Echo and the Bunnymen gav oss igår en del information om sin nya skiva på twitter. [Läs mer…] om Echo and the Bunnymen släppte nyheter om sin kommande skiva på twitter
Musik
Mastodon i Hultsfred, filmklipp

Mastodon, ett av banden som spelade på endagarsfestivalen Sonisphere i Hultsfred.
Flera av Kulturbloggens vänner har varit där nere och alla har hyllat festivalen.
Vi vet inte om det är för att hårdrockälskare är väldigt nöjda med sina festivaler eller om det är ett vinnande koncept för Hultsfred att ha en särskild hårdrocksfestival.
Metallica fick höga betyg överallt. Mastodon fick väl inte lika lysande recensioner:
Expressens Martin Carlsson gav betyg 2:
Det eviga för- och festivalbandet gör ytterligare ett framträdande på svensk mark, och det känns så frustrerande.
Dagens Skiva har också en recension och var mer nöjda:
Med senaste plattan Crack the Skye i minnet kunde man anta att de hårdare spåren skulle få stryka på foten, men så var inte fallet alls, snarare tvärtom och Mastodon botaniserade i hela katalogen, med en topp i klassiska March of the Fire Ants.
Summan blir en strålande kombination som ger ett riktigt bra band som i sin tur gör en riktigt bra spelning. Trots det stundtals kraftiga regnet.
Mastodon – Crystal Skull (Sonisphere, Hultsfred 18 July 2009)
Mastodon – The Wolf Is Loose (Live at Sonisphere Hultsfred, 07/18/09)
Mastodon: Blood And Thunder (Sonisphere, Hultsfred 2009
Här kan du se mer:
Mastodon – Intro – Live @ Sonisphere; Hultsfred 09
Recension och filmklipp från Metallica i Hultsfred

En kompis kompis var iväg i Hultsfred och lyssnade på Metallica när de spelade på endagarsfestivalen Sonisphere i Hultsfred. Han hälsade att det var precis lika bra som han hade hoppats.
Det verkar som om de flesta som var där är mycket nöjda.
När ”Seek and destroy” tonat ut, Hetfield håller upp svenska flaggan och kärleksförklaringarna avlöser varandra återstår bara ett hoppfullt konstaterande:
Vi ses väl på samma plats om två år?
Metallica – Seek And Destroy – Sonisphere, Hultsfred 2009 – HD Quality
Metallica intro på Sonisphere 2009.
Metallica – Nothing Else Matters live at hultsfred sonisphere 2009/07/18
Metallica sonisphere Hultsfred 2009 Seek and destroy
Metallica – Fade to black @ Sonisphere hultsfred
Relaterat:
AB: Interju med Metallicas trummis
AB: Därför älskar vi Metallica
AB: Från monster till hjältar
Smålandsposten: Intervju med gitaristen Kirk Hammet
Dagens Nyheter: recension
Svenska Dagbladet: Recension
Läs även andra bloggares åsikter om musikvideo, konserter, hårdrock, metal, musik, Metallica, Sonisphere, Hultsfred
Jazzfestivalen dag 4: bilder och filmklipp med Timbuktu, Magdalena Konefal och Gilberto Gil med flera

Stockholms Jazzfestival dag 4, lördag 18 juli, hade flera stora höjdpunkter.
För mig var Timbuktus konsert en höjdare. Jag är ingen stor lyssnare av hiphop, funk eller den typen av musik. Men Timbuktu är mycket mer än det: det är en föreställning med sådan rytm att inte ett ben kan stå stilla.
Timbuktu spelade redan 16.45 på lördagseftermiddagen, men fullt med folk var det. Han är populär både bland ungdomar och medelålders.
Jag hörde flera kommentera: ”Egentligen är det inte min form av musik, men han är bra. Jättebra.”
Efter spelningen satt Timbuktu och signerade skivor och vykort med sin autograf. Kön dit var lång, kan jag lova.
Gilberto Gil som fått Polarpriset och nyligen slutat som kulturminister i Brasilien gav också en rytmisk föreställning. Iklädd vita byxor och rosa skjorta var hans konsert också mer än bara musik. Trots att regnet kom samtidigt som hans första låt fick han publiken varm och fick oss att dansa och klappa händer och sjunga med.
Hans musik? Reggare, salsa, bossanova, popmusik i en egen skön blandning.
Han är väl en av få brasilianska musiker som nått världen runt. Han är för övrigt på en stor turné i Europa just nu. Han verkar trivas med att åter vara på scen och att kunna ägna musiken sin tid, efter att ha varit kulturminister i Brasilien.
Vi på Kulturbloggen var med på en presskonferens med Gilberto Gil, vi berättar mer om den här.
Läs även andra bloggares åsikter om jazz, jazzfestivaL, reggae, världsmusik, hiphop, Stockholm, intervju, musikfestival, Timbuktu, Konefal, jazzsångerska, Gilberto Gil
Jag såg att Kulturdelen gillade Magdalena Konefals konsert på Nya Scenen.
Lördagens första konsert blev för mig Magdalena Konefal & The Rebirth Station. Med blåssektion, körsångerskor, stadigt funkigt komp var hennes pop-soul, som det visade sig, dagens bästa upplevelse. Magdalena Konefal har en fin röst och riktigt goda låtar, och jag hoppas att jag får höra mer av henne!
Magdalena Konefal sägs av de som kan jazzvärlden bli en stor jazzsångerska. Enligt presentatören av programmet på Nya Scenen är Magdalena Konefal perfektionist och har inte ägnat någon tanke åt någon reservkarriär inom pop eller rock.
Jag hoppas för övrigt att ni lägger märke till att Kulturbloggen redan fått ut två inlägg från gårdagens Jazzfestival och varken DN.se eller SVD.se har publicerat sina ännu, fast de har så mycket fler personalresurser.
Och här finns bilder från festivalen.
Magdalena Konefal på Stockholm Jazz 2009
Timbuktu på Stockholm Jazz 2009
Gilberto Gil – Stockholm Jazz 2009, en fransk sång
Gilberto Gil
Wolfmother, Röyksopp, Florence Valentin till Way Out West: och nu är speldagarna också klara

Nu är uppställningen i Slottsskogen spikad och fulländad! Inga mindre än Wolfmother, Röyksopp och Florence Valentin är klara.
Samtidigt berättar arrangörerna också om vilka dagar artisterna spelar och att endagsbiljetter nu också släpps.
På fredag spelar bland annat Antony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker, Arctic Monkeys, Band Of Horses, Beirut och Bon Iver.
Övriga spelningar på fredag: Fever Ray, Florence and the Machine, Glasvegas, Grizzly Bear, Laakso, Robyn. Röyksopp, Seun Kuti & Fela´s Egypt 80, Timo Räisänen, Wilco och Vivian Girls.
LÖRDAG
Amadou & Mariam
Asher Roth
Basement Jaxx
Calexico
Dead Prez
Florence Valentin
[ingenting]
Jenny Wilson
Lily Allen
My Bloody Valentine
Nas
Olle Ljungström
Patrick Wolf
Teddybears
Vampire Weekend
Wolfmother
Fakta om de tre senaste tillskotten till Way Out West:
Röyksopp (NO)
Om klubbelectronica är far till Röyksopp, är det obeskrivligt storslagna, melankoliska, nordnorska fjällandskapet deras moder. Det må vara på världens klubbar som Svein Berge och Torbjörn Bruntland leker och bygger sandslott med sin poptronica, men det är vidderna, bergen, de djupa vikarna, kylan, luften och självinsikten från norr som är deras historia, deras rötter och deras inspiration.
Naturligtvis är det därför världen är för evigt förälskad i Röyksopp – mot den nordiska, miljöpräglade melankolin finns inga hjärtats brandväggar. Bergenpojkarnas patenterade eufori med beats har en underton av vemod som gräver i våra ryggrader och lämnar avtryck som bara riktigt speciell musik gör. Debuten (2001) var fylld med spår som hade den där blandningen: ”Eple”, ”Poor Leno” och den bitterljuva ”Remind Me” (med Erlend Öye från Kings Of Convenience på sång), gav oss spring i benen såväl som tankfullhet. Och även om ”The Understanding” (2005) var mer electroifierad, var exempelvis ”Only This Moment” ett skräddarsytt bevis på att elektronisk musik kan ha mer själ än vilken gitarrförsedd, kärlekstörstande, vit man som helst. Att gästmusorna Karin Dreijer, Robyn, Lykke Li – Sveriges bistånd till Röyksopp – lägger ytterligare ande till det melodiska blippbloppet på ”Junior” (2009) vet ni säkert. Ni vet säkerligen också att de som lever utan ”Junior” eller de andra plattorna lever tomma, gråa liv.
Men Röyksopp – Norges viktigaste kulturella markör sedan A-Ha, Bobbysocks och brunost – är inte här för att förkunna ideologi eller existentiell eftertanke. De är här för att göra lite sommar åt oss.
Hur två snubbar med laptops fixar att göra en underbar konsert? Tja, underskatta inte potentialen i en grym känsla för estetik och liveinstrument som komplement till elektroniken. Det som är sofistikerad dansmusik och pop på skiva är en karneval på scen. Så vi KUNDE inte motstå att boka Röyksopp till Way Out West 2009. Världen hade faktiskt slutat snurra om vi hade struntat i det.
Wolfmother (AUS)
En psykadelisk stövel sparkar upp dammet i den arida öknen och peyote-berusade öron lyssnar intensivt efter Hunter S Thompsons profetior och uppe bland molnen i detta vulgära hjärnspöke skjuter Wolfmother regnbågar från gitarrhalsen.
Vi går hand i hand med Jon Lord, fyrhänt på Hammondorgeln, med John Bonhams druckna ande svävandes över trumsetet och klädd i Jimmy Pages fuzz-dränkta kostym; Wolfmother har historien i ryggen och vandrar samma väg som rockens kanon utan att irra sig vilse. Deras självbetitlade debutalbum från 2006 gav samma känsla som att sätta sig i en Dodge Charger med ögonen förbundna och en tegelsten på gasen. Efter interna konflikter och lite klichéfullt rock ’n’ roll-groll så har vi enbart sångaren och Plant-sing-a-like:n Andrew Stockdale kvar från originalsättningen. Med ett nytt gäng bakom sig har Stockdale satt toner till det analoga rullbandet och producerat uppföljaren till debuten som vi väntat på i snart fyra år. En inte alltför vild gissning är att nya alster kommer blandas in i den gamla leken av hits och en inte alltför vild gissning är att vi kommer stå med näven mot solen och le.
Florence Valentin
Bandet Florence Valentin startade som ett kollektiv i Haninge, söder om Stockholm City. De debuterade med EP:n ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” våren 2003 på MNW-etiketten Mistlur. Då hade de redan gästat TV-programmet ”Sen kväll med Luuk”.
Med ojämna mellanrum har de gett ut en handfull singlar, samt fullängdsalbumen ”Jonny Drama” (2004) och ”Pokerkväll i Vårby Gård” (2007). Bandet har frekvent gett konserter runtom i landet, och har också kunnat ses i folkliga Allsång på Skansen. Nu med senaste plattan ”Spring Ricco” har bandet fått det genombrott de förtjänar.
Finn Zetterholm, författare och vissångare, om ”Spring Ricco”:
”I nio låtar – eller nio scener om man så vill – skildrar de tillståndet i ett land där kontrasterna bli allt större och där verkligheten för många är skoningslös. Det är som om Florence Valentin stod någonstans på en gata och spontant berättade vad de ser omkring sig. Men missförstå mig inte, här finns inga slappa meningar och allmänna fraser – tvärtom. I det spontana finns en precision, formuleringarna är som ristningar i blod på en betongvägg.
Love Antell som skrivit texterna och musiken har hittat exakt rätt ton. Vad jag gillar är att han inte tycker en massa, han beskriver. Jag har varit med länge och hört alldeles för mycket politiska sångtexter och plakatverser, där man skriver folk på näsan vad de ska tycka. En bra författare gör tvärtom, han rensar bort en massa dökött och adjektiv och berättar istället. Det säger mycket mer.”
”I jämförelse med Love Antell låter alla andra svenska artister just nu som verklighetsfrånvända navelskådare.” (5/5) – Jan Gradvall, DI
Relaterat: Göteborgsposten
Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Göteborg, Way Out West, Wolfmother, Florence Valentin, Röyksopp
