Pharoah Sanders
9/8 2019
4+
En bokning som bryter av, expansiv livemusik som når djupt och siktar högt. Fast jag ägnat mig åt att lyssna på jazz sedan drygt fyrtio år, har jag nästan försummat Farrell Pharoah Sanders, 79-årig tenorsaxofonist från USA alltid iförd huvudbonad på scen. I jazzkretsar är han ett stort namn, ett av de med störst lyskraft. Finns en spirituell aura kring honom. Senaste skivan (liveinspelning) heter lämpligt nog The Creator Has A Masterplan. Den ofta tillknycklade friformjazzen han associerats med hörde vi inte mycket av, under en svindlande skön spelning med ortodox pianotrio på festivalens största scen. Ganska glest med folk varför det var enkelt att komma nära, vilket uppmuntrades av föredömligt ljud på rätt volym.
När trion satt sig och börjat spela stapplar Sanders in med sitt instrument på magen. Mannen med käpp möts av hjärtliga applåder. Man blir rörd av såväl hans uppenbarelse som hans tekniskt slipade musicerande med långa toner, vilka glimtvis växlar över till pulserande beboptakter. Genom sin karriär förknippad med avantgarde via samarbeten med Don Cherry, Mc Coy Tyner, Sun Ra och Ornette Coleman. Genombrottet kom emellertid i samband med epokgörande samarbete med John Coltrane. En ljuvlig ballad där Pharoah Sanders stäcker ut, kongenialt uppbackad av sina medmusikanter, är passande Naima (Coltrane). Magi uppstod ett flertal gånger! Varför jag ändå avstår från högsta betyg, beror mest på att konserten hade blivit än mer gåshudsframkallande, om den fått pågå längre.
Saxofonlegendaren verkar trivas lika bra som den hängivna lilla publiken. I ett upprymt avsnitt sjöng han ordlöst, varefter munnen formade rytmiska kvicka läten, likt de haranger som brukar förekomma i indiskt tonspråk. Ska påpekas att huvudpersonen hade mycket god assistans av de personer han presenterade två gånger om. I teman som raffinerat byggs upp utan att alltid kulminera, hör vi till stor belåtenhet begåvade Benito Gonzalez med utsökta löpningar över klaviaturen, rytmkreatören Gene Calderazzo bakom trummorna samt följsamme Oli Hayhurst på kontrabas. Behagliga harmonier jämte koncentrerat och inspirerat samspel, resulterade i en storartad upplevelse som omedelbart färdades in i hjärtat. Vad vi fick med oss förutom jazz med tyngd var 78-åringens avskedsfras: ”God bless, peace and love.” Närvaron gick nästan att ta på!
