Musik

Spretande modigt sound med stort solistutrymme – The Magic We Make av Felisia Westberg

3 november, 2020 by Mats Hallberg

Felisia Westberg (FW5)

The Magic We Make

Inspelad december 2018 av Daniel Bengtsson i Studio Rymden Stockholm

Mixning: Anton Sundell

Producent: Felisia Westberg

Havtorn Records

54:29

Release: 16/10 2020

Först nu kommer skivdebuten från basisten, låtskrivaren och bandledaren Felisia Westbergs grupp. Redan 2017 hörde jag FW5 på Gmlstn Jazzfestival, vilket resulterade i upprymda omdömen publicerade i jazzmagasinet OJ. Westberg växte upp i Gävle, bor numera i Malmö och studerade vid Fridhem fhs och Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt pressutskicket rör sig 27-åringen obehindrat mellan reggaefestivaler, spelmansstämmor och jazzklubbar. Har belönats med Hasselgårds-stipendiet och spelat med kända namn som Ale Möller och Ane Brun (vilka jag förstås sett live, fast då utan hennes medverkan). Även Mariam The Believer och duon Siri Karlsson finns på meritlistan. Westberg har sannerligen haft huvudansvaret för albumets tillkomst. Står för all text, musik och arrangemang, dessutom de vokala inslagen. Magic We Make ”kantas av vemodig folkton och är en hyllning till människans potential…”.

I den pianolösa kvintetten ingår förutom idégivaren själv: Andreas Pettersson på trummor, Johan Ekeberg på elgitarr, saxofonisten Oskar Sundbaum samt violinisten Terese Lien Evenstad. Den senast uppräknade har skivdebuterat med egen kvartett och erhållit flera stipendium. Både Evenstad och Westberg har nominerats till Jazzkatten i kategorin årets nykomling.

Låtarna bottnar sällan i enhetlig struktur. Präglas snarare av infallsrika övergångar och utskott som utvecklas i olika riktning. Påfallande duktiga och drivande musiker fungerar ypperligt ihop, likt en elastisk enhet där åren tillsammans stärkt självförtroendet. Musiken är ljusår ifrån att vara tillrättalagd, istället uppfattar jag frekvent löst sammanfogade kompositioner. Somliga sekvenser utmanar, eftersom de framstår som utan kontur. Hör luftigt jambetonade delar som mer påminner om skisser, vilka varvas med genomkomponerade alster. Westberg prioriterar ett bitvis knöligt sound, vars tonspråk hon följaktligen låter bukta ut, enstaka gånger svämma över. Hur man reagerar beror ganska mycket på ens mottaglighet just i stunden. Märker faktiskt att musiken växer efter ett antal genomlysningar, kvaliteterna blottläggs, framstår som mer självklara.

Mollanstruken inledning glider iväg mot en behaglig plats, drömskt och paradoxalt nog med vidhängande ljus atmosfär.. Divergerande klanger kommer och går. Lockas av en öppensinnad lager på lager – teknik. Visuellt är bara förnamnet. Guld och gröna skogar sträcker ut, förgrenar sig i olika ritningar och ser till att sången gifter sig med fiolen. Följs av en spräcklig sak med impressionistiska förtecken. I förgrunden sång på högvarv. Gruppens medlemmar verkar ha uppmuntrats till att stöka runt. Fordrar skärpt uppmärksamhet för att inte repellera. I den suggestiva titellåten dominerar det i jazzsammanhang udda instrumentet violin. Med Terese Lien Evenstads skickliga spel och åtskilliga solon (även effektfulla pizzicaton), ligger FW5 ibland nära folkmusik och klezmer-sväng.

. Doldisen Andreas Petterssons avsevärda begåvning måste framhävs. Han förblir en storslagen behållning genom sina polyrytmiska finesser. Konstigt nog begås inga solon, från en man som har förutsättningar att bli nästa Konrad Agnas, utan att för den skull framstå som imitatör.

Bandledaren har fått till flera medryckande melodier och eggande stämningar. Lika mycket fokus läggs på elaborerade solon som på ensemblespel. I snirkliga figurer tas den påbjudna friheten till vara på ett excellent sätt av exempelvis saxofonisten Oskar Sundbaum och i lika hög grad av den Frisell-doftande gitarristen. Tycker mig vidare höra influenser från en improvisatör som Terje Rypdal. Utdelar extra guldstjärna till Ekeberg för att han med sina avvägda, flödande klanger får sagt väsentligheter. Borde vara en efterfrågad instrumentalist.

I en spännande anda av okuvlighet tar musikerna gemensamt, eller i växelverkan, fram sin imponerande kapacitet. Ankaret Westberg styr med fast hand över takthållningen genom pådrivande fingrar. I egenskap av bandledare har hon rättmätigt tillskansat sig påtagligt genomslag, för ett instrument som vanligtvis håller till i de bakre regionerna. Närvaron etableras på ett intelligent, smakfullt sätt.

I Dvala fascinerar en drömsk, svävande slinga på tenorsax, vars huvudroll understöds av gitarr för att därpå avlösas av gitarrens uttrycksfulla ackord. En ösig framåt låt som komponisten ändå lyckats krydda med lite knixiga takter har döpts till Ture i oturen. Live en given hit! I Letters From The Sawmill händer mycket. Till sin karaktär är den filmisk. Avslutande Hymn är en uppstigande hymn, vars sammanhållna struktur visar FW5 från sin mest tillgängliga och tilltalande sida.

Måste erkänna att jag ibland har svårt för Westbergs röst när den drar iväg mot höga höjder med anspänt tonläge. I och med att hon då ägnar sig åt något annat än traditionell vokaljazz behöver jag vänja mig. Sammanfattningsvis spännande, ombytliga och vackra låtar, i vilka gruppens medlemmar får generöst med utrymme. Felisia Westberg sällar sig till en prominent skara av kvinnliga basister i Norden som har egna framgångsrika band. Tänker på exempelvis Kristin Korb, Ellen Andrea Wang, Stina Andersdotter, Eva Kruse och Elsa Bergman.

Lyssna: War San – Sibyllans Stad

27 oktober, 2020 by Redaktionen

Den 27 oktober släpptes den tredje och sista singeln Sibyllans Stad från albumet Lortbron av War San.

Albumet publiceras den 11 november och kan beskrivas som stillsam ambient musik på piano och orgel.

Suggestiva tonsättningar tillför ny dimension – Jag begär bara havet av Maja-Karin Fredriksson

27 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Maja- Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist

Stora Teatern i Göteborg

24/10 2020

Kände inte till Maja-Karin Fredriksson, däremot några av hennes medmusiker. Så väcktes mitt intresse. Under pandemins restriktioner har det varit väldigt tunnsått med möjligheter att verka som liverecensent. Fick trevligt nog nu klartecken av arrangören. Kände vagt till poeten Ebba Lindqvist, vars särart finns i havsmotiven tillkomna främst när hon bodde i Grebbestad. Botaniserade i min lyrikhylla med magert resultat. Hittade endast tre dikter publicerade i Dagens dikt (Sveriges Radios förlag 1966). Möjligen fick hon en viss renässans i och med Fredrik Lindströms teveserie Helt lyriskt. Trots nämnda begränsade förkunskaper infann sig en övertygelse om att konsertens sjuttio minuter skulle bli berikande, vilket stämde fullt ut.

Som en referenspunkt ska Anna Kruse framhållas, vars musik jag kom i kontakt med för ett par år sedan. Hennes mission: att med danska musiker, i ord och ton förmedla Edit Södergrans verk. Kruses katalog har jag trängt in i och skrivit en hyllande essä om, vilket uppskattades av såväl tonsättaren som hennes publik. Nu har jag upptäckt en gymnasielärare från Västkusten på samma svindlande nivå ur en lite yngre generation. Skillnaden är att Fredriksson valt att ge kontur åt Ebba Lindqvists dikter, genom sin vispoppiga talang med stänk av friare tonspråk. Lyrikern förknippad med 30-talisterna har ofta tonsatts för körverk. En förklaring enligt Fredriksson, är att karga dikter med strimmor av ljus har lockat flera att känna sig manade (bland andra min vän Martin Bagge).

Hittills har det ,om jag fattat rätt, blivit två ep, två singlar samt en cd på tjugofem minuter i liveformat. Artisten själv kallar utgivningen för trilogi. Dessutom har hon genomfört massvis av konserter. Visst är det fascinerande med kulturspridare som blir totalt hooked, som om de trollbundits.

Kändes ödsligt att endast få vara femtio personer utplacerade i de mjuka vinröda stolarna. Invaggades i rogivande stämning som förstärktes av en sättning utan vare sig trummor eller bas. Lägg därtill Fredrikssons video på brusande vågor som förspel, jämte intim ljussättning. Den laborerade friskt med växlingar skuggspel – starkt skinande ljuskällor. Maja-Karin Fredriksson spelar under första halvan akustisk gitarr. Hon flankeras av Lovisa Samuelsson på cello och flygel. (Samuelssons senaste skiva har jag nyligen gett högsta betyg i Kulturbloggen, vilket gjorde det extra roligt att träffa henne efteråt och få en vinyl signerad). På tonsättarens vänstra sidan syntes Frida Thurfjell på tenor-, sopransax och basklarinett och ende mannen i sällskapet. Syftar på Erik Björksten på elgitarr jämte akustisk dito.

Fredriksson förstår att lyfta fram dikterna, dess eviga värde. Framgick av betoningar och omtag av refränger. Därutöver recitation som en ingång till ett antal sånger, vilket var tacknämligt. 42-åringen med en bakgrund i två Göteborgsband och studier på Musikhögskola, sjunger väldigt bra utan att på egna ben ha den karisma som exempelvis singer-songwritern Pernilla Andersson utstrålar (recenserat på samma scen ett par år tillbaka). Erforderlig frasering och pitch uppnås galant av Fredriksson. Hon inleder med Havet sjunger och Vi som är födda vid havet. Mellansnacket tillägnas av naturliga skäl poeten, vars många boplatser, inklusive långa vistelser utomlands, förvånar. Publiken delges relevanta fakta ur Lindqvists biografi.

Å ena sidan kan påstås att orden kläds i varsam skrud med överbyggnad i drömsk, melankolisk arty pop. Å andra sidan läggs dissonanser och nära nog röjiga sekvenser in vid några få lämpliga tillfällen. Tonsättning av dikt måste inte bara låta snällt smeksam. Det centrala är att skiftande temperament tillåts speglas. Stormfågel, den första dikt Fredriksson satte tänderna i, representerar glimrande den mer djärva hållningen. Omdömet enastående dynamik ska inte missbrukas, fast på Stora Teatern framstår omdömet som fullkomligt berättigat. Programmets titellåt Jag begär bara havet äger en sugande densitet, vilket skapar oemotståndligt fräscht sound.

pressfoto från Maja-Karin Fredrikssons hemsida

Varje instrument färglägger. Mjuka linjer utgör grunden, ibland med sofistikerad elektronik. Lovisa Samuelsson bidrar med stråk av både diskant och dovare ton på den cello hon är som sammanväxt med. Övergår på slutet till att snyggt spela melodistämmor på piano. Allra sist får hon resonansen från cellon att påminna om en kontrabas. Erik Björksten bidrar smakfullt med klangvärld från gitarr, vars tillsats av delay ger ett expressivt sound inom vida ramar. Utser Frida Thurfjell – varit verksam på Göteborgsoperan och som pedagog på Kulturskolan i Mölndal – till aftonens stora utropstecken. Hon fick och tog sannerligen chansen att utveckla melodierna på sina blåsinstrument. Ryste av välbehag av smidiga solon. från en välutbildad improvisationsmusiker. Hennes underbara spel på sopransax kan liknas vid friska havsvindar.

Maja-Karin Fredriksson berättar att de haft ytterst få spelningar sedan Corona-utbrottet i mars. ”Vid rep har vi hittat tillbaka till oss själva”. Vidare omnämns att hon framfört sin favoritdikt (Önskan) i Lundströms Bokradio. Den vackra låten kännetecknas av frimodigt stick där instrumentalister kastar loss. Skulle jag avkrävas att sätta betyg för denna helgjutna konsert utdelas 4+.

obs Har sedan programmet på Stora Teatern tre gånger lyssnat igenom albumet Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist. Istället för Erik Björksten medverkar Petter Eriksson på kontrabas och gitarr. Eriksson ansvarar även för inspelning och mixning. Lindqvist (1908-1995) tolkas med sju låtar. Skivan lyfter fram hur musiken sömlöst gifter sig med dikternas sinnesstämning. Sammantagna bedömningen ger vid handen att den behändiga skivan är fulländad. Vilken lycka att jag fick nys om denna organiska fullträff.

Bruce Springsteen har släppt albumet ”Letter To You” och gästar Skavlan

23 oktober, 2020 by Redaktionen

Den 23 oktober 2020 släppte Bruce Springsteen sitt tjugonde studioalbum ”Letter To You” och gästar Skavlan. Albumet tolv låtar inklusive tidigare släppta singlarna ”Ghosts” och ”Letter To You”. Fredrik Skavlan fick via video-länk en pratstund med Bruce Springsteen som satt i sin studio hemma i New Jersey under intervjun. I samma studio samlades the E Street Band och Bruce Springsteen för att spela in nya albumet ”Letter To You”.

Ett pressmeddelande berättar:

Albumet blir Springsteens 20e studioalbum och det är första gången som han spelar med the E Street Band sedan The River turnén 2016. Albumet är producerat av Ron Aniello och Bruce Springsteen, mixat av Bob Clearmountain och mastrat av Bob Ludwig.

I samband med albumreleasen släpper Bruce Springsteen dokumentären ”Letter To You” regisserad av Thom Zimny exklusivt på Apple. Tittaren tas med bakom kulisserna och in i studion med Springsteen och the E Street Band när de spelar in det nya albumet och det bjuds på en vacker upplaga live-klipp från när legenderna spelat tillsammans genom åren.

Fredrik Skavlans intervju med Bruce Springsteen ses i Skavlan som sänds ikväll klockan 21:00 på SVT1 i Sverige. Förutom Bruce Springsteen gästas Skavlan denna vecka av Laleh, Aksel Hennie och Sara Hedrenius. Skavlan ses varje vecka av drygt två miljoner TV-tittare i Sverige, Norge och Finland.

Bevekande tilltal borrar sig innanför huden – Stad/Dis av Lovisa Samuelsson

14 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Lovisa Samuelsson

Stad/Dis

Inspelad, mixad och mastrad av Daniel Bengtson i Studio Rymden, Stockholm

Producent: Lovisa Samuelsson och Daniel Bengtson

Pacaya Records

27:10

Releasedatum: 9/9 2020 (utgiven med stöd av Statens Kulturråd)

Varje nummer av tidskriften LIRA åtföljs av en samlings-cd, där läsarna får ett slags varuprov från nya skivor som recenseras, eller av aktuella artister/ band. På ljudspår hösten 2020 fanns mycket att bli upprymd av. Och en gång gladdes öronen alldeles extra, fick obeskrivlig feeling av en genomträngande röst på svenska. Det råkade vara öppningsspåret på föreliggande extraordinära skiva, som ges ut digitalt samt på vinyl. Stad/Dis är tredje egna verket. Förvånas över att Lovisa Samuelsson som blev Ted Gärdestad-stipendiat för drygt tio år sedan, gått under min radar. Kommer ändå från Göteborgstrakten, har studerat många år på Artisten (Högskolan för scen och musik). Nya plattan är delvis en kärleksförklaring till staden. Likt Håkan Hellström omnämns flera för mig bekanta platser. Kuriöst nog finns en koppling till honom och hans storslagna Ullevi-event på Spöket, låten som fick mig att vilja ta reda på vem Lovisa Samuelsson är.

Samuelsson gick ut musiklinjen på Alströmergymnasiet i Alingsås 2003. Förutom flera examina på Högskolan i Göteborg har hon utbildat sig på vislinjen vid Nordiska Folkhögskolan samt Instituto Superior de Arte på Kuba. Hennes multiinstrument-begåvning lyser igenom på nya plattan. Lovisa spelar gitarr, cello, piano och synth På två spår sjunger hon. Vad jag kunnat utröna framträder hon i eget namn främst på mindre ställen.

Kan tänka mig att försörjningen tryggats av kommersiellt säkra engagemang hon haft hos Mauro Scocco, Ane Brun, Sarah Dawn Finer, Sisela Kyle och Tomas Andersson Wij. På turnéer njuter hon av att slippa fronta och slita. Troligen såg jag henne som cellist på konsert med den sist nämnde för ett par år sedan. Har ett vagt minne av att kvinnan som flyttat till Stockholm framförde en egen låt. Med tanke på antalet stipendier och en ganska lång karriär, förstärks förvåningen över att ha missat en så modig och personlig musikskapare som undviker fluffiga mainstreamtendenser. Klichén avskalat och mollanstruket gör skäl för namnet, undantaget uppsluppna ”New Orleansstojet” med upplyftande sång döpt till Chapmans torg (beläget i Majorna).

Om slutprodukten skimrar bör samtliga medverkande listas. Samuelsson omger sig av Hannah Tolf (framgångsrikt experimenterande vokalartist jag skrivit om) och Isabel Sörling på sång, På blåsinstrument hörs Julia Strzalek (saxofon), Vera Westberg (trombon) och trumpetaren Niklas Barnö. Orgel/ keyboard spelas av Per Norin medan Love Meyerson trakterar dragspel. Rytmsektionen består av Helena Winkler på kontrabas jämte trumslagaren Anna Lund. Av dessa musiker är jag förhållandevis förtrogen med Lund och i viss mån Barnö.

Snedstrecket i titeln symboliserar två olika inriktningar. Först förmedlas en slags kärleksförklaring till Göteborg, vars geografi artisten ser som en gammal vän. Andra halvan vetter åt instrumental jazz. Utmärks av improvisation och minimalistiskt tonspråk. En recensent kom till slutsatsen att Stad/Dis är frukten av en separation, rent av livskris. Ett rimligt antagande, men inte en konklusion som måste vara otvetydig. I Intervju säger Samuelsson att hon kunnat praktisera ett friare förhållningssätt gentemot tidigare utgivningar, att hon inte behövt anpassa sig (till marknadens förväntan om hits).

Klanger och vidhängande ackord sveper in över lyssnaren. Jag förflyttas till olika tillstånd och platser, blir uppfylld av ett rent, noga avvägt sound. Musiken är oftast drömsk, framskrider långsamt och stundtals majestätiskt. All musik och samtliga arrangemang är signerade Lovisa Samuelsson. Har vissa problem att urskilja vad Lovisa sjunger, vilket kan bero på hur rösten lagts vid inspelningen. Men troligen är orsaken att jag inte har tillgång till vinylutgåvan, utan lyssnar digitalt via långt ifrån optimalt balanserade datorhögtalare.

Uppgiften att artbestämma är egentligen omöjlig. Råkade läsa en ljum recension från popskribent som önskade sig mer sång, troligen fler medryckande harmonier. Som sagt, somliga bedömare saknar förmåga att öppna sig för den minimalistiska, nakna skönheten. I vilken kategori har Stad/Dis sorterats in hos skivförsäljare? Ibland märks traditionen från Singer/Songwriters, å andra sidan meditativ kammarmusik, ibland filmiska stämningar kontra jazziga förhöjningar. Viktigt att fastslå att musiken aldrig blir överlastad eller onaturligt infallsrik. Istället bildar låtarna ett sammanhängande mönster av sagolikt vackra och meningsfulla sekvenser. Fast låtarna övervägande är instrumentala refererar jag till akter som Långbacka/ Bådagård, Rebecka Törnqvist, Ebba Forsberg och Stina Nordenstam.

På ett magiskt album där träden i Allén passerar revy liksom Järntorget och Gullbergsvass (Drömmarnas kaj), faller jag för såväl helheten som enskilda bedrifter. En försynt gitarrmelodi, dialogen mellan dragspel och trummor i ”sävligt” suggestiva livsbejakande Chapmans torg, pregnanta anslag på pianots klaviatur som långsamt söker sig framåt, cellons hypnotiska inverkan och fullkomligt ljuvliga solon från Niklas Barnö. Hans innehållsrika spel glimrar mer än någonsin, får mig att tänka på Bosse Broberg och Peter Asplund. Efter Niklas svidande blå toner i avslutande Monsun sker en närmast smärtsamt vacker övergång. Som om det klarnar upp och ljuset återvänder efter ett oväder. Stad/Dis framkallar starkt, mestadels ömsint flödande sentiment.

Tidigare i år har högsta betyg utgått till album från exempelvis Lena Swanberg och Långbacka/ Bådagård med Karin Hammer som runner up. Nu sällar sig Lovisa Samuelsson till samma exklusiva kategori. Målmedvetna kvinnor som lyckas lansera konstnärlig framgång.

obs Under avdelningen fakta bör i sammanhanget Pacaya Records nämnas, vars grundare heter just Lovisa Samuelsson. Trött på skeva könsfördelningen i branschen, valde hon 2014 att gå från ord till handling. Till dags dato har etiketten gett ut 50 skivor och organiserat två festivaler. För att komma i fråga ska minst hälften av aktens medlemmar bestå av kvinnor eller transpersoner.

Musik

Footer

Om oss