• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Trollflöjten succé på Dalhalla – sista operasuccéen på Dalhalla?

17 augusti, 2010 by Redaktionen


I helgen var jag på den nästan årliga operaresan till Dalhalla och Opera på Skäret. Om mina upplevelser på Opera på Skäret har jag ju redan publicerat på Kulturbloggen, så detta inlägg handlar i huvudsak om mitt besök på Dalhalla och föreställningen Trollflöjten.

Det blev en lång och arbetsam resa med ett par tågbyten. Naturligtvis var det en av augusti månads varmaste dagar, men det största problemet med resan var ändå första etappen till Norrköping där som vanligt numera jag blev sjösjuk. Av någon anledning som jag inte riktigt förstår blir jag alltid placerad i vagn 6 som oftast är första vagnen, men den här gången gick den som sista vagn, vilket kanske gjorde att bekymren med sjösjuka blev lite mindre men sjösjuk blev jag. Till saken hör att det brukar jag inte bli numera, men denna sommar har inte varit någon höjdarupplevelse med SJ. Inte blev det bättre efter tågbytet i Norrköping, till ett tvåvåningståg som var trångt och besvärligt att komma in på sin plats och inte ens hade ett eluttag att tillgå. Sista delsträckan i ett överfyllt och extremt kvalmigt Intercity-tåg medverkade inte heller till en positiv reseupplevelse.

Det är förvånansvärt att SJ inte satsar på att rusta upp sina vagnar så att alla har plats för sitt bagage. Luftkonditionering skulle också var ett starkt önskemål, men passagerarlinjen Stockholm-Mora och dess passagerare räknas inte som någon viktig passagerargrupp?

Nåväl efter mer än åtta timmar på tåg anlände vi till Rättvik och sedan återstod det bara en promenad på ett par km till Stiftsgården där jag skulle tillbringa natten. Hotellet ligger vackert beläget vid Siljan och vattnet såg så inbjudande ut att det t o m blev tid för ett bad.

Några timmar senare var det dags att åka med buss ut till Dalhalla och numera stannar bussen på en större parkeringsplats ovanför arenan och sedan vidtar en skönhetsupplevelse genom den vackra promenaden ner till arenan. Det är verkligen en skönhetsupplevelse, men de flesta gångerna i Dalhalla har inneburit stora kvantiteter av regn och då var det skönt att kunna åka med bussen ner till arenan och det kan man ju fortfarande, men nu kostar det ett par tior per väg. Tidigare ingick det i transferbiljetten.

I dag visade sig Dalhalla från sin allra bästa sida och det kan man ju inte klaga på. Innan föreställningen hann jag också äta en god supè och det bidrog säkert i hög grad till kvällens upplevelse.

Inledningen väckte dock en viss irritation eftersom jag inte först förstod att den dånande motorcykeln och dess högljudda framfart hörde till handlingen, som ju är anpassad till Dalhallas unika miljö. Det är andra säsongen som man ger Trollflöjten i Stein Winges regi, men i år förbättrad utifrån föregående års erfarenheter påstås det i reklamen.

Det var onekligen en mycket fin upplevelse och föreställningen passar alldeles utmärkt i denna miljö och det känns fint att få uppleva den på detta sätt även om det på slutet blev lite väl mycket effektsökeri. Jag tänker naturligtvis på fyrverkeriet i slutet som jag ärligt talat upplevde som ett billigt effektsökeri, men själva promenaden som Tamino och Pamina gör genom eld och vatten kändes helt rätt.

Effektfullt tyckte jag också det var hur man använde sig av kören i olika positioner, även om det förmodligen är ett gammalt känt teaterknep á la Pilgrimskören i Tannhäuser. Fantastiskt fint och roligt var också att se Nattens drottnings ankomst, men det mest imponerande anser jag nog ändå var Sarastro´s placering när han sjöng sin stora aria In diese heiligen hallen.

Sångligt sett fanns det inte heller mycket att klaga på och de anmärkningar som jag har lämnar vi därhän. I en Mozartopera är det oftast kvinnorna som har de mest framträdande partierna och så också i Trollflöjten. Här imponerar framförallt Susanne Elmark som Nattens drottning och Eir Inderhaug som Pamina, men jag tyckte också att de tre damerna med ratpack, som ersätter, de vanliga tre gossarna, var utmärkta. Bra var också Kamila Benhamza som Papagena, och henne hör jag tyvärr inte så ofta, senast var nog på Malmö Opera.

På herrsidan blev jag imponerad av Espen Fegran som sjöng Papageno och Klas Hedlund som sjöng Tamino, men kvällens största överraskning var utan tvekan Michael Schmidberger som President Sarastro. Vilken fantastisk röst – detta måste väl betecknas som ett verkligt genombrott? Jag har inget att klaga på övriga herrar men att det inte känns motiverat annat än att konstatera att de gjorde sitt jobb. Roligast bland herrarna var utan tvekan Magnus Kyhle som sjöng Monostatos och riktigt roligt blev det när han berättade att han hade fått ett erbjudande från Malmö´s starke man, Ilmar Reepalu, att bli jämställdhetsansvarig i Rosengård.

Mycket bra tyckte jag att kören skötte sig och det vill jag gärna passa på tillfället att ytterligare understryka. Enligt min uppfattning får inte koristerna den uppmärksamhet och uppskattning som de förtjänar. Detta gäller för övrigt de flesta föreställningar jag har sett under min aktiva tid.

En eloge vill jag också ge till Jan Mark för den utmärkta svenska översättningen.

Utmärkt var också orkestern under ledning av den lettiske stjärndirigenten Gintaras Rinkevicius och det är nog hans förtjänst att jag åkte till Dalhalla i år. Han tillhör mina absoluta favoritdirigenter, sedan sin tid på Malmö Opera.

Sammanfattningsvis var föreställningen en stor operaupplevelse, precis som det skall vara på ett operabesök, men inte alltid är.

Avslutningsvis får jag uttrycka en förhoppning om att det även fortsättningsvis blir möjligheter att njuta av opera i Dalhallas unika miljö, men om detta verkar det vara i allra högsta grad osäkert. Hoppas kan man ju få göra.
PS! Resan hem med Tågkompaniet och SJ:s nattåg gick ganska bra trots att vi inte hade tillgång till väntsal och toalett, vid ankomsten till Hallsberg eftersom väntsalen stänger 22:30, men det har jag fått lära mig att det är inte SJ:s ansvar, utan JERNHUSEN och ytterst är det regeringens ansvar.DS
Recensioner från förra årets uppsättning:
Gunilla Brodrej i Expressen
Kulturnytt i Sveriges Radio
Dalarnas tidning
Operakullans tankar om föreställningen
Slutligen en aktuell syn på Trollflöjten

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Trollflöjten på Dalhalla,

Arkiverad under: Musik Taggad som: Trollflöjten på Dalhalla

Way Out West: recensioner och bilder från första dagen

17 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Jens Lekman

Betyg: 3

Den före detta göteborgsbon som numera bor i Melbourne var ett trevligt startskott på en trevlig festival. Han blandade nytt material med klassiker som Black Cab (som han tillägnade sig själv som ung) och The Opposite of Hallelujah.

Egentligen tror jag Jens Lekman passar bättre på lite mindre och intimare scener, som när han spelade på Hornstull Strand några dagar tidigare.

En sak jag beundrar med Lekman är hur hans röst på något sätt låter lite tyst och bräcklig samtidigt som den har en otrolig styrka och tonsäkerhet vilket han framför allt visade i nya låten The End of the World is Bigger Than Love.

Så här tyckte aftonbladet.

Paul Weller

Betyg: 3

En legend på besök. The Modfather är fortfarande en stilikon.

Pretty Green, som Liam Gallgher har döpt sin klädbutik efter, men framför allt den elektriska versionen av That’s Entertainment. Låtarna från tiden i The Jam är självklara höjdpunkter även om det nya materialet inte är helt fel.

Titelspåret från senaste skivan Wake up the Nation, som ju faktiskt nominerats till det prestigefyllda Mercury-priset, är betydligt bättre live än på skiva.

Läs vidare här.

The Soundtrack of Our Lives

Betyg: 3

Ebbots scennärvaro är gudomlig och vissa låtar, typ The Ego Delusion, passade perfekt tillsammans med Göteborgs symfoniorkester. Tyvärr fick vi inget finbesök av Noel Gallagher.

Göteborgs symfoniorkester, som förra året spelade ihop med Antony and the Johnsons, är alltid fantastiska.

The National

Betyg: 1

Utan tvekan festivalens blekaste ögonblick. The National framstår som ett talanglöst Interpol. Det värsta är att deras senaste skiva High Violet faktiskt var briljant.

På något sätt når inte låtar som Bloodbuzz Ohio och Terrible Love inte upp till sin fulla potential. Det är nästan så att man vill skära sig. Inte för att musiken är särskilt deprimerande, bara fruktansvärt tråkig.

Iggy Pop

Betyg: 4

Showen var väl i det närmaste identisk med spelningen på Sonisphere en vecka tidigare. Den största skillnaden var att det inte regnade.

Jag frågar mig hur den karismatiske 63-åringen kan vara så full av energi när det känns som ett mirakel att han fortfarande kan gå på scenen.

Inledningen med Raw Power är just råstyrka och det dröjer inte länge innan han slänger av sig västen och hoppar runt i bar överkropp.

Konsertens höjdpunkt är I Wanna Be Your Dog men jag börjar sakna låtarna från solokarriären. Hur grymt hade det inte varit att se The Stooges spela typ The Passenger?

MIA

Av det jag såg var det fantastiskt och fullt drag i publiken. Konserten började med säkert en kvart av instrumental musik innan den färgstarka sångerskan till det oändliga publikhavets förtjusning kom in på scenen och sjung Galang. Strax därefter var jag tvungen att smita iväg och göra en intervju.

Så här skrev aftonbladet om spelningen.

Sleigh Bells

Betyg: 5

01:45 är det en rätt så surrealistisk upplevelse att bevittna Brooklyn-duon Sleigh Bells Sverige-debut på Park Lane när ens ögon håller på att slockna.

Efter öppningslåten Tell ’Em får Derek lite problem med effektpedalerna till gitarren så han får spela Infinity Guitars med gitarren kopplad direkt till förstärkaren istället men det gör ingenting.

Min favoritlåt på deras debutalbum Treats som kom tidigare i år är möjligtvis Rill Rill men live är varenda låt som en höjdpunkt. Det är energin som gör spelningen minnesvärd – de högljudda gitarrerna och hela publiken som dansar till Alexis ekande röst.

Foton av Linnea Amling

Arkiverad under: Musik Taggad som: Iggy Pop, Jens Lekman, MIA, Paul Weller, Sleigh Bells, The Soundtrack of Our Lives, Way Out West

Brian McKnight till Stockholm

17 augusti, 2010 by Redaktionen

Ett trevligt besked för många R&B-älskare:
Amerikanske R&B-stjärnan Brian McKnight intar Berns Salonger den 8 december. McKnight är en artist som numera inte kräver någon närmre introduktion då han gjort starka avtryck inom modern musik. Fram till idag har han släppt elva album, sju av dem har sålt platinum varav flera har sålt två och tre gånger platinum. Totalt har han sålt över 20 miljoner skivor runt om i världen. Biljetterna till konserten släpps den 18 augusti.

I en industri känd för artister som snabbt byts ut av nya, har McKnight etablerat sig med album som upprepade gånger hamnat på hitlistorna. Han har turnerat i över ett årtionde och samarbetat med artister som Justin Timberlake, Maria Carey, P-Diddy, Christina Aguilera, Rascal Flatts, Nelly, Vanessa Williams, Willie Nelson och Kenny G.

McKnight har under åren rört sig över mediernas gränser. Bland annat har han varit programledare både i TV och radio och 2007 hade McKnight en roll på Broadway. Tillsammans med flera Grammynomineringar har McKnight också mottagit flera American Music Awards, Soul Train Awards, NAAC Image och Blockbuster Awards och Billboard Songwriter award.

– Brian McKnights Van Morrison cover ” Crazy Love” och ”The Way Love goes” är två av mina personliga favoriter”, säger Berns nöjeschef Ingmari Pagenkemper. Jag tänker hångla den kvällen i alla fall!

Konsertinfo
8.12 Stockholm, Berns

Läs även andra bloggares åsikter om musik, R&B, Stockholm, konserter

Arkiverad under: Musik Taggad som: Konserter, Musik, r&b, Stockholm

La Bohème på Opera på Skäret – en besvikelse

16 augusti, 2010 by Redaktionen


I helgen var jag på den nästan årliga kombinationsresan till Dalhalla och Opera på Skäret, men för enkelhetens skull har jag valt att dela upp mina intryck i två delar. Jag börjar med den senaste upplevelsen alltså La Bohème på Opera på Skäret.

La Bohème är en av de mest kända operorna och jämte Carmen tillhör den en av de mest spelade och önskade operorna. Det är lätt att förstå för det är i grunden en enkel handling som är lätt att ta till sig; det handlar om livet och kärleken. Dessutom innehåller den ett antal väl kända operarior Che gelida manina och Si, Mi Chiamano Mimi och dessa sjungs som ett pärlband redan i första akten.

Som läsaren kanske förstår så var det inte första gången jag såg La Bohème, men jag har slutat att räkna antalet numera. Däremot vet jag redan nu att jag förmodligen kommer att se operan ytterligare två gånger innan året är slut.

Alla regissörer längtar förmodligen efter att göra just sin version annorlunda och det kan jag ju förstå, men har däremot svårt att acceptera. Till sist förstod att ag inte hade något alternativ så numera är detta faktum inte mycket att orda om. Alternativet hade varit att jag hade fått sitta på min kammare och lyssna om och omigen på olika inspelningar och det var inget bra alternativ.

När det gäller denna uppsättning så är ju inte upplägget så mycket annorlunda än den vanligt förekommande, men det hade ju varit bra om jag hade läst igenom programmet och särskilt de som skrevs under rubriken Persongalleri, innan jag bänkade mig framför scenen.

I denna uppsättning har handlingen koncentrerats till den nedlagda teatern Theatre Latin och då särskilt den situation som uppstår för konstnärernas situation och som man i förlängningen skall kunna koppla till dagens finanssituation; ja då blir det ju ganska allmängiltigt och lätt att ta till sig. Men det gäller ju här att läsa på innan man bänkar sig och det är något som jag skall tänka på inför nästa besök på Opera på Skäret.

Solisterna består av både kända och okända sångare och som Mimi hördes Yana Kleyn från Moskva och detta var tydligen hennes internationella debut. Rodolfo sjöngs av den columbianske tenoren César Augusto Gutiérrez, som jag tidigare har hört på Malmö Opera i La sonnambula och senare i La traviata.

I övrigt består de övriga solisterna av svenska sångare som Peter Kajlinger, som sjöng Marcello och honom har jag tidigare hört som en utmärkt Scarpia i Tosca på Opera på Skäret Som Schaunard sjöng Bo Rosenkull, en sångare som jag har hört talas om, men det var nog första gången jag lyssnade på honom, men jag kan ha sett honom i Carmen på Kungliga operan. Sami Yousri sjöng Colline och han hörde jag senast i Mästersångarna i Nürnberg. Som Alcindoro/Benoit hörde vi Mikael Axelsson och han har jag ju hört flera gånger tidigare. Parpignol sjöngs av Jonathan Lönnqvist och han har jag förmodligen hört på Malmö Opera och dessutom pratade jag med honom på en operapremiär på DKT.

Av dessa återstår Catarina Lundgren som sjöng Musetta och det var absolut första gången jag hörde henne, men här reagerade jag mest på att Musetta sjöngs av en mezzosopran och det kan man ju inte beskylla henne för att vara. Detta skall inte uppfattas som någon negativ kritik för hon både agerade och sjöng bra.

En eloge till Bergslagens musikdramatiska kör det syntes verkligen att de trivdes och hade roligt och då blir alltid resultatet bra.

En eloge också till orkestern under ledning av Andreas Lönnquist, är naturligtvis också på sin plats.

Trots detta så var föreställningen en ganska stor besvikelse och det beror uteslutande på de utländska gästerna. Det kommer säkert att bli något stort av Yana Kleyn, men igår uppfattade jag inte textraderna och det kändes som hon tävlade med César om vem som kunde sjunga högst och det kan naturligtvis inte ha varit meningen. En utmaning som César genast tog till sig. Dessutom saknade jag deras uttryck av känslor det var ett ganska iskallt agerande och båda skulle nog vinna på att lära sig mer om hur man agerar på scen. Precis som dagens unga sångstjärnor gör; där sitter agerandet i ryggraden. Enligt min mening räcker det inte att vara tekniskt skicklig både känslor och agerande måste få vara med.

Föreställningen sändes ju till minne av Jussi Björlings jubileumsår och det var mycket bra, men än bättre hade det varit om operaledningen hade satsat på några svenska sångsolister av vilka det finns ganska många att välja på och det hade inte heller varit helt fel om man hade sjungit på svenska.

Avslutningsvis vill jag ändå uppmana alla som kan att ta tillfället i akt att se föreställningen inte minst för den svenska ensemblens skull, de gjorde genomgående ett mycket bra jobb, men också för att det är viktigt att vi får behålla Opera på Skäret som en fast sommarscen.

DD

DN

SvD

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om La Boheme, opera på Skäret

Arkiverad under: Musik Taggad som: La Bohème

Way Out West: Kärlek

15 augusti, 2010 by Redaktionen

Det är inget snack om saken: Håkan slog knock out på Way Out Wests publik igår. Publiken älskar Håkan och Håkan älskar publiken, och igår kokade Slottskogen av kärlek under den tid som herr Hellström och hans band stod på scen. Det var magiskt – och inte det minsta tragiskt – att befinna sig i folkhavet igår, sjunga rakt ut och titta på dem runt omkring som såg nostalgiska, kära och så där alldeles, alldeles lyckliga ut.

I övrigt:

Pavement stod på scen strax innan klockan 18. Det var en nostalisk konsert, snyggt men en smula dammigt. Men det är väl som en bekant sa i Dirty Records myshäng i skogskanten: ”Vad skulle vi vara utan vårt 90-tal? Något måste vi väl ha att hänga fast vid.” Jo, sant.

Efter Håkans framträdande var det dags för kort paus och sedan blev det Lykke Li. Jevvlar vilken karisma hon har; coolt framträdande över lag, dansant och snyggt scenframträdande. Visst, rösten svek en bit in i konserten, men hon gick i land med det i alla fall. Henne vill jag gärna se på en scen igen. Snart.

Avslutade igår med att befinna mig i The Chemical Brothers musikaliska ljudlandskap. Hypnotiskt, rytmiskt, fascinerande… Det går inte att stå still till en sådan konsert. Man måste dansa. Och dansa gjorde vi.

Nästa år är det dags igen. Och Way Out West: behåll blandningen av musikstilar och kvalitet på artisterna. Det är er definitiva styrka och jag är mer än nyfiken på vad som kommer att annonseras nästa år. Den som väntar på något gott… Tack för i år.

Läs mer: Aftonbladet, GP, Metro

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1536
  • Sida 1537
  • Sida 1538
  • Sida 1539
  • Sida 1540
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in