• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Jazzfestival 2019 del II

19 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Isabella Lundgren – foto Leo Ahmed

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.

foto Sanna Hansson

Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.

foto Leo Ahmed

Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på ”Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.

Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.

Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.

foto Natalia Rybakina

På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.

foto Natalia Rybakina

Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.

obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.

John McLaughlin – foto Leo Ahmed

ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Refused har aldrig låtit argare och bättre än på War Musik

18 oktober, 2019 by Thomas Johansson

Artist: Refused
Titel: War Music
Betyg: 4

Det är inte lätt, att låta musiken bli att åldras med musikerna. Refused har med den nya skivan War Music gjort precis tvärt om. Roligare än så här kan man inte ha med ett antal gitarrer. Borta är det lite gubbrockiga från den förra skivan. Här är det energi och infall.

Världen är inte perfekt, och det finns ett antal saker att bli förbannade på. Hur ska vi kunna förändra den värld som finns idag, revolution kan vara ett svar, och det är så Refused öppnar War Music. Hela skivan är fylld med medryckande riff och jag kommer på mig att vilja spela trummor i luften när jag hör på skivan, och det är ett gott tecken. War Music engagerar.

Death in Vännäs är i min tolkning lika mycket att känna sig utanför i sin hemort, som att det finns en ensamhet. Forever on the outside, blir man aldrig insläppt.

War Music är det bästa Refused gjort i sin karriär, och jag kommer att söka upp dom under den kommande turnén.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Lyssna: Peter Bjorn and John – Rusty Nail

18 oktober, 2019 by Redaktionen

Peter Bjorn and John firar 20 år och släpper nytt album nästa år – här kan du lyssna på första albumsingeln Rusty Nail.

Ett pressmeddelande berättar:
Internationellt hyllade svenska bandet Peter Bjorn and John firar 20 år nästa år och släpper nytt album. Albumet, som får titeln ”Endless Dream”, släpps via INGRID den 13 mars och därefter åker bandet på stor USA-turné med start i Los Angeles. I dag släpps första albumsingeln Rusty Nail.

Peter Bjorn and John bildades 2000 efter att Björn Yttling och Peter Morén, som lärt känna varandra i gymnasiet, träffade John Eriksson i Stockholm. Två år senare släppte bandet sitt självbetitlade debutalbum och därefter släppte de ett album varannat år: Falling Out (2004), Writer’s Block (2006) och Seaside Rock (2008). Ett år senare kom Living Thing (2009), följt av Gimme Some (2011) – och sedan tog bandet sin längsta releasepaus hittills – fem år – innan Breakin’ Point kom 2016. Två års arbete följde därefter innan releasen av senaste albumet Darker Days (2018) och lagom till 20-årsjubileet kommer alltså ett nytt album: Endless Dream (2020).

Arbetet med Endless Dream tog vid direkt efter releasen av Darker Days, som var ett album där trion sökte sig tillbaka dit allt en gång började.

”Vi var på en bra plats”, säger Peter Morén om arbetet med nya skivan.

John Eriksson: ”Den här gången är tonen ljus. Det handlar om folk som söker efter färg i en mörk värld.”

”Vi insåg att vi ville skala bort all onödig skit. Vi sågs och repade låtarna i samma rum och spelade in tillsammans på INGRID-studion, men i post-produktionen fick var och en själv ta hand om sin låt. Sen möttes vi igen och det resulterade i det här albumet”, säger Björn Yttling.

USA-turné 2020:
March 23, Los Angeles, Teragram Ballroom
March 24, Santa Ana, La Santa
March 25, Oakland, The New Parish
March 27, Portland, Doug Fir Lounge
March 28, Seattle, The Crocodile
March 29, Boise, Treefort Music Festival
March 31, Salt Lake City, Urban Lounge
April 1, Denver, Bluebird Theatre
April 3, Saint Paul, Amsterdam
April 4, Chicago, Empty Bottle
April 5, Detroit, Loving Touch
April 7, Philadelphia, Johnny Brenda’s
April 8, Washington, Union Stage
April 10, New York, Webster Hall
April 11, Boston, Brighton Music Hall

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Peter Bjorn and John

Stockholm Jazzfestival 2019 del I

18 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Carla Bley trio – foto Leo Ahmed

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

Om jag räknar rätt femte året jag recenserar från landets största jazzfestival. Som vanligt endast några väl valda nedslag, då kostnaden för hotellvistelse är kännbar. I år blev det premiär för somliga lokaler, vilket gav mig chansen att upptäcka nya ställen.

Första konserten jag bokat in mig på var MAGNUS CARLSSON & MOON RAY QUINTET som förlagts till Dansens Hus, vars kapacitet på c:a 800 platser nära nog tagits i anspråk. Satt förnämligt och ljudet hade föredömlig balans där pianot hävdade sig väl, varför arrangörens omdöme ”extraordinär” har fog för sig. Den för aftonen förstärkta kvintetten skulle ha kallats coverband om termen funnits i jazzsammanhang. De ofta förekommande och hyllade livemusikerna från bland andra Oddjob, ”dammar av” låtar (ej skrivna av jazzkompositörer) från sina två skivor, plus att de gör låt av Les McCann. Den stilsäkra vokalisten berättade att Kjell Andersson parade ihop honom med hungriga jazzmusiker för drygt tio år sedan, när han trots framgångarna med Weeping Willows, funderade på att sadla om genom att överge karriären.

Konserten över 75 minuter blir en fullträff, lika lössläppt som uppstyrd. Bland vemod i kubik från låtskrivare som Nick Drake och José Feliciano, petar man in suggestiva stänkare, vars original hämtats från exempelvis Nina Simone, Paul Weller, Moose Allison och the Doors. Svänger skönt! Frontmannen vid sångmikrofonen är en strålande uttolkare när två kulturer frimodigt frotteras. Instrumentalisterna ges stor rörelsefrihet, vilket gör att de kan färga anrättningen i magnifika solon. Den ende av dem som inte har egen avdelning är trumslagaren Lars Skoglund, vars spel istället högst fördelaktigt präglar tilldragelsen i stort, oavsett om det rör sig om snirkligt gung i If You Live, stompig up tempo som Ain´t There Something Money Can´t Buy. eller smattrande rytmer i You Do Something To Me. Tror Per ”Ruskträsk” Johansson inhöstar flest applåder, tätt följd av Goran Kajfes (sprider himmelskt vackra toner) och Carl Bagge. Fina markanta insatser också från Peter Forss och extrainkallade Robert Östlund. En mycket nöjd publik får allra sist njuta av betagande ballad förknippad med Chet Baker.

foto Erik Asplund från Dansens Hus

Skyndar till överlappande konsert på Fasching. Kommer in i slutskedet av Per ”Texas” Johanssons nykomponerade musik. Den framförs av honom själv på blås (ofta klarinetter), Margareta Bengtsson (harpa), Josefin Runsteen (fiol), Mattias Ståhl (vibrafon) samt Konrad Agnas (trummor). En ömsom yster, ömsom lyrisk väv av klanger som bidrar till att utvidga jazzens formspråk.

foto Leo Ahmed

CARLA BLEY TRIO är ett av de allra största affischnamnen i år, inte minst för att hon tvingades ställa in i fjol. 83-åringen verkar ha skört skelett, men i musicerandet märks inga krämpor. Har lyssnat med förtjusning på ett par livealbum från 80-talet, men har inte sett henne tidigare. Hennes verk gör sig allra bäst för litet storband. Dock, trion med maken Steve Swallow på bas och Andy Sheppard (tenorsax) är ett intressant, avskalat format som förmår lyfta fram Bleys alster. Ett aber personligen består i att jag på ett knökat Fasching saknar sittplats. Efter en trekvart tryter min ork efter förhållandevis tidig uppstigning jämte en släng av åksjuka från X2000.

En enhet vars beståndsdelar väger lika tungt. I och med att Swallow (som jag såg gästa Bohuslän Big Band för ungefär tio år sedan) mest spelar smäcker basgitarr, kan man påstå att samtliga genomgående spelar melodistämmor. Eftertänksam släpig start som doftar stadig blues. I övrigt lagom knixigt ringlande teman med sax i framkant. Saxofonisten vandrar tämligen fritt i vissa passager, vilket inte riktigt är min bag. Först ut en fyrdelad svit betitlad Life Goes On. Därefter bland annat Ups And Downs, Banana Quintet samt ett Carly-arr på Misterioso (Monk). Aningen introvert musik med reflekterande grunder och sömlöst samspel, tillfördes understundom sakrala stänk, impro-snuttar eller mjukt pulserande beat. Deras ultrasofta extranummer lät definitivt som ledmotiv ur populär musikal/ film. Coolt att rent fysiskt vara så nära en bräcklig stor pianist och kompositör. Men försmädligt att påverkas av att vara renons på energi.

Joel Lyssarides – pressbild Karl Gabor

Jazzfestivalens tisdag hålls sedan ett antal år branschens egen gala Jazzkatten (instiftades 1991), på Fasching. Galan direktsänds av Jazzradion. Artister och grupper i skiftande stilar framträder live med ett par låtar. Och prominenta prisutdelare delar ut en handfull olika priser i fem kategorier. Varje kategori innehåller fem nominerade som jazzlyssnare och jury får rösta på. Värd i vinröd kostym var Edda Magnusson, som också sjöng soundtrack ur The Joker. Hann vara med under halva sändningen, avlägsnade mig när We Float påbörjat sitt framträdande eftersom jag snabbt skulle vidare. Jazzkatten som har fri entré, inleddes med att Isabella Lundgren och Carl Bagge trio visar var skåpet ska stå. Ogenerat omvandlar de på jazzvis två Dylan-låtar med vasst sjungande Lundgren i täten. Längre fram plockar Erik Söderlind på sin nylonsträngade gitarr, läckert fram essensen hos odödliga Paul McCartney – hits. Smidigt tillför han samtidigt egna tillägg. Som prisutdelare hann jag se och höra rappa Anders Berglund, Rigmor Gustafsson och Vanna Rosenberg. Var på plats när pris utdelades till årets musiker, -grupp, – kompositör samt hederspriset för samlad gärning betitlat Guldkatten. Av välförtjänta vinnare kan en rubriceras som något överraskande, medan en annan av dem är att beteckna som högoddsare.

Nykomling = Josefin Runsteen

Musiker = Joel Lyssarides

Grupp = Johan Lindström Septett

Kompositör = Georg Riedel (på grund av sjukdom togs priset emot av Sarah Riedel)

Guldkatten = Elise Einarsdotter

/Har sett de fem belönade live och träffat fyra av dem. Kulturbloggen gratulerar pristagarna!

Arkiverad under: Musik, Scen

Innerlig silkeslen vokaljazz – Estuary av Cajsa Zerhouni

11 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foto Magnus Klackenstam

Cajsa Zerhouni

Estuary

4

Inspelad Av Otto Wellton i Kingside Studios i Gnesta 2019

Mix och master: David Carlsson i Gula Studion, Malmö

Producent: Cajsa Zerhouni

Do Music Records

47:36

Releasedatum: 11/10 2019

Fullängdsdebut av en sångerska jag hört på Stockholm Jazzfestival för några år sedan, vilket hon lagt på minnet. Häromåret spelade kvinnan med rötter i Skåne, in en homage till Billie Holiday. Efter universitetsutbildning i Lund och Frankrike har Zerhouni försörjt sig som översättare. Beträffande jazzkarriären har finlirare som Carl Orrje och Mathias Algotsson varit ackompanjatörer.

På Estuary har det utvidgade uppdraget gått till pianisten Mattias Lindberg. Kan inte med bestämdhet säga att jag hört honom tidigare. Tagit reda på att vi har hundratals gemensamma fb-vänner och att han examinerades från KMA (Kungliga Musikaliska Akademin) 2012. Fått fram att han spelat med Linus Lindblom, Erik Tengholm och Niklas Fernqvist. Att jag ovan skrev utvidgat uppdrag, beror på att samma kvartett som exekverade releasespelningen på Fasching, återfinns på skivan. Lindberg har sällskap av den tyska tenorsaxofonisten Birgitta Flick, stora talangen Arvid Jullander på bas samt allestädes närvarande trumslagaren Peter Danemo.

Sångerskan lanseras som en raritet, tack vare intimt tilltal, en ultraslät röst och förmågan till storytelling. Omdömen som i stora drag överensstämmer med vad jag hör. Alltid lockande att spekulera i influenser. Hittar inte på rak arm vokalister att jämföra med. Tänker på en sval röst som Julie London och i viss mån Eva Cassidy. Av tio låtar är två original skrivna av Cajsa plus ytterligare kompositörer. Resterande låtar som ingår i American Songbook har skiftande tempo, även om förkärleken för låtar av eftertänksam natur lyser igenom. Sångerskan ansvarar för samtliga arrangemang, vilka är väldigt genomarbetade och varierade. Hav och natur har varit viktiga influenser för Zerhouni.

Man inleder symptomatiskt, innerligt och långsamt i en behaglig standard, vars fina features på flygel och sax förtjänar extra beröm. I Let´s Face The Music And Dance hörs kvicka löpningar över klaviaturen, basisten får svettas och Danemo lägger in ett kortare energiskt solo. En ihärdig låt som bryter av. Det slingrande, nedtonade formatet passar debutanten med föredömlig frasering. Titellåten (ett av originalen) inte enkel att definiera, något av en kammar-jazz pärla. Noterar smeksamt vackra fraser från saxofonisten Birgitta Flick, en master-student på KMA och remarkabel musiker involverad i flera internationella projekt.

foto Magnus Klackenstam

På ett album där ljudet är superbt och lyssnaren blir omsluten av musikernas avspända attityd och en betagande röst, återfinns i följd ett knippe glimrande ädelstenar. En ballad av Irving Berlin görs ömsint stretchande, består av flera faser. Utsökt musicerande inriktas på att ha skiftande fokus vad beträffar instrumentering. I Humdrum Blues omvandlas kompet också till förnämliga melodileverantörer. Den vokala färdigheten är här anslående. Örhänget You Don´t Know What Love Is berör. Smärtan och sorgen konkretiseras i varje stavelse, utan att det blir becksvart. Dialogen mellan saxofon – piano låter lysande. Vilken subtil tolkning!

Plattans andra original, döpt till Contemplating Moon kan avgjort uppfattas olika. Antingen ses som spännande formexperiment eller konstig komposition utan riktning. Definitivt mest bångstyriga låten. Som framskymtat är det synnerligen angenämt att höra på pianisten Mattias Lindberg. I Dearly Beloved släpper han loss, briljerar elegant när temat broderas. Blir lika exalterad av prestationen i I Only Have Eyes For You. Visserligen gör melodin ett anspråkslöst intryck, gränsande till det bagatellartade. Dock, sången imponerar genom att obehindrat glida omkring och ta plats. Och utmärkt spel med vispar förhöjer.

Avslutande ballad av Levant/ Heyman förmedlar fullskaliga känslor. Det vokala inslaget existerar sida vid sida med flygelns toner på ett fulländat sätt. Alla låtar kopplar inte samma grepp om lyssnaren, utstrålar inte samma närvaro. Därför plockas klyschan ”en aning ojämnt” fram. Slutklämmen efter ett par hängivna lyssningar i hörlurar, blir att Estuary är till stor belåtenhet, innehåller mycket värt att uppmärksamma.

  

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in