Ystad Sweden Jazzfestival
31/7-5/8 2019
MIMI TERRIS med sextett är en raritet på landets mångförgrenade jazzträd. Hon berör genom personligt färgade sånger. Vi som fått bevittna kvinnan från Göteborg live, kommer alltid ihåg händelsen Med operautbildning i bagaget har Mimi på sina tre album, ägnat sig åt skenbart lättsam musik, ofta med äldre tiders genuina schlagers som utgångspunkt. Lyssnar en noggrant upptäckter man att de egentillverkade låtarna innehåller raffinerade arrangemang och spänner över både visa, swing, blues och tango. Hur hon relaterar till livet och sin bipolaritet framkommer inte bara i texterna, utan är något som förstärks i minnesvärda mellansnack. I formfulländad stil och oklanderlig frasering, leder en guldstrupe ett ypperligt band på innergården hos Morten Café: Johan Ohlsson (piano/ dragspel), Mattias Carlsson (diverse blåsinstrument), Måns Persson (gitarr), Mats Ingvarsson (bas), Kristoffer Rostedt (trummor) samt Mårten Lundgren (trumpet). Somliga av herrarna är kända från andra sammanhang. Inspirerade insatser toppas av solon på klarinett, dragspel och Django-influerad gitarrist. Det är om vartannat vemodigt och sentimentalt, gladlynt och snärtigt. Bandet sprider en vänlig mild mentalitet, ett par gånger fräser det till med vitala solon och dito tempostegring. Faller pladask för flera ”hits”, såsom en cirkusblues om kvinnans oavvisliga rätt till självständighet, balladen om Göteborg, Päronträdet, Paradvåning, Här kommer Natten (Pugh) i New Orleans-stuk och slingrigt repetitiva extranumret Flytta hemifrån. Sammantaget en genommusikalisk bitterljuv tillställning!
RONNIE GARDINER SEPTET genomför en mycket lyckad utomhuskonsert utomhus vid lunchtid. Drivkraften består i att rekonstruera den nerv som fanns i husbandet under Blå måndag på Skansen, (vet att jag sett dem ) när nestorn Gardiner var kapellmästare. Tre plattor har det blivit. 88-årige amerikanen som bosatte sig i Sverige på 60-talet, måste betecknas som ett unikum till rytmgeni, vars program för strokepatienter ingår i bilden. Publiken bjuds på tillgänglig svängig jazz, rotad i korsningen swing – bebop. Hantverket är proffsigt på avslappnad nivå, utfört med kärlek till såväl beat som det lågmälda. Satsas friskt och framgångsrikt i en räcka solon. Vill lyfta fram trumpetesset Karl Olandersson, Claes Brodda på sax och stilfulle Mathias Algotsson vid flygeln. Med bibehållen finess drar man på så att det står härliga till. Utomordentligt synkat ensemblespelet i oantastliga standards, vilket bidrar till att den välvilliga publiken blir upprymd. I en blues beter basisten Hasse Larsson fräckt som en shouter, medan gitarristen Claes Askelöf adderar ett coolt tema i Lars Sjösten-melodi. Rytmens mästerliga frambringare, tillika sympatisk bandledare, en hipp pådrivare, inte minst när det vankas gungande shuffle. I slutet mår vi prima av hans långa urladdning. Energipåslaget (Caravan en toppnotering) och kunnandet från dessa förvaltare är beundransvärt i kompositioner av J. J Johnson, Benny Golson, Quincy Jones, Duke Ellington, Ray Brown, Mathias Algotsson med flera. Förvisso utan att vara djupverkande en synnerligen givande stund!
SOUNDSCAPE ORCHESTRA gör intressant, egensinnig musik. Nyligen kom debuten, en dubbelvinyl betitlad Nexus. Gruppens medlemmar: Thomas Wingren (elektronik/ percussion och gruppens talesperson), Anders Åstrand (vibrafon), Joel Lyssarides (rhodes, keyboards), Peter Fredman (klarinett, sax o flöjt) samt Calle Rasmusson (trummor). Att Lyssarides vikarierar är smått sensationellt, då han är en prisad stjärna under eget namn. Soundscape inriktar sig på att inkorporera teknik med akustiska tongångar, sfäriska klanger med pulserande beat. De lanseras av arrangörerna som en extraordinär upplevelse, i DN som framåtskridare.. Spårar referenser till Miles 70-tal, Return To Forever, Steps, Headhunters, Weather Report med flera. Tar in fängslande musik, vars sublima sound jag skulle tillgodogjort mig i än högre grad vid inomhuskonsert, inte minst för att deras intelligent formade originallåtar, ofta kräver koncentrerad lyssning. Dessutom blev vädret efterhand ett problem, obarmhärtigt ösregn tog vid när sista tonen klingat ut. Deras signum att måla med breda penseldrag, skriva låtar vars karaktär ändras mitt i, från exempelvis mjuk flöjt till hårt markerat beat av taggade Rasmusson och tillbaka igen. Resulterar i ett äventyrligt, dynamiskt sätt att komponera. Öronen registrerar hur Åstrand glänser när han hamnar i framkant, hur utdragna takter på basklarinett ger mustig klangfärg och hur eggande friktion uppstår utifrån suggestiva tillstånd.
RIGMOR GUSTAFSSON har jag senaste åren sett i exempelvis Slottsskogen, Kungsbacka, Lerum och på Nef. Har därtill i OJ strött beröm över nya albumet Come Home. Måste emellanåt kännas tufft att leva upp till förhoppningar om succé sa jag till sångerskan, efteråt på Saltsjöbad då hon signerade. Trots att hon stördes av krånglande ljud i vissa skeden, förmedlar värmländskan ihop med ordinarie utsökta pianotrion, ånyo en högtidsstund i paritet med ovan nämnda konserter. Snillrike pianisten Jonas Östholm, mångsidige trumslagaren Chris Montgomery samt underskattade basklippan Martin Höper håller var för sig avsevärd standard. Tillsammans med en leading lady slår det gnistor om dem, helheten blir större än summan av delarna. Öppningen sensibel, stegvis upptrappning via härlig puls. Gillar bluesiga inslagen i Big Yellow Taxi (Mitchell), magnifika stämman bländar i The Lightyears utan att det blir tillgjort. Östholm dekorerar melodier genom flera läckra löpningar, anspråkslöst sväng levereras av Montgomery, vars kaskader i Enjoy The Day renderar i välmotiverade applåder. Konsertens centralgestalt bekräftar en passionerad vokal förmåga som tagit henne till högsta höjd, gett henne status som gigant. Love Make The Changes (Legrand) och Fire And Rain (Taylor) blev till gyllene tolkningar. Och fragila Over The Rainbow gav mig ståpäls, åstadkom oförglömligt känslorus. Publiken var som i en bubbla av njutning, lyssnade andaktsfullt på hur varje nyans fraserades.
Cirka tre mil från Ystad ligger Sövde Amfiteater, som drabbas av skyfall strax före showen med JILL JOHNSON, ANDERS BERGLUND & MONDAY NIGHT BIG BAND. Hade möjlighet att se ungefär 75 minuter av konserten. I jämförelse med Rigmor Gustafsson musik med annan inriktning, begåvad underhållning som roar för stunden. Välfyllt fast inte fullsatt, när festivalen för första gången huserar på denna natursköna plats. Jill däremot, berättar att hon uppträtt här tidigare. Tillställningen präglas av kvalmigt uppehållsväder, perfekt ljud, klös i ensemblespelet, exklusiva arr och smidig, naturlig sång. Här och var märks att Johnson har en fäbless för pråliga schlagers och klämmig country. Samtidigt ska inte förnekas att hon absolut går i land med uppgiften, glad som hon är över att ha ”släppts in i finrummet”. Samtliga alster hade arrangerats av Anders Berglund, en ruggigt rutinerad yrkesman med halvsekellång karriär. Berglund kunde inte avhålla sig från att sjunga Frank Sinatra, ett onödigt bagatellartat inslag, när stjärnan var upptagen med spektakulärt byte av aftonklänning.
Professionella MNBB utförde sitt uppdrag med bravur, även om framstående solister saknades. Vokalisten med eget teveprogram har haft långvarigt samarbete med orkesterkungen. Dock första gången Berglund dirigerar organiskt spelande MNBB. Festen i storbanstappning tillkom för att fira pappa och hans skivsamling. Kan flika in att när jag ”bevakade” hennes krogshow That´s Life i Göteborg, medverkade blåssektionerna i Bohuslän Big Band. Johnsson är således inte nybörjare avseende jobb med storband. Sammanfattningsvis: Att nå idealet Linda Ronstadt och Nelson Riddle Orch. visar sig vara en ouppnåelig utmaning, även om Moon River är en fullträff. Jill Johnson har inlevelse, textar utmärkt, tar fasta på linjer i melodierna, integrerar snyggt med orkestern och bjuder på självironi. Gott så!
Utomhuskonserten med HAYATI KAFE & ROGER BERG BIG BAND flyttas på grund av ihållande regn till Ystad Teater. Kafe kom till Sverige från Turkiet tidigt 60-tal, turnerat i Europa och Asien, sjungit på flera språk och 2015 på Stockholm Jazzfestival gjorde han en stark prestation som crooner. Nu är han tyvärr ojämn, hittar inte alltid rätt bland tonarter. Storbandet som existerat och frodats utan min vetskap imponerade desto mer. Under ledning av trumslagaren Roger Berg framstår de som exceptionellt vitala herrar, flertalet i äldre årgångar. Samordningen sitter som smäck modell klassiska Basie-harmonier. Man är förbluffande väl synkroniserade. Vi hör enbart material ur The American Songbook introducerade av Kafe, åtskilliga låtar från musikaler. När det stämmer för 77-åringen demonstrerar han mer än skaplig kapacitet, prov på den kapaciteten noteras i röjiga Ella-hyllningen All Of Me och ömhudade balladen The Very Thought Of You. Olika arrangörer har satt tänderna i de standards som står på programmet. Croonern har len timbre, tämligen god intonation, men för dagen inte önskvärt sting. Påstår inte att jättesprakande solon förekommer i storbandet. Min poäng är att de totalt sett gör intryck och i somliga nummer överträffar vokalisten. Roger Berg själv besitter smittsam energi, överger ett par gånger trumsetet för att dirigera. Av medlemmarna känns Lasse Lundström (bas), Olle Tull (trombon) samt Mats Nilsson (piano) igen. Håll utkik efter Roger Berg Big Band hemmahörande i Öresundsregionen.
