I helgen var jag på den nästan årliga operaresan till Dalhalla och Opera på Skäret. Om mina upplevelser på Opera på Skäret har jag ju redan publicerat på Kulturbloggen, så detta inlägg handlar i huvudsak om mitt besök på Dalhalla och föreställningen Trollflöjten.
Det blev en lång och arbetsam resa med ett par tågbyten. Naturligtvis var det en av augusti månads varmaste dagar, men det största problemet med resan var ändå första etappen till Norrköping där som vanligt numera jag blev sjösjuk. Av någon anledning som jag inte riktigt förstår blir jag alltid placerad i vagn 6 som oftast är första vagnen, men den här gången gick den som sista vagn, vilket kanske gjorde att bekymren med sjösjuka blev lite mindre men sjösjuk blev jag. Till saken hör att det brukar jag inte bli numera, men denna sommar har inte varit någon höjdarupplevelse med SJ. Inte blev det bättre efter tågbytet i Norrköping, till ett tvåvåningståg som var trångt och besvärligt att komma in på sin plats och inte ens hade ett eluttag att tillgå. Sista delsträckan i ett överfyllt och extremt kvalmigt Intercity-tåg medverkade inte heller till en positiv reseupplevelse.
Det är förvånansvärt att SJ inte satsar på att rusta upp sina vagnar så att alla har plats för sitt bagage. Luftkonditionering skulle också var ett starkt önskemål, men passagerarlinjen Stockholm-Mora och dess passagerare räknas inte som någon viktig passagerargrupp?
Nåväl efter mer än åtta timmar på tåg anlände vi till Rättvik och sedan återstod det bara en promenad på ett par km till Stiftsgården där jag skulle tillbringa natten. Hotellet ligger vackert beläget vid Siljan och vattnet såg så inbjudande ut att det t o m blev tid för ett bad.
Några timmar senare var det dags att åka med buss ut till Dalhalla och numera stannar bussen på en större parkeringsplats ovanför arenan och sedan vidtar en skönhetsupplevelse genom den vackra promenaden ner till arenan. Det är verkligen en skönhetsupplevelse, men de flesta gångerna i Dalhalla har inneburit stora kvantiteter av regn och då var det skönt att kunna åka med bussen ner till arenan och det kan man ju fortfarande, men nu kostar det ett par tior per väg. Tidigare ingick det i transferbiljetten.
I dag visade sig Dalhalla från sin allra bästa sida och det kan man ju inte klaga på. Innan föreställningen hann jag också äta en god supè och det bidrog säkert i hög grad till kvällens upplevelse.
Inledningen väckte dock en viss irritation eftersom jag inte först förstod att den dånande motorcykeln och dess högljudda framfart hörde till handlingen, som ju är anpassad till Dalhallas unika miljö. Det är andra säsongen som man ger Trollflöjten i Stein Winges regi, men i år förbättrad utifrån föregående års erfarenheter påstås det i reklamen.
Det var onekligen en mycket fin upplevelse och föreställningen passar alldeles utmärkt i denna miljö och det känns fint att få uppleva den på detta sätt även om det på slutet blev lite väl mycket effektsökeri. Jag tänker naturligtvis på fyrverkeriet i slutet som jag ärligt talat upplevde som ett billigt effektsökeri, men själva promenaden som Tamino och Pamina gör genom eld och vatten kändes helt rätt.
Effektfullt tyckte jag också det var hur man använde sig av kören i olika positioner, även om det förmodligen är ett gammalt känt teaterknep á la Pilgrimskören i Tannhäuser. Fantastiskt fint och roligt var också att se Nattens drottnings ankomst, men det mest imponerande anser jag nog ändå var Sarastro´s placering när han sjöng sin stora aria In diese heiligen hallen.
Sångligt sett fanns det inte heller mycket att klaga på och de anmärkningar som jag har lämnar vi därhän. I en Mozartopera är det oftast kvinnorna som har de mest framträdande partierna och så också i Trollflöjten. Här imponerar framförallt Susanne Elmark som Nattens drottning och Eir Inderhaug som Pamina, men jag tyckte också att de tre damerna med ratpack, som ersätter, de vanliga tre gossarna, var utmärkta. Bra var också Kamila Benhamza som Papagena, och henne hör jag tyvärr inte så ofta, senast var nog på Malmö Opera.
På herrsidan blev jag imponerad av Espen Fegran som sjöng Papageno och Klas Hedlund som sjöng Tamino, men kvällens största överraskning var utan tvekan Michael Schmidberger som President Sarastro. Vilken fantastisk röst – detta måste väl betecknas som ett verkligt genombrott? Jag har inget att klaga på övriga herrar men att det inte känns motiverat annat än att konstatera att de gjorde sitt jobb. Roligast bland herrarna var utan tvekan Magnus Kyhle som sjöng Monostatos och riktigt roligt blev det när han berättade att han hade fått ett erbjudande från Malmö´s starke man, Ilmar Reepalu, att bli jämställdhetsansvarig i Rosengård.
Mycket bra tyckte jag att kören skötte sig och det vill jag gärna passa på tillfället att ytterligare understryka. Enligt min uppfattning får inte koristerna den uppmärksamhet och uppskattning som de förtjänar. Detta gäller för övrigt de flesta föreställningar jag har sett under min aktiva tid.
En eloge vill jag också ge till Jan Mark för den utmärkta svenska översättningen.
Utmärkt var också orkestern under ledning av den lettiske stjärndirigenten Gintaras Rinkevicius och det är nog hans förtjänst att jag åkte till Dalhalla i år. Han tillhör mina absoluta favoritdirigenter, sedan sin tid på Malmö Opera.
Sammanfattningsvis var föreställningen en stor operaupplevelse, precis som det skall vara på ett operabesök, men inte alltid är.
Avslutningsvis får jag uttrycka en förhoppning om att det även fortsättningsvis blir möjligheter att njuta av opera i Dalhallas unika miljö, men om detta verkar det vara i allra högsta grad osäkert. Hoppas kan man ju få göra.
PS! Resan hem med Tågkompaniet och SJ:s nattåg gick ganska bra trots att vi inte hade tillgång till väntsal och toalett, vid ankomsten till Hallsberg eftersom väntsalen stänger 22:30, men det har jag fått lära mig att det är inte SJ:s ansvar, utan JERNHUSEN och ytterst är det regeringens ansvar.DS
Recensioner från förra årets uppsättning:
Gunilla Brodrej i Expressen
Kulturnytt i Sveriges Radio
Dalarnas tidning
Operakullans tankar om föreställningen
Slutligen en aktuell syn på Trollflöjten
Läs även andra bloggares åsikter om Trollflöjten på Dalhalla,