Amason
10/8 2019
4
Sista dagen bråkade fruktade vädergudarna som förutspåtts. Hällregn bröt ut cirka sju gånger. Gjorde att jag var på väg att tappad humöret och att festivalen hyste färre besökare än vanligt. Innebar därtill att jag inte grejade att anteckna. Vill ändå förmedla intryck av ett för mig nytt, kul band med i indiesammanhang mycket cred, som jag tror medverkat två tidigare upplagor av WOW. En yngre man jag kom konverserade med i blötan, meddelade att Amason var det band han lyssnade mest på under 2015 på Spotify.
Finns en väldigt enhetlig prägel över ”supergruppen”, vars analoga attraktiva sound kan definieras som en blandning av progressiv boogierock och poppiga electronica-ballader. Stilmässigt mycket retro över dem. Man botaniserar gärna i 70-talet, både musikaliskt och utseendemässigt och de fyra manliga medlemmarna – bröderna Pontus och Petter Winberg, Nils Törnqvist samt Gustav Ejets – har inte bara likadana scenkläder som sångerskan Amanda Bergman. Uppvisar också gemensamma drag beträffande hårväxt, vilket ger kvartetten hippieframtoning. Märklig detalj!
Första albumet kom 2015, för en spännande grupp som gör sommarens enda gig i Slottsskogen. Man är produktiva, omsätter sina idéer i egen studio. Om knappt en vecka släpps en dubbel-skiva betitlad Galaxy. Utgår från att somligt ur det materialet framfördes live. Identifierade deras fräckt avskalade cover på smöriga I Want To Know What Love Is (Foreigner / 1984) och förstås tredje singeln Ålen.
På Flamingo framgår att frihet och originalitet är ledord för kollektivet. I likhet med Titiyo några timmar tidigare på samma scen, tillhör gruppen de få som växlar mellan sång på engelska och svenska. Daniel Boyacioglu (dubbel svensk mästare i poetry slam) hade engagerats för att deklamera rolig nonsenspoesi. Och två kvinnliga musiker gästade i Amasons show, bland andra den flitigt anlitade Lisen Löve Rylander på tenorsax. Hon tillför kvalitet. Bakom dem syntes lekfulla animationer med mycket himmel, klippor och flygande ting.
Blev förtjust i deras melodibyggen färgade av keyboards och tungt dovt beat. Tyckte om Amanda Bergmans svävande säkra sång (inte förvånande att hon samtidigt håller igång en solokarriär), liksom några instrumentala utflykter, även om gitarrsolot kändes mest utflippat. Apropå vokal förmåga sjunger Gustav Ejets (känd från Dungen) charmigt och nöjaktigt, men jag föredrar Bergman på den positionen.
Ljudet överlag till belåtenhet, men vid några tillfällen tyvärr grötigt och murrigt. Gruppen besitter ett magnifikt personligt sound och skriver låtar av exceptionellt hög kvalitet. Amason, som i princip var ett blankt blad för mig, motsvarade med råge mina förväntningar.