Musik

Festival: Lollapalooza, dag ett
Artister: Billie Eilish, Hurula, Lana del Rey och Travis Scott.

En primadonna och en skräckdrottning.
Höjdpunkterna för Lollapalooza dag ett var givna. Nyskottet Billie Eilish och veteranen Lana del Rey gjorde båda utmärka framträdanden som lämnade lite att önska , förutom ett par starkare högtalare.

Hurula inviger kvällen med en halvdan konsert. Den Luleå-födda Hans Robert aka. Hurula verkar trött och ger ett förutsägbar, oengagerat intryck. Artistens Kent-wannabee-euforiska poplåtar lättar ikväll aldrig från marken. Det fattas den där extra nerven och erfarenheten som idolerna bär på. Och märkligt nog finns på deras repertoar denna soliga lördagseftermiddag flera hitlåtar inte med. Kanske hade det varit annorlunda med en källarlokal med cigarettrök och lukten av fisljummen öl. Jag tröttnar snabbt och går vidare till nästa scen.

Billie Eilish är en av festivalens stora dragplåster och en av mina favoriter. Hon är en artist av vår tid, en hybrid av youtube- kanalernas bekräftelse-mani och nutidens generiska popmusik. Trots en orimlig konkurrens har hon lyckats ta sig genom bruset och kommit rikare ut på andra sidan, berikad med fans från alla grupperingar, från fjortisar till hipsters till trettioåriga popfarbröder som jag. Billie tilltalar alla schatteringar. Hennes koncept är lika tydligt som det är groteskt. I Billies virala musikvideos flörtas skamlöst till 80-tals skräck och paranoia. ( Tänk Manchurian Candidate med hjärntvätt och tortyr-porr).

Hennes album When We all Fall Asleep, Where do We Go? från mars i år var en riktig smaragdjuvel. Som en Fågel Phoenix kommer Billie ut genom elden. Samtidigt ser vi på storbildsskärm emo-tjejen som slukas av lågorna. Det är snyggt och konceptuellt väl genomtänkt. Tyvärr håller inte alltid ljudet måttet. Men det gör föga när hon är så pass bra. Artisten bjuder på sparsmakad skräckfilmsestetik med spindlar som kryper på väggarna och rödskimrande våldnader som hotar i natten. Hon är 20 talets Lilly Allen. Med pondus som få står hon där med sin röda ögonskugga, svart vit prickiga t-shirt och bling-bling runt halsen. Med besked visar skräckdrottning hur en nutida popartist ska låta och te sig.

Lana del Rey släpper snart nytt album och passar då på att turnera med stopp i bland annat Stockholm, favoritstaden enligt egen utsago, och Lollapalooza. År 2017 spelade hon på Way Out West och jag blev rätt så besvikelsen. Hennes glada miner och cirkusshow passade inte min kostym. Ikväll går hon tillbaks till rötterna. Med sin filmnoir, ferraris, gnistrande diamanter och frustande mustanger sveper hon in oss i sin magnifika akt. Det är närmast majestätiskt när hon glider in på scen i sin vackra vita aftonklänning, hur hon gungar på sin gunga ut över ett svallande publikhav. Precis som Eilish vet Lana vad hon gör och tematiken inramar musiken perfekt. Det är genomtänkt ner till minsta detalj med snygga videoprojektioner och den sparsmakade showen. Jag känner mig bortskämd. Som att bjudas på en tio rätters middag a la Michelin. Med känsla framför hon de många vackra serenader hon har i sin hatt om självhat och olycklig kärlek.

Hon är primadonnan, den forna tidens filmstjärna vars scen är vid strålkastarljuset. Vilken röst, unik i sitt slag. Lika bräcklig som den är stark och kraftfull. Det är få förunnat att kunna ta de höga tonerna. Jag har svårigheter med att förlika mig vid att hon uttrycksmässigt har lämnat den mörka sidan bakom sig. Att hon gärna ler och tar selfies med sina fans är inget som förstärker hennes image. Men Lana har helt enkelt blivit för stor för att kunna fortsätta vara den skygga varelse hon en gång i tiden framställde sig som. Som tur var håller om fram till slutlåten tillbaks de värsta publikfläsket. Det uppskattas. Lana är ett mystiskt väsen som viskar i ditt öra att du är hennes för evigt. Den stora behållningen är det återhållsamma, graciösa.

Det är stor kontrast mot duracellkaninen Travis Scott. Hans album ASTROWORLD som gick mig över huvudet hyllades av många kritiker för hans aggressiva och innovativa rapmusik.

Travis Scott gör modern hip hop med unik twist. Det är bokstavligt talat en explosiv show med flammande eld, rökeffekter och blixtar som bländar oss. Travis är sjukt pepp och skuttar runt på scen som en riktig hoppjerka. Musiken är svår att ta in. Den känns grötig och låtarna flyter lätt in i varandra. Kanske är det tanken. Men det faller inte mig i smaken. vidare har vi bildsekvenserna med blinkande rödskimrande neonljus. Man kan få epilepsi för mindre. Travis är duracellkaninen vars batterier aldrig verkar ta slut. För en gamling som jag blir det lätt ”för mycket av det goda”.

Sammantaget är det här kvinnornas kväll. En nyfärsking och en veteran, båda tydliga i sina koncept och som tar den moderna musiken mot nya höjder. Av det lilla jag sett är jag mycket nöjd med festivalens första dag.