Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Vinn biljett till föreställningen om 27 Club, musikerna som alla dog när de var 27

by

Ni har säkert hört talas om 27 Club, den exklusiva samlingen musiker som alla dog när de var 27. Om klubben där legender som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain är medlemmar och som gärna kopplas samman med mystiska dödsfall, våld, droger och rock ’n roll.

Nu berättas historien om 27 Club för första gången i Sverige, på Maximteatern i en musikal regisserad av Jonas Inde.
Medverkande i föreställningen på Maximteatern i Stockholm är Louise Hoffsten, Freddie Wadling, Jan Åström, Markus Fagervall, Conny Bloom, Matts Alsberg, Micke Nilsson, Peder af Ugglas och Jonas Inde.

Kulturbloggen har fått tag på några biljetter till en av de allra sista förhandsvisningarna före premiären.

Vi har hem biljetter till föreställningen den 27 september.

Vi tänkte låta er tävla om biljetterna.

Så här gör du för att ha chans att vinna en biljett eller två biljetter:

Svara på följande frågor
1. Hur gammal var Jimi Hendrix när han såg Elvis Presley uppträda live?
2. När valdes Janis Joplin in i Rock and Roll Hall of Fame?
3. Från vilken artist citerade Kurt Cobain en rad ur en låt i sitt avskedsbrev när han dog?
4. Vad står det på dödsattesten som dödsorsak för Jim Morrison?

Skriv en motivering på högst tre meningar om varför du ska vinna biljett.

Ange om du vill vinna en eller två biljetter.
Skriv ”27 Club” som ämnesrad i mailet
Maila svaren till
tavla snabela kulturbloggen punkt com
Glöm inte att lämna din postadress och ditt telefonnummer, så vi kan meddela om du vinner och posta biljetten eller biljetterna till digl

Vi måste ha ditt tävlingsbidrag senast söndag 19 september 12.00.
Måndag 20 september meddelar vi vinnarna.

Här kan ni läsa mer om produktionen:
http://www.ringside-event.se/forestallningar/27club.html
http://www.facebook.com/profile.php?id=582051805#!/27clubsweden?ref=ts

Relaterat: Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Black Mountain och Citay till Sverige

by

23 september – Göteborg, Pusterviksbaren/Woody West
25 september – Stockholm, Debaser Slussen/Fritz’s Corner

Support: Citay

BLACK MOUNTAIN
Black Mountains retrofyllda psykedelia-rock består av tunga 24-karats riff och coola vintagemelodier som ekar av ett sinnesvidgande sent 60-tal och storslaget tidigt 70-tal. Det Vancouverbördiga bandet kastar sig med dödsförakt ut i ringen, vilt svingande med klassiska rockstorheter som Black Sabbath, Velvet Underground, Led Zeppelin, Jefferson Airplane, Spacemen 3 och landsmannen Neil Young & Crazy Horse. Stephen McBeans Black Mountain har sedan den självbetitlade debuten och mindre mästerverket ”In The Future” lett utvecklingen bland samtida likasinnade band som Brian Jonestown Massacre, The Besnard Lakes, Sleepy Sun och Black Angels. Gänget fungerar lite som den kanadensiska alternativscenens supergrupp med flera förgreningar i andra framgångsrika projekt som folkrockpsykedeliska Pink Mountaintops (Stephen McBean), folk-indieduon Lightning Dust (sångerskan Amber Webber och organisten Joshua Wells) och skruvade alt-countrybandet Blood Meridian. De har sedan debuten tillhört ett av indielabeln Jagjaguwars (Bon Iver, Okkervil River mfl) stoltaste flaggskepp. Samma bolag släpper i dagarna efterlängtade nya albumet ”Wilderness Heart”. Årets coolaste rockögonblick och ett måste för vänner av Dead Meadow, Howlin’ Rain och Graveyard.

CITAY
San Fransiscobuktens Citay fyller sin progressiva indie-folk-rock med högflygande Beach Boys-harmonier och episka Allman Brothers-gitarrer till drivande Fleetwood Mac-popmelodier. Sällan har tung, grandios psykedelisk rock tillåtits låta så här sommarvarm, svävande och melodiös. Låtarna är storslaget spirituella utan att förlora fotfäste, med befriande jordnära akustisk folkpopgrund till det suggestiva stoner-svänget och det stratosfäriskt vackra oljudslandskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stockholm rockar loss i Gamla Tryckeriet: Stockholm Rock Out, dag 1

by

Gamla tryckeriet i Alvik är en bra lokal för en hårdrockfestival. Ni vet, en stor lokal med industri-känsla med höga pelare och högt i tak. Där arrangeras Stockholm Rock Out i helgen. På fredagseftermiddagen 10 september ylade de första gitarrerna igång och första trumvirvlarna angav takten.

Om du gillar hårdrock bör du ta dig till Alvik och det Gamla Tryckeriet, Hårdrockfesten fortsätter från lunch och långt in på natten på lördagen. Sedan återkommer festivalen 16 oktober, så vi har en chans till att uppleva äkta hårdrocksatmosfär.

Men också om du gillar lite nya upplevelser tipsar jag dig att dra dit: Det är skön stämning, skönt folk och det är roligt att se alla som ansträngt sig och färgat håret mörkt eller ljust, har hårdrockskläder och attiraljer. När det gäller hårdrock är publiken lika kul att se på som banden. Andra är lite enklare, i
jeans och tshirt – avslappnad, prestigelöst och rebelliskt. vi behöver sådant som motvikt till det alltför städade arbetslivet på Stockholms-kontoren.

Mina tankar kring banden är utifrån min synvinkel, jag lyssnar mycket på musik men inte så mycket på metal och hårdrock, så det blir lite utifrån en indiepopälskares synvinkel.

Tyvärr missade jag första bandets spelning: Killer Clan av FUN. Nästa band var Dirty Penny. Riktigt rå rock med en gitarrist med bar överkropp. Sångaren påminde mig på något sätt om Axl Roses, jag vet inte varför. De två sista låtarna de spelade var riktigt bra, speciellt den där gitarristen hade ett långt soloparti. Tyvärr vet jag inte vad de låtarna heter, men kanske något fan till Dirty Penny hittar hit och kan berätta det i en kommentar.

Som alltid på en festival hittar jag ett nytt favoritband också. Ett band jag inte hört tidigare men gillar så mycket att jag kommer att ha koll på det i fortsättningen och försöka få tag på skivor från dem.
Jag hittade inte bara ett sådant band utan två: det norska hårdrockbandet Wig Wam och det italienska Killing Touch.

När Wigwam kom in på scenen var lätt absurt: basisten och gitarristen hade cowboyhattar som om de kom från Texas. Som tur var gjorde de inte det.
Sångaren Glam hade en åtsittande overall som smet längs kroppen som tajts. Han jobbade mycket med att få igång publiken, han försökte få dem att klappa med, sjunga med och med jämna mellanrum ropade han ”How are you Stockholm?”
De tog en halvtimme men sedan fick bandet igång publiken riktigt bra. En och annan hade mumlat något om norska hårdrockband, men jag tror de fick ge sig för norrmännen raka hårdrockspop.
Till sista låten kom Glam in som indianhövding med en enorm fjäderskrud.
Då fick han verkligen igång nästan hela publiken att sjunga med i refrägen: ”Living in my fantasy”.

Ett annat band med rak hårdrock är Killing Touch. Det var första gången bandet spelade i Sverige, berättade sångaren på scenen. Bandet hade en medlem på keyboard, vå gitarrister, en basist, en trummis och sångare.
Jag gillar när banden har en keyboard med också, det blir en annan klang i hårdrocken som jag lättare faller för.

Damn Delicious var också kul att höra, även om trummorna rätt ofta dominerade rätt mycket. Finns det någon hårdrockstil som heter trummetal?

Star rats kör en mer industrismutsig rock och har en sångare som pratade mer än sjöng.
Den genren kallas ”Sleazerrock” berättade en man i publiken. Jag vill beskriva det som att hiphop möter deatchmetal. Fast nu är jag ingen expert på hårdrocksgenre.

Pretty Boyfloyd var en positiv bekantskap också.
– De kör klassisk glamrock från tiden innan Nirvana kom och förstörde, sade en man i publiken som väntat på just den spelningen
Många gillade bandets musik helt klart, det var en hel del som dansade med.

Riktigt kul var det att se Lizzy Borden som spelar bloddrypande hårdrock. Sångaren kom först in i dödens svarta kåpa och med två striptease-dansöser vid din sida. Efter några låtar kom han in vitsminkad och läskig. Efter ytterligare någon låt kom han in med en dödsskalle i handen.

Arrangörerna av Stockholm Rock Out är jätteaktiva på Facebook där du kan följa en hel del av vad som händer backstage också. Filmklipp med artister och intervjuer och mycket mer, hittar du där.

Övriga banden som spelade på fredagen var Chris Laney och U.D.O.

Jonas var med och tog massor av bilder, så det kommer fler inlägg från Stockholm Rock Out på Kulturbloggen och vi ska dit på dag 2 också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension från Hoffmaestro & Chraas spelning på Gröna Lund

by

När Sveriges uppenbarligen populäraste partyband invigde hösten (eller sa farväl till sommaren, hur man nu vill se på det…) på Gröna Lund blev nöjesfältet totalt slutsålt. Redan innan bandet ens hade hunnit gått upp på scen var arrangörerna tvungna att stänga portarna för att det hade kommit så mycket folk. Det måste ha varit någon form av publikrekord.

Jag är faktiskt relativt nyfrälst när det gäller Hoffmaestro & Chraa och har fortfarande svårt att placera dem inom en viss genre. Det är mycket reggae- och ska-influenser men även en del hip hop, pop och elektroniskt om du frågar mig. Framförallt är det att se de elva personerna i bandet stå och trängas på en scen men ändå göra allt i sin makt för att liva upp stämningen hos publiken till max som är grymt.

Exempel: De har en slags dans där de uppmannar publiken till att springa åt både höger och vänster som alla musikintresserade borde ha varit med om åtminstone en gång.

Även om det kanske var i trängsta laget så var det en minnesvärd spelning. En sådan konsert jag aldrig kommer att glömma. Ljudet var kanske inte det bästa men det kompenserades med ös på såväl scen som från publikens sida.

Här är ett klipp som innehåller Highway Man, deras kanske mest kända låt:

Kulturbloggen intervjuar Junip

by

Junip grundades för tolv år sedan men först nu (femtonde september) släpps deras debutalbum Fields. En av anledningarna till att det har dröjt så länge är att José Gonzalez haft en så framgångsrik solokarriär.

Förutom José Gonzalez (sång, nylongitarr) består Junip av Tobias Winterkorn (elpiano, Moog-synth) och Elias Araya (trummor).

José: Junip har funnits som band i tolv år men vi har inte varit aktiva hela tiden. Vi har spelat i omgångar. Vi spelade in en sjutummare sedan tog vi en paus i fem år. Skivan tog egentligen ett och ett halvt år att göra och består enbart av nytt material.

Tobias: Det går i perioder och vi har haft andra saker vid sidan om. Elias har ju till exempel gått på konstskola i Finland och Norge.

José beskriver låtarna på Fields som repetitiva och monotona men ändå melodiösa. De kom fram till låtarna genom att sitta ner och improvisera och texterna skrevs av José Gonzalez i efterhand. Improvisationsmomentet är något som gjort att låtarna snarare kan ses som transportsträckor än låtar med klassisk vers-refräng-uppbyggnad.

Har Junip förändrats över åren?

José: Den första EP:n är väldigt olik det vi gör nu. Den får stå lite bortglömd för sig själv.

Tobias: Black Refuge från 2005 påminner om oss nu. Den var morgon och nu är det natt men det är fortfarande samma dygn.

José: Då hade vi ambitionen att spela mörk musik medan Fields är gjord med ambitionen att göra mer lättsam men ändå tung musik. Det är fortfarande meningen att du ska lyssna på oss med högtalare och med mycket bas.

Beror det på att ni är gladare som personer nu?

José: Det har hänt mycket på tolv år men när vi började spela var det inte för att vi var deppiga utan för att vi gillade den stilen.

Tobias: Moll-ackord är alltid grymma på alla instrument. Det är svårare att få det att låta glatt men med visst mått mätt är vi mindre ledsamma.

José och Elias träffades i lågstadiet och spelade i samma hardcore-band när de var i fjortonårsåldern. Det var genom spelningarna med hardcore-bandet de lärde känna Tobias. I slutet av 90-talet föreslog Elias att de skulle prova Josés sololåtar som band. De började med orgel, gitarr och trummor för det kändes som en lockande instrumentation.

Skiljer sig Junip från din solokarriär?

José: Vissa bitar är lika men mycket är annorlunda. Tänk bort sången så är musiken annorlunda. Likheterna är sången och sångidéerna.

Den artonde september spelar ni på Strand, vad kan vi förvänta oss?

Vi har varit ute mycket och spelat. Ni kan förvänta er en gammal låt, en hel del från albumet och lite från EP:n från maj. Förhoppningsvis blir det ösigt. Vi kommer få hjälp av Joel Wästberg på percussion och Johan Grettve på bas.

Vad har ni för planer för framtiden?

Tobias: Vi kommer vara på turné tills vintern och vi har börjat skriva nytt material. Det finns många sätt att släppa låtar idag. José kommer fortsätta med sin solokarriär parallellt.

Här kan du se videon till Junips senaste singel Always:

JUNIP – Always (Official Video) from City Slang on Vimeo.

Pitchfork har också skrivit om videon.
DN har också intervjuat Junip.