Daniel Norgren
9/8 2019
4
Daniel Norgren började spela som enmansorkester. Senaste tioårsperioden har han etablerat sig på allvar, skulle kunna påstås att en kult uppstått kring honom och hans osvenska kompromisslösa musik. En räcka skivor har släppts och många uppmärksammade gig har det blivit. Har inga plattor, däremot hört honom live utan att ha recenserat tidigare. Sitter i behaglig väderlek ganska långt ifrån Flamingo för att vila benen, vilket inte hindrar mig från att se och höra utan besvär.
36-åringen bosatt utanför Ulricehamn öppnar sin akt genom att på piano spela en vers ur, hör och häpna, Idas sommarvisa. Visan ramar in en frapperande försynt första fas. Uppriktiga, eftertänksamma känslor överförs till åhörarna. Med piano, trummor, ståbas och nedtonad gitarr görs americana, med drag av sorgsen country i Harvest Moon –anda. Uttrycksfulla, lagom skitiga ackordföljder på gitarr, är vad som avviker från det mallade soundet. Efter några låtar lämnar sångaren och låtskrivaren pianopallen, för att lira på en röd telecaster(?). I mina anteckningar har jag skrivit: tillbakalutat är bara förnamnet.
Från musikern med bohemisk framtoning och hans komfortabla manskap, noteras ett eget, stundtals aningen introvert universum. Den vackra vilsamma musiken lunkar på. Visserligen taktfast med många refränger, men ljusår från up tempo partystyle. Snarare drömskt i omgångar.. Kritikerrosade multiinstrumentalisten säger att det är ära att ånyo få spela på WOW. Tyvärr ges inga låttitlar. Vi får nöja med att han tackar för applåder. Beträffande trummisens Erik Berndtssons input, behövde han än så länge inte anstränga sig över hövan.
Dock, ett radikalt omslag sker. Berndtsson får svettas när han ligger i framkant i ett opåkallat crescendo. Ett spännande stilbrott inkluderar rundgång, tempohöjande stampa takten-låt, boogie och en hård vals. Det blir både Steve Earle-aktigt röj och New Orleans vibbar. Man öser på i Whatever Turns You On. En annan absolut höjdpunkt infaller i och med att skarpt blänkande Moonshine Got Me broderas utanför sin skrivna form.
Övriga livemusiker heter Andreas Filipsson (gitarr) och Kristian Ågren på shaker. Det tajta självmedvetna bandet, med sina två differentierade stilar, belönas med rungande bifall när de spelat klart. Sannerligen en injektion att ta emot deras utlevelse, respekt för traditionen och smått osannolika variationen i uttryck.