• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Intervju med Warrior Soul

9 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Sonisphere. Regnet öser ner. I ett tält sitter Kory Clarke, den karismatiske sångaren i Warrior Soul, som redan spelat på festivalen och nu är redo för en intervju med Kulturbloggen.

Sonisphere är en festival som fokuserar på metal. Vad tycker du skiljer metal från andra musikstilar?

Metal luktar bättre, men jag vet inte vad metal är längre. Det brukade vara Judas Priest, Ozzy, Iron Maiden, Dio och Metallica.

Jag gillade er cover på Moonage Daydream. Är du ett Bowie-fan?

Jag har en eklektisk smak och tror inte på begränsningar när det gäller kreativitet.

Vilka är dina musikaliska influenser?

Hendrix, Sex Pistols, Ramones, Sabbath och Iggy.

Hur skulle du beskriva din musik?

Rock. Konst. Punk.

Vad får dig att skriva låtar?

Ilska.

Vad är du arg på?

Skillnaden mellan fattiga och rika.

Är det fortfarande samma ilska som när du började skriva låtar?

Fuck the Pigs, Burning Bridges, Destroy the War Machine. Jag skulle säga att det är det.

Kommer du ihåg vilka ambitioner du hade när du grundade Warrior Soul?

Det var i början ett spoken word-projekt fast eftersom ingen ville signa någon utan ett band fick jag skaffa ett. Efter mindre än sex månader blev vi signade av Geffen.

Warrior Soul lade av 1995 men återförenades 2006. Kan du berätta lite om återföreningen?

Vi sålde ut två konserter i Los Angeles och spelade alla de klassiska låtarna.

Hade saker och ting förändrats under tiden ni var borta?

Inte direkt. När jag beslutat att min musikkarriär var över försökte jag hoppa från ett höghus men okunnigheten förde mig tillbaka till musiken. 2002 släppte jag min soloskiva Opium Hotel som är tidernas konstigaste skiva. Men jag ser fantastisk ut på omslaget.

Gillar du att turnera?

Att inte vara på turné är en plåga.

Hur bestämmer ni vilka låtar ni ska spela?

Vi försöker skapa en dynamik. Början och slutet ska vara dramatik. Däremellan skapar vi ett landskap.

Jag föredrar att spela på teaterscener för det är enklare att skapa ett landskap men jag älskade att spela här. Det är en annorlunda utmaning att spela på en festival. Publiken står längre bort och man måste ta till sig energin från hela publiken.

Vad har du för intressen förutom musik?

Jag dricker, skriver poesi och ska börja måla.

Vilka är dina favoritpoeter?

William Burroughs, Emiliy Dickinson och Jim Morrison.

Gillar du även William Burroughs romaner?

Bitvis, ja. Jag gillar den abstrakt surrealistiska komedin och hans teknik att klippa isär berättelser.

Vad har ni för framtidsplaner?

Finns det en framtid? I så fall ska jag börja måla och fortsätta skriva låtar. Jag håller på att skriva material för en skiva med mitt andra band Trouble och min andra soloskiva Opium Hotel 2 kommer i oktober. Vi ska även spela in en ny skiva med Warrior Soul.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Kory Clarke, sonisphere, Warrior Soul

Leonard Cohen i Globen 2010: bilder, filmklipp och recension

9 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Tre timmar med Leonard Cohen – alla de som kom till hans spelning i Globen i Stockholm kan nog känna att de fick valuta för pengarna.
Han gled elegant in på scenen, iklädd stilenlig kostym och ohc inledde med sången ”Dance me to the end of love”.

Männen i hans orkester och de tre kvinnorna i köer hade i stort sett liknande kläder, fast en av de körande tjejerna hade svart basker i stället för hatt.
När de sjungit nästa sång ”The Future” tog Leonard Cohen av sig hatten, bugade och sade:
– We assure you we vill give you all we got.

Och sedan kom klassikern: ”Aint no cure for love” och sedan flera klassiska Cohen-sånger i rak följd, alla med smäktande ackompanjemang och mjuka körande kvinnoröster därtill: ”Bird on the wire”, ”Everybody knows” och ”In my secret life”.

Därefter fick gitarristen göra en eget långt solo och under tiden passade Leonard Cohen på att själv plocka fram gitarr och spela med i nästa sång. Leonard Cohen var frikostig mot sina orkestmedlemmar och de körande tjejerna, alla fick göra något mer soloparti och en av kvinnorna fick sjunga ”Boogie Street” hela själv.
Jag förstår att det kan vara trevligt för stämningen i gruppen att alla får glänsa lite och visst: tre timmar Leonard Cohen är ändå mycket han bjuder på av sig själv. Men just Leonard Cohens sånger är det inte många som kan göra med samma smärta som han. ”Boogie Street” framförd med vacker kvinnlig röst som låter som om hon sjöng i en kyrka blir inte perfekt, precis.

Leonard Cohen kör den här turnén ”Unified Hearts Touring” i två set, men en paus emellan. Efter pausen spelade han sina största hits. Han startade den avdelningen med ”Tower of Song” och sedan till publikens stora förtjusning ”Suzanne”.
Att en stor del av publiken älskar sin Leonard Cohen det var uppenbart, han fick många och varma applåder och självklart reste sig alla efter konserten för stående ovationer. Publikens favoritsång av alla var utan tvekan ”First we take Manhattan” för då klappade jättemånga med, stampade takten och sjöng med.

Själv vet jag inte riktigt. För mig är ändå ”Hallelujah” allra största favoriten och till min glädje kom den redan en bit in efter paus.

Allra sista sången före extranumren tillägnade han sin gode vän författaren Göran Tunström, som ju dog år 2000. Cohen berättade att de två satt på var sin sida av ett bord och skrev sina första romaner. Sången han tillägnade sin svenska vän var ”Take this waltz”.

Behöver jag säga att Leonard valsade ut från scenen därefter?

Han kom in och gjorde extranummer i två omgångar och då kom förstås ”So long Marianne” och ”Closing time”.

Han gjorde flera små hyllningar till Stockholm och Sverige under konserten, som att nämna Stockholm och en gång säga ”Tack så mycket” på fin svenska.
Men när han säger att de ger allt de har så är det väl vad de gör på de flesta av konserterna. Det är samma sånger som spelas på alla platser, fast lite omstuvade i ordningen bara.

Jag såg honom på sin förra turné då han spelade i Stockholm också. Bloggade om den konserten här. Jag var mycket nöjd med den nya konserten också, men ändå trots att han gick ner på knä och var mjuk och rörlig, verkar han tröttare nu. Han är fascinerande. Sångerna framförs på en smäktande romantiskt sätt med drag från gypsymusik. Om någon annan hade framfört dem skulle det kunna bli sötsliskigt och för mycket. Men just för att det är Leonard Cohen med sin röst som rymmer så mycket av smärta och vemod lyfter sångerna.

Det märks att han själv inte räknar med att göra så många fler turnéer eftersom han gör en så lång konsert och spelar upp så många av de sånger han vet att fansen vill höra.

Foto: Lena Dahlström


Läs även andra bloggares åsikter om konserter, recensioner, musik, Leonard Cohen

Relaterat: Dagens Nyheters recensions från spelningen i Malmö.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, recensioner

Kelis till Stockholm

9 augusti, 2010 by Redaktionen

12 Oktober – Stockholm, Berns. Datum att boka för Kelis fans.

Den 12 oktober intar den multibegåvade R&B-stjärnan från New York Berns i Stockholm för Sverigeexklusiv spelning. Kelis gjorde dundersuccé när hon senaste spelade i Sverige, då på Way Out West. Med nya skivan ”Flesh Tone” i bagaget är hon just nu ute på klubbturné med Robyn i USA. Första singeln ”Acapella” är redan uppe i över 7 miljoner visningar på youtube. Räkna med en uppvärmd och peppad Kelis i oktober.

Nya singeln ”4th of July (Fireworks)”:

”Acapella”

Arkiverad under: Musik

Intervju med Allo, Darlin'

9 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Den första riktigt fina augustidagen. Klockan är 15:00, om några timmar drar Cosy Den-festivalen igång och Allo, Darlin’, som av Pitchfork kallats twee popens räddning i en ”Pure at Heart-dominerad” indievärld, har nyligen anlänt till Stockholm från Jönköping där de spelat en dag tidigare.

Kulturbloggen fick träffa hela bandet som består av sångerskan Elizabeth Morris och basisten Bill Botting från Australien samt trummisen Mikey Collins och gitarristen Paul Rains från England.

Finns det några kulturella skillnader mellan England och Australien?

Bill: Det finns många skillnader men ännu fler likheter. Vi kanske har upplevt lite olika musikscener.

Elizabeth: Det känns inte som att vi är från olika delar av världen.

Mikey: Jag och Paul växte upp utanför London så vi blev alla londoniserade (”get londoned” är ett uttryck de myntat själva”) ungefär samtidigt. Det är något vi har gemensamt.

När bestämde ni er för att starta bandet?

Elizabeth: 2008 blev jag ombedd att spela in en cover på Atlantic City till en samlingsskiva. Så det var Bruce Springsteen som förde oss samman.

Mikey: Det skedde naturligt. Vi erbjöds allt fler spelningar och fick pengar för att spela in en skiva. Någon gång på vägen insåg vi att vi var ett band.

Hur kom ni på namnet Allo Darlin’?

Elizabeth: Förut hade jag ett band som hette The Darlings. En dag fick jag ett brev från ett punkband från Kalifornien som också hette The Darlings.

”Allo, Darlin’” är vad Londons gatuförsäljarna ropar ut så vi började använda det namnet istället.

Mikey: Alla bandnamn låter korkade när de upprepas.

Elizabeth: Idag finns det fler band än vad det någonsin gjort tidigare i världshistorien så för att sticka ut krävs ett konstig bandnamn.

Mikey: Snart måste man börja använda siffror som i telefonnummer.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Bill: Popmusik. Fast folk kallar det indie och i England kallas det twee pop.

Elizabeth: Jag tycker inte vi är indie. Vi har en annorlunda attityd. De flesta indieband är blyga och kan egentligen inte spela sina instrument.

Mikey: Nyligen när vi spelade i Tyskland var det någon som beskrev oss som The Cure möter Beach Boys. Jag undrar vilka skivor av The Cure som han hade hört.

Vilka är era influenser?

Elizabeth: The Go-Betweens, Monkees, Beach Boys och Paul Simon.

Paul: Jag gillar Graham Coxon som är gitarrist i Blur.

Bill: Elizabeth gillar Bangles också.

Elizabeth: Min pojkvän är från Sverige. Jag älskar svensk musik som Suburban Kids with No Name.

Bill: Vi gillar även de mer uppenbara svenska banden som ABBA.

Elizabeth: Jag har hört att ABBA är ett av Stephin Merritts favoritband också. Det kan man nästan förstå.

Var hittar ni inspiration?

Bill: Det är Elizabeth som skriver låtarna.

Elizabeth: Många låtar till skrivan skrev jag bara för att vi behövde låtar väldigt snabbt.

Bill: Jag tycker du är bra på att berätta historier.

Elizabeth: Det är bara för att jag inte kan ljuga så jag måste skriva om saker jag har varit med om. Jag skulle inte kunna skriva Let’s Go Swimming som handlar om att simma om jag aldrig hade simmat.

Mikey: Du skulle kunna skriva en låt om en person som undrar hur det känns att simma.

Ni nämner Sverige i Let’s Go Swimming. Hur är er relation till Sverige?

Elizabeth: Min pojkvän kommer från Sverige så jag har varit här fem eller sex gånger. Förra året spelade vi på ett ställe som heter Gula Villan. Vi firade även jul och nyår här förra året.

Mikey: Svenskar vet verkligen hur man festar. På nyårsafton träffade vi en kille som försökte komma upp på sin cykeln när han var hög på svampar.

Hur lång tid tog det att spela in er skiva?

Bill: Inte särskilt länge. Vi började i juni och blev klara i oktober.

Mikey: Nu räknar du med tiden det tog att mastra. Vi spenderade fjorton dagar i studion. De flesta sångerna var inte ens klara förrän vi väl hade gått in i studion. Ibland visade Elizabeth oss låtarna för första gången samma dag som vi spelade in dem.

Bill: Det var en annorlunda process. Vanligtvis skriver ett band runt trettio låtar och väljer sedan ut de tio bästa. Att ha någon som betalade för att vi skulle spela in en skiva var en annorlunda men skön känsla.

Paul: Eftersom vi inte visste vad skulle spela under inspelningen kanske vi inte spelade helt rätt men det gav skivan en viss livekänsla.

Hur kändes det att turnera i USA tidigare i år?

Elizabeth: Det var fantastiskt. Vi ska tillbaka i Oktober. När vi spelade i New York var vi på första sidan av New York Times kulturbilaga.

Mikey: Det var skönt att spela inför en publik utan förväntningar. I London är alla så medvetna om genrer men i USA ser de allt som pop.

Bill: När vi var i New Jersey spelade vi i någons källare.

Mikey: Det var vår bästa konsert hittills.

När intervjun är slut fortsätter vi prata. Bland annat om onda Disney-karaktärer och att The Drums gjorde sin första spelning någonsin samma dag som de gjorde sin första spelning i New York.

Allo, Darlin’ ska spela in sin andra skiva nästa år och kanske spelar de in den i Sverige – som de tycker är indie popens gyllene land.

Här kan du se videon till deras senaste singel Dreaming:

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Allo, Allo Darlin', Cosy Den, Darlin', Twee pop

Jens Lekman och Blow på Strand – kanske årets bästa konsert

8 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Medan 47.000 hårdrockare ägnade sig åt gyttjebrottning i leran på Sonisphere på Stora Skuggan i Stockholm samlades indiepop-älskare inomhus på restaurang Strand istället för en utsåld konsert med Jens Lekman med förband Blow.

Kanske var det årets bästa konsert. Jens Lekman är absolut en av de största svenska indiehjältarna. Utan tvekan.

Han har många och trogna fans som kan hans musik. Ett ackord på gitarren och alla vet direkt vilken sång de är och sjunger med. Det publikstöd och den publikkontakt som Jens Lekman har skulle många artister säkert vilja efterlikna.

Han började med att säga:
– Vi har saknat er.
Gissa om publiken applåderade.
Det var som jag nämnde utsåld. Trångt var det och för oss som stod i de främre raderna blev det varmt och svettigt, extra mycket eftersom ingen kunde stå stilla utan alla dansade med, klappade takten och sjöng.

Jens Lekman snålar inte heller utan drog igång direkt med flera av sina hits som ”The Opposite of Hallelujah” och ”The end of the world is bigger than love” (som Lekman förresten bjuder på för gratis nedladdning härifrån). ”Black Cab” kom en liten längre bit in i konserten.

Fast å andra sidan har hans publik ett speciellt förhållande till hans sånger och kan nästan alla, så på så sätt är alla låtar hits för hans fans.

Lekman bor sedan två år tillbaka i Melbourne, Australien. Hans band bestod på kvällen av åtta personer förutom honom själv och den är internationell, medlemmarna kommer från Melbourne, Brooklyn, Wisconsin, New York, Göteborg, Skottland och säkert från någon plats till som jag glömt bort just nu. Att de åtta var fem tjejer på fiol, trummor, blåsinstrumet, bas och dragspel.

Lekman gav en blandad konsert. När hela bandet var med blev det ibland funkigt och rytminskt och dansant, andra sånger mer mjuka indiepopsånger med plingljud till. Extranumren blev många, publiken gav sig inte och han kom in fyra gånger och de sista sångerna körde han helt ensam akustiskt med sin lilla ukulele. Vackert, enkelt och storslaget samtidigt.

Hos Lekman är det inte bara musiken som går rakt in i indiehjärtat: texterna är underfundiga och genomarbetade. Han väjer inte för vare sig existensiella frågor som politik eller känslor.

Filmklippet från konserten som jag lagt in på Youtube och som finns här nedan heter ”Promise ” eller ”The Promise” eller ”A promise”. Han presenterade sången så här:
– Den här sången har jag skrivit åt en vän som blev sjuk i flera år och gick igenom all den där skiten med Försäkringskassan och sånt.

Jens Lekman berättade också att han poströstat i Melbourne:
– Jag röstade förstås långt från Reinfeldts höger, sade han och spelade låten ”New Directions”.

Så jag säger: lyckliga de som ska till stadsfestivalen Way Out West i Göteborg. Jens Lekman spelar där den 13 augusti.

Förbandet The Blow är från USA. Hon är en ung kvinna, långt rakt hår. smal, liksom Patti Smith-mager nästan och med samma tuffa utstrålning.
Hon stod ensam på scen och sjöng första sången helt a capella, den enda musiken till var att hon slog takten ibland på mikrofonen.
Sedan körde hon resten med elektronisk musik, förinspelad från mixerbordet.

The Blow på Myspace.

Relaterat:
Jens Lekmans sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, indie, alternative, musik, Strand, Jens Lekman, The Blow

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: alternative, indie, Musik, recensioner, Strand

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1541
  • Sida 1542
  • Sida 1543
  • Sida 1544
  • Sida 1545
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in