Artist: The Human League
Titel: Credo
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 23 mars
På sent 1970-tal började engelska ungdomar tröttna på punkmusiken, bland dem fanns den första uppsättningen av The Human League som släppte sin debutskiva Reproduction 1979, den följdes upp med skivan Travelogue redan 1980 men efter det gick två av medlemmarna vidare och bildade Heaven 17. Men Philip Oakey som än idag är gruppens frontfigur var kvar.
Joanne Catherall och Susanne Sulley raggades (bokstavligen, de träffades på en nattklubb) in i bandet och snart därefter släpptes skivan Dare som innehåller spåret som blivit The Human Leagues tema: Don’t you want me.
The Human League har alltid varit intresserade av popmusik och Oakey har i flera intervjuer påstått sig vilja skriva världens bästa poplåt. The Human Leagues verksamhet har egentligen aldrig upphört, de har fortsatt producera och släppa album med någorlunda jämna intervaller även om de aldrig nått samma framgång som med Dare och under 00-talet verkat försvunnit i ett svart hål.
Nu är de iallafall tillbaka med nya, fräscha albumet Credo.
Hur lyckas dem med uppgiften att skriva världens bästa poplåt på nya albumet Credo då?
Det består av 11 spår:
1. Never let me go
2. Night People
3. Sky
4. Into the night
5. Egomaniac
6. Single Minded
7. Electric Shock
8. Get Together
9. Privilege
10. Breaking the Chains
11. When the stars start to shine
Man anslår direkt ett högt tempo och det känns som om de är medvetna om att deras publik vill höra Oakey dra ödesmättade textrader med sin karaktäristiska tonlösa röst. Det känns lite som att ordningen nu är återställd efter de mer anonyma albumen på 90-talet (med Romantic? som absoluta bottennapp).
Det är alltså trallvänlig synthpop med mer än en antydan till retrosound. Vill man alltså höra var synthpop egentligen befinner sig på utvecklingsskalan idag bör man vända sig till andra band som t.ex. Mind.in.a.box, Firefox AK och La Roux.
För de gamla fansen finns det således en del att glädja sig åt, det låter som man förväntar sig att The Human League ska låta även om det också betyder att det inte finns några överraskningar.
Bästa låt: Electric Shock.