I måndags var det så äntligen dags för premiärbesöket på Metropolitan Opera, visst jag har varit i New York förr, första besöket var för nästan femtio år sedan, men senast jag var i ”The Big Apple” var 1988 och då i samband med att jag sprang New York Marathon. Det var för övrigt samma år som det firades trehundraårsminnet av Sveriges första koloni den i Delaware.
Självklart försökte jag att få biljett till en operaföreställning, men om jag minns rätt så fanns det bara biljetter till de högsta prisklasserna och därför gick jag istället på New York City Opera.
Det var Modest Mussorgskijs ”Boris Godunov” som stod på programmet och det är en föreställning som tidsmässigt har wagnerkaraktär, prolog och fyra akter på fyra timmar och en kvart. Operan finns i två versioner och denna uppsättning, som för övrigt var en ny produktion, byggde både på ursprungsversionen 1869 och 1872-års version. Det finns också ett antal olika revisioner av verket både av Rimsky-Korsakov och Shostakovits, men numera är det allt vanligare att man övergår till att spela ursprungsversionen eller rättare sagt den reviderade versionen av Mussorgskij.
Operan är väl det närmast man kan komma en episk berättelse och handlar om Boris Godunov och hans relativt korta regeringstid och hur han kom till makten. Musikaliskt är det mycket vacker musik, men egentligen innehåller den inga direkt kända operaörhängen, men musiken är mycket vacker och särskilt vacker blir den i händerna på Valerij Gergiev, den ryske demondirigenten.
Jag såg GöteborgsOperans version för några år sedan och därför blir det naturligt att jag jämför upplevelsen med just den föreställningen, men jag är naturligtvis helt klar över att en sådan jämförelse aldrig kan bli rättvis.
Huvudrollen sjöngs av René Pape och det är naturligtvis alltid stimulerande att få se och höra en världsstjärna och i just denna uppsättning kan man ju faktiskt konstatera att det fanns ytterligare världsstjärnor i ensemblen nämligen Aleksandrs Antonenko, som Grigorij, den falske tsaren och Ekaterina Semenchuk, som prinsessan Marina. Enligt min bestämda uppfattning så är alla roller besatta av de bästa sångare som finns tillgängliga, men jag måste konstatera att jag blev mycket imponerad av Andrey Popov, som sjöng Holy Fool, eller dåren och det var den ende som vågade säga sanningen till Boris Godunov och som dessutom kom undan med livet i behåll. I operan har kören stor betydelse och i den här föreställningen kan man verkligen inte klaga på deras arbetsinsats, tvärtom.
När vi ser föreställningarna på Folkets Hus/Parkers biografer här i Sverige möts vi ju alltid av att den sångaren som introducerar föreställningen tigger pengar till operahuset. Något sådant förekom inte direkt här, men man blev ändå ständigt påmind om att Metropolitan Opera är ett operahus som bygger på bidrag från privata givare. De som hade skänkt mest hade fått sitt namn i guld på en tavla placerad väl synligt. På andra ställen kunde man se uppgifter om privatpersoner som hade skänkt från 10 000 $ och uppåt. Det fanns också särskilda salonger som man kunde uppehålla sig i under pauserna, men då skulle man vara s.k. Guild Member och dessutom ha donerat minst 1 000 dollar, som jag uppfattade under den aktuella spelsäsongen.
Sammanfattningsvis kanske jag ändå kan konstatera att det var en större upplevelse att besöka operahuset än att se själva föreställningen, men det är självklart alltid en speciell upplevelse att sitta i en operasalong tillsammans med tre tusen sjuhundra andra. Det som drog helhetsbetyget handlade om den långt utdragna fjärde akten. Det kändes inte särskilt nödvändigt att se alla dessa regelrätta avrättningar. Dessutom hade jag fått en dålig plats, trots att jag hade betalat 100$, men det fanns bara lediga platser på Gran Tier.
Läs även andra bloggares åsikter om Boris Godunov, Metropolitan Opera, New York
