Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

by

10/10 2025

Skeppet i Göteborg

Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert

Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.

Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.

Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.

Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.

Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.

Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.

Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.

Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.

Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!

Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

by

Markus Krunegård och Mauro Scocco

Markus Krunegård har alltid balanserat mellan det storslagna och det personliga, mellan arenans ljus och vardagens grus. När han nu ”fyller halva Globen” – en formulering så typiskt Krunegårdsk att den lika gärna kunde vara en låttitel – gör han det med ett leende som avslöjar att det här betyder något på riktigt. I inläggen på sociala medier var han tveksam hur han skulle dela påk Globen, på mitten, på höjden eller någon annan kreativ skärning. Det är inte bara ännu en konsert, det är en sorts bekräftelse: på att envishet, känsla och egenart faktiskt kan ta en artist hela vägen hit. Det hela som enligt uppgift började som ett skämt, att boka Globen.

Kvällen börjar i dramatik. ”Bastard anthem” sprakar igång i blixtrande motljus och massor av rök på scenen, och Krunegård ropar ”Tack! Äntligen!” som om han hållit andan i flera år. Det är en stor entré, men också djupt mänsklig. Under två timmar rör han sig mellan olika uttryck – från explosiv crescendorock till elektroniskt skimrande synthpop i ”Trointeduärnåt City” – utan att tappa sin egen ton. Ljudbilden är tät men aldrig steril, och känslan av samspel mellan musikerna, som står tätt på scenen, ger arenan ett oväntat intimt skimmer. Lite misshandel av stråk-kvartett, finns på scenen, men används bara under tre låtar. 

Markus Krunegård

Krunegård blandar nytt och gammalt med lätt hand. Den nya singeln ”Tårar” får svensk premiär och låter som en framtida klassiker, medan ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” väcks till liv med lika delar humor och allvar – komplett med simmande spermier på storbildsskärmen. I ”Cha cha shake” tar dottern Helli plats vid sin fars sida och förvandlar låten till ett familjeporträtt i realtid. Det är rörande utan att bli sentimentalt.

Kvällen bjuder också på överraskningar och en förväntad gäst. . Miriam Bryant och Mauro Scocco dyker upp som eleganta kometer, men det är Krunegård själv som förblir navet. Hans förmåga att tala, skämta och blotta sig utan att tappa greppet om helheten gör att publiken aldrig förlorar fokus. Pianopotpurriet mitt i konserten – ensamt, naket, innerligt – blir ett av kvällens mest laddade ögonblick. Vet inte riktigt vad jag tycker om hur B-scenen användes igår. Kul att fler får känna att de är nära men vi som stod längt fram såg ingenting, och inget visades på skärmarna längst fram. Sen att han går igenom publikhavet tillbaka till scenen och jag först inte vill släppa fram honom utan tror att det är någon som vill ta min plats längst fram. 

Visst finns stunder av tomgång, små andningspauser där energin dippar. Men de vägs upp av ögonblick som ”Vampyr får vampyr” där Anna Vnuk dansar sig rakt in i låtens raseri, eller finalen ”Korallreven & Vintergatan”, då hela arenan badar i ljus och gemenskap. Det är varmt, mänskligt och påtagligt äkta – en kväll där Markus Krunegård visar att han både kan och vågar vara en arenartist på sitt eget sätt.

En fyra på en femgradig skala – för värmen, modet och glädjen i att faktiskt fylla halva Globen.
Setlist:

  1. Bastard anthem
  2. Everybody hurts/Tur att vi lever samtidigt
  3. Trointeduärnåt city
  4. På promenaden
  5. Etta sitta längst fram
  6. Tårar
  7. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
  8. 2 veckor i Austin
  9. 91:an
  10. Cha cha shake (med Helli Krunegård)
  11. OAOAE vi förlorade (med Miriam Bryant)
  12. Samma nätter väntar alla / De är synd om mänskorna / Fakta: Fucked Up / Ta en dusch / Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp (Från B-scenen)
  13. L.A. L.A. (gick till A-scenen under sången)
  14. Vampyr får vampyr (med Anna Vnuk)
  15. Jag är en vampyr
  16. Hell yeah Norrtälje
    Extranummer:
  17. Inget halleluja
  18. Hela livet var ett disco/Du stör dig hårt på mig (med Mauro Scocco)
  19. Askan är den bästa jorden
    Extranummer2:
  20. Stjärnfallet
  21. Korallreven & Vintergatan

Trevlig tribut med stark spännvidd gör originalen rättvisa – En hyllning till Peter LeMarc på Lorensbergsteatern

by

5/10 2025

Lorensbergsteatern i Göteborg

Mannen bakom detta projekt vars utsålda turnéavslutning ägde rum på Lorensbergsteatern heter Johan Frendberg. Kände inte till honom. Min ansökan att få vara med när turnén som genomförts före och efter sommaren gick i mål, på ett fullsatt Lorensbergsteatern med entusiastisk publik i medelåldern och uppåt, var således en total chansning. I fjol genomfördes också utsålda konserter.

Frendberg är tydligen lärare och diversearbete i kultursektorn, underhållit publik i närmare trettio år. Till vardags jobbar artisten från Trollhättan på Rytmus, har en bakgrund som skådespelare och inte minst lärare på ett musikproduktionsprogram och gjort massvis med krogspelningar. Utbildad på Musikhögskolan har han gått i sin pappas fotspår som trubadur. Under pandemin släpptes skiva till vilken Peter LeMarc skrev en låt förutom att vara bollplank. Efter ett program med visor av Cornelis på Hebeteatern i Trollhättan uppstod idén att göra ett hyllningsprogram med sin idols musik. Dennes välsignelse fick han vilket bekräftas i den videohälsning som introducerar ”Ett av dom sätt”.

(Beklagar oskärpan som främst beror på att bilderna tagits på långt avstånd)

Ett kompetent band med medlemmar från Trollhättan och Lidköping formades efter att en första konsert i intimt format genomförts. Några av dem känns igen från showorkestrar. Arren står kapellmästaren Mathias Kihlberg som förutom keyboard spelar tvärflöjt och möjligen percussion. Klaviatur spelas också av Fredrik Åkerblom medan rytmsektionen består av trumslagare Martin Restin tillsammans med Jan Brodin på elbas. Gitarristen Per Orvang känner jag till genom insomnade fina jazzkvintetten Intone. Blås har en framträdande roll i tribut-konserten, vilket ger arren en fräsch dimensionen. Vikarierande trumpetaren Hans Wiklund flankeras av Sixten Hay på trombon och Per Laang på tenorsax.

Blev en omfattande repertoar över två set inklusive en handfull anekdoter. För någon som hävdar att han fortfarande väntar på genombrottet har initiativet var en lyckträff eftersom folk är beredda att betala ett ansenligt belopp för att komma så nära det går en skygg artist som pop-pensionerat sig. Efter Frendbergs första toner och ackord på sin akustiska gitarr infann sig viss tveksamhet Efteråt tillstås att det inte alls var pjåkigt, sträcker mig till att hävda att det var riktigt bra gjort. Man kan förutsätta att hjälten studerats noga. Frendbergs stämma och varierade tonfall imiterar ofta LeMarc, sedan länge bosatt i Bagarmossen.

Vad beträffar ljudet finns anledning att klaga en del över bristfällig balans. Blås- och rytmsektion dominerar genomgående på bekostnad av klaviaturspelare och duktig gitarrist. Det bästa med upplägget är hur väl det speglar ett mångfasetterat låtskrivande. Från klämmiga euforiska dängor som inleder och avslutar (förvisso hörs i extranumret en vackert stegrande vaggvisa) till innerliga klassiker som Drivved, Jag ska gå hel ur det här och Du och jag mot världen. Frendberg tar inte upp de fysiska kriser Le Marc gått igenom som anhörig och själv drabbad, något säkert många i publiken läst om.

Någon enstaka gång kan det bli alltför bredbent, stompig anstrykning á la E Street Band och för mycket manér från frontande sångare. Överlag uppskattas hur respektfyllt man sätter sin stämpel på det omtyckta materialet där en och annan raritet verkar ha slunkit slunkit med. Dock inga låtar före 1987 (om jag har tillräcklig överblick), vilket är synd. Att jämntjockt sound genomgående undvikits hedrar dem. Vid ungefär tre tillfällen träder Orvang fram och levererar lysande innerliga solon på slide. Och ett par gånger förvandlas stämningen i och med att flöjt eller någon slinga präglar melodier. Blåssektionen är även den flexibel både i hur de färgar kollektivt och var för sig samt i hur de rör sig på scen. Trombonisten fick nog mest utrymme vilket förvaltades ypperligt. Frendberg går ner från scen ibland, ser till att det blir allsång på slutet och publiken klappar gärna i takt, ibland på uppmaning. Vi kan föreställa oss att kompositören håller sin vakande blick över tillställningen, eftersom hans nuna syns i fonden.

Vill passa på att i korthet redovisa mitt förhållande till Peter Le Marc som jag haft som fb-vän under dennes riktiga namn. Emellanåt ligger det honom i fatet en smula att han musikaliskt blivit för inställsam, för mjäkig till och från under 90-talet. Fast sentimentala anstrykningen attraherar breda lager. Han har fått ur sig osedvanligt många högklassiga låtar som etsat sig fast, vilket gör att jag överser med medhårsstrykande ackordföljder. Och första halvan av 80-talet var han vilt otyglad, blottade sin smärta så att man föll pladask.

Trots att texterna fokuserar i betydligt högra grad på kärlek och existentiella ämnen än samtidens brännande frågor känns de naturligt att relatera till dem. Tycker om underliggande psykologin i många textrader och hyllningen sägs inte oväntat gå i kärlekens tecken. Har hört honom live tre gånger, varav två av konserterna skedde genombrottsåret 1987. Den första genomsyrades av desperation, gick av stapeln på Dojan med bland andra Torbjörn Hedberg. Vi var kanske 40-50 personer som såg en nästan lika intensiv show som den legendariska i Måndagsbörsen. På hösten kom han i triumf till Kåren i Göteborg efter att hans vita vinyl gjort succé och sedermera tilldelades en Grammis.

Av hans katalog har jag tre fullängdare på vinyl plus maxisingel och ett par singlar. på cd finns ytterligare ett par album inklusive samling. Införskaffade från lokala biblioteket utgallrat ex av foto-coffee table boken Det som håller oss vid liv. Ska tilläggas att han skrivit förträffliga låtar åt andra, producerat och att hans producent huvudsakliga basist varit Tony Thorén (Eldkvarns basist som också gett ut böcker varav en av titlarna recenserats här av mig). Av de uppemot tjugo albumen inklusive liveplattor har frenesin i Efter tusen timmar varit en favorit.

Låt mig avslutningsvis lista några höjdpunkter. Väljer att lyfta fram Början på en lång historia, Du och jag mot världen, Vänta dig mirakel, Drivved, det tyngre beatet i Nio broars väg, den oemotståndliga hitten Little Willie John samt akustiska introt i Tootoolah. Per Orvangs solon förgyllde också som framgått anrättningen. Tippar att folk var nöjda, att konserten av en duktig konstellation motsvarade deras förväntningar.

Låtlista: Senast jag såg änglarna, Lycklig idiot, Början på en lång historia, Ett Troget hjärta, En vrå av världen, Det finns inget bättre, Ett av dom sätt, Evelina, (Jag ska) gå hel ur det här, Vänta dig mirakel, Ring i dina klockor – PAUS – Du och jag mot världen, Tess, Tootoolah, Nio broars väg, Drivved, Så gott att må gott igen, Ända till september, Tidvatten, Sången dom spelar när filmen är slut, Little Willie John, Vaggsång kl4 (extranummer)

Oerhört gripande berättelser sammanlänkade med motsvarande musik – Georg Wadenius & Lotta Hasselquist Nilsson på Aftonstjärnan

by

3/10 2025

Aftonstjärnan på Hisingen

Evenemanget har fått heta ”Livet är mer än bara musik” och självklara påståendet är också titeln på Georg Wadenius senaste skiva som recenserats här. Antar att samtliga som kom till ett utsålt Aftonstjärnan hade läst på, var informerade om att det skulle bli något annat än en vanlig konsert med en nybildad duo. Lotta Hasselquist Nilsson var inte någon jag kände till innan jag hulkade mig igenom Tom Alandhs dokumentär i två delar om Stefan Nilsson galopperande ALS, glimtar ur hans karriär och anekdoter ur ett sagolikt lyckligt äktenskap. Pianisten som belönats för sina insatser i att främja skapande för unga träffades av blixten, det vill säga Stefans utstrålning, under Barnkörveckan på Fårö 2008.

Georg Jojje Wadenius existens kände jag till redan tidigt 70-tal, diggade hans medverkan på plattor med bland andra Pugh, Made In Sweden (andra upplagan) och Solar Plexus. Lotta sa på Aftonstjärnan att Jojje varit en tonårsidol. När han i egenskap av nyrekryterad till Blood, Sweat & Tears stod på Scandinaviums scen hösten 1972 var jag där. Fick fribiljett (+1) av min morbror som presenterade akterna på scen. Under 2000-talet har jag förunnats fler konserter där han frontat och recenserat platta med Cleo bandet. Träffade honom som hastigast efter lyckad spelning med tribut-bandet Really Dan för ett par år sedan. Haft hyfsad koll på framgångsrika karriären i USA – husbandet i SNL, Paul Simon, Roberta Flack, Luther Vandross, Steely Dan med mera. Innan jag tog mig an Livet är mer än bara musik visste jag dock föga om privatlivet. Genom hans egen försorg fylls den kunskapsluckan i föreställningen som getts tidigare på Scala. Vi får veta om en dysfunktionell barndom, musikens betydelse och om hans äktenskap med stor betoning på alla lyckliga år med norska Britt.

Föreställningen man blir tagen av är uppdelad i två avdelningar med paus. Jojjes berättelse avlöses av Lottas. Vad som ytterst berörande redovisas interfolieras med låtar och kompositioner signerade den berömde gitarristen och i andra halvan kompositioner av prisade Stefan Nilsson. Musiken på gitarr/ elbas och piano understryker och förstärker vad duon var för sig pratat om. På ett naturligt sätt förhåller änkan och änklingen sig till sina manus vilka accentueras med belysande bildspel. Var beredd på en emotionell resa och det högg tag i mig ett par gånger. Musiken tar vid och fördjupar deras utsagor. De båda förtjänar drivor av beröm för hur de valt formuleringar och tonfall. Jojje bar både på känslor av övergivenhet (lämnad av mamma vid fyra ålder) och att uppleva sig som värdelös. Dessutom skuld och sorg medan Lotta tryckte på samlivets glädje (inget sköts upp till morgondagen) lika mycket som den ofattbara grymheten.

Sällsynt att höra Wadenius sjunga på svenska när det inte handlar om Barbro Lindgrens barnvisor (arrangerades en Goda´Goda´- konsert dagen efter på samma scen). Märks onekligen att orden har en speciell laddning och symbolik även om det tagits hjälp utifrån. 80-åringen överlät nämligen textskrivandet till Lotta Olsson vars make den älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog för fyra år sedan. På så vis får vi tre öden på grund av dödens obarmhärtiga intrång. Ett halvdussin av albumets låtar framförs i avskalad form på duo, plus finalnumret Släck du som jag återkommer till. Framkommer att Lotta fick kontakt med sin tonårsidol under hyllningskonserten till Stefan Nilsson i Filadelfiakyrkan (där han själv deltog bara veckor före sin död). Och hon medverkar på Jojjes berörande skiva inspelad i Norge.

Wadenius skiftar från akustiskt till elförstärkt instrument. Avancerade licks registeras, fast den emotionella aspekten är i centrum. Hans älskades favoritlåt, den instrumentala Kärleksmorgon framförs mitt i hans avdelning. En väldigt vacker melodi! Att pianots akustik inte riktigt gifter sig med elgitarren är en petitess, känns nästan förmätet att påpeka. Finns en tyngd i berättelsen man blir alldeles tagen av när den kände musikern väljer att dela med sig och hudlöst blotta sina känslor, sitt trauma såväl som sin lycka med en underbar fru, en kroniker som drabbades av både cancer och hjärnhinneinflammation. Kan inte tyda alla anteckningar gjorda i mörkret. Men har för mig att en sprillans ny stark låt lanserades i hans avdelning på slutet.

Tiden efter paus ägnas åt Stefan Nilsson, hans ofattbart fruktansvärda öde. Hans änka kommenterar och vidareutvecklar varmt och sakligt vad den skakande dokumentären i två delar redovisar. Musiken blev räddningen för den trettonårige Georg Wadenius som senare halvhjärtat påbörjade läkarstudier. Musik, barnbarn och alla lyckliga minnen har varit räddningen i den gränslösa sorgen för Lotta Hasselquist Nilsson. En fin förunderlig känsla uppstår när hon levererar sin makes ofta melankoliskt vackra musik. Hade inte hört henne spela piano tidigare, något som sannerligen behärskas. Lotta som tydligen också är basist kompas av Jojje på just elbas, ett instrument han också lirade på tidiga inspelningar.

Vi får njuta av melodier ur Skärgårdsdoktorn, de ”riktiga” Beck-filmerna med Gösta Ekman, Ofrivillige golfaren, Pelle Erövraren, up tempo – kompositionen Ytterst om uppväxten i Norrland att betrakta som hans gladaste stycke med inspiration från såväl Kornet som Sky. Vidare förunnas publiken Lottas sång -en slags motsvarighet till hans hit Gabriellas sång. Änkan som avhållit sig från att sjunga offentligt, gör ett lysande undantag, hyser inga rädslor längre. Ett par gånger påverkar tonerna så överväldigande att sekvenser hugger tag i magen och hakan darrar.

Deras respektive publika sorgearbete knyts raffinerat ihop i Släck du, vars beatbaserade utbroderade komposition utgör finalnummer också på skivan Livet är mer än bara musik. Låten är tillägnad ovan nämnde barnboksförfattaren Ulf Nilsson på temat tacksamhet. Här används förinspelad förstärkning som får det att svänga och livsmod ingjutes trots allt. Tog avsevärt längre tid att skriva om mina upplevelser av en sammankomst där ord ter sig futtiga. Lyckligtvis finns musiken att tillgå. Några personer lämnade föreställningen innan den var slut. Inte osannolikt att berättelserna om den brutalt orättvisa döden kom för nära.

Efteråt fick jag möjlighet att träffa Lotta, blev kvar så pass länge att utgången låstes, fick ta gamla porten ut. Talade om för pianisten att jag förmodligen blev den sista att recensera hennes stora kärlek och att han tackade för vad jag skrev. Fick bekräftat att vi hade en gemensam vän som fått medalj av Kungen, upplyste om några gånger jag hörde Stefan live men missade nämna Kornet hösten -78 på Errols samt avslöjade att jag mött hennes bror som ville jag skulle intervjua honom ( vidlyftig korrespondens finns) som lirade trummor i Stefans The Gift Band. Sammanfattningsvis en obeskrivligt minnesvärd afton som hyllade livet fast döden så kompromisslöst ständigt sätter käppar i hjulet i vår strävan efter lycka och frid. Lottas Hasselquist Nilsson spred sitt och Stefans råd till oss: Skjut inte upp era planer till morgondagen, ”carpe diem”!

Musikerförbundet: Spotify stänger av artister – utan bevis eller möjlighet till försvar

by

Musikerförbundet ser med oro på en eskalerande trend där artister får sin musik nedtagen från Spotify, och i vissa fall även böter, med hänvisning till så kallad artificiell streaming och ibland upphovsrättsintrång.

Ett pressmeddelande berättar:
Under det senaste året har Musikerförbundet mottagit ett växande antal rapporter från artister som berättar hur deras musik plötsligt drabbats av onormala ökningar i antal streams, följt av avstängning och sanktioner från Spotify. Gemensamt i dessa fall är att artisterna inte själva initierat eller medverkat till dessa streamingtoppar – ofta är det äldre låtar utan kommersiellt värde som påverkas, ibland åratal efter att de släppts.

Det mest oroande är bristen på transparens och rättssäkerhet i hanteringen. Spotify lämnar inga konkreta bevis, vägrar att visa var eller hur strömningarna har skett, och tillåter inte att artisten bestrider beslutet. Istället är det den anklagade artisten som ska bevisa sin oskuld – en omöjlig uppgift när informationen som krävs för att göra detta hålls hemlig.

Flera medlemmar har pekat på att detta öppnar för potentiella sabotage mot mindre och mellanstora artister. En illvillig aktör kan genom att generera artificiell streaming mot en artist orsaka att dennes musik tas bort från plattformen – utan att Spotify behöver utreda, förklara eller ta ansvar.

Detta lyfts nu även av Daniel Johansson i sin krönika “Spotify’s problem med bedrägerier” den 30 september på Musikindustrin.se. Tendensen är att Spotify är snälla mot bedragarna som gör intrång på utgiven musik och tuffa mot dem som skapat musiken och blir utsatta för bedrägeriet.

– Det är fullständigt oacceptabelt att artister kan straffas utan bevis och utan möjlighet att försvara sig. Spotify måste ta ansvar för rättssäkerheten på sin plattform, annars riskerar vi en framtid där artister tystas och musikkarriärer kan förstöras av automatiserade beslut utan insyn eller ansvar. Där mindre, oberoende artister blir helt rättslösa, säger Karin Inde, ordförande Musikerförbundet.

Musikerförbundet kräver nu att Spotify:

Omedelbart inför transparens i beslutsprocessen kring artificiell streaming – inklusive insyn i data och möjlighet för artisten att yttra sig.

Tillsätter en oberoende granskningsfunktion där artister kan överklaga beslut om nedtagning och böter.

Skyddar artister från sabotage och manipulation genom att införa ett system där onormala streamingmönster utreds innan åtgärder vidtas.

Slutar med kollektiva straff där hela album eller kataloger plockas ner trots att endast en titel påstås vara drabbad.

Utreder, återkopplar och åtgärdar snabbare vid falska anklagelser om upphovsrättsintrång.

CITAT FRÅN DRABBADE

”Att jag benämner situationen som absurd är på grund av att det i vårt fall rör sig om en låt med knappt 2 000 streams på tre år och ett soloprojekt som har ett fåtal unika lyssnare per månad på Spotify. Varför skulle jag tycka det var monetärt klokt att betala någon för att boosta projektets streams? På en låt som gavs ut för tre år sen och knappt väckt något intresse? Det hade möjligen varit rimligt om det rörde sig om miljontals lyssningar.”

”Det är bortom all logik. Vår aggregator har fått uppgifter om att Spotify har ett ”avancerat team” som jobbar med dessa frågor. Ingen har passande nog insikt i någon del av Spotifys organisation. I fallet med de här ”artificiella streamsen” är det dock uppenbart att ”teamet” i bästa fall består av ett dataprogram som läser av siffror helt utan analys.”

”Det finns flera dimensioner av det. För det första att det kan hända. För det andra att man är totalt laglös. Spotify behöver inte bevisa något, det är ingen rättslig process och det finns inget sätt att motsäga eller klaga på beslutet.”

”För mig är det inte böterna eller nedtaget av skivan, det är att jag blir oskyldigt anklagad och dessutom dömd för något jag inte är inblandad i överhuvudtaget…och att det är upp till MIG att bevisa det. Mycket märkligt.”

”Jag är mycket väl medveten om att detta är artificiell streaming, allt annat vore orealistiskt, vilket jag också sa både till min distributör och Spotify, men jag är fortfarande inte inblandad. De ger mig alltså böter för något jag INTE gjort, och det är upp till mig att bevisa det, vilket jag inte förstår hur jag ska göra. De har ju dessutom plockat ner skivan från Spotify, så jag får ju inte fram någon information.”