• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: The Human League – Credo

1 april, 2011 by Redaktionen

Artist: The Human League
Titel: Credo
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 23 mars

På sent 1970-tal började engelska ungdomar tröttna på punkmusiken, bland dem fanns den första uppsättningen av The Human League som släppte sin debutskiva Reproduction 1979, den följdes upp med skivan Travelogue redan 1980 men efter det gick två av medlemmarna vidare och bildade Heaven 17. Men Philip Oakey som än idag är gruppens frontfigur var kvar.

Joanne Catherall och Susanne Sulley raggades (bokstavligen, de träffades på en nattklubb) in i bandet och snart därefter släpptes skivan Dare som innehåller spåret som blivit The Human Leagues tema: Don’t you want me.

The Human League har alltid varit intresserade av popmusik och Oakey har i flera intervjuer påstått sig vilja skriva världens bästa poplåt. The Human Leagues verksamhet har egentligen aldrig upphört, de har fortsatt producera och släppa album med någorlunda jämna intervaller även om de aldrig nått samma framgång som med Dare och under 00-talet verkat försvunnit i ett svart hål.

Nu är de iallafall tillbaka med nya, fräscha albumet Credo.

Hur lyckas dem med uppgiften att skriva världens bästa poplåt på nya albumet Credo då?

Det består av 11 spår:
1. Never let me go
2. Night People
3. Sky
4. Into the night
5. Egomaniac
6. Single Minded
7. Electric Shock
8. Get Together
9. Privilege
10. Breaking the Chains
11. When the stars start to shine

Man anslår direkt ett högt tempo och det känns som om de är medvetna om att deras publik vill höra Oakey dra ödesmättade textrader med sin karaktäristiska tonlösa röst. Det känns lite som att ordningen nu är återställd efter de mer anonyma albumen på 90-talet (med Romantic? som absoluta bottennapp).

Det är alltså trallvänlig synthpop med mer än en antydan till retrosound. Vill man alltså höra var synthpop egentligen befinner sig på utvecklingsskalan idag bör man vända sig till andra band som t.ex. Mind.in.a.box, Firefox AK och La Roux.

För de gamla fansen finns det således en del att glädja sig åt, det låter som man förväntar sig att The Human League ska låta även om det också betyder att det inte finns några överraskningar.

Bästa låt: Electric Shock.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Eva Hillered – Heaven & Hill

1 april, 2011 by Redaktionen

Artist: Eva Hillered
Titel: Heaven & Hill
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 7 mars


Eva Hillered är en traditionell musiker och gedigen låtskrivare som nu kommit med nya albumet Heaven & Hill.

Som tidigare album handlar det mestadels om avskalade sånger med spartanskt akustiskt komp i singer/songwriter-genren.

Låtarna på nya skivan är:
1. Singing Tree
2. In the circle
3. Girl of many secrets
4. Fragility
5. Carousel
6. Water Song
7. Stars on the snow
8. Bitter Moon
9. Inisheer
10. Kiss the wind
11. No one knew
12. Under the stars

Totalt cirka 45 minuters musik. Eva har en fin röst och det är egentligen inget fel på varken text eller musik men det låter väldigt konventionellt och slätstruket. Det sticker inte ut någonstans och jag antar att antingen gillar man det eller inte.

Om du däremot är inne på singer/songwriter-musik kan jag varmt rekommendera Heaven & Hill, den bygger på den traditionen och även om den har anslag in på country händer det inte speciellt mycket som tar dig ur mittfåran. Eva Hillered har fått hjälp på Heaven & Hill från bl.a. Tom Kimmel, Markus Rill & Sean Millar, också kändisar inom facket singer/songwriter.

Spåret Girl of many secrets som handlar om Marilyn Monroe är finalist i ISC, International Songwriting Competition, självklart i kategorin Singer/Songwriter. Vinnare ska tydligen annonseras vilken dag som helst.

Eva Hillered har annars skrivit boken Lathund för låtskrivare (Nordstedts förlag) som om jag förstått det rätt redan (den gavs ut 2009) blivit lite av ett standardverk på området.

Plattans lokalanknytning är att delar är inspelat i Högdalens Kyrka, bara två tunnelbanestationer bort från just min förort, vilket ju är trevligt.

Bästa låt: Kiss the wind

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Kulturbloggen möter The Wombats

31 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Det känns som evigheter sedan The Wombats släppte sin debutskiva A Guide to Love, Loss & Desperation men nu är de efter nästan fyra år aktuella med uppföljaren This Modern Glitch som släpps den 25:e april.

Kulturbloggen fick träffa Dan Haggis, som spelar trummor i bandet, inför deras spelning på Debaser Medis den 29:e mars.

Varför har det tagit så lång tid att göra er ny skiva?

Det beror på att vi släppte vår första skiva i november 2007 och sedan turnerade under hela 2008. Vi skrev inte några nya låtar under turnén så det tog ett tag att komma tillbaka och när vi väl började skriva nya låtar var vi så trötta på att spela samma låtar varje kväll att vi gjorde uppror mot allt vi hade gjort tidigare. Först skrev vi några tyngre låtar som skivbolaget ratade så vi började experimentera med syntar och elektroniska ljud istället, vilket tog nio månader. Sedan åkte vi till Los Angeles och spelade in i tre månader – så vi har faktiskt varit rätt så upptagna hela tiden.

Hur skulle du beskriva arbetet med den nya skivan?

Vi hade ett tomrum att fylla efter framgångarna med första skivan, så det var spännande att se hur vi skulle fylla det tomrummet. Murph flyttade till London och skrev låtar som vi sedan repade i Liverpool men det kändes inte rätt så han flyttade tillbaka till Liverpool. Först då började saker ta form. Processen delades in i sessioner då vi skrev och spelade in fyra låtar, nästan som en EP, åt gången.

Skiljde det sig från hur ni arbetade med första albumet?

Allt var väldigt annorlunda. Den här gången spelade vi in i en studio i Los Angeles under tre månader medan den första skivan spelades in i Wales då allt vi såg i tre veckors tid var massa får. Den här gången lade vi ned betydligt mer tid på varje låt. Vi ansträngde oss verkligen för att göra varje parti så bra som möjligt, kanske har något av punkestetiken från debutskivan gått förlorat.

En av singlarna från nya skivan heter Jump Into the Fog, kan du berätta lite om den låten?

Den är baserad på något Murph var med om en natt i Bergen men det är en extremt nihilistisk version av vad som faktiskt hände. Vi brukar säga att det är vår nihilistiska hymn. När vi spelade in låten älskade vi den och såg den hela tiden som en singel men skivbolaget tyckte bara det var ytterligare ett spår på skivan. Efter vi hade gett ut Tokyo – Vampires & Wolves ville skivbolaget att en låt som heter Techno Fan skulle bli vår nästa singel men chefen på Radio 1 råkade av en slump höra Jump Into the Fog, och tyckte att det var det bästa vi någonsin gjort, så skivbolagsfolket blev rätt så förvånade när det var den låten som blev singel.

Tycker du att den speglar resten av skivan?

På sätt och vis för den innehåller både syntar och gitarrer och visar en annan sida av oss än den på första skivan. Det är mycket variation på skivan men om du gillar Jump Into the Fog kommer du förhoppningsvis gilla resten av skivan.

När började ni spela tillsammans?

2003 fast de första två åren studerade vi samtidigt så då repade vi kanske en gång varannan vecka och var alltid bakfulla.

Hur kom ni på namnet The Wombats?

Vi hade bokat in vår första spelning men hade ännu inte något bandnamn när promotorn ringde upp mig och behövde ett namn till affischen. Vi brukade använda fraser som ”stupid wombats” eller ”stupid goats” som skällsord åt varandra så jag sa att vi hette The Wombats och sedan har det fastnat. Hellre The Wombats än The Goats. I början av vår karriär hade vi problem med journalister som inte tog oss seriöst på grund av vårt namn – så döm inte boken efter omslaget.

Vad är det roligaste du varit med om med bandet?

En vecka lång period under sommaren 2008 då vi bland annat spelade på Peace & Love i Sverige faktiskt. Kvällen innan vi anlände till Borlänge hade vi spelat på en festival i Norge och vi åkte direkt vidare till en festival i Schweiz och sedan till Glastonbury där vi gjorde massa hemliga tältspelningar iförda cowboyhattar. Veckan avslutades med en festival i Ibiza och när vi gick på scenen var vi bokstavligen så fulla att vi inte kunde stå upp.

Vad gjorde du innan du började spela med The Wombats?

Ingenting, det är svårt att föreställa sig en tid före The Wombats. Vi träffades på en folkhögskola i Liverpool där vi läste kurser i ljudteknologi och populärmusik men det var egentligen bara ett år av att skapa musik och ha roligt. Dessförinnan hade jag studerat franska och spanska på universitetet i två år. Språk och musik har alltid varit mina stora intressen men när jag var tvungen att välja kändes det självklart att hålla på med musik. Även om grammatik är intressant så är det roligare att spela en konsert och idag har jag fått det bästa av två världar – min flickvän är nämligen från Frankrike så jag pratar flytande franska.

Vad kan vi förvänta oss av The Wombats i framtiden?

Nu ska vi turnera i ett år sedan spelar vi förhoppningsvis in ett tredje album. Det är läskigt att tänka på framtiden så vi försöker njuta av ögonblicket istället.

Foto av Oda Carlsson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: The Wombats, This Modern Glitch

Splittrad Raekwon bjuder på hitkavalkad

31 mars, 2011 by Redaktionen

Hiphopen är en kultur där endast det bästa är gott nog, att sampla innebär att ta ut det bästa av en låt för att återanvända just den delen. Den rappare som inte har ett flow eller rim som är intressanta faller platt till marken. Raekwons konsert på Kägelbanan visar upp just detta. Det är som två timmars best of Wu-Tang Clan. Publikfriande, visst, och responsen från publiken är total. Men vi är många som gärna hade sett Raekwon ge sina låtar lite längre tid, vi får bara brottstycken av klassiker som Shimmy Shimmy Ya, Protect Ya Neck och Can It All Be So Simple. Raekwon har så många ”favorite joints” han vill spela att han måste kapa ner dem till 90 sekunder och låta DJ Symphony avsluta alla med en återkommande explosion. Tempot är högt och det saktar egentligen bara ner när han gör en hyllning till Curtis Mayfield och konstaterar att hiphopen kommer från soulen. Just snygga soulsamplingar är ju något av Wu-Tang Clans signum och det är synd att dessa nyanser inte riktigt når fram i hitkavalkaden av partybangers.

Det är en radanmärkning, för en artist som får så många att tålmodigt vänta och sen oavbrutet stå och pumpa med armarna i luften i nästan två timmar en kväll mitt i veckan är en proffsunderhållare. En proffsunderhållare med en stor låtkatalog. Tyvärr får vi bara enstaka smakprov från senaste skivan Shaolin vs Wu-Tang, bland annat den på skiva något otympliga Rock ’N’ Roll, som gör sig aningen bättre live.

Raekwon har själv sagt att han inte har en aning om att han ska tillbaka till Stockholm i juni för en spelning med hela klanen. Men på sätt och vis kändes denna spelning som en uppvärmning för hela Wu-Tang Clan som spelar på Münchenbryggeriet den fjärde juni

Skriver mer om Raekwon på
http://torvind.se/?p=421 och http://torvind.se/?p=460

Läs även andra bloggares åsikter om Raekwo, hiphop, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hiphop, Raekwo, Recension

Desperate Housewives: Alma & Clara på Musikaliska, Nybrokajen 11,Blåsarsymfonikerna och Matilda Paulsson

31 mars, 2011 by Redaktionen

Foto: Miki Anagrius
I samband med att säsongsprogrammet presenterades på våra tre största operahus uppstod en liten debtt eller kanske skall man kalla det för en mindre diskussion om frånvaron av kvinnliga regissörer och dirigenter. Nu var det ju enligt min mening ett ganska vinklat inslag i Kulturnyheterna, men faktum kvarstår ju att det inte finns att uppnå en enda kvinnlig dirigent inför nästa säsong, men väl tre kvinnliga regissörer på Malmö Opera. Självfallet borde det finnas en helt annan fördelning på uppdragen mellan män och kvinnor.

Här kan du läsa inlägget som startade diskussionen:Läs den vinklade artikel

Den nionde april ges en konsert med Blåsarsymfonikerna och mezzosopranen Matilda Paulsson på Musikaliska och i det programmet lyfts de nästan bortglömda fruarna Alma Mahler och Clara Schumann och deras insatser som kompositörer fram, vilket ju känns bra, men det visar ju ändå med all önskvärd tydlighet att det här med med avsaknad av kvinnliga regissörer dirigenter men också kompositörer inte är ett nutida problem, utan så här har det tydligen alltid varit.

Ingenting är hugget i sten och vill man förändra den nuvarande situationen är det bara att påbörja kampen. Vem börjar?

– Varje sång är en opera i sig – men den tar bara tre minuter, säger Matilda Paulsson. Claras sånger är tydligt ”Schumannska”, medan Alma Mahlers sånger är lite snårigare, harmoniskt djärvare än Gustav Mahlers sånger.

Clara Schumann var en av sin tids främsta konsertpianister som försörjde sin man Robert genom omfattande konsertturnéer. Hon var dessutom en begåvad tonsättare. Alma Mahler studerade komposition för Alexander von Zemlinsky, men tilläts inte fortsätta sina studier när hon gifte sig med Gustav Mahler.

– Jag ser verkligen fram emot att stå på den här anrika scenen, hela lokalen andas positiv energi från de storheter som sjungit där och akustiken är fantastisk, säger Matilda. Det känns också roligt att ge Alma och Clara en chans att träda fram ur skuggan av sina män.

Programmet omfattar även sånger av isländska Björk, samt tonsättarna Rebecca Clarke och Julia Wolf.

Musikaliska är det nya namnet på Stockholms äldsta konserthus på Nybrokajen 11. Vill du veta mer om detta kan du besöka deras hemsida

Arkiverad under: Musik Taggad som: Blåsarsymfonikerna, Konsert med Matilda paulsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1396
  • Sida 1397
  • Sida 1398
  • Sida 1399
  • Sida 1400
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in