Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Recension The Lottery Winners på Debaser – En total glädjeklick

by

The Lottery Winners på Debaser – Betyg 5 av 5 möjliga.

The Lottery Winners förvandlade en grå tisdag till en glittrande lördagskväll på Debaser Strand – med indiepop, allsång och en blinkning till ABBA.

En kväll som växte ur förväntningarna

Det var många i publiken som först upptäckte The Lottery Winners när de värmde upp för Robbie Williams på Stadion tidigare i år. Nu stod de själva i centrum – och även om spelningen först var bokad till det mindre Debaser Nova, blev intresset så stort att konserten flyttades till Strand. Trots den större lokalen var det fortfarande slutsålt, vilket säger en hel del om bandets växande popularitet.

Indiepop med refränger som fastnar

Bandets styrka ligger i deras lättsjungna refränger och direkta indiepop-sound. Från första låten var publiken med, och det blev snabbt tydligt att detta inte skulle bli en vanlig tisdag. Frontmannen Thom Rylance, med sin nyinköpta jacka från ABBA The Museum, drev på stämningen med både humor och energi. Han konstaterade att tisdagar är den svåraste dagen att spela på – men tillade snart att känslan i lokalen var som en lördagskväll.

Publiken som kör

Det var inte bara bandet som levererade. Publiken sjöng med, dansade och skapade en atmosfär som gjorde att varje refräng kändes större än lokalen. När Rylance spontant kastade in lite “Mamma Mia” och några rader från “Dancing Queen” som en början på extranumren blev det en hyllning till Stockholm och ABBA som fick hela Strand att gunga. Det var ett ögonblick som kändes både lekfullt och genuint, och som cementerade bandets förmåga att skapa närhet till sin publik.

Från förband till huvudakt

Att gå från att vara förband till Robbie Williams till att sälja ut en egen spelning i Stockholm är ett tydligt tecken på att The Lottery Winners är på väg uppåt. De har hittat en balans mellan catchiga poplåtar och en scennärvaro som gör att varje spelning känns unik. De har spelat i över sjutton år som band och det är först nu det verkligen börjar lossna för bandet. Det är lätt att förstå varför så många som såg dem på Stadion ville återvända för att uppleva dem igen – denna gång i ett mer intimt format.

Slutsats

The Lottery Winners visade på Debaser Strand att de är mer än bara ett charmigt indiepopband från Manchester. De är ett band som kan förvandla en vardagskväll till en fest, som kan få publiken att sjunga med i varje refräng, och som med glimten i ögat kan knyta an till sin publik genom att dra in ABBA i mixen. Det här var en konsert som kändes som början på något större. Nästa gång dom kommer till Stockholm behövs en ändå större lokal.

Kittlande koppling och utifrånperspektiv i fängslande samverkan – Bröderna Johansson tolkar Jazz på svenska

by

27/11 2025

Stenhammarsalen i Göteborg

Hade tur att jag i motsats till Rick Wakemans enmansshow på Storan på försommaren, fick stå på gästlista fast det var utsålt. Och genom återbud fick jag möjlighet att sitta på alldeles utmärkt plats. Var väldigt nyfiken på vad bröderna Anders Och Jens Johansson skulle göra av ett unikt material, som numera tillhör den svenska musikskatten. Och som en följd av att soundet präglade de drömmar och det slit som definierade människorna i SVT:s längsta dramaserie Hem till byn är Jazz på svenska rotad vår folksjäl. Att det utkristalliserats som det mest framgångsrika inhemska jazzalbumet såväl kommersiellt som bland kritiker gör att musiken officiellt ingår i en svensk kanon.

Jag har de traditionella folklåtarna i Jan Johanssons genialiska tappning på cd tillsammans med Jazz på ryska. Tonerna i varierande tempon når in i mitt och många andras innersta. Bortom vad ord förmår skapas spektra av meditativa alternativt uppsluppna tillstånd. Konsertens ciceron Anders påminner om att ursprunget till Jazz på svenska var ett par Chalmers-spex på samma scen där otyglade sättet att tolka folkmusik från främst Dalarna först förekom , något som också framgår av Erik Kjellbergs Jan Johansson-biografi som jag läst. Att kvällens basist måste landade lite fel vad gäller datering får anses vara ovidkommande.

I våras recenserade jag en dubbelkonsert på Nef där två skandinaviska konstellationer framförde egna alster jämte cirka tre tolkningar var hämtade ur Jazz på svenska. Och att höra Georg Riedel framföra tre-fura av de mest älskade spåren från skivan live tillsammans med Jan Lundgren på Ystad Jazzfestival var magiskt. Riedel gjorde också hitten från Utanmyra på duo med Simon Westman på Storan 2022 när GJO hyllade hans gärning. För oss som velat veta mer om inspelningarna, vilka först utgavs på tre ep då det initialt rådde tvekan om tillräckligt stort intresse fanns, producerade Jazzradion dokumentär och P1 Kultur gjorde serie där olika personer intervjuades om hur skivan påverkat dem.

Bröderna har rimligen avsevärt breddat sin publik i och med att de turnerat med sin fars tolkningar och förvaltar rättigheterna till hans musik. Jazz på svenska-projektet är extra aktuellt i och med att expanderad version släppts med alternativa tagningar och konversation i studion (har inte tagit del av detta utvidgade material ännu). Vad som blev en pyramidal succé betecknades initialt som ett experiment, vilket ter sig häpnadsväckande med facit i hand. Anders och Jens ser musiken som nordisk blues och betonar att den skiljer sig drastiskt från vad de ägnar sig åt till vardags. Deras musikaliska geni till far fanns med i första invalet till Swedish Music Hall of Fame.

Tyvärr saknar bröderna starka minnen av pappa eftersom Jan Johansson avled i en trafikolycka då sönerna bara var fyra respektive tre år gamla. Hade snappat att de vistats i för mig främmande kretsar där det excelleras i en hård och snabb variant av rock, men inte haft klart för mig i vilka celebra sammanhang det rört sig om. Enstaka hänsyftning görs av Anders som ett par ur publiken ger respons på. Enligt uppgift ingår han och Jens i kategorin mest begåvade svenska musiker inom genren med med sina många underavdelningar. Underligt nog är trummor Anders huvudinstrument medan Jens främst lirar synt och keyboards i power metal-band och dessutom gör avtryck med fusion och metal-symfoniskt färgade tongångar. Anders är trumslagare i Maonowar och haft samma syssla i Hammerfall och känd för spelat med Yngwie Malmsteen Rising Force. Jens återfinns i finskt power metal band, i Ritchie Blackmore´s Rainbow och samarbetet med ikonen Alan Holdsworth och finns på skiva med självaste Mike Stern.

Hög tid att förmedla vad som hände i Stenhammarsalen under en och hav timme utan paus. Den heterogena publiken skiljer sig från den gängse jazzpubliken och konstigt nog stöter jag inte på ett enda känt ansikte. Reslig vid sin kontrabas står Anders, berättar om vilka låtar vi hör och som den lustigkurre han visar sig vara (i Chalmers-spexares efterföljd) ger han oss också ett par anekdoter. Hans son är praktiskt nog ljudtekniker. Kontrabasen är kopplad till en förstärkare och ligger högre i mixen än om det varit konventionell jazzkonsert. Lyckligtvis slipper vi mullrande missljud trots fett sound.

Vill hävda att det märks att bröderna inte har denna avskalade musik i blodet, vilket gör deras omfamnande så charmfullt. Ibland blir det en aning osmidigt och kanske inte exakt den pausering man räknat med. Med tanke på att låtarna är ett resultat av traderad folkmusik som just deras genialiske pappa förädlat och improviserade över blir konserten rörande, om än inte lika berörande som jag föreställt mig. Fick en viktig upplysning efteråt av ett fan som såg jubileumsturné härom året. Han sa att de inte musicerar lika strikt längre, utan adderar egna fraser som komplement till deras berömde fars trollbindande arr. Raffinerad lager på lager-estetik således. Det poängteras att folk har somnat när musiken framförts. Förvisso är en hel del av alstren rogivande och därmed meditativa till sin natur. Men ändå lite förvånande med tanke på de sprittande polskor som förekommer.

Verkade som om tonerna memorerats, möjligen kikade Jens på noter på en i-pad vid några tillfällen. Man börjar med Skänklåt från Floda från Musik genom fyra sekler som avlöses av Mellan branta stränder hämtad från Jazz på ryska. På så vis ramas den epokgörande skivan in, kompletteras med ytterligare jazz i folkton signerad Jan Johansson. Från Jazz på ryska utgiven tre år senare och med utökad sättning i form av trummor och expressivt blås hämtas också Bandura.

Till finalen innan extranummer tar vid, har man sparat den största hitten, det vill säga Visa från Utanmyra, öppningsspåret på det album jag och troligen samtliga i Stenhammarsalen älskar. Visst fångar den oss och sprider skönhet, även om deras version spelas aningen för snabbt i somliga sekvenser. Extranumren vidgar konceptet något. Först ut är Last Viking som en hyllning/?) till kollegor i heavy metal-branschen, fast omdanad som spelmansmusik draperad i samma tradition som Jazz på svenska. Stoppas därtill in en finsk jullåt i d-moll och allra sist Gammal bröllopsmarsch. Förväntad magi är galant inympad i låten vi lämnar med. Naturligtvis utbryter stående ovationer x två för två modiga män, duktiga hantverkare.

Fler höjdpunkter, tolkningar som stack ut? Nämnda Mellan branta stränder är en cirkulär fullträff. Slagkraftiga Gånglek från Älvdalen andas optimism, ingår i den kategori som avviker från huvudfåran. I Visa från Järna spelad med stråke läggs märke till hur anslagets stegringar omedelbart färgar melodin. Roas av walking bass och underfundig slinga i nedtonad dansant Polska efter Höök Olle. Noterar originellt intro på Värmeland du sköna som plockats från Musik genom fyra sekler. Vid en jämförelse tycks tillägget vara gjort av bröderna. Från samma sammanställning har Dalvisa tagits och här briljerar Jens genom att ge oss en magisk version.

Polska från Medelpad blir till en suggestiv pärla medan Leksands skänklåt ter sig lite kantig häftad med viss egenart. De ska kreddas för vad de adderar med bland annat klurig rytmik, särskilt i ett betagande verk som Emigrantvisa. Betagande vemod i tretakt förtjänar att lyftas fram. Syftar på ovan nämnda östligt klingande folkvisan Bandura. Observerar hur sinnrikt takten förändras i improviserat avsnitt i Visa från Rättvik. Uppskattar de porlande löpningar som manifesteras i en vallåt och gör vågen för hur olika skikt framställer Byssan lull, den söta vaggvisan som ju Evert Taube tota ihop i sin ungdom. Uppmanade av konsertens ledsagare sjunger publiken refrängen. Tog mig hem i regnet mycket nöjd och att det är sönerna som för sin pappas musikaliska arv vidare nu när Georg Riedel inte längre finns bland oss, känns surrealistiskt.

Recension: Peter Jöback & Ola Salo – A Show Extravaganza, Avicii Arena, Stockholm

by

Peter Jöback och Ola Salo – Avicii arena gånger två – Det är 15.00 showen som är recenserad – Betyg 3.
När överdåd möter fingertoppskänsla – och matinén vittnar om att succén kunde varit ännu större

När Peter Jöback och Ola Salo tar sin gemensamma glittriga mastodontshow till Stockholm borde allt ligga upplagt för den stora triumfen. Men redan innan ridån går upp på matinéföreställningen märks något: B-läktaren är stängd. Det är inte slutsålt i Avicii Arena, och det viskar om att ”A Show Extravaganza” ännu inte nått den publika explosion som konceptet själv skryter om.

Men låt mig då leverera svaret på frågan ovan, den om vi får oss en show vi aldrig ska glömma till livs.

Det är när ”A Show Extravaganza” försöker vara lika glittrig som Las Vegas skyline som den funkar som sämst.
Duellen i ”A Little Less Conversation”, där Jöback bär ormskinnskavaj och Salo röd läderkostym, är så over the top att man nästan måste blinka bort glitterdammet. När de turas om att vråla igenom ”Superstar” och ”Jesus Christ” blir kampen om uppmärksamheten nästan en egen akt. Det är kul – men också rätt tröttande.

Som tur är kommer räddningen när de slutar brottas om rampljuset och sjunger var för sig.
Jöback är som allra starkast när han kryper tillbaka till sina rötter:

  • en stilla, vacker ”Atlas” vid flygeln,
  • den eviga musikalexplosionen ”Music of the Night”,
  • och ett mäktigt framförande av The Arks ”It Takes a Fool to Remain Sane”.

Salo, i sin tur, får arenan att vibrera med ”Echo Chamber” och ”Clamour for Glamour”. Men det är hans tolkning av Jöbacks ”Stockholm i natt” som blir kvällens absoluta knockout. En avskalad, känslig stund från en artist som annars oftast bränner av med full strålkastare. Där är inte ett öga torrt.

”A Show Extravaganza” är inte riktigt det som står på burken.
Det är stort, pampigt och lyxigt – men också spretigt, stundtals nästan kvävande i sin ambition att vara precis allt. Ändå bärs allt upp av det faktum att både Salo och Jöback är födda för detta:
två superstjärnor, lika långa, nästan estetiskt identiska, men med helt motsatta resor bakom sig.

Kontrasten mellan dem blir en kraft i sig:

  • Salo från replokalen i Rottne,
  • Jöback från Adolf Fredriks musikklasser.
  • Den ene rockorakel, den andre musikalperfektionist.

Det kärleksfulla roastandet mellan dem blir kvällens röda tråd.
”Visste du att jag har en biogasbuss uppkallad efter mig i Växjö?” skämtar Salo när Jöback radar upp sina Broadwaymeriter. Peter Jöback frågar till och med Siri vem som är bäst. Svaret växer fram under kvällens gång: båda är bäst, men på helt olika sätt.

Bandet på tio personer är lyxigt, dansarna levererar yvig showkoreografi och Sinatra/Davis Jr-duetterna glimmar till. Men ofta drunknar showens hjärta i sin egen storslagenhet.

Det är i de små, nakna stunderna som showen äntligen andas.
Som när Salo beskriver hur han som ung ruttnade i Rottne medan Adolf Fredrik-barnen sjöng lucia i tv – och sedan sjunger ”Stockholm i natt” så hela Avicii Arena blir lika stilla som en vinternatt vid Slussen.

Sammanfattning?
Showen kunde fyllt fler läktare. Den är ojämn, ibland för högljudd för sitt eget bästa.
Men när den träffar rätt – då träffar den rakt genom revbenen.

Två röster, två resor, två scenpersonligheter.
En föreställning som rör sig mellan Las Vegas-bombasm och hudnära sårbarhet.

Det är inte alltid briljant.
Men det är alltid underhållande.

Ida-Lova – Kollektivet Livet – Intimt, närgånget och självsäkert i miniatyrformat

by

Ida-Lova kliver upp på scenen på Kollektivet Livet som om hon redan ägde rummet. Ingen dramatik, inga svepande åtbörder – bara en lugn trygghet, som om hon bjuder in publiken i sitt vardagsrum snarare än till en officiell spelning. Det är ett självförtroende som inte behöver höja rösten. Hon litar på sina låtar, sin röst och sin publik.

Och publiken svarar direkt. Längst fram står ett gäng kompisar som redan från första låten sjunger med i varje textrad, ibland lite för högt, men aldrig på ett sätt som stör – snarare förstärker de stämningen. Det är som att Ida-Lova får sin egen kör, spontant framvuxen ur rummet.

Mellansnacket är sparsmakat men varmt. Hon bjuder på små historier, små andetag mellan låtarna. Det är lätt att känna att hon fortfarande är ung i sitt uttryck, men samtidigt att hennes uttryck redan är helt och hållet hennes.

När hon drar igång ”Klara” händer något särskilt. Kompisgänget längst fram börjar direkt vrida på huvudet och leta efter Klara, ropandes ”Var är Klara?” med en blandning av bus och uppriktig förväntan. Ida-Lova skrattar till i sångpausen, och plötsligt känns låten ännu mer levande – som om Klara verkligen är där någonstans i publikhavet, halvt gömd, halvt firad.
Det är fint, och lite rörande. ”Klara är kär i kärleken” sjunger Ida-Lova, och det är som att både publiken och kompisgänget nickar igenkännande. Alla har en Klara i sin närhet.

Ju längre spelningen pågår, desto tydligare blir det hur hennes röst förändras live. Den är fortfarande sammetslen, men i några crescendon brister den exakt rätt, som om hon vågar lite mer än på skiva. Det gör att låtarna blommar ut i den lilla lokalen – balladerna blir ännu mjukare, de mer drivande låtarna får ett oväntat tryck.

Publiken sjunger med i flera låtar, inte som ett kollektivt bröl utan mer som en varm matta av röster som stöttar henne bakifrån. Det gör att spelningen får en nästan ceremoniell känsla – som om alla tillsammans håller upp ljuset kring henne.

Mot slutet, när Ida-Lova släpper taget helt i en av refrängerna, är det som att rummet håller andan. Ett sådant ögonblick när allt är på riktigt: rösten, texterna, stämningen, närvaron.

När den sista tonen dör ut känns det tydligt att Ida-Lova är på väg någonstans större. Hon kommer kunna bära en betydligt större scen – men just här, just ikväll, var det personliga formatet en superkraft.

En spelning som kändes som en hemlighet man vill behålla men ändå inte kan sluta prata om.

Boko Yout – Förband till Viagra Boys och fullt ös i 30 minuter.

by

Fullt ös och på väg rakt in i på stora scener. Avicii Arena – Betyg 4 (trots att det bara var 30 minuter)

Att vara förband till Viagra Boys är inte direkt ett stilrent uppvärmningspass. Det kräver energi, attityd och ovilja att be om ursäkt för någonting. Boko Yout tar den uppgiften och springer – bokstavligen – med den. På Avicii arena blir det tydligt: de är inte längre ett löfte, utan ett band som står med en fot på nästa nivå. Snart lär de själva stå som huvudakt på Globen, och det känns inte ens djärvt att säga.

Scenen räcker knappt till. Sångaren Paul Adamah verkar ha svårt att ens stanna kvar på den, som om musiken trycker honom framåt med för hög voltstyrka. Han är överallt: på scenkanten, nere vid staketet, tillbaka igen, runt bandet som om han försöker ge dem alla individuella hjärtstartare. Det är kaos, men ett inövat och målmedvetet sådant – adrenalinstinn punk där varje refräng känns som en uppmaning att riva upp golvet.

Musiken är tung, rytmisk och direkt, men det är inte råheten som imponerar mest. Det är självförtroendet. Den där självklara känslan av att ”vi hör hemma här – och snart på en ännu större scen”. Publiken fattar det också. De som kommit för Viagra Boys verkar förvånade först, sedan allt mer uppjagade, som om de blivit inkastade i en konsert de inte visste att de behövde.

Ljudbilden är skitig men precis, riffen hoppar som elstötar och refrängerna sitter med en enkelhet som gör dem sjungbara redan efter första rundan. Det är inte snyggt, men det är inte meningen att vara snyggt. Boko Yout spelar som om de försöker spränga sin egen framtid snabbare än den hinner komma.

Och kanske är det även därför Globen inte känns det minsta orimligt längre. De är på väg dit i full fart – och ingenting verkar kunna stoppa dem. Inte ens scenkanten.