• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

System of a Down, KoRn och vad vi väljer att minnas från Metaltown 2011

19 juni, 2011 by Redaktionen

Många kommer att minnas Metaltown 2011 som en outhärdig upplevelse med regn och lera, transportproblem och allmänt kaos. Här är de finare minnerna vi väljer att ta med oss hem från årets upplaga av landets största metalfestival.

System of a Down

Årets storsatsning är nyligen återförenade giganterna System of a Down. De visar varför de förtjänar sin plats på spellistan när de underhåller en metallpublik. I stort sett alla årets 25000 besökare står som fastbundna, sjunger med till varje låt och lyder hängivet Daron och Serjs order om att klappa i takt eller hoppa så marken gungar. Trots att de inte turnerat ihopp sedan 2006 är System of a Down vassare än någonsin och går igenom alla fansens favoriter på dryga 90 minuter. Ett lyckopiller vi kommer att minnas länge.

KoRn

Det blir inget nytt material från dubstep skivan Korn ryktas arbeta på. Istället blir det en längre medley som består av nästan alla bandets största låtar. Att dessutom öppna spelningen med ”Blind” och hålla ett lika högt tempo spelningen igenom är något magiskt inte många artister kan åstadkomma. Vi har genom åren lärt oss att inte förvänta oss något mindre av Korn och de sviker oss inte den här gången heller. Vi får en anledning att lämna metalfestivalen med ett brett leende på läpparna.

Devin Townend Project

Jätten kommer upp på scen med ett toppenhumör som vanligt för att.. reparera utrustningen som strular. Tio minuter efter bestämd tid drar han dock igång vad som kan vara festivalen bästa spelning. Bortglömd i Closeup tältet visar han hur ett progressivtmetalsoloprojekt ska låta och trots en viuellt minimalistisk show är uppträdandet lika underhållande att se på som det är intressant att lyssna på.

Avenged Sevenfold

Det är otroligt hur många som trotsat vädret och stått kvar på sina platser framför stora scenen näst intill hela dagen för att få se Avenged Sevenfold. När introt till ”Nightmare” börjar eka ur högtalarna möts bandet av festivalens i särklass allra högsta jubel. Bandet har redan glömt bort att de var i Sverige så sent som förra året, då med Mike Portnoy bakom trummorna och nu beklagar de sin långa frånvaro. Bandet har kanske lite för kort tid på sig att visa vad de verkligen går för men de lyckas få in låtar som ”Critical Acclaim”, ”Almost Easy”, ”Afterlife” och ”Unholy Confessions” i sin spellista som förgyllar spelningen.

Bring Me The Horizon

Energi är nog ordet som beskriver killarna från Sheffield bäst. Oliver Stykes hoppar upp och ner på scenen och tar en sväng bland publiken, uppmanar till en circle pit och vinkar åt fansen i publiken till deras stora förtjusning, samtidigt som han har fullt upp med att sjunga om liv och död och att dricka öl.

Arkiverad under: Musik Taggad som: a7x, bmth, Bring Me the Horizon, devin townsend, Korn, Metaltown, system of a down

Recension: Simple Plan – Get Your Heart On!

19 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: Simple Plan
Album: Get Your Heart On!
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-06-17

Get Your Heart On! Är titeln på Simple Plans nya album, och nu ska jag dela med mig av vad jag tycker om det. Så, vad tycker jag?

Tänk sommar, tänk sol, tänk glada människor likt en high school-film som american pie där ungdomar dricker bål i färgglada plastmuggar på en hemmafest som så förutsägbart spårar ur. Ja, lite sådär skenar tankarna iväg när jag lyssnar på Simple Plans nya album. Ska jag vara helt ärlig så har jag efter varje låt tänkt efter vad för scen just låten i fråga skulle kunna vara med i, och varenda låt passar till varsin scen. Det finns en för killen som känner sig värdelös och uppgiven, en för hemmafesten med de färgglada plastmuggarna, som jag så fint beskrev, och en där den lugna killen och den populära tjejen äntligen får varandra.

Albumet består utav elva stycken låtar. Det är typisk ”Simple Plan Pop-Punk” rakt igenom, och berikas av flera stycken gästartister som Natasha Beddingfield, Alex Gaskarth (All Time Low), K’naan och Rivers Cuomo (Weezer). Natasha hörs på låt nummer tre, Jet Lag, vilken är en av skivans bästa låtar – enligt mig. Rivers finns med på låt nummer två, Can’t Keep My Hands Off You och på spår nummer sju, Freaking Me Out, deltar Alex Gaskarth.

Jag tycker att albumet är bra, det får mig på bra humör samtidigt som det skulle kunna göra mig lite uttråkad om jag lyssnar för länge. Det finns ingen låt som kan utpekas som dålig, som man inte ens orkar traggla sig igenom. Snarare flera stycken som jag känner mig tvungen att lyssna igenom flera gånger bara för att de är så bra! Summer Paradise (feat K’naan), Gone Too Soon och Jet Lag (feat. Natasha) kommer jag säkerligen att lyssna en hel del på, framför allt den förstnämnda. Den är skön. (För övrigt så skulle den, Summer Paradise alltså, kunna vara med i någon gullig kärleksscen i en high school film, om jag ska ta upp det igen…) Ibland känns det som att… Tja, det här har jag väl hört förut? Samtidigt som jag, två låtar senare, inte förstår vad jag fick det där ifrån.

Förvirrande, fast på ett bra sätt. Jag tror jag gillar det!

Läs även andra bloggares åsikter om Simple Plan, skivnytt, recension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Popmusik, Recension, Simple Plan, skivnytt

Clarence Clemons – RIP – The E Street Band blir sig aldrig likt igen

19 juni, 2011 by Redaktionen

Aftobnladet:
The Big Man är död.
Clarence Clemons, mångårig saxofonist i Bruce Springsteens E Street Band, gick bort i natt.
Han blev 69 år gammal.

Expressen berättar:
Clemons första möte med Springsteen har blivit mytomspunnet. Springsteen spelade i Asbury Park en kväll år 1971 under ett fruktansvärt åskväder. När Clemons klev in på ställt blåste dörren upp och lossnade från gångjärnen. Därefter bjöd han upp sig själv på scenen för att spela med Springsteen.

Clarence Clemons har betytt mycket för saxofonen och lyft in den som ett instrument som passar perfekt också i rockmusik. Visst finns det saxofonister som rent tekniskt är skickligare, men att behärska ett instrument handlar om att förmedla något. Världen kommer att sakna Clarence Clemons och hans saxofonspel. The E Street Band blir sig aldrig likt igen.

Lite kort om The E Street Band (källa Wikipedia):

E Street Band anses ha bildats i oktober 1972 även om de inte tog det officiella namnet förrän 1974.
Ursprungsmedlemmarna var Clarence Clemons (saxofon), Danny Federici (keyboard, orgel), Vini ”Mad Dog” Lopez (trummor), David Sancious (keyboard) och Garry Tallent (bas). Sancious status som medlem är omdiskuterat eftersom han, efter inspelningen av Greetings from Asbury Park, N.J., inte deltog på den efterföljande turnén. Det dröjde till juni 1973 innan han började att medverka på Springsteens konserter.

I februari 1974 ombads Lopez att lämna bandet och ersattes då av Ernest ”Boom” Carter. Några månader senare, i augusti samma år, slutade Sancious och Carter bandet för att bilda sitt eget band, Tone. De ersattes i september av Roy Bittan (keyboard), Max Weinberg (trummor) och Suki Lahav (violin).

Relaterat: Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Clarence Clemons, kändisar, saxofonist, The E Street Band, Bruce Springsteen

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bruce Springsteen, Clarence Clemons, kändisar, saxofonist, The E Street Band

Visfestivalen på Mosebacke: roligt, vackert, vemodigt och politiskt, vilken bredd

19 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Solen tittade fram mellan molnen med jämna mellanrum och utsikten från Terassen på Mosebacke är en av stadens vackraste. Att sitta där en lördagskväll med en öl handen och se svenska artister med gitarr spela sånger de skrivit själva, det är sådant som gör livet värt att leva. Vilken helkväll Visfestivalen bjöd på. Lördag 18 juni var det dags för årets visfestival. Vilken bredd artisterna visade upp och programmet verkar välplanerat. En fartfylld Kim Stranne och därefter en mer vemodig, melankolisk visdiktare som Charlie Engstrand Sommar. På så sätt verkade programmet komponerat med känsla för hur de olika artisterna passade ihop.

Charlie Engstrand Sommar hade ett imponerande gitarrspel på de finstämda sångerna men drog nog kraftigaste applåder för sin arga sång om poeters usla villkor i Sverige.

Peter Barlach och Frans Haraldsen berättade att de varit på vardagsrumsturné. Ja, en turné där de spelat i olika personers vardagsrum. Den turnén kom till efter en inställd spelning på Magnolia.
Jag kan tänka mig att Peter och Frans gjort succé under sin turné. De hade flera låtar med bra fart i och jag gillar när vissångare också spelar munspel.
De fick oss i publiken att sjunga med både i deras första sång och i deras finallåt som handlade om en spelning för kommunpersonal på en julfest. När Peter och Frans spelade den för oss på Visfestivalen fick de hela publiken att resa sig och sjunga med.

Anna Stadling spelade flera sånger ur sitt senaste album. Hon körar och spelar gitarr i musikgruppen Hovet (som har varit Lars Winnerbäcks kompband). Hon har även spelat med Staffan Hellstrand och körat på flera av hans skivor. Hon har även gjort två album med Idde Schultz, Vägar hem (2006). I höstas släppte hon ”E4 mot norr”, hennes andra soloalbum. De låtar hon framförde live därifrån gav mersmak så jag ska leta reda på albumet och lyssna, hoppas det finns i Wimp eller Spotify.

Sverige light består av fem medlemmar ur bandet Sverige som ursprungligen hade åtta medlemmar. Bandet har inte spelat tillsammans på tio år och spelningen på Visfestivalen var deras första efter återföreningen. Det är rätt mäktigt.

Johan Johansson har nyligen hyllats med en samlingsskiva där bland annat Lars Winnerbäck spelar. Johan Johansson spelade några för honom rätt typiska punkiga visor med mycket politik i. Det är ingen hemlighet att Johan Johansson inte är förtjust i hur samhället utvecklats. Samhällskritiken i hans sånger är frän. Han kom in på scen i guldkostym. Häftigt och coolt.

Love Antell spelade till skillnad från de flesta andra med elgitarr. Annars var det ju akustiskt som gällde i stort sett under kvällen. Love Antell bröt av bra från de akustiska och han fick så klart publiken att sjunga med i flera av sina sånger, bland annat Pokerkväll i Vårby gård.

Christian Kjellvander såg ut som Johnny Depp, med långt spretigt hår, hatt och stora svarta glasögon. Kjellvander har varit förband åt Leonard Cohen. Med sina melankoliska vackra spröda sånger måste Kjellvander vara det perfekta förbandet för Leonard Cohen. Han spelade så vackert att jag rös, fast solen fortfarande tittade fram och värmde publiken på Mosebacke.

Efter Kjellvander var nästa artist Christina Kjellson. Vilken tuff kvinna hon är. Jag blev imponerad. Hon har texter som är  ordrika, roliga och så exakt beskrivande. Hon pratsjunger och spelar ett komp till som gör att det rycker i benen och jag kan inte låta bli att stampa takten. Publiken skrattade och klappade med och efteråt reste sig många för stående ovationer,

Nina Ramsby var sista artisten som spelade på utescenen den kvällen. De flesta av artisterna skulle fortsätta och spela några sånger tillsammans på inomhusscenen också. Jag missade Elsa Sjögran, jag tror att hon spelade före Kim Stranne. Arrangörerna av Visfestivalen på Mosebacke hade fått ihop ett bra gäng som visade på bredden inom svenska visor, eller ska vi säga singer/songwriter egentligen som är den beteckning som oftast används i dagens musikvärld? På Mosebacke fick vi höra punkvisor, vemodiga ballader, popvisor med ämnen om kärlek, ensamhet, fattigdom, arbetsliv, poeters villkor, orättvisor, a-kassan och semesterliv, och ja det mesta.

Många av artisterna som var med på Visfestivalen på Mosebacke kommer att spela på Visfestivalen Kompledigt i augusti.
Är du sugen på ännu fler visfestivaler finns det ju den stora i Västervik i juli.


Relaterat: Stockholms fria tidning

Läs även andra bloggares åsikter om Visfestivalen, Mosebacke, Love Antell, Christina Kjellsson, Christian Kjellvander

Arkiverad under: Musik Taggad som: Christian Kjellvander, Christin Kejllsson, Love Antell, Mosebacke, Visfestivalen

Blöt start på Jazzfestivalen på Skansen

18 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Vad har vädrets gudar emot musikfestivaler i Stockholm? Frågan är verkligen befogad. Då har det varit fint väder och solsken under hela veckan. Så blir det fredag och Stockholm Jazz drar igång, på Skansen.
Vad händer då? Regntunga mörkgrå moln invaderar himlen över Stockholm och regnet öser ned. Visst några uppehåll bjuder himlen på, men marken blir blöt och fukten när ända in till strumporna.
Visst är det en och annan som tänkt gå till Skansen och njuta av vad jazzfestivalen har att bjuda på, men som stannar hemma eftersom regnet hänger i luften.

Synd.
Vi minns ju hur Where The Action Is regnade sönder två år i rad – och nu arrangeras den festivalen i Göteborg den här sommaren. Vi minns väl hur Sonisphere mer handlade om gyttjebrottning i skyfallen än rockmusik.

Ni ser på bilden ovan att det fanns gott om plats för de som trotsade regnet och begav sig till Stockholm Jazz på fredagskvällen. De blev inte besvikna. En av höjdpunkterna var absolut Lizz Wright. Hon har en skön röst med mycket känsla i och hon sjunger både traditionell jazz, vintage soul, RnB, blues och folk. Favoritlåten för mig på fredagskvällen var nog när hon sjöng Neil Youngs ”Old man”. Då ryste jag av välbehag. Neil Young gör den bra på albumet Harvest men Lizz Wrights version var nog ännu bättre.

Det finns en scen på Stockholm Jazz fest på Skansen som är under tak: Galejan. Dessutom är ju caféet under tak. Jag hoppas att den som funderar på att bege sig till festivalen under helgen inte tvekar oavsett om regnmolnen fortsätter att hota Stockholm. Det finns ju massor av möjligheter att ställa sig under tak och få lite värme.

Zap Mama spelade i Galejan på fredagskvällen. Zam Mama, funkig världsmusik som det inte går att stå still till. Gruppen är enormt medryckande live.

Här kan du läsa mer om Stockholm Jazz 2011 och se programmet för lördag och söndag. Artister som ska spela under helgen är bland annat: Cassandra Wilson, Bobby Womack och Angie Stone .

Jag kunde inte hitta något filmklipp med Lizz Wright från spelningen på Skansen men här är ett från ett liveframträdande i Minneapolis.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Jazz, regn, musikfestival, Lizz Wright, Zap Mama

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lizz Wright, Musikfestival, regn, Stockholm Jazz, Zap Mama

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1353
  • Sida 1354
  • Sida 1355
  • Sida 1356
  • Sida 1357
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in