Ellas Kapell
Jazzklubb Unity i Göteborg
2/10 2020
Ni får ha överseende med att så gott som alla liverapporter från min sida senaste halvåret härrör från jazzkrogen mitt emot Göteborgs Domkyrka. Detta är i princip enda stället i staden, vars konsertverksamhet inte haft uppehåll trots rådande pandemi. Man har kunnat anpassa ruljangsen till gällande restriktioner, genom att på rätt sätt servera god mat och dryck plus livemusik. Numera finns ett system med två sittningar i musikrummet under en hel kväll. Jag kom från en teaterpremiär. Upptäckte att jag tidsmässigt hamnade mitt i näst sista set. Ljudet är nu för tiden så starkt uppskruvat att mesta möjliga volym hörs utan att akustiken får överslag och skorrar. Som koncentrerad lyssnare har publiken därför mycket god chans att bli musikalisk uppfylld.
Döljer sig inte någon Ella i kvartetten, utan namnet anspelar på sånger förknippade med legendariska Ella Fitzgerald. Konceptet är således att på pianotrio och vokalist framföra låtar ur American Songbook. Dessa tillförs mer eller mindre tydligt egen identitet, genom arrangemang skrivna av olika bandlemmar . Repertoaren har vidgats till att omfatta mer än sånger av The First Lady of Jazz. Den för aftonen svartklädda gruppen bildades på Kungliga Musikhögskolan 2016. I fjol höstas släpptes debutalbumet Longing (4/5 i Kulturbloggen). I omröstningen över årets bästa svenska jazzalbum – arrangerad av Orkester Journalen sedan 50-talet – toppade Longing läsarnas lista. Såg dem på Unity i den vevan. Fick då en pratstund med sångerskan Lovisa Jennervall om förebilder och ett snack med trumslagaren Edvin Fridolfsson. Den förstnämnde har bott i Göteborg medan Edvin har sina rötter här. Samtalade även med hans berömmande far, den välkände musikern, dirigenten och kompositören Sven Fridolfsson.
En luftig tolkning av The Lady Is a Tramp pågår när jag installerar mig. Noterar i nästa låt ett utförligt och innovativt stick. Huvudrollsinnehavare växlar, från flyhänte pianisten Manne Skafvenstedt till märgfullt spelande Fridolfsson bakom trumsetet. Vokalt mönstergillt fraserad Cheek To Cheek präglas av upphackade rytmer. Låter fräckt, vittnar om berättigat självförtroende. Som duktig rorsman fungerar norrmannen Anders Langörgen på kontrabas. Medlemmarnas förehavanden inramas av ord som trygghet och frihet, gentemot varandra såväl som i förhållande till repertoaren.
Avslutande set öppnar avsiktligt yvigt med bibehållen puls i botten. Efter Almost Like Being In Love växlar man över till vispar, scatsång och snyggt harmoniska övergångar i Come Rain Or Shine. Djärva broderier jämte vokal uppvisning fick vi i Darn That Dream. Balladen med tonartshöjning blev för mig kvällens kulmen. Oj vilken kraftfull sångglädje Lovisa Jennervall uttrycker. Utrustad med ett sådant häpnadsväckande verktyg, att det i högsta grad finns anledning att punktbevaka hennes karriär. För andra konstellationer skriver hon originallåtar.
Ellas Kapell avrundar med något så paradoxalt som en obskyr standard. Entusiastisk publik fixar sedan extranummer i form av All Of Me (ungefär hälften av melodierna jag hörde finns på nämnda platta). En annorlunda version som suggestivt stiger likt ett utdraget jubel.
Ett osvikligt, dynamiskt samspel märks hos den unga pianotrion som precis lagom mycket lägger in utrymme för solon. Kvartetten skyr det mesiga, utmanar hellre fast utan att för den skull överge välbekanta refränger. Vad som skulle vara förutsägbart, blir istället överraskande coolt. Skön och fyndig vokaljazz med pondus och innerlighet! Under helgen genomförde man fyra konserter i metropolen på Västkusten.