skivan framstår som kolossalt balanserad, med tolkningar samlade till ett likartat mönster. Majoriteten melodier härbärgerar en stor portion vemod. Två av åtskilliga favoriter som kvalificerar sig till denna kategori är Fool On The Hill jämte The Long And Winding Road. Svepande ballader som rymmer mycket livsvisdom. Erik Söderlind förmår elegant att ta essensen ur dessa odödliga konstverk.
Resonansen är ljuvlig, varför lyssning via hörlurar/ öronproppar rekommenderas. Vill lägga till att gitarristens utsökta fingerspel, i vad som ibland verkar vara flera stämmor, tillgodogör man sig bäst på detta sätt. Uppskattar verkligen nya sammanhållna albumet från en skicklig, stilsäker musiker som ackompanjerat såväl Lisa Nilsson som Louise Hoffsten.
Steve Earle har släppt ett nytt album: Guy.
För ganska precis tio år sedan hyllade Steve Earle den ena av sina två stora förebilder och mentorer med Grammy-belönade albumet ”Townes”. Föremålet för hyllningen den gången var så klar Townes vann Zandt och nu är det dags att sätta fokus på Townes’ kollega och gode vän Guy Clark!
Nya plattan ”Guy” spelades in med Earles turnéband the Dukes (Kelley Looney på bas, Ricky Ray Jackson på pedal steel, Eleanor Whitmore på fiddle och mandolin och Brad Pemberton på trummor). Dessutom gästspelar en rad av goda vänner (både till Steve och Guy), band andra Rodney Crowell, Jerry Jeff Walker, Emmylou Harris, Shawn Camp och Terry Allen.
Madrugada
Pustervik i Göteborg (utsålt)
18/3 2019
3+
Hoppade in som ersättare dagen före. Kände inte till det norska bandet som haft ett tioårigt uppehåll. Kollade upp dem innan jag gav klartecken. Det är ytterst sällan jag går på enskilda rockkonserter numera. Vid detta tillfälle överraskade flera saker. Tänker på det facila biljettpriset, att det var fullsmockat (900 personer ) med folk en vanlig måndag samt att den reslige sångaren Sivert Höyem, varken tackade eller hade något mellansnack första halvtimman.
Madrugada har rönt framgång både hos kritiker och kommersiellt. Man har släppt fem studioalbum + liveskiva + samlingsplatta. Bandet har erhållit flera priser, bland annat flera gånger den norska motsvarigheten till grammis. Gruppen som nu är ute på Europaturné, upplöstes efter att stjärngitarristen Frode Burås avlidit 2007. 43-årige sångaren, som märkligt nog kallats för crooner, har sedan dess släppt fem soloalbum och formerat ett band, vars medlemmar i ett par fall överensstämmer med de som sågs på scen på Pustervik. Har inte kunnat få mitt antagande bekräftat, men jag tror att alla texter han framför är skrivna av honom själv.
Vad avser sättning består idag Madrugada live av nämnde Höyem, Frode Jacobsen på basgitarr, återvändande trumslagaren Jon Lauvland Pettersen, sologitarristen Cato ”Salsa” Thomassen plus Christer Knutsen på gitarr, keyboards/ orgel och munspel. Som kuriosa kan nämnas att den forne bandmedlemmen Erland Dahlen numera spelar med stekheta Ellen Andrea Wang.
På en så generös speltid som två timmar ”avverkar” de tjugo låtar, varav första sektionen uteslutande kommer från den firade debutplattan Industrial Silence ( (remastrad deluxe utgåva 2010). Låtarna är poetiska engelskspråkiga betraktelser. Genom vibrato och bärkraftig baryton artikuleras orden förträffligt. Inser att de är en integrerad del av deras verk. Öppningen är lika drömsk och släpig som förväntat. Lyckligtvis ömsar man skinn några gånger, expanderar i olika färdriktningar. De grundar med depp-rock, växlar över till vad frontmannen kallar ”romantiska ballader” , bryter av med några tempohöjande urladdningar. Kompet är taktfast, håller sig nästan hela tiden i bakgrunden. Ytterst få riff levereras. Istället många vinande, distade ackord från ”Salsa”, som intar poser i stil med London Calling. De alltför få gånger Peter Knutsen kom i framkant när han lirade orgel eller elpiano, uppstod undersköna kontraster.
Det är mäktigt och musiken tillåts andas och skifta humör. Ibland uppstår suggestiva moment, inte minst när man sammanfogar klanger på lägre intensitet. Visuellt bjöds på genomarbetad ljusshow och efterhand projektioner. Jag stod högt upp på läktare, vilket gjorde att jag missade en del av vad som visades på backdrop. Gruppen har gjort åtskilliga konstnärliga videos. Finalen blev orgiastisk med smaskande trummor och ylande gitarr.
Receptiv hör jag för mig ny musik, i motsats till majoriteten av den nöjda publiken. Det är kanske ett bidragande skäl till att jag inte blir riktigt uppslukad. Har läst mig till vilka som är väsentligaste influenserna. Tre av dem kunde jag under konserten lätt identifiera. Hur sympatiska de än är, tangerar Madrugada i min bok aldrig legendariska namn som Nick Cave & The Bad Seeds (i Strange Colour Blue låter norrmännen rent av som epigoner), Joy Division -det feta basintrot i Black Mambo hade drag av Peter Hook- eller Michael Stipe och R:E.M. Höjdpunkterna på en larmig konsert med osedvanligt bra ljud var Electric, Hands Up – I Love You och Valley Of Deception. När de bockade och bugade i samlad tropp efter att ha gett allt, spelades typiskt nog Elvis Presley i högtalarna, när The King är som mest crooner-aktig.
Låtlista: 1.Vocal 2. Belladonna 3. Higher 4. Sirens 5. Shine 6. This old House 7. Strange Colour Blue, 8. Salt 9. Norwegian Hammerworks Corp. 10. Beautyproof 11. Quite Emotional 12. Terraplane 13. Electric / 14. Black Mambo 15. Hands Up – I Love You 16. Only When You´re Gone 17. What´s On Your Mind 18. Majesty 19. The Kids Are On High Street 20. Valley of Deception
OBS Saknar tyvärr livefoton