Musik

Festivalen står inför en omdaning, det som är i år är en tillfällig lösning. Lena Åberg Frisk festivalgeneral är medveten om krockar med Love Stockholm, kungabröllop och andra händelser som konkurrerar med årets Jazzfestival.

Men publiken som älskar Courtney Pine, China Moses och Avishai Cohen hittade till Skeppsholmen. I den regntunga kvällen blev det verkligen minnesvärt. Courtney Pine som briljerar med sina saxofoner, fullkomligt respektlöst hade publiken i sina händer. Hoppa 30 gånger och slå mitt konsertrekord, ropade Courtney och fick ung som gammal att hoppa om än inte 30 gånger.

Courtney Pine lekte med kända melodislingor som snabbt gjordes om till egna improvisationer, snabbt skiftande mellan alt- bas och sopransaxarna. Hur sjutton hann han andas, har aldrig hört en blåsare som lyckas hålla en ton i nästan sex minuter utan andhämtning.

Courtney Pine omgav sig med ett gäng ärrade och duktiga musiker, mest minnesvärd blir violinisten Omar Puente som tillsammans med Courtney gjorde en minnesvärd låt med temat hämtat från zigenarmusiken.

Sedan tröttnade Courtney Pine på scenen och sprang ut bland publiken blåsande på sin sax, tog i hand, dansade och helt klart njöt av det gensvar han fick från festivalpubliken. Jag älskar Stockholm ropade Courtney innan han avslutade med tre extra insatta låtar en bra bit över den utsatta sluttiden.

Courtneys pianissa är ett måste, Zoe Rahmans tajming och musikaliska intimitet med Courtneys saxfonspel var strålande. Enligt kännare var Courtney på ett osedvanligt bra humör, i annat fall hade knappast publiken fått njuta av en förlängd konsert.

Kvällens andra höjdpunkt var Avishai Cohen med sitt nya musikprojekt, Aurora. Avishai har gästat festivalen tidigare och har ett förflutet bland annat med Chick Corea. Kan en musiker älska med instrumentet, ja Avishai kan det. Han och basen har ett förhållande så tight att ingen kan komma emellan dem. Avishai har också övergått till en mer melodiös musik, vilket han förklarar senare vid presskonferans att är en del av hans utveckling. Att Avishai är en ypperlig kontrabasist vet troligen musikvärlden redan, men att han dessutom sjunger riktigt bra och med inlevelse var nytt. Det mesta av hans sjungna låtar framförs på hebreiska, men vi hörde också ett par låtar på ett utdöende språk, Landino och en intim sololåt på spanska som en hyllning till Sousa Mendes som hjälpte judiska flyktingar att lämna Franrike 1940.

Avishai hämtar sin egen musikaliska inspiration hos Bach. Det som finns där uppfyller alla krav på musikalitet, intellekt och känsla, säger Avishai som vill vandra i musiken från kammarmusikens välkammade arrangemang till funk och jazz.

Vid en efterföljande presskonferens berättade Avishai om sin musik, men många frågor kom att handla om Israel. Inte minst då han valde att flytta tillbaks till Telaviv efter åren i New York. Det är inte roligt att vara israel i dag, säger Avishai som helst såg att den regering som nu är lämnade plats för visionära unga krafter. Palestiniernas problem idag är en konsekvens av Hamas och en oförsonlig konservativ israelisk regering, säger Avishai som önskar att han en dag kan spela för både palestinier och araber. På mina konsert runt om i världen träffar jag araber som säger att de älskar min musik, men som läget är idag kan jag inte som boende i Israel spela i något arabland.

En kommande stjärna är Jasmine Kara. En liten späd, tjugoettårig tjej med iranskt ursprung som sjöng eftermiddagspubliken från kyla till värme. Jasmine kommuncerade med publiken både genom sin musik och sitt mellansnack. Jasmines väg som artist ligger inte i att fastna i ett fack, hon kommer att röra sig ledigt mellan mer poppiga toner som till blues och jazz och utan problem. Inom kort kommer hennes första skivsläpp Blues Ain´t Nothing But A Good Woman Gone Bad, det passar bra in på henne. Jag gillade också att Jasmine hade två manliga körare men det är mer mitt eget egos jämställdhetsfixering som talar där.

Titeln på Jasmines skiva passar bra in på nästa kvinnliga artist China Moses som omgav sig med en kvartett franska musiker. China Moses valde att göra kvällen till en hyllning till Dinah Washington som var en av de stora jazzsångerskorna och inte för inte kallades The Queen of Blues and Jazz.

China pratar mycket och berättar ingående små anekdoter kring Dinah och hennes liv och ibland får man nästan känslan av att hon berättar bara ?för mig?. China kan göra en stor scen intim och nära. På slutet av konserten sätter hon sig helt enkelt på scenkanten och sjunger för publikens kvinnor om hur det är att vakna upp en morgon och undra ?vem är detta?. Det är då man lovar sluta röka, dricka och betala räkningarna i tid, säger China.

I kväll lyssnar jag på Wayne Shorter, som måste ha funnits hur länge som helst, minns inte ens hur gammal jag var första gången jag hörde honom. Jag kröner aftonen med Miss Elliott som gör sitt första turnéstopp i Stockholm.

Relaterat om jazzfestivalen:
Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och Svenska Dagbladet. och Dagens skiva.

Läs även andra bloggares åsikter om jazz, Stockholm, jazzfetivalen, musik, musikfestivaler