Jazzfestivalen i Stockholm pågick på ett stort antal scener under tio dagar. Den avslutades igår. Programmet bestod av närmare 200 akter på ett fyrtiotal scener, givande blandning mellan idealiskt avpassade arenor, genuina scener och riktigt intima ställen. Mycket trevligt att publiken fått lov att komma tillbaka efter lång tid av tuffa restriktioner. Tog x2000 till huvudstaden från Västkusten för att kunna närvara och rapportera från några få, väl utvalda konserter sista helgen. Affischnamn på årets festival var bland andra Gilberto Gil, Melissa Aldana och Kenny Garrett. Hade tid över till att gå på museum, vandra på Djurgården och Söder och äta lyxigt på renommerade krogar. Men här koncentreras på musikaliska äventyr.
Första anhalt efter ankomst flashiga Kung Carl vars jazzklubb i restaurangen ( annars mest på innergården) nog är hot spot senare på kvällen. Kom på utsatt tid, vilket visar sig vara för tidigt. Togs om hand synnerligen väl av serviceminded personal, blev mycket generöst behandlad. Mitt ärende: att lyssna på och tycka till om THE GREAT ESCAPE, en grupp jag inte alls var bekant med. Jazziga eklektiker som nog kan vara partyhöjare om den inriktningen efterfrågas. I full numerär består de av åtta personer. Vid mitt besök inför en fåtalig skara sittande matgäster är formationen en kvintett, under ledning av gitarristen och sångaren Simon Zion, bördig från Finland. Omgärdas på minimal scen av Manne Skafvenstedt (för mig igenkänd genom att ingå i Ellas Kapell) på dubbelradigt Nord-keyboard, Hannes Sigfridsson på trummor, kontrabasisten Rasmus Diamant samt Felicia Roos på altsax.
Ljudet är starkt som förväntat, fast bra balanserat. Första nummer är långsamt, en väldigt långsam version av God Bless The Child. Sympatisk omsorg om detaljer alstras runt sångaren med stämma, aningen besläktad med Nils Landgren inledningsvis. Deras sound har karaktären av popjazzigt finlir. I andra låten anför altsaxofonisten i swingartad skrud. Noterar vispar, ståbas och flinka löpningar över klaviatur. Hör bevekande röst i bluesig soullåt vars titel (Solidair?) passionerat upprepas. Zions bett i sången bärs fram av groovig attack från musikerna. The Great Escape växlar över till standarden Blue Bossa featuring Roos. Stilmässigt tvära kast således när man nosar på lite allt möjligt. Tyvärr rubbades balansen på ljudet efter cirka en halvtimme. Karismatiske Simon Zion presenterar. Med darr på stämbanden framför han luftigt uppbackad egen låt betitlad Black And Blue. I en jazzig sättning hittas intressanta ingångar och soundet ger mestadels mersmak. Man avslutar första set genom att lätt korsa electronica med singer songwriter idiom.
Beger mig till Kulturhuset. Tre våningar upp vankas halvannan timmes (plus drygt tio minuters ystert virtuoseri i Spain) konsert i Hörsalen. Bespetsar mig på högdramatiskt framförande av musik, signerad den bortgångne Chick Corea arrangerad för storband. På den svenska musikscenen och framför allt i orkestersammanhang, är MATS HOLMQUIST ett djupt respekterat namn. Minns honom som skapare av kammarjazz sent 80-tal, har kvar skivan Tales Of Time. 2003 gjorde hans orkester Stora Stygga en uppskattad tribut till Chick Corea, varför ny upplaga av STORA STYGGA var idealiska valet, när festivalledningen ville hylla kompositörens gärning. Hela materialet från skivan spelas plus ett par låtar till. Efter att förstone känts något främmande att höra melodierna i storbandstappning, kom jag in i arrangemangen och den smarta uppdelningen emellan ensemble – solister, ruggigt imponerande blåssektioner – utkristalliserat dynamiskt komp. Kan skjuta in att jag äger sex vinyl av Corea och sett honom två gånger, dels med akustisk supertrio och dels med Gary Burton. Satt nu på en av de främsta raderna och njöt i fulla drag. Lämnade Kulturhuset mycket nöjd.
Recension av denna maffiga begivenhet skrevs för tidningen JAZZ/ Orkesterjournalen. En kuriositet är att ett arr av Woody Herman använts. Fokus ligger på Coreas lite mer obskyra 60-tals kompositioner och hits från 70-talet. Ur arton enormt skickliga män i hisnande kollektivt precisionsarbete, träder lysande solister fram i omgångar. Vilkas bedrifter häpnade jag mest över? Jo, tyskarna Fiete Felsch och Peter Weniger bland träblåset, flitigt förekommande Karl Olandersson på trumpet och gitarristen Mikael Ulfberg. Nyckelfunktionen pianist sköttes galant av Daniel Tilling, medan Filip Augustssons ljuvliga basgångar bjöd på störst överraskning. Vore oförlåtligt om jag missade att uppmärksamma batterist Adam Ross lyhörda prestation. Haft förmånen att följa hans utveckling sedan åren på Musikhögskolan i Göteborg. Konstaterar att han numera kan betecknas som fullfjädrad storbandsdynamo. Publiken på 450 personer älskade vad han företog sig.
Lördagen var solig men ganska kylig. Lämpar sig för rask promenad Djurgården tur och retur. Söker mig till Nybrokajen. Får en perfekt plats i bakre regionerna på landets äldsta konsertbyggnad, den som kallas för Musikaliska, hemvist för 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin. BLÅSARSYMFONIKERNA (tidigare Stockholms Läns Blåsarsymfoniker) under leding av Joakim Hallin konserterade med solisterna MARGARETA BENGTSSON och JOSEF KARNEBÄCK, varav sist nämnde basist bestämt eftermiddagens program. Kopplingarna mellan utvalda tonsättare sägs vara sammanvävda både historiskt och musikaliskt.
Den förbluffande högpresterande orkestern har ungefär tjugo medlemmar, inklusive två slagverkare/ vibrafonister. Daniel Tilling vid flygeln och Jonas Bäckman tjänstgjorde som gästmusiker. Välfyllt, men inte utsålt. Omkring 300 biljetter hade sålts. Basklarinettist Lena Haag agerade konferencier med glimten i ögat. Berättar tänkvärt om motpolerna lust och lidande inom jazzen. Betonade vilken lättnad det inneburit att publiken fått återvända. Musikaliska utgör förresten sedan 2012 hemmaplan för specialdesignade orkestern.
Rubriken ”jazz med svenska tongångar” känns som helhet något missvisande., Mer korrekt att kalla vad de gjorde för en fenomenalt hänryckande hybridvariant av orkestermusik Jämför med hur magiskt danska Nationalorkestern tagit sig an ikoniska soundtrack av Ennio Morricone med flera. Vad som ägde rum i den anrika lokalen tre trappor upp måste definitivt betecknas i termer av storartat, sensationellt och strålande skönhet. Överträffar till och med mina förhoppningar i superb akustik. Margareta Bengtsson har jag hört ett par gånger live och förmodligen också Blåsarsymfonikernas egen kontrabasist, även om jag inte kan erinra mig när. De och övriga superproffs på scen upphäver totalt gränsdragningen – fram till 50-talet en förödande konfliktyta – mellan fin- och folkkultur.
Vad står i mina anteckningar? De som impulsivt fångade intryck i stunden. Första verket, Trumpet Stories av Ann-Sofi Söderqvist, beställdes av Blåsarsymfonikerna 2011 till trumpetsektionen och har ett lätt bombastiskt inledning. Dess expressiva struktur ska ses mot bakgrund av att tonsättaren (som jag träffat på Nef för några år sedan då hon gästade med ASJO) dedikerat musiken till sina hjältar Ellington och Stravinskij. Söderqvist lyckas sannerligen i sitt uppsåt att få det att låta tajt och avspänt i en pulserande rytm. Trumpetsolisterna Martin Lord respektive Jonas Lindeborg vistas på högsta möjliga nivå i troligen ruggigt svårspelade passager. Blir stormförtjust i Jonas Bäckmans bravader. Rullar i Trumpet Stories i samarbete med slagverkarna, ut en fräckt mönstrad matta av tunga rytmer. Bedårande konstmusik, tryfferad med jazziga inslag.
Vi får veta att flera av verken som framförs med frapperande excellens har arrats av Karnebäck. Orientaliskt klingande Caravan framstår i ännu mer böljande skimmer, är minst lika dramatisk som föregående verk. Faraway Stars (Allt under himmelens fäste i arrangemang av Nils Lindberg) sjöngs av Margareta Bengtsson, svindlande Alice Babs-hear-a-like- nynnande, närmare kan ingen komma idag. Trumslagare Bäckman briljerar! Hör Bengtsson på sång och harpa i en låt rotad i singer songwriter tradition med engelsk text av dottern Anna Jalkéus. Svepande, snygg melodi med understödjande beat. Vill stryka under att orkesterns klang gör mig lycklig, man blir helt tagen av en enastående musikalitet, inte minst fabulös synkronisering. Nästa programpunkt är den spännande sviten Momentum arrangerad av Ann-Sofi Söderqvist (ledamot av KMA som är på plats). Tillägnar mig med stor behållning ett flerskiktat, egenartat och genrefritt verk, vars sound stundom svänger kopiöst. Kan tänka mig att noterna är mumma för dirigent Hallin, som ofta jobbar med musikaler. Kompositör är Josef Karnebäck.
Man avrundar genom att fokusera på Margareta Bengtssons överjordiska kapacitet. Samtliga på scen firar triumfer i Horgalåten, vars ”tjosan-melodi” gifter sig mästerligt med symfoniska beståndsdelar. Fantastisk sångkonst kryddas med himmelsk sekvens av vokalis. Margaretas Doodle-låt kännetecknas, föga förvånande av korsbefruktning. Folkviseton frotteras med storbandsjazzigt idiom. Låter ett tag som en uppspeedad vaggvisa, övergår i vudunderlig rytmfest. Underbart spektakulärt! Salig publik bjuds på vackert extranummer, i form av koral från Dalarna med Karnebäck på stråke och harpisten Bengtsson i lyrisk framtoning.
Sammanfattningsvis livemusik av det mest extraordinära slaget, vars känslosamma kraft gick raka vägen till hjärtat.
På Fasching (känns bra att vara tillbaka på svensk jazz nationalarena efter två år) lirar två kvinnliga saxofonister, varav den ena blivit Grammynominerad och allmänt hyllad för sin ton. Först ut är CAMILLA GEORGE (bild ovan), Londonbaserad saxofonist från Nigeria. Hon beskrivs som ett fyrtorn på den brittiska jazzscenen. Talas om i festivalinfo att den 65 minuter långa spelningen ska koncentreras kring material från Ibio-Ibio jämte prisbelönta The People Could Fly från 2018. George omger sig med trumslagaren Winston Clifford (verkar ha störst samhörighet musikaliskt med Gerorge), Daniel Casimir på bas samt Sarah Tandy på piano, mestadels elpiano. Funkfusion blev första spontana intrycket. Hårt komp och utbroderat tema på klaviatur nästa reflektion. Famlar dock efter något att hänga upp lyssnandet på. Saknar genomgående en utstakad infallsvinkel
Noterar att fokus ofta flyttas till basisten, kompetent man som skiftar mellan elförstärkt och akustiskt instrument. Musiken energisk och driven, men berör inte. Saknar meningsfulla melodier, i stånd att bana väg, haka tag i mig. Registrerar långa, släta linjer på altsax. Påminner bitvis om jazzfunk från 80-talets London. Jämntjockt sound bryts genom soloinpass. Hittar positiva ljuspunkter emellanåt. Intim ballad fördjupar och tendenser till afrobeat piggar upp. Soulfunkig tempoökning tar vid och pianospelet tillför en dimension. För att vara uppriktig, matar Camilla George på med korus efter korus utan att få speciellt mycket sagt. I sista låten framgår emellertid att kvartetten består av skickliga musiker. Trevligt med najs groove på slutet, men sammantaget tråkig livemusik i skriande behov av catchiga låtar.
Den publiken på ett förmodligen utsålt Fasching kommit för är tveklöst MELISSA ALDANA och hennes kvartett. Blir periodvis mer positivt inställd till en upphaussad 32-åring, även om jag efter deras framträdande på uppemot 90 minuter, häver ur mig till duktig svensk instrumentkollega, att hennes gig inte riktigt var min bag. I ännu högre utsträckning än föregående akt, märks emellertid att chilenska Aldana behärskar sitt arbetsredskap till fulländning, fallenheten har gått i arv då pappa var professionell saxofonist. Konserten genomströmmas av likartat sound, men ändå flera skeden. Aldana uttrycker glädje över att vara tillbaka i Stockholm, spela på en av sin favoritscener.
Hör ömsint, inbjudande början. Med sig på Fasching har artisten, nyligen signad av Blue Note, gitarristen Mike Moreno, Pablo Menares på basfiol samt trumslagaren Kush Abadey. Gitarristens första insats påminner om hur John Scofield låter, eller snare lät på 90-talet. Exalterad publik märker fin avvägning mellan koncentration och avspänd hållning. Varm stämning präglas i ett första skede av putsad souljazz á la King Curtis. För mitt vidkommande inträder trist förändring genom långa sjok av skalövningsliknande fraser. Moreno serverar åtskilliga halsbrytande licks, vilka i längden tappar i styrka. Vet inte om det är att häda i jazztemplet. Anser att den ack så viktiga kommunikationen sällan uppstår, istället till och från tämligen själlöst. Berklee-utbildade chilenskan, numera bosatt i New York, förmår bara ibland nå mig. Förvisso förmedlar hon en exceptionellt ren ton, undviker helt det spruckna och skitiga.
En hel del utrymme har troligen reserverats åt improvisation, vilket överensstämmer med den skrynkliga jazzkostym hon gärna ikläder sig. Samspelet i kvartetten är av varierande kvalitet konstigt nog. Saknar gemensamma teman, bärkraftigt ensemblespel att samlas kring. I ett sent skedefår vi ett jättelångt intro på altsax, vilket avlöses av soft, smeksam ballad. Trevligt! Fäster mig här vid fint klingande gitarrsolo. Ska framhållas att kvartetten maximalt bemästrar konsten att framföra ballade, vilket kunde gjorts fler gånger. Solistiska eskapaderna hade problem med att nå över scenkanten, vette ofta åt det introverta hållet. Nya låten Attention lanseras. Hade problem att höra låtpresentationer. Hade önskat att kvartetten utforskat ett par standards. En källa sa till mig att de tolkade en komposition av Monk. Ytterligare ny fas inträffar i extranumret. Svängde då skönt när oförställd beboppuls infann sig. Och kompet fick visa sig på styva linan. Men som framgått blev jag inte tillräckligt övertygad om att Melissa Aldana totalt sett är min bag.
Stannar kvar i vår huvudstad på söndagen. Vandrar på Södermalm och Djurgården, dinerar med författarvän, och läser i medhavd DN-Kultur.
Lade in en intim sista spelning i min festivalbevakning. Hamnar i Bajen-land på Katarina Bangata. Gitarraffären Twang anordnar i källaren konserter, ett koncept No. 1 Guitarshop i Göteborg tagit efter.. För mig förmodligen premiär avseende livemusik med gitarristen HANS OLDING. Han har hållit på i ett femtontal år, släppt en handfull plattor och turnerat internationellt. Nu har han sammanstrålat med framstående ”yrvädret” Karl-Henrik Ousbäck på trummor och den överlag diskrete basklippan Mauritz Agnas. Rytmsektionen vars musicerande jag haft förmånen att komma i kontakt med, tillhör nära nog en yngre generation . Blev stimulerad av trions samspel och Oldings sparsmakade ackordföljder i Doug Raneys (vars skiva med Bernt Rosengren Big Band och Horace Parlan finns i min ägo) anda, för att nämna en av flera uppenbara referenser. Och Ousbäck är genom sitt spel en attraktion att fröjdas åt. Genom min senfärdiga upptäckt konstateras att ännu en gitarrist baserad i Stockholm, hädanefter pockar på min uppmärksamhet. Blev upplyst om att gitarrtrion precis färdigställt sitt debutalbum. Om ni undrar varför själva recensionen uteblir, hänvisas till Orkesterjournalens hemsida. Där kommer fler formuleringar som beskriver och bedömer, trots att jag bara hann närvaro i ett första, mycket sympatiskt set.