Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen
Svenska jazzhjältar – inspelning av P2
Brewhouse i Göteborg
4/10 2020
Är någorlunda bevandrad inom genren. Har en del godbitar på skiva och haft förmånen att se flera av de största sedan 70-talet. Tycker lika mycket om Count Basie-style som banbrytande elektrifierade strukturer från Gil Evans Orchestra på 80-talet. Sverige har haft det synnerligen väl förspänt med förstklassiga storband. Somliga har turnerat världen över och samarbetat med stjärnor från utlandet (särskilt USA). I Västsverige har formidabla Bohuslän Big Band skämt bort oss i åtskilliga decennier.
Med inställningen att jazz ska vara kul har tämligen nybildade Göteborg Jazz Orchestra, satts samman i liknande modernistiska anda. Talangfulla musiker delar utrymme med rutinerade ur en äldre generation. I fjol skrev undertecknad en text som kombinerade recension med intervju. Intervjuade blev grundaren Johnny Olsson och konstnärlige ledaren Johan Borgström, välkända namn i dessa kretsar. Har live kunnat följa utvecklingen av GJO när de spelat på showrestaurang en gång i månaden. Följde i år upp med välförtjänta lovord i specialtidskriften Orkesterjournalen. Några månader senare belades i praktiken nitton-manna bandet ( undantaget i manliga numerären heter Ella Wennerberg) med näringsförbud på grund av pandemin.
Nöden är uppfinningarnas moder heter det. Orkestern som ännu inte släppt någon skiva eller lirat ihop med solist känd för den breda allmänheten, kom på en lysande idé. Att göra ett tvåtimmarsprogram med svensk musik, med utspridd sittande publik på 50 personer. Affischnamnet som agerade ciceron, sångare och instrumentalist var ingen mindre än Tomas von Brömssen.
Konserten döpt till Svenska jazzhjältar både filmades och spelades in av P2. Snacka om att optimalt ta tillvara de resurser som stod till buds. Nu kan alla musikälskare få ta del av den succé vi lyckliga på plats var med om. Akustiken var förstås bästa möjliga. Kontrabasens volym superb, medan ackorden från Tommy Kotters elpiano inte riktigt gick att urskilja när orkestern krämade på.
I marknadsföringen inför eventet fanns porträtt på fyra kompositörer, fyra musiker jag faktiskt sett spela: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Erik Norström och Lars Gullin. Sist nämnde gigant ströks till förmån för några överraskningar. Tonvikten låg på tonsättningar och arr av Hallberg och även Riedel (vars hälsning till oss von Brömssen förmedlade), två storheter som gärna musicerade tillsammans. Orkestern hade nöjet på Brewhouse att sätta tänderna i noter och arr av göteborgaren (1932 – 2013) som förvaras på stadens Universitetsbibliotek. Alster signerade den försynte, mästerlige musikanten förekommer ett halvdussin gånger.
I den rymliga lokalen hade brasset och träblåsarna separerats av Corona-skäl. Vad jag kunde utröna var GJO inte helt ordinarie. Två vikarier som vid tidigare tillfällen ersatt skådades, nämligen Göran Kroon bakom trumsetet och på keyboard Tommy Kotter. Två toppmusiker som i flera decennier förgyllt större och mindre sättningar (bland annat många år i BBB). Åtskilliga i orkestern glänste i solon, vilket kommer framgå av radioinspelningen. Samtliga på scen påverkades något av att konserten förevigades. Longörer och missförstånd uppstod, utan att det bekom publiken. Medvetenheten om att man rimligen kommer breaka (konstigt vore annars) nationellt kändes påtaglig. Somliga sekvenser togs om plus i ett appendix ett par låtar i sin helhet. Behövdes för att redigeras ihop av radiomedarbetare..
Tungviktaren Tomas von Brömssen (lyckades tacka honom efteråt och lite grann presentera mig) passade galant för uppdraget att vara mångsidig mittpunkt. Meddelade att han hade en bakgrund i den andra huvudfåran av jazz, det vill säga dixieland. Varvade impulsiva kommentarer med fakta och egna framträdanden. Att han föreföll en smula disträ vid några tillfällen, medförde att inövade komiska knep räddade situationen. Agerandet ökade vår sympati. Klarinetten fanns inte med, förvånade däremot genom att spela sälgflöjt så att jag associerade till självaste Ale Möller. I fascinerande My Guide To The Big Band (Bengt Hallberg) blev han vägvisaren som enligt tonsättarens direktiv förklarade vem/ vilka som spelade vad.
I en av aftonens definitiva höjdare, pratsjöng/ reciterade skådespelarveteranen Jag är en liten pojk (Pugh), vars latin- arr av Västeråsbördige Johan Borgström firade triumfer. Pughs gröna vågen-klassiker på Hollywood köpte jag när den släpptes för snart femtio år sedan, lärde mig texten. Främsta vokala insats levererade Tomas i tragiska Lindansaren (M. Wiehe), som gungade skönt på brunnsmusik-manér i storskalig version av orkesterns kapellmästare.
Låt mig fastslå att det blev en generös, rent av fantastisk konsert. Innovativ repertoar förbehållen svensk musik, hisnande ensemblespel i världsklass och åtskilliga inspirerade solon. Blåssektionernas förträffliga unisona ”framstötar” synkade med vad vi kan kalla för ackordscentralen -Erik Weissglas på gitarr jämte nämnde Tommy Kotter – och de trenne musikerna tronande på övre raden; var mumma för öronen. Och dessutom grejade orkestern att tjänstgöra som kör. Kul!
Kanske berodde det på att GJO huserade i annan spatiös lokal än vanligtvis, eller kanske på hur mikrofoner hade placerats. Syftar på att musikerna i rytmsektionen drog extra uppmärksamhet till sig, vilket ska uttydas beröm i stora lass. Kolossalt erfarna Göran Kroon på trummor och Michael Andersson (spelar ofta på Göteborgs-operan) på slagverk lät magnifika. Två personliga favoriter demonstrerade spelglädje, med fabulöst driv och finstilta finesser. Duon adderade följsamma, uppfriskande beats. Lika imponerande insats gjorde Olli Rantala på bas. Varenda ton klingade av substans. Har nog aldrig hört honom i mer fördelaktig skepnad (då mitt jämförelsematerial är omfattande säger det mycket).
Vill framhålla ytterligare några magiska inslag. Tänker exempelvis på altsaxofonisten Pontus Pohls Dompan-imitation och hans samspel med Weissglas i Fjäriln Vingad (arr Bengt Hallberg), den bubblande stampa takten-melodin Öckerö av Erik Norström ( kuriöst nog musicerat i von Brömssen-revy) som förmedlade ett amerikanskt idiom, det vidunderliga spektrum av Duke-vibbar som konstituerade Hallbergs nämnda storbandsguide, exceptionellt vackert tema arrat av Axel Mårdsjö i komposition signerad Erik Weissglas/ Svante Henrysson, effektfullt släpande melodier x två featuring Tommy Kotter, fina solon från Borgström och saxkollegor, underbart ösiga Episodes Ducaux (Hallberg), call and response – avsnittet mellan blåsarna och rytmsektion i Tunisian Nights (Norström) samt den förbluffande skickligheten hos herrarna på trumpet/ flygelhorn.
Vår ciceron riktade blicken mot de konstiga tider vi genomlider. Därför glad över att GJO med celeber gäst gjorde tillvaron lättare. Påfylld av musikalisk energi kan jag bara upprepa vilken förundransvärd kvalitet Göteborg Jazz Orchestra upprätthåller. Otroligt svängiga, utforskande och stämningsskapande!
obs samtliga bilder tagna av Johnny Käpää Fotoscenen