• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Jazzfestival 2021 – några nedslag 22-24/10

26 oktober, 2021 by Mats Hallberg

Mats Holmquist Stora stygga – foto Leo Ahmed

Jazzfestivalen i Stockholm pågick på ett stort antal scener under tio dagar. Den avslutades igår. Programmet bestod av närmare 200 akter på ett fyrtiotal scener, givande blandning mellan idealiskt avpassade arenor, genuina scener och riktigt intima ställen. Mycket trevligt att publiken fått lov att komma tillbaka efter lång tid av tuffa restriktioner. Tog x2000 till huvudstaden från Västkusten för att kunna närvara och rapportera från några få, väl utvalda konserter sista helgen. Affischnamn på årets festival var bland andra Gilberto Gil, Melissa Aldana och Kenny Garrett. Hade tid över till att gå på museum, vandra på Djurgården och Söder och äta lyxigt på renommerade krogar. Men här koncentreras på musikaliska äventyr.

Första anhalt efter ankomst flashiga Kung Carl vars jazzklubb i restaurangen ( annars mest på innergården) nog är hot spot senare på kvällen. Kom på utsatt tid, vilket visar sig vara för tidigt. Togs om hand synnerligen väl av serviceminded personal, blev mycket generöst behandlad. Mitt ärende: att lyssna på och tycka till om THE GREAT ESCAPE, en grupp jag inte alls var bekant med. Jazziga eklektiker som nog kan vara partyhöjare om den inriktningen efterfrågas. I full numerär består de av åtta personer. Vid mitt besök inför en fåtalig skara sittande matgäster är formationen en kvintett, under ledning av gitarristen och sångaren Simon Zion, bördig från Finland. Omgärdas på minimal scen av Manne Skafvenstedt (för mig igenkänd genom att ingå i Ellas Kapell) på dubbelradigt Nord-keyboard, Hannes Sigfridsson på trummor, kontrabasisten Rasmus Diamant samt Felicia Roos på altsax.

Ljudet är starkt som förväntat, fast bra balanserat. Första nummer är långsamt, en väldigt långsam version av God Bless The Child. Sympatisk omsorg om detaljer alstras runt sångaren med stämma, aningen besläktad med Nils Landgren inledningsvis. Deras sound har karaktären av popjazzigt finlir. I andra låten anför altsaxofonisten i swingartad skrud. Noterar vispar, ståbas och flinka löpningar över klaviatur. Hör bevekande röst i bluesig soullåt vars titel (Solidair?) passionerat upprepas. Zions bett i sången bärs fram av groovig attack från musikerna. The Great Escape växlar över till standarden Blue Bossa featuring Roos. Stilmässigt tvära kast således när man nosar på lite allt möjligt. Tyvärr rubbades balansen på ljudet efter cirka en halvtimme. Karismatiske Simon Zion presenterar. Med darr på stämbanden framför han luftigt uppbackad egen låt betitlad Black And Blue. I en jazzig sättning hittas intressanta ingångar och soundet ger mestadels mersmak. Man avslutar första set genom att lätt korsa electronica med singer songwriter idiom.

Mats Holmquist – foto Leo Ahmed

Beger mig till Kulturhuset. Tre våningar upp vankas halvannan timmes (plus drygt tio minuters ystert virtuoseri i Spain) konsert i Hörsalen. Bespetsar mig på högdramatiskt framförande av musik, signerad den bortgångne Chick Corea arrangerad för storband. På den svenska musikscenen och framför allt i orkestersammanhang, är MATS HOLMQUIST ett djupt respekterat namn. Minns honom som skapare av kammarjazz sent 80-tal, har kvar skivan Tales Of Time. 2003 gjorde hans orkester Stora Stygga en uppskattad tribut till Chick Corea, varför ny upplaga av STORA STYGGA var idealiska valet, när festivalledningen ville hylla kompositörens gärning. Hela materialet från skivan spelas plus ett par låtar till. Efter att förstone känts något främmande att höra melodierna i storbandstappning, kom jag in i arrangemangen och den smarta uppdelningen emellan ensemble – solister, ruggigt imponerande blåssektioner – utkristalliserat dynamiskt komp. Kan skjuta in att jag äger sex vinyl av Corea och sett honom två gånger, dels med akustisk supertrio och dels med Gary Burton. Satt nu på en av de främsta raderna och njöt i fulla drag. Lämnade Kulturhuset mycket nöjd.

foto Leo Ahmed

Recension av denna maffiga begivenhet skrevs för tidningen JAZZ/ Orkesterjournalen. En kuriositet är att ett arr av Woody Herman använts. Fokus ligger på Coreas lite mer obskyra 60-tals kompositioner och hits från 70-talet. Ur arton enormt skickliga män i hisnande kollektivt precisionsarbete, träder lysande solister fram i omgångar. Vilkas bedrifter häpnade jag mest över? Jo, tyskarna Fiete Felsch och Peter Weniger bland träblåset, flitigt förekommande Karl Olandersson på trumpet och gitarristen Mikael Ulfberg. Nyckelfunktionen pianist sköttes galant av Daniel Tilling, medan Filip Augustssons ljuvliga basgångar bjöd på störst överraskning. Vore oförlåtligt om jag missade att uppmärksamma batterist Adam Ross lyhörda prestation. Haft förmånen att följa hans utveckling sedan åren på Musikhögskolan i Göteborg. Konstaterar att han numera kan betecknas som fullfjädrad storbandsdynamo. Publiken på 450 personer älskade vad han företog sig.

Daniel Tilling – Josef Karnebäck – Margareta Bengtsson – Joakim Hallin – Jonas Bäckman (skymd) / foto från facebooksidan Musikaliska

Lördagen var solig men ganska kylig. Lämpar sig för rask promenad Djurgården tur och retur. Söker mig till Nybrokajen. Får en perfekt plats i bakre regionerna på landets äldsta konsertbyggnad, den som kallas för Musikaliska, hemvist för 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin. BLÅSARSYMFONIKERNA (tidigare Stockholms Läns Blåsarsymfoniker) under leding av Joakim Hallin konserterade med solisterna MARGARETA BENGTSSON och JOSEF KARNEBÄCK, varav sist nämnde basist bestämt eftermiddagens program. Kopplingarna mellan utvalda tonsättare sägs vara sammanvävda både historiskt och musikaliskt.

Den förbluffande högpresterande orkestern har ungefär tjugo medlemmar, inklusive två slagverkare/ vibrafonister. Daniel Tilling vid flygeln och Jonas Bäckman tjänstgjorde som gästmusiker. Välfyllt, men inte utsålt. Omkring 300 biljetter hade sålts. Basklarinettist Lena Haag agerade konferencier med glimten i ögat. Berättar tänkvärt om motpolerna lust och lidande inom jazzen. Betonade vilken lättnad det inneburit att publiken fått återvända. Musikaliska utgör förresten sedan 2012 hemmaplan för specialdesignade orkestern.

Josef Karnebäck – Margareta Bengtsson / foto Lena Jakobsson

Rubriken ”jazz med svenska tongångar” känns som helhet något missvisande., Mer korrekt att kalla vad de gjorde för en fenomenalt hänryckande hybridvariant av orkestermusik Jämför med hur magiskt danska Nationalorkestern tagit sig an ikoniska soundtrack av Ennio Morricone med flera. Vad som ägde rum i den anrika lokalen tre trappor upp måste definitivt betecknas i termer av storartat, sensationellt och strålande skönhet. Överträffar till och med mina förhoppningar i superb akustik. Margareta Bengtsson har jag hört ett par gånger live och förmodligen också Blåsarsymfonikernas egen kontrabasist, även om jag inte kan erinra mig när. De och övriga superproffs på scen upphäver totalt gränsdragningen – fram till 50-talet en förödande konfliktyta – mellan fin- och folkkultur.

Vad står i mina anteckningar? De som impulsivt fångade intryck i stunden. Första verket, Trumpet Stories av Ann-Sofi Söderqvist, beställdes av Blåsarsymfonikerna 2011 till trumpetsektionen och har ett lätt bombastiskt inledning. Dess expressiva struktur ska ses mot bakgrund av att tonsättaren (som jag träffat på Nef för några år sedan då hon gästade med ASJO) dedikerat musiken till sina hjältar Ellington och Stravinskij. Söderqvist lyckas sannerligen i sitt uppsåt att få det att låta tajt och avspänt i en pulserande rytm. Trumpetsolisterna Martin Lord respektive Jonas Lindeborg vistas på högsta möjliga nivå i troligen ruggigt svårspelade passager. Blir stormförtjust i Jonas Bäckmans bravader. Rullar i Trumpet Stories i samarbete med slagverkarna, ut en fräckt mönstrad matta av tunga rytmer. Bedårande konstmusik, tryfferad med jazziga inslag.

foto från facebooksidan för Musikaliska

Vi får veta att flera av verken som framförs med frapperande excellens har arrats av Karnebäck. Orientaliskt klingande Caravan framstår i ännu mer böljande skimmer, är minst lika dramatisk som föregående verk. Faraway Stars (Allt under himmelens fäste i arrangemang av Nils Lindberg) sjöngs av Margareta Bengtsson, svindlande Alice Babs-hear-a-like- nynnande, närmare kan ingen komma idag. Trumslagare Bäckman briljerar! Hör Bengtsson på sång och harpa i en låt rotad i singer songwriter tradition med engelsk text av dottern Anna Jalkéus. Svepande, snygg melodi med understödjande beat. Vill stryka under att orkesterns klang gör mig lycklig, man blir helt tagen av en enastående musikalitet, inte minst fabulös synkronisering. Nästa programpunkt är den spännande sviten Momentum arrangerad av Ann-Sofi Söderqvist (ledamot av KMA som är på plats). Tillägnar mig med stor behållning ett flerskiktat, egenartat och genrefritt verk, vars sound stundom svänger kopiöst. Kan tänka mig att noterna är mumma för dirigent Hallin, som ofta jobbar med musikaler. Kompositör är Josef Karnebäck.

Man avrundar genom att fokusera på Margareta Bengtssons överjordiska kapacitet. Samtliga på scen firar triumfer i Horgalåten, vars ”tjosan-melodi” gifter sig mästerligt med symfoniska beståndsdelar. Fantastisk sångkonst kryddas med himmelsk sekvens av vokalis. Margaretas Doodle-låt kännetecknas, föga förvånande av korsbefruktning. Folkviseton frotteras med storbandsjazzigt idiom. Låter ett tag som en uppspeedad vaggvisa, övergår i vudunderlig rytmfest. Underbart spektakulärt! Salig publik bjuds på vackert extranummer, i form av koral från Dalarna med Karnebäck på stråke och harpisten Bengtsson i lyrisk framtoning.

Sammanfattningsvis livemusik av det mest extraordinära slaget, vars känslosamma kraft gick raka vägen till hjärtat.

foto Leo Ahmed

På Fasching (känns bra att vara tillbaka på svensk jazz nationalarena efter två år) lirar två kvinnliga saxofonister, varav den ena blivit Grammynominerad och allmänt hyllad för sin ton. Först ut är CAMILLA GEORGE (bild ovan), Londonbaserad saxofonist från Nigeria. Hon beskrivs som ett fyrtorn på den brittiska jazzscenen. Talas om i festivalinfo att den 65 minuter långa spelningen ska koncentreras kring material från Ibio-Ibio jämte prisbelönta The People Could Fly från 2018. George omger sig med trumslagaren Winston Clifford (verkar ha störst samhörighet musikaliskt med Gerorge), Daniel Casimir på bas samt Sarah Tandy på piano, mestadels elpiano. Funkfusion blev första spontana intrycket. Hårt komp och utbroderat tema på klaviatur nästa reflektion. Famlar dock efter något att hänga upp lyssnandet på. Saknar genomgående en utstakad infallsvinkel

Noterar att fokus ofta flyttas till basisten, kompetent man som skiftar mellan elförstärkt och akustiskt instrument. Musiken energisk och driven, men berör inte. Saknar meningsfulla melodier, i stånd att bana väg, haka tag i mig. Registrerar långa, släta linjer på altsax. Påminner bitvis om jazzfunk från 80-talets London. Jämntjockt sound bryts genom soloinpass. Hittar positiva ljuspunkter emellanåt. Intim ballad fördjupar och tendenser till afrobeat piggar upp. Soulfunkig tempoökning tar vid och pianospelet tillför en dimension. För att vara uppriktig, matar Camilla George på med korus efter korus utan att få speciellt mycket sagt. I sista låten framgår emellertid att kvartetten består av skickliga musiker. Trevligt med najs groove på slutet, men sammantaget tråkig livemusik i skriande behov av catchiga låtar.

foto Leo Ahmed

Den publiken på ett förmodligen utsålt Fasching kommit för är tveklöst MELISSA ALDANA och hennes kvartett. Blir periodvis mer positivt inställd till en upphaussad 32-åring, även om jag efter deras framträdande på uppemot 90 minuter, häver ur mig till duktig svensk instrumentkollega, att hennes gig inte riktigt var min bag. I ännu högre utsträckning än föregående akt, märks emellertid att chilenska Aldana behärskar sitt arbetsredskap till fulländning, fallenheten har gått i arv då pappa var professionell saxofonist. Konserten genomströmmas av likartat sound, men ändå flera skeden. Aldana uttrycker glädje över att vara tillbaka i Stockholm, spela på en av sin favoritscener.

Hör ömsint, inbjudande början. Med sig på Fasching har artisten, nyligen signad av Blue Note, gitarristen Mike Moreno, Pablo Menares på basfiol samt trumslagaren Kush Abadey. Gitarristens första insats påminner om hur John Scofield låter, eller snare lät på 90-talet. Exalterad publik märker fin avvägning mellan koncentration och avspänd hållning. Varm stämning präglas i ett första skede av putsad souljazz á la King Curtis. För mitt vidkommande inträder trist förändring genom långa sjok av skalövningsliknande fraser. Moreno serverar åtskilliga halsbrytande licks, vilka i längden tappar i styrka. Vet inte om det är att häda i jazztemplet. Anser att den ack så viktiga kommunikationen sällan uppstår, istället till och från tämligen själlöst. Berklee-utbildade chilenskan, numera bosatt i New York, förmår bara ibland nå mig. Förvisso förmedlar hon en exceptionellt ren ton, undviker helt det spruckna och skitiga.

foto Leo Ahmed

En hel del utrymme har troligen reserverats åt improvisation, vilket överensstämmer med den skrynkliga jazzkostym hon gärna ikläder sig. Samspelet i kvartetten är av varierande kvalitet konstigt nog. Saknar gemensamma teman, bärkraftigt ensemblespel att samlas kring. I ett sent skedefår vi ett jättelångt intro på altsax, vilket avlöses av soft, smeksam ballad. Trevligt! Fäster mig här vid fint klingande gitarrsolo. Ska framhållas att kvartetten maximalt bemästrar konsten att framföra ballade, vilket kunde gjorts fler gånger. Solistiska eskapaderna hade problem med att nå över scenkanten, vette ofta åt det introverta hållet. Nya låten Attention lanseras. Hade problem att höra låtpresentationer. Hade önskat att kvartetten utforskat ett par standards. En källa sa till mig att de tolkade en komposition av Monk. Ytterligare ny fas inträffar i extranumret. Svängde då skönt när oförställd beboppuls infann sig. Och kompet fick visa sig på styva linan. Men som framgått blev jag inte tillräckligt övertygad om att Melissa Aldana totalt sett är min bag.

foto Peter Pedersén Johansson

Stannar kvar i vår huvudstad på söndagen. Vandrar på Södermalm och Djurgården, dinerar med författarvän, och läser i medhavd DN-Kultur.

Lade in en intim sista spelning i min festivalbevakning. Hamnar i Bajen-land på Katarina Bangata. Gitarraffären Twang anordnar i källaren konserter, ett koncept No. 1 Guitarshop i Göteborg tagit efter.. För mig förmodligen premiär avseende livemusik med gitarristen HANS OLDING. Han har hållit på i ett femtontal år, släppt en handfull plattor och turnerat internationellt. Nu har han sammanstrålat med framstående ”yrvädret” Karl-Henrik Ousbäck på trummor och den överlag diskrete basklippan Mauritz Agnas. Rytmsektionen vars musicerande jag haft förmånen att komma i kontakt med, tillhör nära nog en yngre generation . Blev stimulerad av trions samspel och Oldings sparsmakade ackordföljder i Doug Raneys (vars skiva med Bernt Rosengren Big Band och Horace Parlan finns i min ägo) anda, för att nämna en av flera uppenbara referenser. Och Ousbäck är genom sitt spel en attraktion att fröjdas åt. Genom min senfärdiga upptäckt konstateras att ännu en gitarrist baserad i Stockholm, hädanefter pockar på min uppmärksamhet. Blev upplyst om att gitarrtrion precis färdigställt sitt debutalbum. Om ni undrar varför själva recensionen uteblir, hänvisas till Orkesterjournalens hemsida. Där kommer fler formuleringar som beskriver och bedömer, trots att jag bara hann närvaro i ett första, mycket sympatiskt set.

Arkiverad under: Musik, Scen

Lyssna: Amanda Jerlov – Thinking bout you

22 oktober, 2021 by Petter Stjernstedt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Artist Amanda Jerlov
Titel Thinking bout you
Release 22 oktober

Här kommer hon – Zara larsson 2.0 eller Sveriges nya retropopstjärnan Amanda Jerlov. Funkiga Thinking bout you är retropop med doft av 90-tal, som självskriven för P3s popcharts.

Med en sådan självklarhet framför hon sitt kärleksbrev till popmusiken. ”Thinking bout you” är funkig Zara Larsson-doftande retropop som viskar om en stor talang. Amanda Jerlov är artist och låtskrivare från Göteborg som gör popmusik för 20-talet med tydlig 90-tals vibe. Singeln ”Thinking bout you” handlar om ånger och skuld, om brokiga relationer som tar slut allt för abrupt och impulsivt. 

Tidigare släpp : Onenottwo – Zara Larsson-doftande tugummipop om missförstånd och självvald ensamhet.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Amanda Jerlov, Lyssna, Musik, retropop, Zara Larsson

Veronica  Maggio är aktuell med ny musik och åker på turné i december

21 oktober, 2021 by Redaktionen

Veronica Maggio har sedan debuten 2006 höjts till skyarna av journalister och fans, vunnit många priser och nått  framgångar med sina sex kritikerrosade album – samtliga platina och över 1 miljard streams. Hon är utan tvekan en av Sveriges absolut största artister och livedrottning. Nu släpper hon ett nytt album och åker ut på en turné, berättar ett pressmeddelande:

Under 2019 släpptes albumet ”Fiender är tråkigt” som direkt blev en succé bland både fans och kritiker, med singlarna ”Tillfälligheter” och ”Kurt Cobain” mfl. När Veronica skulle uppträda med albumet tog hon över Gröna Lund i Stockholm under tre kvällar i rad, något som aldrig tidigare hade gjorts. Under dessa tre magiska kvällar kom det hela 51 000 personer vilket blev nytt publikrekord för Grönan (Louis Armstrongs spelning 1962 hade det gamla rekordet på 35 000 besökare).

Nu är Veronica åter aktuell med ny musik. Imorgon släpper hon singeln “På en buss” och den 29 oktober släpps första delen av hennes sjunde album ”Och som vanligt händer det något hemskt” som självfallet innehåller en av sommarens stora låtar ”Se Mig”.

– Jag har gått på eller av en turnébuss så många gånger och varit osäker på om jag längtat bort eller hem. Jag har stått i ett festivalrus med glitter och tårgas i luften och gråtit utan att vara säker på varför. Min nya singel “På en buss” handlar om när man för en gångs skull ser saker klart, säger Veronica.

Nu står det även klart att hon åker på turné i december, med start i Lund och vidare till fler svenska städer.

– Efter vad som kändes som mer än tusen år utan spelningar, vaknade jag och kände: vi måste få spela NU! Tydligen var alla lokaler uppbokade och det verkade omöjligt att hinna få ihop en turné. Jag sa att det MÅSTE gå på något sätt och slutade aldrig tjata – och tillslut gick det! Det blir en liten turné i december för att fira släppet av det nya albumets första del. Jag känner starkt att det kommer bli som en dröm. Svettigt, euforiskt och alldeles, alldeles underbart.

Turnéplan:

10 dec, fre - Lund, Mejeriet

11 dec, lör - Helsingör, Kulturvaerftet

12 dec, sön – Köpenhamn, Vega

17 dec, fre - Vara, Vara Konserthus Blackbox

18 dec, lör - Karlstad, Nöjesfabriken

19 dec, sön – Örebro, Frimis

Arkiverad under: Musik Taggad som: Albumnytt, Popmusik, Turné, Veronica Maggio

Lyfter på jazzhatten för temperamentsfulla original i storbandsskrud – Kathrine Windfeld med Bohuslän Big Band på Nef/ Valand

20 oktober, 2021 by Mats Hallberg

Bild från annat tillfälle använd som marknadsföring för turné – Strandroths Fotografi

Releasekonsert med Kathrine Windfeld och Bohuslän Big Band

Nefertiti/ Valand i Göteborg

19/10 2021

Lämnar den för anrika jazzklubben nya, fashionabla miljön med ett leende inombords., en go känsla som vi säger häromkring. Mycket nöjd med mitt beslut att ta mig ut en regnig vardagskväll för att skriva om en releasespelning över två set som heter duga. Förberedde mig genom att lyssna igenom skivan i fråga, vars innehåll erbjuder visst tuggmotstånd. Första samarbetet på skiva mellan stjärnskottet Kathrine Windfeld från Danmark och storheterna Bohuslän Big Band, hade jag redan stiftat bekantskap med, vilket resulterar i rekommendation i kommande JAZZ/ Orkesterjournalen. Dock, ansåg musiken så pass komplex att jag tvekade en del innan avgörande beslut.. En faktor som väger in live, är att jag är betydligt mer receptiv.

37-årige pianisten, orkesterledaren, pedagogen, kompositören och arrangören är mäkta förtjust i BBB. Till den grad att hon skrivit sju nya låtar med tanke på orkesterns solister och klang. Den line up som befinner sig på scen är identisk med skivinspelningen hos Nilento med undantag av två förändringar. Martin Söderlund ersatte Hanne Småvik i trombonsektionen, medan trumslagarnestorn Göran Kroon tvingats ge återbud på grund av skada. Tur i oturen lyckades Kathrine Windfeld få tag på landsmannen Henrik Holst Hansen, med stor erfarenhet av att spela tillsammans med henne. På resan till Göteborg pluggade han in noterna till låtarna, vilket är en minst sagt häpnadsväckande bedrift. Att Holst Hansen är befryndad med hennes tonspråk framstod med besked ju längre konserten pågick.

Ska också noteras att BBB till detta projekt rekryterat en gäst, nämligen renommerade tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och att sysslan som basist alternerar mellan flera betrodda musiker. På Determination (som Windfeld döpt albumet till) lirar kolossalt rutinerade Peter Jansson bas. Sin vana trogen visar sig storbandets medlemmar vara fabulöst synkade, lika exakta på tiondelen som en symfoniorkester i världsklass. I sina tilldelade solon får de knappast ”härja” fritt, fast inslag av improvisation förekommer sannolikt. I ett av sina mellansnack uttryckte danskan hur extremt tacksam hon är över att vara tillbaka i Göteborg. Denna gång i en superprofessionell omgivning som sades visa stort tålamod. Windfeld har med sitt senaste samarbete, väckt uppmärksamhet hos mina kollegor för musikens action, förkärleken för udda takter och feta rytmsekvenser.

Lokalen vid soundcheck – foto från Kathrine Windfelds facebook

Optimistiskt hållet tema inleder. Snyggt ljudande Crescendo är också första spår på albumet (som förstås finns till försäljning). Märker en ovanlig omständighet för BBB. Brasset – trumpet- och trombonsektion – sitter på samma rad. Lödigt solo av altsaxofonist Martin Bjurek Svanström sätter ribban, indikerar ansenlig verkshöjd. Kompet får ligga i, fixar sina åligganden hur smidigt som helst. Ett aber är att Windfelds flygel inte hörs , åtminstone inte i de bakre regionerna, när blåsarna trycker på, vilket lyckligtvis justeras.

Repertoaren består uteslutande av original av pianisten, spännande och flerdimensionella melodier. För att fylla speltiden på cirka 2 x trekvart + extranummer, plockas låtar från hennes katalog med. Snappade upp att de framförde Harvest, Jupiter och eventuellt ytterligare låt, vilka passar väl in i denna kontext. Fattas bara annat! Vi kan utgå från att den innovativa låtskrivaren står för samtliga arrangemang. Suger i mig pianistens angenäma löpningar, övergångar och intron. Ofta uppstår magi i samverkan med en ruggigt taggad rytmsektion. De gör verkligen avtryck, färgar soundet. Visst är solisterna strålande. Dock, lika bestående insatser tillför Peter Jansson och överraskningen Henrik Holst Hansen, när tillfälle uppstod en veritabel groovemaster.

Lokalen är inte helt idealisk för att rätt återge varje nyans. Beroende på var publiken (vars numerär borde varit större, jazzfolket har inte i önskvärd utsträckning lärt sig att styra stegen till Avenyn) sitter, kan det låta för svagt eller för starkt. Överlag fyller akustiken fördelaktigt ut den ganska spatiösa nattklubben. Andra set börjar med porlande toner från flygeln, varefter Alberto Pinton tar vid på basklarinett. Ensemblespelet förför genom rikt orkestrerad komposition, något som inträffar åtskilliga gånger. Windfelds fascinerande tonspråk går inte att naturligt härleda, varför man kan påstå att hon är något av en stilbildare.

från repetition (Katherine Windfelds facebooksida) foto Lennart Grahn

Safe And Sorrow skulle kunna utgöra signaturmelodi i tv-serie, har en oemotståndlig hook. Rytmsektionen får hugga i. Mörka balladen We Will Depart präglas, enligt upphovsmakaren, av komplicerade harmoniska detaljer. Atmosfären innerlig och djupgående! Kanske rent av aftonens clou! Vi får veta att titellåten tog längst tid att skriva.

Windfeld överger genomgående sina tangenter för att dirigera låtarnas slutparti. I övrigt fungerar Joakim Rolandsson som inräknare och avslagare. Registrerar superbt solo från Karl-Martin Almqvist som glider iväg i ljuva fraser, interagerar sofistikerat med resten av storbandet. I extranumret Block blir det tämligen vildsint.. Windfeld släpper fram förste trombonisten Niclas Rydh i fri form-stuk. Kompet hänger på. Upprymda tas publiken med på en berg och dalbanefärd, i en inramning Windfeld kallar för gimmick.

Samuel Olssons trumpetton berör i vanlig ordning. Andra extraordinära insatser vid solistmikrofonen kom från Joakim Rolandsson på sopran, Mikael Karlsson på tenorsax samt trombonisten Christer Olofsson. Som hintats tidigare, överväldigande energi, närvarokänsla jämte sinnrik dynamik. I överlag ganska yviga, utbuktande arrangemang fanns ljuvligt attraktiva melodier instoppade, helt enkelt underbara teman. Mycket tillfredsställande storbandsafton i modernismens tecken, stundom i gränslandet till det avantgardistiska, om än inte lika uttalat som på nu släppta skivan Determination.

Arkiverad under: Musik, Scen

Kontinuum av tranceartad virtuositet – Steve Coleman & Five Elements på Kungsbacka Teater

12 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Steve Coleman & Five Elements

10/10 2021 Kungsbacka Teater

Arrangör: Kungsbacka Teater i samarbete med LJ Records och Musik Hallandia

Konserten ingår i INES-serien (improviserad nutida elektroniskt sound)

Steve Coleman heter en 65-årig altsaxofonist som förärats epitetet Charlie Parkers arvtagare. Kan tänka mig att etiketten tidvis utgjort en förpliktigande belastning. Ett led i att möjligen frigöra sig från jämförelsen, har varit att studera och i sin repertoar införliva världsmusik, jämte nutida, företrädesvis svarta uttrycksmede,l som hip hop och spoken word. Mannen med den bakvända baseballkepsen som en söndagskväll i Kungsbacka avslutar sin turné i Europa, har haft en minst sagt kreativ karriär. Det har blivit trettioen(!) album i eget namn, ännu fler som sideman samt medverkan på album med Thad Jones – Mel Lewis Orchestra, Dave Holland och fängslande vokalartisten Cassandra Wilson

. Ett par gånger tidigare har svenska jazzklubbar besökts. Nuvarande upplaga av Five Elements består av förutom frontmannen, Jonathan Finlayson på trumpet (plus cowbell), trumslagare Sean Rickman, Anthony Tidd på femsträngad huvudlös elbas samt Grammy-belönade rappande spoken word-artisten Kokayi som även sjöng.

Kan inte erinra mig att jag ´live hört honom tidigare. Av de cirka 130 personer som lockats till Hallands nordligaste stad för att tillägna sig denna förstklassiga, komplexa urladdning syntes påfallande många musiker. Flera kända ansikten att heja på. Viktiga faciliteter som bekväma platser, behagligt ljusdesign och förstås balanserad ljudåtergivning sköttes exemplariskt. Akustiken var magnifik!

foto Leif Wivatt

Konserten varar i cirka åttiofem minuter inklusive ett extranummer. Lite trist att Coleman inte vill presentera sina låtar eller kommunicera med andäktige lyssnande publik. Inskränker sig till ett minimum av info genom att hastigt gånger två tala om vilka han har omkring sig på scen och komma med ett lite platt skämt om våra förfäder.

Utan att framstå som uppenbart esoterisk, inser man att denna musik aldrig kan omfamnas av gemene man. Öron vana vid utmanande tongångar fordras för att stimulans ska uppstå. Vad Five Elements sysslar med hör hemma i en avtantgardistisk tradition, även om den skrynkligaste kostymen inte tas på. Man startar intensivt med en showstopper. Pumpande bas och korta slingor på blås. Kompet ”krattar manegen” för bandledaren och hans själfullt spelande trumpetare. För välgörande utvidgning av sound och dito övergångar, kunde jag sakna förekomsten av piano/ keyboard. Och det på samma gång grooviga och svårspelade rytmiska fundament kompet står för, hade gärna fått brytas upp i sina beståndsdelar då och då. Övervägande fokuserades på stämningar och tillstånd, inte låtar som separata enheter.

foto Leif Wivatt

Groovigt pulserande mönster bereder således väg för sköna solon. Coleman tillåter sig, naturligt nog, mest solistutrymme inklusive ett par boppiga intron. Ensemblespelet sker på en otroligt driven nivå, nästan maniskt halsbrytande. Kvintetten är osannolikt exakt synkroniserad. Rasande snabb andra låt stack ut genom en vändning mitt i, ny fräsch riktning stakades ut.

Kokayi är i likhet med elbasens närvaro, okonventionella inslag i jazzig impro. Kompletterar snyggt deras sound med såväl smattrande rapp som melodisk sång, ofta ordlös. Blir förtjust i ett repetitivt tema där samtliga medverkar med improvisatorisk emfas. Tillsatsen världsmusik lät sig inte entydigt identifieras. Men den fanns. Tonspråk från Västafrika och andra kontinenter knådas i Colemans kompositioner, omvandlas i annorlunda skrud. Resultatet är spännande. Mitt i deras koncentrerade, lätt inneslutna konsert försätts jag i en slags dvala. Sällsam upplevelse! Uppvaknad på andra sidan noteras en fritt inbakad variation, initierad av Coleman förstås, på ljuvliga balladen Round Midnight.

Elbasisten Anthony Tidd är fabulöst skicklig inom det register han tilldelats. Och jag satt bredvid trumslagaren David Sundby. Han njöt märkbart av sin kollegas sofistikerade polyrytmiska spel. På sluttampen lägger rytmsektionen in högsta växel, går på attack i frenetiskt tempo.

Sammantaget en eggande och ekvilibristisk tillställning. Ett exklusivt gig (enda i Sverige under denna turné) vars konturer liknar en pågående process, ett flöde av intrikat grooviga rytmer och i framkant lysande solon. Knappast något jag skulle lyssna på på stereon, emellertid glad att jag fick vara med om denna exceptionella händelse live.

Arkiverad under: Musik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in