Musik

VIVIAN BUCZEK GROUP feat SEAMUS BLAKE framträder i inbjudande Ystad Saltsjöbad. Hon omges av sin ”partner in crime”, genialiske Martin Sjöstedt vid flygeln, därtill ansvarig för arrangemang. Och till följsam rytmsektion har musiker tillhöriga noblessen i Europa engagerats, nämligen danskarna Jesper Bodilsen på kontrabas och trumslagare Morten Lund. De kompletterades av amerikanske saxofonisten Seamus Blake, känd från samarbeten med Mingus Band, John Scofield och basisten Avishai Cohen. Huvudsakligen förmedlas material från kommande album betitlat Roots. I superb ljudåtergivning iscensätts en sångfest på högsta nivå. Sprudlande Buczek ( haft ynnesten att höra och recensera henne flera gånger) är i högform. Att hon passionerat förmedlar hela spektrat av valörer smittar av sig på männen. Buczek är en fantastisk interpret, övertygar i varje frasering, dessutom finns förmågan att beröra med långtidsverkan; en imponerande kvalitet för någon som följt sin musikerpappas uppmaning om att aldrig kompromissa. Frapperande mogen publik fick sitt lystmäte tillgodosett med råge.

Underbar inledning går i nyansernas tecken, vilket inte hindrar Blake från att börja kraftfullt. Hans anmärkningsvärda teknik och känsla för att utveckla teman, gör sig påmind omgående. Efterhand sporrar man varandra till stordåd i växelverkan: snyggt stretchande tenor och Buczek jämte den formidabla pianotrion. Sångstjärnan berättar att Stevie Wonder fungerat som inkörsport till jazz och annan ädel musik, varpå en makalös, radikalt annorlunda version av Visions framförs. I Devil May Care blir det åka av. Bebop de luxe gör mig exalterad när samtliga visar vad de är kapabla till. Bodilsens basgångar garanterar sprittande sväng. Registrerar bedårande röst i Prelude to a Kiss i sällskap av en besjälad Blake, som tar fram det där extra åtråvärda. I ett par grandiosa scat-sekvenser hyllas indirekt the first lady of jazz, inte minst i en raffinerad duell med Morten Lund ( en favorit hos mig). Örhängen som Monicas vals (text Beppe Wolgers) och Imorron (text Hasse Alfredson) fick utgöra repertoarens svenska anknytning för den polskättade tonsäkra vokalisten. Sjöstedt briljerar givetvis i gripande arrangemang. Översta skiktet av instrumentalister avslutar ”kaxigt” med fräsande, hejdlöst sväng på blå botten.

JAN, LARS & EMELIE låter lite fantasilöst som namn på en minst sagt sällsam trio som konserterade under fjolårets begränsade festival. Den begivenheten spelades in och fanns tillgänglig på skiva, från och med dagen efter att de ånyo framträtt under rubriken ”The Ystad Concert II”. Trion består av Jan Lundgren (konstnärlig ledare och grundare av YSJF) vid flygeln, Lars Danielsson på bas samt den betydligt yngre fransmannen Emile Parisien på sopransaxofon. Deras respektive cv är av den imponerande omfattningen att den vetgirige uppmanas googla. (I sammanhanget högst relevant att framhålla Jans internationella projekt Mare Nostrum jämte Lars dito döpt till Liberetto.)

Ett par gånger tidigare när Lundgren och Danielsson spelat i skilda sammanhang (möjligen också tillsammans) på festivalen, har konklusionen blivit att ”bättre kan det helt enkelt inte bli”. Motsvarande tankegång uppstår efter min första kontakt med detta ofattbart sofistikerat, samverkande triumvirat. För att tala klarspråk bevittnade recensenten ett mästarmöte. Man lanserar låtar skrivna av någon av dem. Osäker på om musik utöver den från nämnda skiva Into The Night framfördes. Hur som helst startar spelningen med Glädjens blomster och I Do. Finns ofta en folkmusikalisk anstrykning i deras fängslande sound. Toner söker sig skenbart fram, skenbart därför att det råder ingen tvekan om att herrarna vet vad de sysslar med, var de befinner sig och vart de ämnar. I hypnotiskt beat leder virtuosen Parisien sina vänner i vad som förefaller vara en slavisk dans. I den rogivande titellåten vars sammanlänkande kluster framkallar glädjetårar seglar den ljust ljudande saxofonen iväg. Tillfälligt bryts magin genom impro-hyss ett par gånger. Dissonanser tar vid, genomströmmas av hoppande, skrynkliga infall eller lekfullt, eggande beat med Lars i spetsen. Övergår vid ett tillfälle i bluesiga solosekvenser. Man kompletterar varandra fullkomligt grandiost, vilket innebär att Jan synes styra vid förhållandevis få tillfällen. Lars komposition Asta var otroligt vacker, så utomjordiskt bedårande att skönheten inte kan återges verbalt. Och allra sist följer han upp med fjäderlätt, ivägglidande pärla. Som framgått går kemin på scen nästan att ta på. Bör betecknas som innovativ fulländning!

CECILIA PERSSON & CENNET JÖNSSON ”Premiere” är ett nyskrivet beställningsverk från YSJF och Musik i Syd. Lyckligtvis kommer det kunna spridas vidare via Jazzradion. Pianist Persson (Paavo, Lina Nyberg Band, Norrbotten Big Band) och saxofonist Jönsson (Tolvan) – illustra impro-musiker som även gett ut skivor i eget namn – hade till uruppförandet tillverkat spänstiga låtar var för sig. För att paletten av klanger skulle kunna realiseras, knöts fyra ytterligare renommerade musiker till projektet: trumpetaren Tobias Wiklund, accordionisten Lisa Långbacka och som rytmsektion basisten Tommy Andersson och Lisbeth Diers från Danmark bakom trummor och rytmattiraljer. Sextetten som träffats en gång för att repetera, är enormt rutinerad, verksam på skilda håll inom många stilar och skiftande sättning.. Var beredd på sekvenser av spräcklig, utsvävande art. Förbluffas nästan av spännande musik som rymmer så mycket mer.

Märktes att musikerna trivdes med utmaningen att lära sig krävande låtar och få utlopp för sin kreativitet i solon. Kompositionerna har ena foten i handfast sångbara melodier, den andra i tämligen fladdrig fri form. Vibrerande, enastående påpasslig rytmsektion håller ihop strukturen. Och när eminente Wiklund går loss i ett av sina fyrverkerier hamnar de vid ett tillfälle i vig duell med honom. Oförglömliga solon presterades av trumpetaren. Stimuleras av Diers tassande rytmmattor och av ett par finstämda solon från Långbacka, som gärna hade fått vara än mer i framkant. Persson pendlar raffinerat mellan oberäkneligt spel och reflekterande teman, medan sopransaxen är det instrument som mest breder ut sig, inom och utanför ramarna. Jönsson är fortfarande en auktoritet att räkna med. I Haiku groove (Jönsson) hörs emellanåt lite Balkan-stuk. Cecilia Perssons Zillra(?) utvecklas till ett introspektivt äventyr i folkmusikalisk skepnad. Tveklöst en höjdpunkt! Jönsson hade till sina barnbarn skrivit två separata låtar, vilka han omnämner som naivt riffande respektive vaggvisa. Dessa och lejonparten av duons verk, är prov på finurlig musik. Innehållsrik utan att kantra genom överlast. En udda, kul sak som tänjer gränserna präglas av hektiska intervaller. En låt som också finns i orkestrerad tillägnar Persson de kämpande kvinnorna i vården. Frondosidad träder fram som ett smeksamt smycke, långsamt i lyrisk tonart. Som ett kongenialt, kort appendix får vi på lyxiga Saltsjöbad en melodi som skrider fram i vördnad. (Kunde efteråt, trevligt nog, byta några uppskattande ord med Lisa Långbacka och Cennet Jönsson).

Utser i knivskarp konkurrens JAN LUNDGREN & GEORG RIEDEL till den konsert som utstrålar mest värme från såväl scen som salong. Med hänvisning till sin 87-åriga existens hade giganten Riedel tänkt sluta spela, men blev i våras övertalad av Jan Lundgren inför bejublat framträdande i Stockholm. Då fanns fler prominenta basister i programmet. Till YSJF ville hedersgästen själv interagera med den fabulöse pianisten. Duon spelar svensk musik, mestadels skriven av dem själva i ett program betitlat Lockrop, deras duoskiva från 2005 varifrån merparten av konsertens innehåll emanerar. Riedel har som bekant skapat eller varit delaktiga i framtagandet av ett antal ädelstenar, vars melodier tillhör det mest genuina vi har. ( I ett rapsodiskt samtal på Ystad Konstmuseum gör upphovsmannen några nedslag i somliga ikoniska verk ur en kopiöst lång, bred och kvalitetsmärkt karriär).

Allt görs med utsökt instinktiv omsorg, inklusive mellanrummens ifyllande med egna tillägg i kristallklart mjukt ljud. Förvånas över andelen improvisationer som förekom i låtar vi är förtrogna med. Härlig livekänsla! I princip hela evenemanget med sin folkloristiska profil, hakar tag i mig. Suger sig fast ordentligt gör en låt av doldisen Reinhold Svensson, vars medryckande tema får musiken att lyfta. Blir förstås Blues för Jan Johansson och klassiska visor ur Jazz på svenska. Lundgren hyllar Siljabloo medan Riedel dedikerar Arne till ”Dompan”. Vidare förses vi med nyskrivna, aningen dystra alstret Tankar om natten, förnämliga Stenhuggaren och en lika förnämlig rytmiserad gånglåt. Till de närvarandes förtjusning framförs Idas sommarvisa och ytterligare illustrerad barnmusik. Helhetsintrycket accentueras av gåshudsframkallande Emigrantvisa, vilket medför stående ovationer.

Spelet på duo genomförs i jämvikt mellan lyriskt reflekterande och uppsluppna element. Ljusa och mörka toner från respektive instrument målar ljuva mönster, bortsett från instrumentens separata, fängslande utflykter. Haft förmånen att lyssna på båda dessa storheter ganska ofta under 2000-talet. Vad beträffar Lundgren ( total koncentration på scen trots att han tjänstgör som främsta ansiktet utåt för YSJF) slår det mig att han besitter en avgörande egenskap. Exakt rätt längd på pauseringar, vilket bidrar till att göra honom till en av våra främsta pianister alla kategorier. Ett adelsmärke även Riedel omfamnar med sina enormt välavvägda betoningar. Märker en fenomenal samhörighet emellan dem musikaliskt. Magisk upplevelse!

Nybildade storbandet SCANDINAVIAN JAZZ ORCHESTRA möter ISABELLA LUNDGREN är ytterligare ett ambitiöst projekt vars livepremiär sker på Ystad Teater. Idén kläcktes för närmare två år sedan av medlemmarna i Fredbergs Orkester. Repertoaren består av nyskrivna sånger som kan jämföras med bred underhållning från sådär ett halvsekel tillbaka i tiden, tänk Hasse & Tage eller shower i teverutan. Musiken har gjorts av pianisten Jesse Emmoth, medan bland andra Kalle Lind och Babben Larsson knåpat ihop märkvärdiga, i bästa fall underfundiga texter. Mats Hålling, Katrine Windfeld, Cecilia Persson samt Claus Sörensen har levererat arrangemang. En av grundarna, Emil Fredberg, agerar vokalist, tillika presentatör i sångcykeln man kallar ”Stories No One Has Heard”, fast texterna framförs på svenska.

Storbandets medlemmar är en osedvanlig mix av respektingivande rutin och talangfulla förmågor. Om sammansättningen kan man utbrista ”kors i taket”, eftersom tolv stycken (inklusive gästvokalist) är kvinnor. Utrymmet medger inte att samtliga omnämns. I spetsen för de etablerades skara kan framhållas Karin Hammar (trombon), Karolina Almgren (sopransax) och nyligen prisade Cornelia Nilsson bakom trumsetet. Andra som låtit tala om sig är exempelvis gitarristen Charlotta Andersson, trombonisten Ebba Åsman jämte Julia Strzalek på altsax. Mest strålglans av samtliga på scen kommer otvivelaktigt från Isabella Lundgren, sedan Gyllene Skivan-utmärkelsen 2014 befinner sig stjärnan estetiskt i första klass .

Ofrånkomligt inträffar besvikelser på festivaler. Kom aldrig in i denna märkliga musik, blev istället sammantaget uttråkad, även om undantag kan redovisas. (En i orkestern tyckte efteråt att jag skulle ge musiken fler chanser.) Kändes så främmande med referensen till daterad revymusik uppblandad med sångstil á la Brecht/ Weill med svårsmälta ”upp-och-ner-betoningar”. Emil Fredberg må vara duktig, men rösten kuggade inte alls i min omloppsbana. Och tyvärr funkade inte Emmoths stundtals musikalinfluerade stil på mig, fast den behandlats av proffsiga arrangörer och stöds av jubilerande KMA. Hittade få lockande inslag som lodar på djupet.

Förvisso alltid glädjande att ta del av Lundgrens sångkonst. I ett av numren hörs hennes vidunderligt genomträngande stämma i swingmelodi syresatt av blues, vilket genererar bra drag i orkestern. Noterar också fryntlig duett med Fredberg. Åtskilliga som ingår i SJO har avsevärda meriter och har under lång tid frontat egna band, varför dessa polerade sånger framstår som slöseri med resurser. Syftar på toppkrafter inom svensk jazz som Karl-Martin Almqvist, Fredrik Lindborg, Karin Hammar, Mårten Lundgren samt Karolina Almgren, varav de flesta ändå fick stå i rampljuset i omgångar. Hade dock hoppats att de skulle förekomma i ett storslaget sammanhang, bortskämd som jag är med formidabla bedrifter från svenska storband. Otillräckligt att storbandet mest kommer till sin rätt i ett par instrumentala alster. Bäst bevarad i minnet av solisterna är Julia Strzalek, vars känsliga fraser förde tanken till en viss Garbarek.

Var Jazzbaren Unity i Göteborg

När: 11/8 2021

Med stöd av italienska institutet för kulturella studier

Ibland finns sannerligen fog för att tala om slumpens skördar. För en veckan sedan (5/8) blev jag förtjust i det metodiskt genomtänkta och dynamiska trumspelet av Cecilia Sanchietti under jazzfestivalen i Ystad. Hemkommen ser jag info om att kvinnan från Italien ska lira med sitt svenska band på hetaste jazzklubben i min närhet. Visar sig att kvintetten repat två dagar, spelat in två dagar i studio och som avslutande grädde på moset kommer leverera två konserter, varav jag bevistar nummer två. Personerna på bilden ovan är de som spelat in Poscards From Gamla Stan, Sanchiettis tredje album i eget namn. Hon har gått på konservatorium i Rom och på Berklee, erhållit pris för sin talang, undervisar och är konstnärlig ledare för festival.

Gör gott för att minska obalansen inom jazz att kvinnor, tillika bandledare, skapar sig kreativa plattformar. Senaste åren har jag hört bland andra Anna Lund, Michaela Östergaard-Nielsen, Cornelia Nilsson, mor och dotter Almgren samt ypperliga trumslagare från Polen respektive Danmark vilka ingått i ACT-projektet Sisters In Jazz som drivs av Caecilie Norby.

De renommerade personer Sanchietti rekryterat är Linus Lindblom på tenorsax och klarinett, basisten Josef Kallerdahl, pianisten Simon Westman samt sångerskan Anna Lundqvist. Av dem är jag minst förtrogen med Lindbloms musicerande (hört honom ett par gånger på Unity), trots att han släppt tre lovordade plattor och hyllats av Peter Asplund. Övriga har jag lyssnat på en hel del och recenserat både live och på skiva. Vill flika in att Josef Kallerdahl kommer man i kontakt med lite överallt om man är utrustad med nyfikna öron, en otroligt mångsidig och produktiv toppmusiker. Här utgör han ett solitt fundament.

Ljudet i det förhållandevis lilla rummet är anmärkningsvärt förstklassigt, mixas i exakt rätt inställd volym. Återger vad som utförs på varje instrument, instrument som fint urskiljs och får generöst med utrymme. ”Projektledaren” inleder med filtklubbor, har genomgående en eftertänksam approach. Styr skeendet beslutsamt genom att utvinna ett sound som attraherar. Förstod jag rätt är merparten låtar signerade henne, resterande skrivna av Linus Lindblom och Anna Lundqvist. Musiken hämtar näring från europeiskt njutbara klanger, skandinavisk folkmusik á la Nils Lindberg och några vitala klickar bebop. Tyckte mycket om kompositionerna vilka infriar mina förhoppningar. Åtminstone ett original var en ballad från en av Sanchiettis tidigare utgivna skivor. Kommande skivas titelmelodi var en av flera höjdpunkter. Präglad av markerad rytmik var det en låt man vill tillägna sig, kliva in i. Samtliga följde naturligt nog med i sina notpapper utan att musiken kändes alltför bunden.

Anna Lundqvist sjunger ordlöst, nästan som ytterligare ett instrument färgar hon på ett delikat vis musiken, förstärker dess bejakande atmosfär. Missvisande att kalla vad hon gör scat. En referens som poppar upp hos mig är Alice Babs och hennes gudomligt drillande silkesstrupe i Sacred Concerts. En mer närliggande referens utgår från Gunilla Törnfeldt.

Nu slår det mig att ”the woman in charge” inte fördelar något utförligare solo till sig själv. Det behövs inte. Hon framstår ändå som ett powerhouse. Istället står Josef Kallerdahl för ett par vitala inpass jämte uttrycksfulla intron. Simon Westmans högst njutbara anslag kan iakttas vid upprepade tillfällen. Han framför lyriskt präglade harmonier med ackuratess. Hans eleganta spel är en inte obetydlig del av behållningen. Undrar om Linus Lindblom någonsin tidigare varit lika återhållsam, lika cool? Med undantag av ett par kvicka injektioner gör han avsevärt avtryck, genom inriktning motsatt till vad jag hört på Unity i sommar från Martin Svanström, Björn Cedergren och Axel Mårdsjö.

Som antytts är inte alla låtar insvepta i samma estetik. Under konsertens cirka sjuttio minuter ändras inriktning ett par gånger. Innebär hetsigare tempo, höjd intensitet och att särskilt Lindblom får ur sig besjälade, innehållsrika improvisationer. Why Not kan beskrivas som en suggestiv sak med rent himmelsk dimension som vänder sig inåt. Lundqvist reciterar. En låt, halvstökig omväxlande bop, kännetecknas av uppluckrad rytm. Tilltalas också av finlir på trio med Westman vid rodret. Den samspelta gruppen avslutar med påfallande bångstyrigt sound, varvid Sanchietti ökar pulsen.

Summasummarum en konsert med enastående fräschör och förnämliga musiker. Ömsom ett stillsamt äventyr, ömsom svindlande. Och de nyskrivna originalen är värda extra applåder.