Under torsdagskvällen har då äntligen strejken blåsts av och spårvagnarna har börjat gå igen – tillfället var mycket väl valt, under en publikmagnet till storfestival där trycket på infrastruktur är stort och mycket efterfrågat. Löneavtalen är justerade och besökarna slipper gå alltför mycket i onödan. Det speglar sig på fredagsförmiddagen då flertalet spårvagnar inte bara är fullsatta utan också fullständigt fullproppade och personer står vid dörrarna och kläms åt. De åker ändå gratis så ingen klagar.
Dagen börjar med ett lika fullproppat tält vid röda scenen där Royal Republic spelar inför en publik som riktigt festar loss. Även de som inte får plats i tältet, utan står utanför på sidorna och bakåt, är med på noterna. Och nog hade både publiken och den riviga rocken förtjänat en större scen. Speciellt som den engagerande showen, med ett lika fladdrande ljus som band, fyller området med glädje. Och det är inte bara musiken i sig som får publiken att fullkomligt älska bandet, utan även det mellansnack som duggade tätt mellan låtarna – där friska skämt fick gå hand i hand med mer snuskiga sådana. Speciellt mycket skratt väcktes när sångaren förklarade uttrycket Molotov Cocktail med att de filtrerar en shot genom samtliga bandmedlemmars underkläder innan den delas ut till den bandmedlem som ”fuckat upp mest” – men proklamerar skojfriskt ”vad gör man inte för att få bli full” till publikens jubel innan de drar igång just låten Molotov Cocktail och publiken fullkomligt exploderar.
Jag har själv aldrig uppskattat Hoffmaestro, och aldrig riktigt förstått hypen bortom Highway Man som brukar vara riktigt energisk live (så pass att den blivit känd för att ha ihjäl ett par människor per festivalspelning, speciellt då bandets sångare uppmanar folk att springa från höger till vänster – och tillbaka) och tycker heller inte att deras spelning på Bråvalla var någonting att hänga i granen. Jag såg ett par låtar och sen hörde jag resten av spelningen från backstageområdet.
På den vita scenen följer Familjen upp gårdagens DJ-spelningar och dansmusik med house-inspirationer i samma tält, men nu visar Johan T Karlsson att han inte står stilla med sitt band; för även om han är lite av en fadersgestalt till svensk house-musik, och blev lite av en föregångare till den scen som skulle komma att fullkomligt explodera, står han inte stilla i sitt musikskapande utan växer åt alla håll och kanter. Influenser från acid house-scenen lyser fortfarande igenom, men det märks tydligt vilken låt som hör till den lite äldre skivan och de två nyare. Att han nu också har med sig sångare och en live-trummis i Per Nordmark gör framträdandet mer levande än tidigare liveshower som gjorts. Även om Johan själv förpassas till synthmaskinerna bakåt på scenen är ändå showen mer levande än tidigare: den nya sångaren dansar mer aktivt, och kastar runt med micken på samma sätt som Johan själv gjorde när han agerade förband till Kent våren 2008. Det är rivigt, och även om mycket publik stjäls av Magnus Betnér som uppträder i en av hangarerna alldeles intill där Familjen spelar ger de som faktiskt är där allt de har. Stämningen är mycket god, och fullkomligt exploderar när genombrottslåten Det snurrar i min skalle spelas. Även gamla Kom säger dom och Huvudet i sanden från samma debutalbum skapar smärre hysteri. Men inte bara äldre låtar spelades, utan öppningslåten It Began in Hässleholm toksparkar igång spelningen men var nästan den enda låten från andra albumet. Det tredje, Allt på rött, var desto bättre representerat. Även helt nya låtar, som singeln Väger ett andetag som alldeles nyligen lanserades och bara dagen innan blev med musikvideo och några helt nya låtar som kommer finnas med på den kommande skivan, framfördes. Allt som allt var det en mycket bra spelning – och ytterligare ett exempel på hur mycket bättre dansmusik blir med en riktig show och mer liveinstrument än en laptop.
Johnossi fyllde den största av scenerna – Blue Stage – och gjorde det väl, trots sitt skrala medlemsantal – med samma signatur till rock som alltid varit duons signum med fylliga trummor och gitarr samt sång som får åhörarna att fullkomligt vridas ur likt trasor. Starka känslor uppstår, speciellt när hitsingeln What’s the Point spelas.
Green Day vill jag nog inte ens kommentera, deras så kallade punk är lika välrepresenterade för genren som Takida är för rocken – ironiskt nog spelar båda på den största scenen och drar stor publik. Storhet är absolut inget tecken på kvalité.
På vägen hem stannar jag framför en eldshow som håller på att ta slut, akrobater hoppar i rep medan det flammar till åt alla håll och kanter. Precis som de åkattraktioner som placerats ut i början av festivalområdet bidrar det till en rolig bredd, liksom de luftakrobatiska motorcyklarna som kör lite till och från på området, och bjuder på enkel underhållning för de som sitter längs gräsplättarna och vilar fötterna inför nästa spelning. För det blir rätt många på en dag, speciellt som de börjar tidigt runt lunch och håller på sent in till natten för de som vill uppleva det mesta av de musikstilar som festivalen bjuder på.
Text: Fredrik Gertz