Allo Darlin'

Den första riktigt fina augustidagen. Klockan är 15:00, om några timmar drar Cosy Den-festivalen igång och Allo, Darlin’, som av Pitchfork kallats twee popens räddning i en ”Pure at Heart-dominerad” indievärld, har nyligen anlänt till Stockholm från Jönköping där de spelat en dag tidigare.

Kulturbloggen fick träffa hela bandet som består av sångerskan Elizabeth Morris och basisten Bill Botting från Australien samt trummisen Mikey Collins och gitarristen Paul Rains från England.

Finns det några kulturella skillnader mellan England och Australien?

Bill: Det finns många skillnader men ännu fler likheter. Vi kanske har upplevt lite olika musikscener.

Elizabeth: Det känns inte som att vi är från olika delar av världen.

Mikey: Jag och Paul växte upp utanför London så vi blev alla londoniserade (”get londoned” är ett uttryck de myntat själva”) ungefär samtidigt. Det är något vi har gemensamt.

När bestämde ni er för att starta bandet?

Elizabeth: 2008 blev jag ombedd att spela in en cover på Atlantic City till en samlingsskiva. Så det var Bruce Springsteen som förde oss samman.

Mikey: Det skedde naturligt. Vi erbjöds allt fler spelningar och fick pengar för att spela in en skiva. Någon gång på vägen insåg vi att vi var ett band.

Hur kom ni på namnet Allo Darlin’?

Elizabeth: Förut hade jag ett band som hette The Darlings. En dag fick jag ett brev från ett punkband från Kalifornien som också hette The Darlings.

”Allo, Darlin’” är vad Londons gatuförsäljarna ropar ut så vi började använda det namnet istället.

Mikey: Alla bandnamn låter korkade när de upprepas.

Elizabeth: Idag finns det fler band än vad det någonsin gjort tidigare i världshistorien så för att sticka ut krävs ett konstig bandnamn.

Mikey: Snart måste man börja använda siffror som i telefonnummer.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Bill: Popmusik. Fast folk kallar det indie och i England kallas det twee pop.

Elizabeth: Jag tycker inte vi är indie. Vi har en annorlunda attityd. De flesta indieband är blyga och kan egentligen inte spela sina instrument.

Mikey: Nyligen när vi spelade i Tyskland var det någon som beskrev oss som The Cure möter Beach Boys. Jag undrar vilka skivor av The Cure som han hade hört.

Vilka är era influenser?

Elizabeth: The Go-Betweens, Monkees, Beach Boys och Paul Simon.

Paul: Jag gillar Graham Coxon som är gitarrist i Blur.

Bill: Elizabeth gillar Bangles också.

Elizabeth: Min pojkvän är från Sverige. Jag älskar svensk musik som Suburban Kids with No Name.

Bill: Vi gillar även de mer uppenbara svenska banden som ABBA.

Elizabeth: Jag har hört att ABBA är ett av Stephin Merritts favoritband också. Det kan man nästan förstå.

Var hittar ni inspiration?

Bill: Det är Elizabeth som skriver låtarna.

Elizabeth: Många låtar till skrivan skrev jag bara för att vi behövde låtar väldigt snabbt.

Bill: Jag tycker du är bra på att berätta historier.

Elizabeth: Det är bara för att jag inte kan ljuga så jag måste skriva om saker jag har varit med om. Jag skulle inte kunna skriva Let’s Go Swimming som handlar om att simma om jag aldrig hade simmat.

Mikey: Du skulle kunna skriva en låt om en person som undrar hur det känns att simma.

Ni nämner Sverige i Let’s Go Swimming. Hur är er relation till Sverige?

Elizabeth: Min pojkvän kommer från Sverige så jag har varit här fem eller sex gånger. Förra året spelade vi på ett ställe som heter Gula Villan. Vi firade även jul och nyår här förra året.

Mikey: Svenskar vet verkligen hur man festar. På nyårsafton träffade vi en kille som försökte komma upp på sin cykeln när han var hög på svampar.

Hur lång tid tog det att spela in er skiva?

Bill: Inte särskilt länge. Vi började i juni och blev klara i oktober.

Mikey: Nu räknar du med tiden det tog att mastra. Vi spenderade fjorton dagar i studion. De flesta sångerna var inte ens klara förrän vi väl hade gått in i studion. Ibland visade Elizabeth oss låtarna för första gången samma dag som vi spelade in dem.

Bill: Det var en annorlunda process. Vanligtvis skriver ett band runt trettio låtar och väljer sedan ut de tio bästa. Att ha någon som betalade för att vi skulle spela in en skiva var en annorlunda men skön känsla.

Paul: Eftersom vi inte visste vad skulle spela under inspelningen kanske vi inte spelade helt rätt men det gav skivan en viss livekänsla.

Hur kändes det att turnera i USA tidigare i år?

Elizabeth: Det var fantastiskt. Vi ska tillbaka i Oktober. När vi spelade i New York var vi på första sidan av New York Times kulturbilaga.

Mikey: Det var skönt att spela inför en publik utan förväntningar. I London är alla så medvetna om genrer men i USA ser de allt som pop.

Bill: När vi var i New Jersey spelade vi i någons källare.

Mikey: Det var vår bästa konsert hittills.

När intervjun är slut fortsätter vi prata. Bland annat om onda Disney-karaktärer och att The Drums gjorde sin första spelning någonsin samma dag som de gjorde sin första spelning i New York.

Allo, Darlin’ ska spela in sin andra skiva nästa år och kanske spelar de in den i Sverige – som de tycker är indie popens gyllene land.

Här kan du se videon till deras senaste singel Dreaming: