Maja- Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist
Stora Teatern i Göteborg
24/10 2020
Kände inte till Maja-Karin Fredriksson, däremot några av hennes medmusiker. Så väcktes mitt intresse. Under pandemins restriktioner har det varit väldigt tunnsått med möjligheter att verka som liverecensent. Fick trevligt nog nu klartecken av arrangören. Kände vagt till poeten Ebba Lindqvist, vars särart finns i havsmotiven tillkomna främst när hon bodde i Grebbestad. Botaniserade i min lyrikhylla med magert resultat. Hittade endast tre dikter publicerade i Dagens dikt (Sveriges Radios förlag 1966). Möjligen fick hon en viss renässans i och med Fredrik Lindströms teveserie Helt lyriskt. Trots nämnda begränsade förkunskaper infann sig en övertygelse om att konsertens sjuttio minuter skulle bli berikande, vilket stämde fullt ut.
Som en referenspunkt ska Anna Kruse framhållas, vars musik jag kom i kontakt med för ett par år sedan. Hennes mission: att med danska musiker, i ord och ton förmedla Edit Södergrans verk. Kruses katalog har jag trängt in i och skrivit en hyllande essä om, vilket uppskattades av såväl tonsättaren som hennes publik. Nu har jag upptäckt en gymnasielärare från Västkusten på samma svindlande nivå ur en lite yngre generation. Skillnaden är att Fredriksson valt att ge kontur åt Ebba Lindqvists dikter, genom sin vispoppiga talang med stänk av friare tonspråk. Lyrikern förknippad med 30-talisterna har ofta tonsatts för körverk. En förklaring enligt Fredriksson, är att karga dikter med strimmor av ljus har lockat flera att känna sig manade (bland andra min vän Martin Bagge).
Hittills har det ,om jag fattat rätt, blivit två ep, två singlar samt en cd på tjugofem minuter i liveformat. Artisten själv kallar utgivningen för trilogi. Dessutom har hon genomfört massvis av konserter. Visst är det fascinerande med kulturspridare som blir totalt hooked, som om de trollbundits.
Kändes ödsligt att endast få vara femtio personer utplacerade i de mjuka vinröda stolarna. Invaggades i rogivande stämning som förstärktes av en sättning utan vare sig trummor eller bas. Lägg därtill Fredrikssons video på brusande vågor som förspel, jämte intim ljussättning. Den laborerade friskt med växlingar skuggspel – starkt skinande ljuskällor. Maja-Karin Fredriksson spelar under första halvan akustisk gitarr. Hon flankeras av Lovisa Samuelsson på cello och flygel. (Samuelssons senaste skiva har jag nyligen gett högsta betyg i Kulturbloggen, vilket gjorde det extra roligt att träffa henne efteråt och få en vinyl signerad). På tonsättarens vänstra sidan syntes Frida Thurfjell på tenor-, sopransax och basklarinett och ende mannen i sällskapet. Syftar på Erik Björksten på elgitarr jämte akustisk dito.
Fredriksson förstår att lyfta fram dikterna, dess eviga värde. Framgick av betoningar och omtag av refränger. Därutöver recitation som en ingång till ett antal sånger, vilket var tacknämligt. 42-åringen med en bakgrund i två Göteborgsband och studier på Musikhögskola, sjunger väldigt bra utan att på egna ben ha den karisma som exempelvis singer-songwritern Pernilla Andersson utstrålar (recenserat på samma scen ett par år tillbaka). Erforderlig frasering och pitch uppnås galant av Fredriksson. Hon inleder med Havet sjunger och Vi som är födda vid havet. Mellansnacket tillägnas av naturliga skäl poeten, vars många boplatser, inklusive långa vistelser utomlands, förvånar. Publiken delges relevanta fakta ur Lindqvists biografi.
Å ena sidan kan påstås att orden kläds i varsam skrud med överbyggnad i drömsk, melankolisk arty pop. Å andra sidan läggs dissonanser och nära nog röjiga sekvenser in vid några få lämpliga tillfällen. Tonsättning av dikt måste inte bara låta snällt smeksam. Det centrala är att skiftande temperament tillåts speglas. Stormfågel, den första dikt Fredriksson satte tänderna i, representerar glimrande den mer djärva hållningen. Omdömet enastående dynamik ska inte missbrukas, fast på Stora Teatern framstår omdömet som fullkomligt berättigat. Programmets titellåt Jag begär bara havet äger en sugande densitet, vilket skapar oemotståndligt fräscht sound.
Varje instrument färglägger. Mjuka linjer utgör grunden, ibland med sofistikerad elektronik. Lovisa Samuelsson bidrar med stråk av både diskant och dovare ton på den cello hon är som sammanväxt med. Övergår på slutet till att snyggt spela melodistämmor på piano. Allra sist får hon resonansen från cellon att påminna om en kontrabas. Erik Björksten bidrar smakfullt med klangvärld från gitarr, vars tillsats av delay ger ett expressivt sound inom vida ramar. Utser Frida Thurfjell – varit verksam på Göteborgsoperan och som pedagog på Kulturskolan i Mölndal – till aftonens stora utropstecken. Hon fick och tog sannerligen chansen att utveckla melodierna på sina blåsinstrument. Ryste av välbehag av smidiga solon. från en välutbildad improvisationsmusiker. Hennes underbara spel på sopransax kan liknas vid friska havsvindar.
Maja-Karin Fredriksson berättar att de haft ytterst få spelningar sedan Corona-utbrottet i mars. ”Vid rep har vi hittat tillbaka till oss själva”. Vidare omnämns att hon framfört sin favoritdikt (Önskan) i Lundströms Bokradio. Den vackra låten kännetecknas av frimodigt stick där instrumentalister kastar loss. Skulle jag avkrävas att sätta betyg för denna helgjutna konsert utdelas 4+.
obs Har sedan programmet på Stora Teatern tre gånger lyssnat igenom albumet Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist. Istället för Erik Björksten medverkar Petter Eriksson på kontrabas och gitarr. Eriksson ansvarar även för inspelning och mixning. Lindqvist (1908-1995) tolkas med sju låtar. Skivan lyfter fram hur musiken sömlöst gifter sig med dikternas sinnesstämning. Sammantagna bedömningen ger vid handen att den behändiga skivan är fulländad. Vilken lycka att jag fick nys om denna organiska fullträff.