Musik

23/11 2025

Gatenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg

Underrubriken lyder ”en resa mellan klassiskt och jazz” . Tonsättaren som bjöd in träffade jag på jazzkrogen Utopia, ett stenkast från 1700-tals byggnad där programmet genomförs inför de femtio åhörare man har kapacitet för att ta emot. Den är en speciell känsla att träda in i denna kulturminnesmärkta interiör. Haft förmånen att ha varit här på minnesvärda konserter minst tre gånger senaste åren plus att jag genom VR-utrustning i hemmet såg Folkteaterns magiskt flerskiktade produktion av Dödsdansen inspelad i samma rum. Programmet denna söndagseftermiddag pågår halvannan timme, vilket känns alldeles lagom. Resonansen från de fem akustiska instrumenten var ypperlig. Som framgår av mina bilder satt publiken på stolar i ring runt utövarna. När man blir bjuden bör man om evenemanget i fråga exalterade utöver det vanliga, återgälda visad generositet genom att dokumentera upplevelsen, så som den utföll för en skrivande kulturkonsument utan adekvat kunskap.

Musicerade gjorde Klarakvartetten vilka kompletterades av Mikael Godée på sopransax i fyra av dennes egentillverkade kompositioner. Mannen som inviterade mig heter Tormod Tvete Vik och agerar värd. Norrmannen boende i Göteborg fyllde nyligen femtio och fick tydligen ett stipendium för att kunna skriva musik som vi exklusivt får höra under konserten. Stipendiet gjorde konserten möjlig som också innehöll ett smart, klurigt kåseri på temat mellanrum av Patrik Paulsson som gick i pension från P2 för fem år sedan.

Tormod Tvete Vik är synnerligen meriterad och produktiv, fast för mig en doldis då vi inte vistats i samma kretslopp. Han har varit andre violinist i stråkkvartett, gav upp den karriären för att uteslutande skriva musik som framförts i Norden och i USA. Jobbat med de flesta professionella orkestrarna och medverkat på femton filmproduktioner, varav långfilmsdebuten skedde med Pelle svanslös 2020 inspelad av Göteborgs Symfoniker. Han har anlitats som arrangör för flera nordiska artister, medverkat på mer än femtio inspelningar, återkommande ansvarat för barnföreställningar inklusive musiklägret El Sistema samt komponerade beställningsverket till invigningen av World of Volvo. Han att han är så efterfrågad kan bero på att han skiljer från många av sina samtida kollegor, genom att vilja kommunicera och skriva tonala stycken.

Mikael Godée har recenserats live och på skiva flera gånger, bland annat som anförare av Corpo, med Godée – Beuvens Quartet, som medlem i Änglaspel, på festival i Trollhättan spelandes Chopin med jazziga förtecken och ett par gånger med stråkkvartett. Vid sidan om det renodlade jazziga uttrycket skriver han gärna för sitt instrument och stråkkvartett, senaste konkreta resultatet döptes till Nothing To Declare och släpptes i år.

Klarakvartetten bildad 1997 är en av Sveriges mest långlivade stråkkvartetter vars medlemmar till vardags sitter i orkestern hos GöteborgsOperan eller motsvarande. Förste violinisten Dieter Schöning är till och med dess konsertmästare och återfinns också i exempelvis Major Swing. Förutom honom består kvartetten av Lena Bergström på cello, Johanna Fridolfsson (viola) samt på andra violin Viveca Rydén Mårtensson. Både klassiskt och samtida står på repertoaren och cd släpptes 2015. Man har utöver massvis med förväntade sammanhang samarbetet med jazzsaxofonisten Sven Fridolfsson, skådespelaren Henric Holmberg samt Galenskaparna/ After Shave.

. Min vana trogen skrevs ett alldeles för långt faktaspäckat preludium. Hög tid att kika på anteckningarna. Vad hände? Hur bedöma klangerna och vad som berörde mest? Stråkkvatetten inleder med en schvungfull första sats av Haydn. Han återkommer i slutet av det mycket aptitliga programmet. Tormod introducerar sammankomsten och tankarna bakom. Talar om att det kommer bli ett intimt möte i kammarmusikens tecken, nytt och gammalt, klassisk-/ nutida musik och jazzig improvisation.

Mikael Godée sätter sin omisskännliga prägel på de två följande styckena när han träder in i den mitt i övervåningen stora rum som utgör scen. Vi får första höra hans ljust reflekterande fraser i titelspåret på cd:n Nothing To Declare vars tema har en stark dragningskraft . Låter svindlande vackert och melodin har något visuellt över sig invirat i ett elegiskt sound. Följs upp med den taktfasta hit som har en kuriös bakgrund, nämligen låten om ett duschdraperi inköpt i Bryssel och därav fransk exotisk titel. Klarakvartetten som förmodligen spelar Mikaels musik för första gången uppvisar en otrolig auktoritet. Jag har kunnat njuta av låtarna vid ett par tillfällen. Han följer upp sin avspända, självklara solistroll i konsertens sista del. Framför då två smeksamma och kanske en smula uppfordrande stycken. Dels hämtat ur hans Solidaritetssvit, dels ett uruppförande av Be Good. Mannen som varsamt tagit in jazzens estetik i denna korsbefruktning, berättar för oss att han tillåter sig att improvisera i sin noterade musik, skapar ytor av mellanrum.

Värden ger ett lika sympatiskt som uppriktigt intryck i samband med att hans kompositioner får kontur, sätts i en kontext. Lament är en självklar titellåt på ett beställningsverk ursprungligen gjort för stråkorkester där sorgsen stämning antyder bakomliggande oförklarlig ondska. Tonerna kretsar kring massakern på Utöya. Tonsättaren följer upp med ett uruppförande, Variationer över ett tema. Fäster mig vid stillsam minimalism som smeker öronen. Klarakvartetten är i sitt esse. Båda styckena måste betecknas som fullträffar. Även om ystra toner i dur hörs emellanåt, får jag ändå intrycket av att Lament blir till en utgångspunkt för övrig repertoar, präglad av kontemplativ skönhet och vemod med varierande styrka. Vi absorberas, lyssnar andäktigt och hajar till över ett komiskt outro. Tormod Tvete Vik har också gett den fantastiskt synkade kvartetten i uppdrag att framföra ytterligare två av sina kompositioner. Dels Choral Vocalese, dels Flight som är den första fuga han skrivit och inför framförandet upplyses publiken om att första fiolen sjunger på toppen. Fascinerande mångdimensionella stycken och det måste framhållas hur tillgängliga de var i likhet med övriga alster.

I det spänningsfält mellan melankoli och hoppfullhet som musiken rör sig i passar Haydn idealiskt. Cellist Lena Bergström berättar om vad som blivit en slags signaturmelodi, den menuett som är tredje sats i Österrikiske 1700-tals tonsättarens Sol-kvartett. Hade njutit av att lyssna på denna musik med mellanrums-tema också hemmavid för mig själv. Fast kollektiva upplevelsen och att det handlar om hängivet proffsigt livemusicerande förstås är oslagbar. Strålande sammansatt sammankomst!

21/11 2025

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Hört trumpetaren och sångaren Björn Ingelstam live en handfull gånger, han som haft Louis Armstrong som idol sedan uppväxten. Och trumpet började han öva på redan i 8-års åldern och som en naturlig följd blev det kommunala Musikskolan. Han har frontat storband och haft flera kvartetter, nästan alltid med lysande internationella inslag. Efter att ha gått på Skurup vände han sig till Köpenhamn, bott i New York i fem år och nu ännu längre tid, om jag är rätt underrättad, med Paris som adress och hela Europa som arbetsfält. Musiken har verkligen tagit 35-åringen ut i världen. På sommaren är han konstnärligt ansvarig för Ödåkra Jazzfestival och av intervju på siten Jazzporten framgår att Ingelstams far varit etablerad jazzmusiker sedan många decennier och att den sportige sonen tävlat i cykling. Han har basat för sättningar från tre till sex personer och i den timme hans kvartett lirade under andra sittningen den första av två kvällar, gästades han av en lovande sångerska som studerar på Kungliga Musikhögskolan.

Frontmannen omges på scen av engelske pianisten Tom Ward vars kreativitet, om jag kommer ihåg rätt, upptäcktes på jam i London, jättetalangen Hugo Löf på kontrabas vars clinic nyligen på Utopia jag hade äran att vara med om samt ett välkänt ansikte bakom trumsetet. Syftar på Lars Lade Källfelt som med kort varsel vikarierar. Genuine rytmläggaren tillhör de livemusiker jag sett frekvent på scener i Göteborg till den grad att jag totalt tappat räkningen på antalet gånger.

Jag sitter väldigt nära scen, max ett par meter skiljer vilket framgår av bilden med årgångsvinet valt efter servitörens rekommendation. Kan vara en nackdel att sitta extremt nära scen. Denna gång fanns lyckligtvis intet att klaga över vad beträffar akustik och balans. Ibland användes för säkerhets skull öronproppar.

Att jag vill lägga tid på att dokumentera denna intima krogspelning när rummet där livemusiken sjuder och sprakar inte var fullsatt häpnadsväckande nog, beror på den exceptionella output kvartetten levererade eggade av Ingelstam själv, när han formulerar sig på växelvis trumpet och flygelhorn. Visst har dennes kvalitét snappats upp tidigare. Fast hävdar att tonen och glöden var på en högre nivå än öronen tidigare registrerat. Spelglädjen var påtaglig liksom kemin. Man gör klokt i att avstå från att rangordna skåningen bredvid giganter som Peter Asplund och Karl Olandersson, eller Goran Kajfes och Emil Strandberg vars sound jag njöt av på festivalen i Trollhättan härförleden. Han är helt enkelt väldans bra på att göra sin grej som hedervärd förvaltare av en rik tradition. Och med åtskilliga instrumentkollegor har han det gemensamt att också rösten är ett arbetsredskap. Nämnde Asplund är ju en sjungande entertainer av rang och har sällskap av exempelvis ovan nämnde Olandersson, Anders Boson och Stefan Sporsén.

Hör en elegant stolt start där flygelhorn tar ledningen, broderar ut melodin inledningsvis medan pianist glänser i b-delen av Blue Gardenia, mollanstruken blues frän 1953 som först spelades in av Nat King Cole. Avlöses av Lotos Blossom i raskt tempo skriven av Billy Strayhorn 1947. Trumpetens offensiva framtoning responderas av övriga med vikarierande trummis i täten. Härligt hur de hakar tag i ystra melodin. Märks att en extra laddning uppstår. I Azalea komponerad av Duke Ellington och med text av Louis Armstrong får vi elegant ömsint sång av Ingelstam. Tycker att vi i denna framslingrande blues får en doft av New Orleans. I min bok utdelas guldstjärna till det sofistikerade outrot. Ska påpekas att pianisten i merparten melodier bereddes plats att inspirerad utveckla teman, antar att somligt improviserades i stunden. Och nykomponerade rytmsektionen har man stor behållning, gediget svängig så det förslår. När Löf var i framkant märktes vilket stjärnskott han är.

Höjer på ögonbrynen en smula när det blir latin-vibe i Tin Tin Deo, ett suggestivt stycke med kubansk prägel signerat Dizzy Gillespie i ett samarbete. Kännetecknas av accentuerad rytmik, skön framåtrörelse och ett tekniskt avancerat bassolo från Löf. Konserten överraskar också genom att innehålla en gästartist. Osäker på om stavningen är rätt. Chansar på att namnet på tjejen som syns på mitt första foto är Majken Carlsson. Hon satte underbar snurr på en swinglåt från filmens värld, tog melodin vidare med ett vigt scatparti. Utan att kantra tänder kvartetten till extra av tillförd energi.

När Carlsson fortsätter med ballad ur American Songbook hämtad från Rodgers/ Hart-musikal uppenbaras hennes begåvning än mer. Exceptionella vokala bedriften i Bewitched, (Bothered and Bewildered) matchas av hur delikat kvartettens ledare spelar temat. Makalöst vackert! Finalen går i uppsluppenhetens tecken med Björn på fin sång i Dizzys Going Fishing. Timmen i denna dynamiska kvartetts sällskap inklusive förträfflig gäst flög fram.. Förvisso fick jag erbjudande om att komma tillbaka nästa kväll. Men var då på ett knökat Utopia istället.

20/11 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.

Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.

Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.

Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.

Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.

The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.

När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.

Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.

På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.