Musik

Lyssna: Pale Honey – Some Time, Alone

9 oktober, 2020 by Redaktionen

Pale Honey släpper nytt album 6 november 2020 – den 9:e oktober släpptes singeln ”Some Time, Alone”.

Ett pressmeddelande berättar:
Nu släpper flerfaldigt P3 Guld-nominerade Pale Honey albumsingeln ”Some Time, Alone”.
Bandet från Göteborg som består av Tuva Lodmark, Nelly Daltrey och Anders Lagerfors släpper sitt nya och tredje album 6 november.
”Det är svängigt och dansant samtidigt som texten handlar om den där sprängande känslan man får i bröstet när man vill vara för sig själv, man orkar inte tänka eller bry sig om andra så man blir ansvarslös och självcentrerad”, säger gruppen om låten.

Lyssna: https://open.spotify.com/album/1wE2ellJZJvQMET9rns8Hq?si=Si0cFLJxSka31yYpmTjkVQ
(Release: 9 oktober)

Pale Honey om låten:
”Vi har älskat den här låten sedan det var en demo och den har alltid haft en självklar plats på kommande albumet. Det är svängigt och dansant samtidigt som texten handlar om den där sprängande känslan man får i bröstet när man vill vara för sig själv, man orkar inte tänka eller bry sig om andra så man blir ansvarslös och självcentrerad. Det är ju inte en plats man vill vara på, men känslan kryper fram när livet inte känns så himla gött. Men NU är livet gött för vi har ett stundande skivsläpp som vi ser så himla mycket fram emot!”.

Pale Honeys kommande tredje album släpps alltså den 6 november. Precis som bandets tidigare låtar och album är det producerat av Anders Lagerfors i hans Studio 2, som huserar i Nacksving Studios i hjärtat av bandets hemstad Göteborg. Singelomslaget är liksom de tidigare singlarna illustrerat av Nelly Daltrey.
Pale Honey har tidigare släppt ”Set Me Free”, ”Treat You Good” och ”Killer Scene” som singlar från kommande albumet.

Om Pale Honey:
Pale Honey från Göteborg består av Tuva Lodmark (sång och gitarr), Nelly Daltrey (trummor) och Anders Lagerfors (gitarr, bas och synth). Pale Honeys uppmärksammade debut-EP ”Fiction” släpptes våren 2014. Ett år senare släppte bandet sitt självbetitlade debutalbum som fick fina recensioner och generade en P3 Guld-nominering i kategorin Årets nykomling. Hösten 2017 släpptes bandets andra album ”Devotion” som även det möttes av strålande kritik, bland annat i DN (”Livsbejakande mörkermelodier”, Sonic (”Kärnfull rock från en duo fulltankad av attityd”) och Nöjesguiden (”Tuva Lodmark och Nelly Daltrey förtjänar er uppmärksamhet”). Musikmagasinet GAFFA lyfte fram Pale Honey med orden ”BÄST JUST NU” och att inget annat svenskt band låter som dem. De fick därefter dubbla P3 Guld-nomineringar för Årets rock och Årets grupp. Pale Honey har sedan dess varit support till Iron & Wine’s Skandinavienturné, uppmärksammats av ingen mindre än Iggy Pop i hans egna radioprogram, spelat på Roskildefestivalen och medverkat på DR:s (Danmark Radios) TV-sända gala. Förutom turnéer i Sverige och Europa har bandet även gjort spelningar i USA och Hongkong.

Etablerar sig på översta nivån med nya svenska tolkningar – Göteborg Jazz Orchestra & Tomas von Brömssen

7 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen

Svenska jazzhjältar – inspelning av P2

Brewhouse i Göteborg

4/10 2020

Är någorlunda bevandrad inom genren. Har en del godbitar på skiva och haft förmånen att se flera av de största sedan 70-talet. Tycker lika mycket om Count Basie-style som banbrytande elektrifierade strukturer från Gil Evans Orchestra på 80-talet. Sverige har haft det synnerligen väl förspänt med förstklassiga storband. Somliga har turnerat världen över och samarbetat med stjärnor från utlandet (särskilt USA). I Västsverige har formidabla Bohuslän Big Band skämt bort oss i åtskilliga decennier.

Med inställningen att jazz ska vara kul har tämligen nybildade Göteborg Jazz Orchestra, satts samman i liknande modernistiska anda. Talangfulla musiker delar utrymme med rutinerade ur en äldre generation. I fjol skrev undertecknad en text som kombinerade recension med intervju. Intervjuade blev grundaren Johnny Olsson och konstnärlige ledaren Johan Borgström, välkända namn i dessa kretsar. Har live kunnat följa utvecklingen av GJO när de spelat på showrestaurang en gång i månaden. Följde i år upp med välförtjänta lovord i specialtidskriften Orkesterjournalen. Några månader senare belades i praktiken nitton-manna bandet ( undantaget i manliga numerären heter Ella Wennerberg) med näringsförbud på grund av pandemin.

Nöden är uppfinningarnas moder heter det. Orkestern som ännu inte släppt någon skiva eller lirat ihop med solist känd för den breda allmänheten, kom på en lysande idé. Att göra ett tvåtimmarsprogram med svensk musik, med utspridd sittande publik på 50 personer. Affischnamnet som agerade ciceron, sångare och instrumentalist var ingen mindre än Tomas von Brömssen.

Konserten döpt till Svenska jazzhjältar både filmades och spelades in av P2. Snacka om att optimalt ta tillvara de resurser som stod till buds. Nu kan alla musikälskare få ta del av den succé vi lyckliga på plats var med om. Akustiken var förstås bästa möjliga. Kontrabasens volym superb, medan ackorden från Tommy Kotters elpiano inte riktigt gick att urskilja när orkestern krämade på.

I marknadsföringen inför eventet fanns porträtt på fyra kompositörer, fyra musiker jag faktiskt sett spela: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Erik Norström och Lars Gullin. Sist nämnde gigant ströks till förmån för några överraskningar. Tonvikten låg på tonsättningar och arr av Hallberg och även Riedel (vars hälsning till oss von Brömssen förmedlade), två storheter som gärna musicerade tillsammans. Orkestern hade nöjet på Brewhouse att sätta tänderna i noter och arr av göteborgaren (1932 – 2013) som förvaras på stadens Universitetsbibliotek. Alster signerade den försynte, mästerlige musikanten förekommer ett halvdussin gånger.

I den rymliga lokalen hade brasset och träblåsarna separerats av Corona-skäl. Vad jag kunde utröna var GJO inte helt ordinarie. Två vikarier som vid tidigare tillfällen ersatt skådades, nämligen Göran Kroon bakom trumsetet och på keyboard Tommy Kotter. Två toppmusiker som i flera decennier förgyllt större och mindre sättningar (bland annat många år i BBB). Åtskilliga i orkestern glänste i solon, vilket kommer framgå av radioinspelningen. Samtliga på scen påverkades något av att konserten förevigades. Longörer och missförstånd uppstod, utan att det bekom publiken. Medvetenheten om att man rimligen kommer breaka (konstigt vore annars) nationellt kändes påtaglig. Somliga sekvenser togs om plus i ett appendix ett par låtar i sin helhet. Behövdes för att redigeras ihop av radiomedarbetare..

Brasset, Tommy Kotter (skymd) och von Brömssen – foto Johnny Käpää

Tungviktaren Tomas von Brömssen (lyckades tacka honom efteråt och lite grann presentera mig) passade galant för uppdraget att vara mångsidig mittpunkt. Meddelade att han hade en bakgrund i den andra huvudfåran av jazz, det vill säga dixieland. Varvade impulsiva kommentarer med fakta och egna framträdanden. Att han föreföll en smula disträ vid några tillfällen, medförde att inövade komiska knep räddade situationen. Agerandet ökade vår sympati. Klarinetten fanns inte med, förvånade däremot genom att spela sälgflöjt så att jag associerade till självaste Ale Möller. I fascinerande My Guide To The Big Band (Bengt Hallberg) blev han vägvisaren som enligt tonsättarens direktiv förklarade vem/ vilka som spelade vad.

I en av aftonens definitiva höjdare, pratsjöng/ reciterade skådespelarveteranen Jag är en liten pojk (Pugh), vars latin- arr av Västeråsbördige Johan Borgström firade triumfer. Pughs gröna vågen-klassiker på Hollywood köpte jag när den släpptes för snart femtio år sedan, lärde mig texten. Främsta vokala insats levererade Tomas i tragiska Lindansaren (M. Wiehe), som gungade skönt på brunnsmusik-manér i storskalig version av orkesterns kapellmästare.

Johan Borgström, Friden Tolke, Pontus Pohl, Andreas Hall samt Andreas Thurfjell

Låt mig fastslå att det blev en generös, rent av fantastisk konsert. Innovativ repertoar förbehållen svensk musik, hisnande ensemblespel i världsklass och åtskilliga inspirerade solon. Blåssektionernas förträffliga unisona ”framstötar” synkade med vad vi kan kalla för ackordscentralen -Erik Weissglas på gitarr jämte nämnde Tommy Kotter – och de trenne musikerna tronande på övre raden; var mumma för öronen. Och dessutom grejade orkestern att tjänstgöra som kör. Kul!

Kanske berodde det på att GJO huserade i annan spatiös lokal än vanligtvis, eller kanske på hur mikrofoner hade placerats. Syftar på att musikerna i rytmsektionen drog extra uppmärksamhet till sig, vilket ska uttydas beröm i stora lass. Kolossalt erfarna Göran Kroon på trummor och Michael Andersson (spelar ofta på Göteborgs-operan) på slagverk lät magnifika. Två personliga favoriter demonstrerade spelglädje, med fabulöst driv och finstilta finesser. Duon adderade följsamma, uppfriskande beats. Lika imponerande insats gjorde Olli Rantala på bas. Varenda ton klingade av substans. Har nog aldrig hört honom i mer fördelaktig skepnad (då mitt jämförelsematerial är omfattande säger det mycket).

Göran Kroon, Olli Rantala och Erik Weissglas flankerar Tomas von Brömssen

Vill framhålla ytterligare några magiska inslag. Tänker exempelvis på altsaxofonisten Pontus Pohls Dompan-imitation och hans samspel med Weissglas i Fjäriln Vingad (arr Bengt Hallberg), den bubblande stampa takten-melodin Öckerö av Erik Norström ( kuriöst nog musicerat i von Brömssen-revy) som förmedlade ett amerikanskt idiom, det vidunderliga spektrum av Duke-vibbar som konstituerade Hallbergs nämnda storbandsguide, exceptionellt vackert tema arrat av Axel Mårdsjö i komposition signerad Erik Weissglas/ Svante Henrysson, effektfullt släpande melodier x två featuring Tommy Kotter, fina solon från Borgström och saxkollegor, underbart ösiga Episodes Ducaux (Hallberg), call and response – avsnittet mellan blåsarna och rytmsektion i Tunisian Nights (Norström) samt den förbluffande skickligheten hos herrarna på trumpet/ flygelhorn.

Vår ciceron riktade blicken mot de konstiga tider vi genomlider. Därför glad över att GJO med celeber gäst gjorde tillvaron lättare. Påfylld av musikalisk energi kan jag bara upprepa vilken förundransvärd kvalitet Göteborg Jazz Orchestra upprätthåller. Otroligt svängiga, utforskande och stämningsskapande!

Mats Eklund, Robin Rydqvist, Johnny Olsson, Patrik Jansson och Jonathan Kronevik

tromboner: Ella Wennerberg, Anders Carlsson, Jakob Sollerman och Fredrik Wiklund

obs samtliga bilder tagna av Johnny Käpää Fotoscenen

Sprakade om jazzläsarnas favoritband – Ellas Kapell på Unity

4 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Ellas Kapell

Jazzklubb Unity i Göteborg

2/10 2020

Ni får ha överseende med att så gott som alla liverapporter från min sida senaste halvåret härrör från jazzkrogen mitt emot Göteborgs Domkyrka. Detta är i princip enda stället i staden, vars konsertverksamhet inte haft uppehåll trots rådande pandemi. Man har kunnat anpassa ruljangsen till gällande restriktioner, genom att på rätt sätt servera god mat och dryck plus livemusik. Numera finns ett system med två sittningar i musikrummet under en hel kväll. Jag kom från en teaterpremiär. Upptäckte att jag tidsmässigt hamnade mitt i näst sista set. Ljudet är nu för tiden så starkt uppskruvat att mesta möjliga volym hörs utan att akustiken får överslag och skorrar. Som koncentrerad lyssnare har publiken därför mycket god chans att bli musikalisk uppfylld.

Döljer sig inte någon Ella i kvartetten, utan namnet anspelar på sånger förknippade med legendariska Ella Fitzgerald. Konceptet är således att på pianotrio och vokalist framföra låtar ur American Songbook. Dessa tillförs mer eller mindre tydligt egen identitet, genom arrangemang skrivna av olika bandlemmar . Repertoaren har vidgats till att omfatta mer än sånger av The First Lady of Jazz. Den för aftonen svartklädda gruppen bildades på Kungliga Musikhögskolan 2016. I fjol höstas släpptes debutalbumet Longing (4/5 i Kulturbloggen). I omröstningen över årets bästa svenska jazzalbum – arrangerad av Orkester Journalen sedan 50-talet – toppade Longing läsarnas lista. Såg dem på Unity i den vevan. Fick då en pratstund med sångerskan Lovisa Jennervall om förebilder och ett snack med trumslagaren Edvin Fridolfsson. Den förstnämnde har bott i Göteborg medan Edvin har sina rötter här. Samtalade även med hans berömmande far, den välkände musikern, dirigenten och kompositören Sven Fridolfsson.

En luftig tolkning av The Lady Is a Tramp pågår när jag installerar mig. Noterar i nästa låt ett utförligt och innovativt stick. Huvudrollsinnehavare växlar, från flyhänte pianisten Manne Skafvenstedt till märgfullt spelande Fridolfsson bakom trumsetet. Vokalt mönstergillt fraserad Cheek To Cheek präglas av upphackade rytmer. Låter fräckt, vittnar om berättigat självförtroende. Som duktig rorsman fungerar norrmannen Anders Langörgen på kontrabas. Medlemmarnas förehavanden inramas av ord som trygghet och frihet, gentemot varandra såväl som i förhållande till repertoaren.

från Fasching (längst till höger Klas Lindquist, gästsolist på Longing) – foto Kenth Wångklev

Avslutande set öppnar avsiktligt yvigt med bibehållen puls i botten. Efter Almost Like Being In Love växlar man över till vispar, scatsång och snyggt harmoniska övergångar i Come Rain Or Shine. Djärva broderier jämte vokal uppvisning fick vi i Darn That Dream. Balladen med tonartshöjning blev för mig kvällens kulmen. Oj vilken kraftfull sångglädje Lovisa Jennervall uttrycker. Utrustad med ett sådant häpnadsväckande verktyg, att det i högsta grad finns anledning att punktbevaka hennes karriär. För andra konstellationer skriver hon originallåtar.

Ellas Kapell avrundar med något så paradoxalt som en obskyr standard. Entusiastisk publik fixar sedan extranummer i form av All Of Me (ungefär hälften av melodierna jag hörde finns på nämnda platta). En annorlunda version som suggestivt stiger likt ett utdraget jubel.

Ett osvikligt, dynamiskt samspel märks hos den unga pianotrion som precis lagom mycket lägger in utrymme för solon. Kvartetten skyr det mesiga, utmanar hellre fast utan att för den skull överge välbekanta refränger. Vad som skulle vara förutsägbart, blir istället överraskande coolt. Skön och fyndig vokaljazz med pondus och innerlighet! Under helgen genomförde man fyra konserter i metropolen på Västkusten.

Lyssna: Romy från XX – Lifetime

1 oktober, 2020 by Redaktionen

Romy har släppt sin allra första singel som soloartist. Singeln Lifetime skrevs spelades in i London under nedstängningen, och handlar om längtan efter att få återförenas med nära och kära.

Ett pressmeddelande:
Romy, känd från bandet The xx, manifesterar på sin debutsingel sin kärlek till känslofylld klubbmusik. Förutom att ha skrivit musik till sitt bands tre hyllade album har hon även samarbeten som låtskrivare åt stora akter som Mark Ronson, Jehnny Beth, Benny Blanco och Dua Lipa på sin meritlista. Som om detta inte vore nog har Romy gedigen erfarenhet som DJ, och hon har under de senaste 12 månaderna gjort DJ-framträdanden på flera framstående klubbar och evenemang.

Alla hennes passioner och färdigheter kommer till sin fulla rätt i den varma, klubbinspirerade poplåten Lifetime. Den ger inte bara lyssnaren ett ögonblick av ljuvlig eskapism i en svår tid, utan även en fingervisning om vad som komma skall från denna framstående låtskrivare.

Lyssna: Bruce Springsteen – Ghosts

25 september, 2020 by Redaktionen

Bruce Springsteen har släppt singeln ”Ghosts” från kommande albumet ”Letter To You”.

Bruce Springsteen har nu släppt ”Ghosts” som är den andra låten från kommande albumet ”Letter To You”. Bruce spelade in ”Ghosts” live med the E Street Band i hans hemmastudio i New Jersey. Låten släpps tillsammans med en video som innehåller klipp från inspelningarna i studion samt äldre klipp från när Springsteen var musiker i band som The Castiles.

Bruce som tidigare släppt titelspåret ”Letter To You” gör sig redo för albumrelease fredag den 23 oktober. Albumet blir Springsteens 20e studioalbum och det är första gången som han spelar med the E Street Band sedan The River turnén 2016. Albumet är producerat av Ron Aniello och Bruce Springsteen, mixat av Bob Clearmountain och mastrat av Bob Ludwig.

Bruce Springsteen säger; “’Ghosts’ is about the beauty and joy of being in a band, and the pain of losing one another to illness and time,” says Springsteen. “’Ghosts’ tries to speak to the spirit of the music itself, something none of us owns but can only discover and share together. In the E Street Band, it resides in our collective soul, powered by the heart.”

Musik

Footer

Om oss