Brännö Varv Visfestival
14/7 2019
Kan konstigt nog inte erinra mig att jag besökt Brännö tidigare, en i princip bilfri ö i Göteborgs södra skärgård med fler bosatta än exempelvis Visingsö och Ven. Under ett antal år arrangerades visfestival här. Efter tio års uppehåll tyckte arrangörerna med Lasse Gustavsson i spetsen att det blivit dags igen när chansen yppade sig. Vi var många som tog färjan från Saltholmen i behaglig väderlek, slapp regn och blåst.
Sammanlagt uppemot femhundra personer i blandade åldrar betalade inträde, för att se ett spännande line up. Dryck och enklare maträtter fanns att tillgå på krogen Bränno Varv. Inga större förseningar inträffade och omriggning av enda scenen gick smidigt. Ljudteknikerna kände jag igen från Liseberg respektive lite varstans ifrån då denne veteran också är musiker. Under pauser underhöll konferencier Per Umaerus, känd från Bröderna Brothers och Pepperland, med egna underfundiga visor alldeles intill. En artist och presentatör som verkligen kan konsten att skapa go stämning. Största dragplåster på ett uppskattat evenemang som startade på eftermiddagen och varade till sent på kvällen: Pernilla Andersson, Albin Lee Meldau och Dan Viktor.
Tajmade min ankomst skapligt. Kom fram när lokala storheterna Brännöpojkarna befann sig på upploppet. Det spelades på trummor, elbas, jazzgitarr, klarinett/sax och dragspel. Brännöbon Umaerus assisterade på bongos. Man avrundade som sig bör med ikonisk vals signerad Lasse Dahlqvist om bryggdans. Garvade Brännöpojkarna lanserades lite skämtsamt som förband till övriga akter. Överraskande svajig sång avlöstes av klockren dito när Anja Lee gör ett av sina första offentliga framträdanden. Uppväxt på Brännö och en nybakad student som gjorde reklam för festivalen i P4 Göteborg. Hon ska ha vistats mycket i familjens replokal. Jämnårig spelkompis hade förhinder (om jag uppfattade situationen rätt) och undertecknad saknade fullt fokus beroende på nödvändigt matintag. Ändå uppenbart att Anja Lee är en stor begåvning.. Hennes tillbakalutade musik med bland andra pappa på scen, färgades av desto intensivare sång, fylld av patos inte olikt Miriam Bryant. Hon byggde upp sköna stämningar på sin keyboard. När förmågan att frasera finslipats och fler starka låtar skrivits, då finns alla förutsättningar till stjärnstatus.
Någon som med elva soloplattor i bagaget gång på gång bevisar nu för tiden att hon lyser som en ödmjuk stjärna, är Pernilla Andersson i teamwork sedan drygt tjugo år med omistlige Fredrik Rönnqvist. Har recenserat henne tidigare, försökt hitta formuleringar som motsvarat omvälvande upplevelser, förvisso en utmaning. Nu inbjöd hon till Kbt-terapi ord och ton, eftersom tankarna fanns hos pappan vars hopplösa tillstånd gjorde Pernilla bedrövad. Konserten hamnade definitivt i paritet med tidigare toppar, vilket är värt ofantlig beundran. Helheten i denna känslomässiga berg- och dalbana mellan skratt och sorg tog publiken i besittning. Redogörelsen från Packmopedsturnén var sanslöst kul. Anknytning till Västkusten redovisades! Självklart renderade en lysande föreställning i stående ovationer. Gitarrmannen Rönnqvist förtjänar givetvis en enormt stor eloge, för vad han uträttar utan att ägna sig åt soloutflykter. Att kvinnan som mottagit pris av sir George Martin, älskar att sjunga och spela live framgick tydligt. Därtill har hon blivit en oslagbar, engagerande berättare med glimten i ögat. Av hennes visdomsord för jag vidare följande: ”Ljug aldrig för någon om dennes passion/ Dra ur sladden ibland, börja om med nya fräscha lakan.”
Förmodligen en av årets konserter oavsett kategori hade följande låtlista 1. Låt det gå (långfinger upp) 2. Bättre än så här 3. Desperados (tävlade i Melodifestivalen) 4. En gång ägde jag mitt liv 5. Dansa med mig 6. Kajsas udde (Alf Hambe) 7. Ystad Badflicka 1957 8. Hålla huvudet högt (Plura Jonsson) 9. Johnny Cash & Nina P 10. Jag är fri, jag har sonat (Evert Taube) 11. Runmaröpsalm
Lilla Bäcken utgörs numera av en sextett från Göteborg som bildades 2012. Man har gjort två plattor med indiepop-visor i en tradition liknande Perssons Pack och Traste Lindéns. De kände sig nerviga då de inte spelat live på ett halvår. Började med Jag vill va med dig och sin hit Sköna förlorare. Gjorde inledningsvis ett skapligt intryck utan att sticka ut eller ruska om. Sätter frågetecken för sången och balansen mellan instrumenten. Tyvärr slog basen igenom, varför jag retirerade. Gruppen ville visa på visans bredd genom att plocka från såväl bossa som inkakultur och angloamerikansk stil. I längden lät det ganska likformigt. Tog efter ungefär en halvtimme istället en promenad.
Måste jag generalisera görs den mest intressanta beat- och melodibaserade musiken i landet av yngre kvinnor. En sådan singer-songwriter är Moa Lignell uppväxt i Alingsås. Genombrottet kom i och med deltagande i Idol och därpå debutsingeln When I Held Ya. Ensam med akustisk gitarr utstrålar hon självständighet, verkar bekväm. Stilmässigt befinner hon sig i närheten av den alt country vars främsta utövare heter Christian Kjellvander och Ellen Sundberg. Det är hudlöst och snyggt utfört, vågat att börja med ett instrumentalt nummer. Märker att hon är en habil girarrist. Förutom originallåtar tolkar hon Lars Winnerbäck och Ted Gärdestad. Hon blandar ballader med diskret up tempo. Berättar att förälskelse blivit ett huvudstråk och att hon kommit igång med att komponera vid piano. Lignells låtar är stöpta i snarlik form. Ett textmässigt undantag (Vi har varit här förut skriven åt Sonja Aldén.) uppmanar oss att lyssna på båda sidor, ett av få politiska statements. En fin konsekvent spelning når allra högsta nivån i ej släppta I´m No Longer In Love With You jämte fräsiga Daughters.
Spjuvern Dan Viktor bryter avsiktligt mönstret omgiven av trumslagaren Dan Magnusson (tillbaka från årets Packmopedsturné i Värmland) och Stefan Bellnäs (en musikernas musiker som hyllats för egna debuten) på basgitarr och lap steel, två musiker jag ofta njutit av live. Ett tag sedan jag såg den prisbelönte flitige artisten och producenten. Förr var han en livefavorit på Göteborgskalaset. Denne gamäng och estradör bor numera i Hälsingland. Med avstamp i Dan Andersson, Nils Ferlin och högoktanigt eget material kastar sig trion ut med maxad punkattityd, kryddat med portioner av hysterisk humor. Uppstår ett sjusärdeles sväng och tryck när männen stökar runt med grooves och abrupta vändningar. Dan Viktor vill framstå som så hafsig som möjligt och ändå landa på bägge fötter. Uppbackad av en lika speedad trummis och en cool strängbändare – som gjort flertalet arrangemang – lyckas han i sitt uppsåt. Vad som händer sker raskt, till synes på uppstuds. Det är bryskt brötigt, virvlande virtuost och respektlöst roande! Med ett underbart reverb på sönderspelad gitarr serverar Dan Viktor jämte tungt komp, totalförvandlade visor i olika format. Man drar sig inte för reggaetendenser eller bluesröj. I extranumret blir det surfpop i en infernaliskt uppdriven Jungman Jansson. Publiken jublar över attacken och spelglädjen, bryr sig inte över hövan att texterna bara emellanåt artikuleras tillräckligt. En galen succéshow!
Sist ut vid havsviken Albin Lee Meldau från Majorna vars imponerande baryton(?) tagit honom till kändisskap via ”Så mycket bättre”. ”Visste inte att så många tittade på teve/ skönt att vi inte hade någon inbördes konkurrens”. För tre år sedan såg jag Meldau på Skeppsholmen med band, vilket jag kommenterade mycket positivt i krönika. Då var han inte lika populär, hade kanske precis släppt Lou Lou, den megaframgång han fortfarande kan leva på. Den reslige mannen som kommit med flera uppmärksammade singlar, har föräldrar som också varit verksamma som musiker. Solo under sitt akustiska framträdande håller han inte igen på sina röstresurser. I min bok framstår energileveransen och vibratot en smula överdrivet, alltför dramatisk. Inser att det är en smakfråga. Visst är han därtill en duglig gitarrist, men han hade gärna fått loopa några beats. Albin gör ingen hemlighet av att influeras av det deppiga i olycklig kärlek och en legendarisk sångare som nyss bortgångne Scott Walker. En låt som hakade tag i mig var The Weight Is Gone, som Eric Gadd tolkade i nämnda tv4-serie. Innan jag bröt upp från en mycket sympatisk tillställning för att hinna till färjan, hörde jag en introduktion av en låt, om det kusliga fenomenet överlastade båtar på Medelhavet.
