• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 del III – Framträdanden med fokus på det vokala

10 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Harri Paavolainen

Varje lyckad festival innehåller positiva överraskningar. Berusas av dylika kickar. Personligen värderar undertecknad som absolut inte kan kan göra anspråk på epitet frankofil, konserten med CAMILLE BERTAULT QUINTET – ”Bonjour mon amour” ute på ljusa Ystad Saltsjöbad som en sådan sensationell tilldragelse. Troligen kommer den finnas med mig resten av livet då intrycket var så pass överväldigande. Visste inte alls vem den på franska jazzscenen expressiva artisten var. Enda petitess till minus var att hon höll på femton-tjugo minuter för länge, vilket gjorde att jag hade lämnat lokalen när begäran om extranummer tillgodosågs. Sångerskan och kompositören omger sig med fyra musiker vilka ses traktera flygel, trumpet, bas samt trummor/ slagverk. Sättningen är Fady Farah ursprungligen från Libanon vid flygeln, Julien Alour på trumpet i vissa melodier, Christophe Minck på bas samt spännande rytmläggaren Minino Garay som flyttade till Paris från Argentina sent 80-tal. Karismatiska personen som äger scen har beskrivits som genial röstekvilibrist som rör sig i nycirkus anda och ”the new voice of jazz” (Vanity Fair). Hon prisades för några år sedan på Frankrikes motsvarighet till Grammis. Och sex album på tio år vittnar om kreativt sökande, det senaste emanerar från brasilianska tongångar vilka studerats på plats. Hon har framträtt i Stockholm, men debuterar på YSJF.

foto Harri Paavolainen

Jazziga uttryck blandas med ingredienser som folkmusik, funkigt beat och självfallet chansons i en originell brygd av skönhet och innovation. Bertaults virala genombrott skedde för övrigt då hon imiterade ett berömt solo av Coltrane. PÅ YSJF slås direkt en inriktning an, en dos vokal akrobatik. Finstilta konturer framhävs i fördelaktig akustik. Således bejakas nyanser i oemotståndlig spännvidd och en sömlös samverkan artist – musiker. Noterar ett lockande sound hos finurlig pianotrio, som ibland får tillskott av utomordentlig trumpetare. Att det sjungs på franska och meddelas utförliga introduktioner på charmig engelska ger en speciell dimension. Främst framförs material från senaste projektet. I hennes andra exalterande låt vars engelska titel är The Grain Of Sand äntrar Alour scen. Konstaterar efter två-tre nummer att musiken kännetecknas av ett medryckande sug, att fartfyllda melodier virvlar runt med rytmläggare i framkant. Han håller definitivt grytan kokande eller puttrande, för att nyttja en sliten kliché. Spelar också på cajon (inte hundraprocentigt säker på om det är i standardformat då jag inte ser) och blir i ett skede percussionist stående, förenad med de andra i gänget.

Vad som primärt fängslar entusiastisk publik är förstås enda kvinnan på scen, hennes stämma, rörelser och prat. Fäbless för att töja stämbandens gränser riskerar alltid att gå till överdrift. Bertault klarar avvägningen fast hon beter sig motsatsen till förutsägbart. Flertalet titlar presenteras. Man gör bland andra Bizarre med fint feature från soft trumpet, en underhållande rap som fått heta Dodo, låt tillägnad hennes kära katt och Voir La Mer, Artistens innovativa uttryck och fabulösa utlevelse kan inte nog understrykas. Explosiv expressionism mixas lyckligtvis elegant med lyriskt idiom när bossor nuddas och chansons framförs. Ibland gifter sig Bertaults höga stämma med trumpetens ton. Raffinerat! Vid ett tillfälle hålls sluttonen ut på ett fenomenalt vis.

foto Harri Paavolainen

Anledningen till att jag blir oerhört stimulerad beror till hälften på hennes utsökta musiker. Sympatiskt att de ges generöst med utrymme. Låter oupphörligen spännande om dem, aldrig ointressant. Rytmsektionen agerar eggande eller inkännande. Pianisten är en stor tillgång som i första halvan ofta hamnar i periferin underligt nog. Adderandet av fraser från duktig trumpetare genererar som nämnts stort mervärde. Bandet öser på med öppna spjäll i febrig bop och i Farahs första solo i instrumental längre sekvens kan afrikanska poser beskådas. Bertaults dansanta agerande i stick var ögongodis. För att ge en bild av vidden av stilar, ska inflikas vad hon gjorde med ackompanjemang till piano med nedslag i renässansen(?), liksom sprudlande chansons där briljant pianist anför. Finalen före extranummer skildrar New York med storstadens pulserande beat. Bertault imponerade väldeliga med sin teknik, utstrålning, mångsidighet och interaktion med instrumentalister, vilka övertygade i motsvarande grad. Hade varit fulländning om hon hade avrundat tidigare.

foto Harri Paavolainen

Stjärnor med mest strålglans på YSJF jämte Ivan Lins och Kurt Rosenwinkel hittas uppseendeväckande nog i konsert på Saltsjöbad ledd ANNA PAULINE. Hennes show ”LUCKY TO BE ME” (titeln på skivan i fråga) gästar av inga mindre än JANIS SIEGEL och RANDY BRECKER. Drömmen om inspelning i New York kunde realiseras genom kontakt förmedlad av pianisten Mattias Nilsson som ackompanjerat sångerskan världsberömd från Manhattan Transfer (framträtt på YSJF). Via Siegel kom Anna Pauline Andersson i kontakt med projektets pianist och arrangören som sammanförde dem med Brecker. Utgår från att legendariske trumpetaren och dito lika prisade sångerskan inte behöver närmare presentation. Har förunnats höra dem var för sig live ett par gånger (recenserat). Också skånska sångerskan som arbetat med musik i länder i Afrika, har hörts flera gånger när hon besökt Göteborg. Anna Pauline kunde anlita John Di Martino som pianist och kapellmästare, Boris Kozlov på bas som också står för basgångarna hos Manhattan Transfer, en dansk attraktion bakom trummorna i form av Anders Mogensen vars engagerande spel ofta kunnat avnjutas med små sättningar och storband i Göteborg samt danske saxofonisten och flöjtisten Jesper Lövdal. Dela scen med dessa torde ha varit ett krön i karriären för en begåvad sångerska som kanske inte riktigt etablerat sig i landet hos den stora jazzpubliken.

Alltför mycket hände under halvannan timme för att få plats här. Vill spegla inriktning, förmedla höjdpunkter, kulminerande inslag och merparten av repertoaren. Har inte lyssnat på plattan, utgår från att valda standards ges ett aningen annat format i livetappning. Inspelningarna lanseras som ett konstnärligt statement : ”en sammanfattning, fördjupning och förnyelse tjugo år in i karriären”. Så gott som samtliga spår framförs, sofistikerat med osviklig ackuratess. Inledningen är rytmisk i glädjens tecken med finstämt feature på sopransax. Den avlöses av I Hope It´s Spring For You (L. Gullin/ C. Parker) vars mäktiga ballad med klara konturer berör. Ljuvligt anslag på flygeln och med tanke på kompositör självfallet barytonsax i sticket.

foto Harri Paavolainen

Brecker tar sig upp på scen där han sätter sig i tolkning av ikoniskt soundtrack signerat Michel Legrand med sång på franska. Första insatsen är att likna vid uppvärmning. Därefter i tre-fyra solon demonstreras varför Brecker varit en mästare på trumpet och flygelhorn i närmare sextio år (har för egen del lyssnat på hans musicerande i mer än femtio år). Fraseringarnas känslighet får mig att rysa av välbehag. Hans fabulöst distinkta sound når bortom vad ord kan göra rättvisa, ett minne att ta med sig.

foto Harri Paavolainen

Brecker förgyller Anna Paulines egna innerliga ode till godhjärtad mormor (möjligen farmor), Vad beträffar input i sång och ackompanjemang en fullträff. Ett krön i Siegels frånvaro blir versionen av As You Desire Me. Pianointrot, bluesiga anstrykningen och hur arret syresätts resulterar i magi. Den tiofaldigt Grammy-belönade gästen förenas med skånskan i bland annat titelspåret, i lättsamma Singing In The Rain arrad i gungande afrobeat marinerad i positiva tankar och pålägg av improvisation och romantiskt anlagda extranumret In My Solitude (D. Ellington ) från 1934. Därtill ägnar hon sig i en avdelning åt vocalese, påvisar hur ord kan kommenterar och imiterar solon av Red Garland respektive Miles Davis. Oerhört höga toner toppar uppvisningen. Blir en min-masterclass av en enormt respekterad veteran vars förmåga inte verkar reducerad. Skulle sångcoacher hävda att röstomfånget är intakt, eller var det ett annat för trettio-fyrtio år sedan? I Joy Spring (C. Brown) arrad av Jon Hendricks träder Siegel också fram i helfigur, nu med underskönt feature från Brecker.

Har för mig att Jazzradion var på plats, vilket innebär att intresserade kommer kunna lyssna på denna fröjdefulla tillställning. Anna Pauline yppade smärre problem med ljudet och på slutet försvårade basen för känsliga toner på flygeln och trumpet att nå ut. Marginella fläckar som tekniker på P2 fixar. Anna Pauline har vågat sig på Barbara Streisands paradnummer People som med sina stigningar tassar ömsint fram, färgas av glimrande inpass på flygelhorn respektive sopransax. Och på duo med kontrabasisten framför hon en svävande, vacker ballad av Lou Donaldson. Rytmsektionen backar som väntat förtjänstfullt upp solister och arrangören, tillika skivans producent, har stenkoll på melodierna på flygeln. Hade vi inte haft nöjet att höra världsklass-artister / musiker skulle upplägget kunna ha tett sig spretigt.

foto Markus Fägersten

På en för YSJF ny scen med läktare inhyst i Hotell Fritid & kongress anordnades tre programpunkter. På bilden ovan syns EMMALISA HALLANDER fronta med sångmikrofonen. Av den skara lovande unga jazzsångerskor som kommit fram efter pandemin kan på goda grunder hävdas att Hallander kommit längst. I branschen är hon omtalad för sin pipa och jag har haft nöjet att höra henne live en handfull gånger, även recenserat. På hennes cv finns flera priser och stipendier, medverkan i Henrik Dorsins långkörare Svenska revyn (recenserad här) och Allsång på Skansen i SVT, popduon Sand & Hallander samt två egna album; varav det senaste recenserats av undertecknad. Har skrivit att sångerskan och låtskrivaren har förutsättningar att bli lika stor som Isabella Lundgren. Kvällen före berättar hon för mig hur nöjd hon är med att efterfrågade Filip Ekestubbe på piano och basist Niklas Fernqvist valt att exklusivt spela med henne. Kompletterar ackompanjerande pianotrio gör batterist Henrik Jäderberg.

Salen som baktill utrustats med läktare är så gott som fullsatt. 27-åringen redovisar sina texters innebörd och repertoarens titlar. Charm, närvaro och chosefri läggning utstrålas, vilket inte är oväsentligt. Att jag fallit för artisten beror främst på avsevärda talangen, kunskapen i att skriva sånger och att framföra dem med maximal verkan. Det bottnas fullkomligt naturligt i traditionen och hon har hittills avhållit henne från djärva utflykter inom jazzen. Fantastisk klar stämma, omfång, frasering och tonhöjd är vägvinnande kvalitéer. Kan påpekas att akustiken var till belåtenhet. Alla sånger sjungs på engelska.

foto Markus Fägersten

Emmalisa triumferar redan i andra låten, balladen Out Of Memory ännu ej utgiven. Den avlöser hennes up tempo hit When I Hear Silence. Att eufori sprids beror i nästan lika hög utsträckning på omgivningen med Ekestubbe i spetsen. Roas av oemotståndliga växlingar, mellan det högintensiva och reflekterande tongångar. Fäster mig vid elegant brygga av Ekestubbe och konsertens första basfeature i en av få standards, en sprittande dänga. En av de kompositioner som nog ligger tillverkaren varmast om hjärtat heter Month Of May, Urskiljer sig genom att vara raffinerat konstruerad, slingrar sig snyggt fram likt en evergreen med bitterljuv harmonik.

foto Markus Fägersten

Vi får ett knippe ej inspelade tolkningar och egna kompositioner vilka samtliga framförs med bravur. En låt handlar om skrivkramp, ett bluesigt alster om musikerexistentialism och i ett supersnabbt arr av Sarah Vaughan på I´m Happy tas svängarna ut kopiöst. I den febrigt pådrivande rytmen begås konsertens andra trumsolo plus ett basintro med tempo. Emmalisa gillar scat-sång, bjuder på en uppvisning. Vilken kontrast till den sorgsna, utsökta balladen Rain In July vars löpningar av Ekestubbe i temat var mumma. Detsamma kan sägas om hans arr på Who Can I Turn To, musikalmelodi från -64 som många tagit sig an. Uppskattar att ett par låtar färgas av souligt sväng inte olikt soundet hos Ida Sand. The Thing Called Love (C. Porter) görs galant, kryddas med snyggt stick och accentuerade fills av rytmläggare. Man avslutar härligt frejdigt med All Of Me. Tippar att åtskilliga nyfikna chanstagare fick en ny favorit i Emmalisa Hallander, hennes oförställda vokala glädje och förmåga.

foto Markus Fägersten

Att tilldela energiknippet VERONICA SWIFT epitetet yrväder blir för futtigt. På scen framburen av formidabla DR BIG BAND sveper hon snarare fram som en tromb, med undantag för ett par nödvändiga pauser jämte lugna betraktelser. Inför begeistrade åskådare vars häpna öron troligen rycks med av upptågen, gör unga amerikanskan med musikerföräldrar hejdundrande succé tillsammans med sammansvetsade musiker i toppform. Hon turnerade i Sverige strax före pandemins utbrott, fast för mig var hon som enligt egen utsago sysslar med ”transgenremusik” ett oskrivet blad. Hennes utforskande sida, dramatiska framtoning och exceptionella röstresurser gör henne till idealisk samarbetspartner för kvalificerade orkestrar som vill bli utmanade. Swift var tydligen underbarn vars handlag med det mesta från standards och opera till rock, bossa och funkigt groove imponerar. Tekniken förbluffar liksom kreativa ådran.

Med denna show flyttad till stadens teater avslutas stolt årets upplaga av YSJF. Kön i tältet ringlade sig rekordlång efteråt, till en stjärna med rättmätig status som signerade inköpta skivor. Ska också skjuta in att volontärer och programkommitté tackas för sina insatser innan konserten kickas igång. I samband med detta hjärtligt applåderade inslag meddelade festivalgeneralen Thomas Lantz sin avgång och efterträdare kungjordes.

Storbandet från Köpenhamn använder sig denna gång ibland av en ”avslagare” för outros men ingen dirigent. Som seden påbjuder börjar storbandet själva. Blir salig av dynamiken i första stroferna och man river igång med både sax-battle och trombon dito. Låter svindlande tajta i ensemblespelet när synkoperna flödar. Swift virvlar in på scen i ett fyrverkeri av scat i spektakulär utstyrsel. Omgående skojar hon till det genom att införliva takter från operans värld. För fjärde gången (inklusive teve) står hon framför DR Big Band.

foto Markus Fägersten

Mix av jazz, opera och rock & roll utlovas. Kunde ha lagt ”black music” som funk och soul. á la Blues Brothers och JB:s. 32-åringen har turnerat med såväl Wynton Marsalis som Postmodern Jukebox och ett hårdrockband från L.A. Queen har varit idoler. Och med dramatiska gester görs i helt annorlunda arr deras mest pompösa hit, följt av pop av tidiga Beach Boys, också i ett arr med en uppsjö av avvikelser. I mellansnack tar sig stjärnan tid att berätta om sig själv och sina låtval, kommunicerar med publik. Jazzigt ursprung kommer därpå med A Stranger In Town (M. Tormé). Röstens sagolika schatteringar kan påminna om Liza Minelli, Shirley Bassey, Aretha Franklin, Janis Joplin, Beth Hart, Barbara Streisand, Etta James med flera. Vi blir höga på endorfiner genom att utsättas för denna naturkraft vars uppenbarelse utanför scen ter sig jämförelsevis oansenlig.

Slås ånyo av nivån på DR Big Band. De låter magnifikt om dem – världsklass helt enkelt. Förvisso inte lyckats fullt ut vad gäller kvinnliga medlemmar, eftersom deras enda är en av trombonisterna. Hur vidunderligt trumpetsektionen spelar gick inte fram fullt ut till där jag satt närmast scen. Blev något helt annat när man tog sig till solistmikrofon framför orkestern. Under söndagen sitter vikarien Magnus Hjorth med den äran på pianopallen. Skirt anslag i dröjande Mel Tormé-kompositionen exponerar klassen och introt till Månskenssonaten(!) sätter han med besked.

Komna halvvägs uppnås musikalisk flow. Vad som förmedlas genererar leenden, värme och extas. Rytmsektionen får ligga i för att följa artistens souliga gospel-vibe, exempelvis i paradnummer för Judy Garland och i ett hejdlöst original av Swift där tonsättares ikoniska verk bakats in i låten. Hon tar oss vidare till en lika spektakulär mix av Ellington, Janis Joplin och Hendrix för att skildra andan på Woodstock (om mina anteckningar stämmer). Maxat energipåslag med full kontroll leder vidare till underbart funkig JB:s referens. Sanslöst skönt sväng uppstår . Snacka om furiöst stampa-takten-groove! Jag som samlar på James Brown-utgåvor njuter i hela kroppen. Swift med sin fantastiskt töjbara stämma klarar skapligt att inte snubbla över kanten (over the top). Vidare innehåller denna upplyftande, utsträckta del en sekvens bestående av Ella Fitzgerald-influerad scat. Navet i DR Big Band Sören Frost är i sitt esse och kollegan i rytmsektionen Kaspar Vadsholt på kontra- och elbas är lika makalös. Gitarrist Per Gade kliver fram och riffar på Jimmy Nolan-manér. Och Karl- Martin Almqvist påminner i sitt soulfunkigaste solo om självaste Maceo Parker.

foto Markus Fägersten

Denna konstnärliga happening varar i närmare halvannan timme. Jazzens domäner lämnades helt även när Brian Vigilone gästar på upploppet. Han är känd från duon Dresden Dolls som Swift haft som idoler och från Violent Femmes, lustigt nog som trummis. Euforisk stämning kräver förstås extranummer. Visar sig bli extatisk dänga i Janis Joplin-style skriven av Brian May för Quuen. Skillnaden på hur originalet låter på debuten med Queen är så himmelsvid att versionen på YSJF bekräftar Swifts innovativa integritet. Passionen och pluralismen är värd smattrande applåder.

foto Markus Fägersten

Med kort varsel ersätter VIKTORIA TOLSTOY Jill Johnson drabbad av stämbandsinfektion. Tolstoy som ofta varit på YSJF och som jag recenserat flera gånger och förmodligen hört live ett tvåsiffrigt antal gånger, då sällan i egenskap av ensam solist med storband, ackompanjeras av ANDERS BERGLUND BIG BAND. Den numera i Skåne bosatte mannen är i mogen ålder att betrakta som ikon i svenskt nöjesliv och populärmusik. Han glömmer att presentera orkestern, fast kan notera att den innehåller gitarristen Elias Källvik, trumslagare Rasmus Kihlberg (Viktoria presenterar sin make) samt några medlemmar ur DR Big Band och Tolvan (möjligen också Monday Night Big Band). Orkesterledaren dirigerar undantagsvis, sitter i övrigt vid flygeln bortsett från när han sjunger Stevie Wonder och Cole Porter. Vill inte framstå som elak smakdomare, varför vokala inslagen från hans sida förbigås med tystnad. Vad beträffar sångfågelns repertoar plockar hon naturligt nog fram säkra kort när förberedelsetid saknats. Publiken i stadens pittoreska teater verkar inte ledsen för favoriter i repris, varav de allra flesta hämtats ur amerikanska sångboken.

foto Markus Fägersten

Viktoria öppnar med I Love The Life I Live, förväntat fräckt sväng i dängan av Mose Allison. Uppskattar raffinerat ”häng” i orkestern i You Leave Me Breathless. Tolstoy fortsätter med bluesdoftande rökare från debuten vars utförande måste betecknas som en självklar höjdare. Syftar på You Let My Love Grow Old. Orkester glänser! Tolstoy känns på sprittande humör och hennes arbetsredskap fungerar fläckfritt. I (You Make Me Feel Like) A Natural Woman (C. King/ G. Goffin) stretchar solist och storband underbart, töjer på harmoniken så mycket som möjligt. Berglunds mannar breder utsökt ut sig i sticket. Refereras till Putte Wickman som var med och lanserade Tolstoy i karriärens första skede, varpå omgjord dansbaneschlager levereras. Trumpetsektionens inpass hörs här tyvärr för svagt i mina öron, inte optimal akustik. Omtyckta sångerskan demonstrerar sitt register med stor inlevelse i Never Let Me Go , standard från 1956. Träblåset färgar elegant balladens skiftningar.

foto Markus Fägersten

En blues i arr av Mikael Råberg släpar sig stolt fram. Kreerat sound är som en fläkt från svunna tider, tänk Woody Herman och Stan Kenton. Snygga outrot extra plusfaktor. Svepande balladen The Second Time Around äger en hänförande laddning, emotionell nog att få mig att tänka på overträffade Monica Z. Man tar sig i finalen storstilat an I Just Found Out About Love, från musikal på 50-talet och påtagligt nöjd publik belönas med skojfriskt extranummer som får alla på gott humör.

foto Harri Paavolainen

HANNAH SVENSSON BAND ”40” på nya scenen Hotell Fritiden torde rimligen vara den programpunkt jag har mest kännedom om. Kan erinra mig cirka tio gånger jag befunnit mig på spelning signerad kvinnan från Falkenberg, varav flera recenserats. Tillkommer gör recensioner av studioproduktioner och tillfällen hon gästat andra. Slumpens inverkan i våra liv ska inte underskattas. Mina föräldrar hade sommarstuga utanför nämnda stad i Halland där hennes far gitarristen Ewan var kapellmästare i cirka trettio år för Falkenbergs ambitiösa Jazzdagar som jag gärna besökte. Här framträdde Hannah flera gånger, ofta med pappa. Och numera är Hannah gift med konstnärlige ledaren för YSJF vars närvaro inte sällan berikar under hennes flagg. Paret framförde förresten Summertime tillsammans på ett av festivalens jam. Konserten handlar om att celebrera jämna år genom att noggrant spegla en tjugoårig karriär som står på egna ben. En avsikt som infrias.

Behändigt hopsatta bandet består av Sven-Erik Lundeqvist vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas, Paul Svanberg bakom sitt trumset samt Klas Lindquist på altsax och klarinett. Är man intresserad lyssnare av jazz bör dessa vara väl kända, baserat på vad de uträttat i så där femton år. Hört dem var för sig ett oräkneligt antal gånger, men tvivlar på att just denna kvartett lirat tillsammans tidigare. Materialet behärskas tack vare yrkeskunnandet och på samarbetet kan inte klagas, fast de antagligen inte haft omfattande rep.

foto Harri Paavolainen

Kollegor påpekade efteråt att sångerskan och kompositören i detta hopplock till repertoar valt låtar som passar hennes röst. Favoriten Come Rain Or Shine om hjärta och smärta sätter tonen. Övertygande sång och bandet måste betecknas som eminent. Successivt tar sig saxmannen in i melodins kärna, vilket kan sägas om egentligen samtliga av Lindquists solon. Han är en mästerlig uttolkare av bop och swing. ”Svempa” lyfter på kepsen efter den värmande respons han rättmätigt erhåller. Vemodigt vackra originalet Not Meant To Be avlöser följt av nonsenstexten Better Than Anything där en osvikligt stabilt kraft råkar dabba sig, vilket medför att introt behöver tas om. Kan inte vara lättsjunget, gäller att ha tungan rätt i mun. Hannah lyckas. Attraheras av groove som etableras och konsertens struktur där lysande instrumentalister ges generöst med utrymme. Som ett smakprov på Monica Z-hyllningar Hannah varit involverad i framförs Trubbel i kongenial tolkning med Lundeqvist i framkant.

foto Harri Paavolainen

Blir scat i trevligt alster om hennes hundar som lever i nuet med melodi som följdriktigt tassar fram. My Foolish Heart tolkas som sig bör innerligt, långsamt framskridande. What A Little Moonlight Can Do som funnits länge på repertoaren kryddas av intro från Svanberg och trumsolo av densamme. Hänförs av deras virtuosa ruschiga tappning där flink pianist anför. Originalet Time To Go marinerad i moll betyder nog mycket för kompositören. Stark sånginsats gör intryck. Sättet Lindqyust formulerar sig på med klarinetten framkallar nära nog gåshud.

Dragningen till melankoli fängslar, utgör en vägvinnande beståndsdel hos Hannah. Estetiken återfinns också i drömskt inlindade, tillika bitterljuvt svepande Woodstock av stora inspirationskällan Joni Mitchell som länge förekommit på repertoaren, med aningen mjukjazzigt anslag i beatet men utan originalets höga toner. Någon med personliga minnen från gigantiska festivalen efterlystes. Extranumret visar sig vara en standard flera framför på festivalen, närmare bestämt den glada bluesen Lucky To Be Me. Ett förtjusande sammansatt panorama gjorde näppeligen någon i den fullsatta salen besviken. Mysigt gig med genuint tilltal.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Håkan Hellström – Huskvarna Folkets Park – en helt lysande kväll

8 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Håkan Hellström Huskvarna Folkets Park
Håkan Hellström Huskvarna Folkets Park

5/5

07.20.

Det är tiden jag kommer till Huskvarna Folkets Park. Framför mig finns redan en kö av människor som gjort ungefär samma prioritering som jag: att en sommardag i augusti kan ägnas åt att vänta på Håkan Hellström.

Jag tar plats i Håkankön. Inte bara för att komma långt fram, utan för att få bästa möjliga sällskap runt mig när det väl är dags. För en Håkan-konsert handlar faktiskt inte bara om Håkan. Den handlar lika mycket om människorna man delar den med.

Jag får nummer 52.

Det känns som en bra början på dagen.

Och sedan kommer kvällen.

Det finns konserter som börjar försiktigt. Artisten känner av publiken, låter bandet värma upp, sparar krutet och bygger långsamt mot finalen.

Håkan Hellström gör precis tvärtom.

Han går ut och trycker gasen i botten.

Direkt.

Det är en jättesnygg, intensiv och nästan chockartad inledning, med en energi som man annars, i bästa fall, brukar få uppleva när en konsert närmar sig slutet. Här finns den från första minuten. Som om Håkan redan från början bestämt sig för att det här inte ska bli en kväll där vi långsamt hittar fram till euforin.

Vi börjar där.

Och sedan blir det bara mer.

Håkan är en artist som egentligen borde ha blivit lite bekvämare med åren. Han har gjort det mesta. Spelat för tiotusentals människor på Ullevi, fyllt arenor och blivit en av Sveriges största liveartister. Men på scen finns fortfarande den där rastlösheten. Han springer, hoppar, sträcker sig mot publiken och ser stundtals ut som om han försöker fånga hela Folkets Park i famnen.

Det är väldigt Håkan.

Och det är väldigt bra.

Det finns något fint i att stå där i publikhavet och känna hur låtarna flyttar sig från scenen till människorna runt omkring. De gamla låtarna är inte längre bara Håkan Hellströms. De är våra.

Någon kan varje ord.

Någon skriker lite högre än alla andra.

Någon står med armarna i luften och blundar.

Och någon bredvid mig har uppenbarligen väntat lika länge som jag på just den här kvällen.

Det är därför kön på morgonen känns ganska oviktig när konserten väl börjar. Timmarna av väntan har redan gjort sitt. Vi fick våra platser. Vi fick vårt sällskap. Och när Håkan kliver upp på scenen är det som om hela den där långa dagen plötsligt får sin förklaring.

Det är svårt att inte imponeras av hur väl hans låtar fungerar live.

De kan vara sorgliga på skiva, men blir stora och lyckliga i en publik. De kan handla om ensamhet och misslyckanden, men sjungs av tusentals människor med ett leende på läpparna. Håkan har alltid haft den där märkliga förmågan att göra melankoli till fest.

Och den här kvällen är det fest.

En stor sådan.

Folkets Park känns som den perfekta platsen. Inte för stor. Inte för långt bort. Publiken blir en del av konserten på ett annat sätt än på de riktigt stora arenorna. Det blir svettigare, närmare och mer intensivt.

Och framför allt: roligare.

För Håkan Hellström är fortfarande en väldigt rolig liveartist.

Inte för att allt ska vara skämt och mellansnack, utan för att han verkar trivas så förbannat mycket på scen. Det smittar. Man kan stå och tänka att man egentligen borde vara trött efter att ha varit på plats sedan 07.20 – och ändå hoppar man.

Det är kanske det bästa betyget en konsert kan få.

Att kroppen inte bryr sig om tiden.

När de stora låtarna kommer är det bara att kapitulera.

Folk sjunger med. Händerna åker upp. Någon hoppar. Någon gråter. Någon filmar. Och någon har redan bestämt sig för att det här kommer vara en av de där kvällarna man pratar om efteråt.

Jag tillhör definitivt den sista kategorin.

För det här är inte bara ännu en Håkan-konsert.

Det är en sådan kväll där allting sitter.

Ljudet. Bandet. Publiken. Platsen. Låtarna. Och framför allt energin.

Den där energin som normalt ska sparas till slutet finns här redan från början.

07.20 började dagen.

Nummer 52 i kön.

Och många timmar senare står man där och tänker att det var värt varenda minut.

Håkan Hellström är fortfarande Håkan Hellström.

Och just den här kvällen är han dessutom fullständigt lysande.

5/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

40 års-jubileum av Queen Budapest

28 juli, 2026 by Redaktionen

Queen i Budapest

Hösten 2026 firar 40-årsjubileet av den första västerländska arenarockkonserten bakom järnridån – samt Queens sista filmade liveframträdande, nu restaurerat i 4K – med nyrestaurerade Queen Budapest som får global biopremiär och IMAX® världen över med start den 7 oktober 2026.

4K-restaureringen av *Queen Budapest* får världspremiär den 15 september 2026 under Budapest Classics Film Marathon – ett evenemang anordnat av Ungerns nationella filminstitut (NFI) som en del av festivalens program för att hylla restaurerad och återupptäckt film. En brittisk premiär äger rum i London den 30 september 2026.

Ett pressmeddelande berättar att digitaliseringen av originalnegativen i 4K-upplösning utfördes i Budapest. Filmens originalmaterial har bevarats i ett filmarkiv i Budapest sedan 1986. *Queen Budapest* får global biopremiär – inklusive visningar i IMAX-format – den 7 oktober.

Konserten var den första västerländska stadionrockkonserten bakom järnridån och det sista filmade liveframträdandet med Queen.

*Queen Budapest* släpps för att uppmärksamma 40-årsdagen av denna avgörande händelse i bandets historia. Filmen har genomgått en noggrann restaurering i 4K-upplösning, baserad på det ursprungliga 35 mm-filmmaterialet, utförd av Sir Peter Jacksons studio Park Road Post Production på Nya Zeeland. Dessutom har ljudet mixats om från de ursprungliga flerspårsinspelningarna för att erbjuda den mest omslutande upplevelsen av konserten hittills.

Konserten, som ägde rum den 27 juli 1986 på Népstadion i Budapest under bandets ”The Magic Tour”, var en banbrytande händelse; Queen blev därmed det första västerländska rockbandet att uppträda bakom järnridån under en tid av genomgripande kulturell och politisk förändring. Utöver de 80.000 sålda biljetterna lyssnade uppskattningsvis 45.000 personer på gruppen utanför arenan, och vissa fans hade rest ända från Ryssland och Polen för att se konserten. Framträdandet filmades professionellt på 35 mm-film av 17 av Ungerns främsta filmfotografer. Utrustningen omfattade 17 kameror och drygt 40 kilometer film – i princip allt som fanns tillgängligt i landet – och den ungerska regeringen godkände hela projektet, vilket var första gången något sådant skedde i en kommuniststat.

Med tanke på hur stort detta framsteg var hade det varit omöjligt att föreställa sig att Queen bara skulle komma att göra ytterligare fem konserter innan deras tid som turnerande band med Freddie tog slut för alltid – bara en månad senare, med den sista spelningen i Knebworth Park i England den 9 augusti 1986.

*Queen Budapest* är det sista filmade liveframträdandet med bandet och Freddie Mercury, och visar gruppen när de var som allra bäst på scen. Filmen fångar bandet när de framför ikoniska hits som ”We Will Rock You”, ”We Are The Champions”, ”A Kind Of Magic”, ”Crazy Little Thing Called Love”, ”Under Pressure”, ”Who Wants To Live Forever”, ”Hammer To Fall” och ”Bohemian Rhapsody”, samt ett akustiskt arrangemang av den traditionella ungerska folkvisan ”Tavaszi Szél Vizet Áraszt”. Den innehåller också ett höjdpunktsögonblick från ”Radio Ga Ga”, med bild och ljud från Budapest-konserten som nu har förbättrats.

En redigerad version av konserten sändes i december 1986 över hela östblocket – inklusive Kina, Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Jugoslavien och Mongoliet – samt visades på 59 ungerska biografer på nyårsdagen 1987, vilket återigen var en historisk händelse för ett västerländskt rockband.

För Queen-medlemmarna Brian May och Roger Taylor var konserten i Budapest inte bara ännu ett stopp på en omfattande turné; den hade en mycket djupare innebörd.

Brian May säger:
– I åratal hade fans bakom järnridån bara kunnat lyssna på Queens musik via olagliga kassettband. Det var förbjudet att lyssna på rockband som oss, så tanken på att få se oss uppträda live var helt otänkbar. Den här konserten – när de äntligen kunde se oss live och interagera med oss ​​– blev en oerhört känslosam upplevelse, både för dem och för oss. Det kändes som en enorm händelse; man kunde verkligen känna den otroliga energin. Det kommer aldrig att bli en liknande upplevelse igen. Kanske var det allra mest minnesvärda ögonblicket när vi framförde den där vackra ungerska folkvisan, som Freddie och jag hade lärt oss inför tillfället. Det var inte ett öga torrt!

Roger Taylor säger:
– Vi älskade tanken på att musiken kunde överskrida politiken och de politiska barriärerna – det var en del av vår filosofi att faktiskt involvera publiken i showen och få dem att känna sig som en del av den. Jag minns att Freddie försökte lära sig den där folkvisan, men han hade texten nedskriven fonetiskt på handryggen. När publiken plötsligt började sjunga insåg vi: wow, musik kan verkligen förena människor.

Arkiverad under: Film, Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Hårdrock, Queen, Queen Budapest

Bruno Mars – Wembley Stadium, London

26 juli, 2026 by Thomas Johansson

Bruno Mars på Wembley 25 juli 2026
Bruno Mars på Wembley 25 juli 2026

Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 av 5

Sex utsålda kvällar på Wembley Stadium är ett kvitto på att Bruno Mars fortfarande tillhör världens allra största liveartister. Den femte kvällen i raden känns ändå inte som ett rutinjobb. Tvärtom kliver han upp på scenen med en energi som om det vore premiär.

Den nya The Romantic Tour bygger mer på klassiskt artisteri än på gigantiska scenbyggen. I en tid när många stadionakter fyller arenorna med catwalks, flygande scener och avancerad teknik nöjer sig Bruno Mars med en traditionell scen. Det låter nästan som en begränsning – men blir istället en styrka. Fokus hamnar där det ska vara: på låtarna, rösten och ett tolvmanna band som spelar med kirurgisk precision. Ändå vill jag bli överraskad, förvånad, något oväntat ska hända. Det enda som inte var planerat, var nog kvinnan som hade skrivit Bruno på sina bröst, och den raden slängdes också in i låten.

Och vilket band det är. Blåset, kompet och koreografin sitter med en självklarhet som får hela konserten att kännas sömlös. Bruno Mars rör sig obehindrat mellan soul, funk, R&B och pop, och han gör det med en scennärvaro som få kan matcha. Han sjunger med en till synes outsinlig kraft samtidigt som han dansar sig igenom den två timmar långa konserten utan att tappa vare sig ton eller tempo.

Det är svårt att värja sig mot hitparaden. ”24K Magic”, ”Locked Out of Heaven”, ”Grenade” och ”Uptown Funk” förvandlar Wembley till ett enda stort dansgolv. Publiken är med från första till sista tonen och sjunger så högt att Bruno Mars flera gånger bara kan le och låta arenan ta över. Av årets senaste hitlåtar saknas bara APT. Die with a smile får Bruno klara själv.

Inför konserten hade jag en märklig fundering. Vilken låt skulle publiken sjunga på väg mot tunnelbanan när allt var över? Jag hade nog satsat på ”Uptown Funk” eller ”Just the Way You Are”. Men svaret blev ett helt annat. När tiotusentals människor vandrade mot Wembley Park Station var det ”Marry You” som ekade mellan husen. Den lättsamma kärlekshymnen blev kvällens sista allsång – ett oväntat men väldigt talande slut på en konsert där glädjen hela tiden stod i centrum.

Det som hindrar konserten från att nå full pott är egentligen bara att den känns lite väl trygg. Bruno Mars levererar precis det man hoppas på – och nästan inget man inte redan väntat sig. Showen är oerhört välgjord, men den saknar de där riktigt oförutsägbara ögonblicken som förvandlar en fantastisk konsert till en historisk.

Men när en artist kan fylla Wembley sex kvällar i rad och ändå få publiken att lämna arenan med ett leende och en spontan allsång är det svårt att klaga alltför mycket.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Angenäm afton när jazzig klubb etableras under bar himmel – Bäck Brothers Jazz Tivoli i Blå Note Society på Roy

24 juli, 2026 by Mats Hallberg

17/7 2026

Roy i Mölndal

Har egna halvhyfsade bilder, nästan komplett låtlista, namnen på samtliga medverkande och är förtrogen med Bäck Brothers Jazz Tivoli. Finns således inga ursäkter till att det dröjt så länge med en redogörelse från detta evenemang utomhus på hemmaplan. Är osäker på om det var invigning för ”Blå Note Society” eller om dessa månatligt planerade program redan existerar hos rymliga restaurangen på andra sidan Mölndals Bro. Bröderna David och Anders Bäck kommer från Hjo, har haft åtskilliga uppdrag för SIDA på afrikanska kontinenten och lirat med gäster i Göteborg med omnejd i antagligen mer än tjugofem år. Har också hört pianisten David och altsaxofonisten Anders på skilda håll. Sedan Jazzkrogen Utopia öppnade för drygt fyra år sedan har de i omgångar varit husband och Anders därtill skött bokningarna till mitt favorithäng

. Bäck Brothers backades denna vindstilla behagliga kväll upp av veteranen Yasuhito Mori på kontrabas och trumslagare Max Johansson. Mori får anses vara en gigant efter sina 38 år i Bohuslän Big Band, ena halvan av Winduo, turné med Stan Getz och jag har kunnat höra honom live och på skiva oräkneligt antal gånger medan den yngsta i kvartetten inte sällan lirat på Unity och Utopia. Max Johansson kommer från Nyköping fast bor i Borås. Som framgår av bilden ovan tillkommer som brukligt gäster på scen, vilket medför att andan från legendariska etiketten i New York ibland övergår till det projekt klaviaturspelare David basar för, nämligen World Culture Music Club. Tidigare i månaden lirade Bäck Brothers på Köpenhamn Jazzfestival. Tåget som tog dem dit går kuriöst nog förbi alldeles utanför Roy (har ett par gånger åkt till Malmö/ Köpenhamn med Öresundståget från Mölndal). I publiken som borde varit större fanns en vän till mig som lyssnade på dem i Köpenhamn jämte en yrkesfotograf. Båda tog bilder med bättre kvalitet än undertecknad. Ljudet på verandan var tillfyllest om jag stoppade in en öronpropp eftersom jag satt nära scen. Lät volymmässigt lite klent om rytmsektionen när bröderna inspirerat eldade på.

Blev en trevlig tillställning, absolut värd att dokumenteras. David presenterade låtarna och gav kontext, kommunicerade med oss entusiastiska åhörare och ställde dessutom frågor om musiken. Han har varit i Brasilien och passade på att fråga om namnet på en flygplats. Med lite vägledning klämde jag ur mig rätt svar. Man börjar klurigt i frejdigt up tempo genom att ge sig på Soy Califa av Dexter Gordon från 1962. Som sedan påbjuder gavs samtliga utrymme för solon. Bluesette utan munspel i en snabbare takt än originalet avlöser, efter att vi fått reda på att Mori spelade med hittens kompositör Toots Thielemans 1993. Minns att jag såg den gemytlige belgaren på Skeppsholmen för drygt tjugo år sedan i en hyllning till Montmartre). Tolkningen av en melodi som blev ett paradnummer för Monica Z upplöstes tillfälligt i underhållande utsvävningar initierade av David på hans keyboard. Första set fortsätter med komposition av hundraåringen John Coltrane hämtad från Blue Train utgiven på Blue Note 1958. Jag syftar på Moment´s Notice som också BBB inkluderade i sin hyllning i våras (recenserad här). Temat tas ut inspirerat av Anders på sin sax. Fäster mig vid tajt interaktion och detta Jazz Tivoli gör skäl för namnet genom sina stimulerande upptåg, egna tillägg. Noterar upplyftande dialog keyboard – bas.

foto Rustan Lefin

Konsertens första gästerna tar plats på scen, en man som råkar sitta vid mitt bord. Leif Jörngren, till vardags pastor på Styrsö Missionskyrka, framför sjungandes What A Wonderful World och den sockersöta balladen färgas också av Stefan Abelson på altsax, en musiker som härförleden pensionerades från Backa Teater. Före pausen görs plats för två andra gäster i vad jag tippar är en portugisisk folksång. Den framförs av Dennis Sandino (se första bilden) och han får sällskap av Davids lärare i afrikanska rytmer. Han som trakterar djembe, trumman härrörande från Gambia, heter Ebou Nyass. Efter detta behagliga beat blir det paus, tid för samtal och förfriskningar.

Andra set inleds på ett sätt som tar oss ännu ett steg bort från det karaktäristiska Blue Note-soundet. Mariam Foad Aziz frontar i vad jag tror är egen sång på svenska i moll. Förnimmer en gripande text som sannolikt betyder mycket för henne, inbäddad i suggestivt beat. Artisten boende i Angered har tilldelats kulturstipendium. Stämningen skiftar, lättas upp när David anför med humor i swing-klassikern It Don´t Mean A Thing i vilken vi uppmanas att fylla i refrängen. Fokus flyttas runt bland musikerna och David framstår som en lysande lekledare, någon som sannerligen tillåter sig att improvisera och för en stund lämna Ellingtons ikoniska rytmik. Kul med kontraster!

Brasilianska tongångar ligger Bäck Brothers Jazz Tivoli varmt om hjärtat. Därför sitter naturligtvis Wave vars engelska text kompositör Jobim gjorde i efterhand, fast här framförs denna bedårande standard instrumentalt. David visslar istället refrängen innan lillebrors ljuva fraser levererar temat från 1967, tacksamt att briljera kring som en utgångspunkt. Sandino greppar mikrofonen i finalen då kvartetten ånyo får förstärkning av tidigare nämnd percussionist och extra saxofonist. Titeln på melodin är kort och gott Sway vars släpigt sugande melodi musikälskare onekligen känner igen, förlänar finalen ett galant tango-stuk. Minns jag rätt bestod sticket främst av ett inspirerande möte emellan Nyass och Johansson, som skänkte oss en distinkt duell när batterist svarade på djembe-trummans inpass. Som utlovats blev det ett nära och personligt framförande, utgick från typiskt sound som tillfördes närbesläktade idiom. Senaste gången jag hade så här nära till jazzig spelning var när Bohuslän Big Band framträdde i Stadshusparken under jubileumsfestligheter föregående månad. Vi får hoppas att jazzåubliken hittar till Blå Note Society på Roy vid fästet av Mölndals Bro.

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in