• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Intryck från Sonisphere: Dead by April, Graveyard, Arch Enemy, Kvelertak, Airbourne

9 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Redan när jag steg av tunnelbanan vid Gullmarsplan insåg jag vilken publikefest som var på gång. Kön för att komma in på Globenområdet, till festivalen Sonisphere 2011, ringlade sedan ändå från Globen till Gullmarsplan, redan vid lunchtid.

När jag vaknade på morgonen hörde jag regnet smattra mot fönstret, men ganska snabbt blåste sommarvindar bort regnmoln och sommarsolen torkade bort nattregnet. Ja, sommarens hårdrockfestival inne i Stockholm hade tur med vädret. Förra året höll festivalen till ute på kungens gamla jaktmarken, Stora Skuggan på Djurgården och regnet bara vällde ner och förvandlade gräsmattorna till gyttja. Om inte Sonisphere varit utsålt i förväg förra året hade kanske en och annan tvekat att ta sig dit, trots den enorma uppställningen av artister ifjol: Iron Maiden, Slayer, Iggy Pop, Mötley Crüe …
Årets band är inte alls lika stora dragplåster när det gäller att dra en jättepublik.

Först ut var Seventribe, bandet som förra året vann Released, Live and Unsigned och sedan dess spelat både på Sweden Rock och Metaltown och nu alltså fick inviga Sonisphere.

Seventribe spelade på den något mindre scenen, Saturn, utanför Hovet. Den scenen fick en något lustigt fördelad yta för publiken. Längst fram ryms bara något hundratal, sedan får övriga breda ut sig åt sidorna. Inte helt optimalt.

Jag tycker att Globenområdet verkar vara ett bra val att placera en stadsfestival på. Söderstadion fungerade utmärkt som stor scen – och det fanns en hel del plats att hänga på under tak. En het dag som årets festivaldag blev fanns det lite svalka och skugga att hitta inomhus – och hade det varit typiskt svenskt festivalregnväder hade inomhuskorridorerna gett skydd mot regnet.

Några recensioner från första delen av dagen:

Dead By April
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg 3

Det är en utmaning att vara hårdrockband och skapa en show strax efter lunch, mitt på ljusa julisommardagen. Dead By April

Det är många metalband som kommer från Göteborg. Dead by April är ett av de nyaste, bandet bilades är ei februari 2007 och slog igenom stort med det självbetitlade debutalbumet som gavs ut i maj 2009.
Tråkigt nog lämnade båda gitarristerna, Pontus Hjelm och Johan Olsson, bandet 2010.
Det känns som att bandet inte riktigt hittat tillbaka till sitt vinnande koncept helt.
De fick dock sin publik att börja hoppa med redan från andra låten och när de mot slutet spelade sin stora hit ”Losing you” då sjöng publiken med, förstås.
De avslutade med senaste singeln ”Within my heart”. Så klart.

Jag såg att Aftonbladets hårdrockbloggare gnällde som bara den över Dead By Aprils spelning.
Å andra sidan får man leta efter gnälligare och surare bloggare.

Kvelertak
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg 2

Det har surrats en del kring norska Kvelertak. Norge slår till då och då och ger världen ett riktigt bra hårdrockband. Kvelertak spås bli nästa rockiga norska produkt.
Sex norrmän som spelar typiskt metal med viss melodi och med growlare, för övrigt med bar överkropp i värmen.
Flera gitarrister, en trummis och en bas. Klassiskt.
Jag vet inte om bandet haussats för mycket eller om det var för tidigt på dagen för dem, riktigt fart på publiken fick de inte.
Den överironiska Aftonbladetbloggaren beskriver dem så här:
Norsk melodiös metal med Shagrath-growl. Tänk Finntroll möter In Flames och skaffar barn med Mustasch. Okej, kanske inte riktigt så. Men nästan.

Graveyard
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4

Sköna Graveyard är ännu ett hårdrockande Göteborgsband, fast de sticker ut en del på Sonisphere.
Graveyard började blev bluesiga gitarrslinogr och blueshes sång i inledningen på första låten och de höll den stilen i hela spelningen.
Det drällde ju av kids på festivlaen med t-shirt där det står Slipknot. Jag kan tänka mig att den som gillar ansiktslös metal utan melodier kanske inte är rätt målgrupp för hårdrock med mycket blues och åttiotalsrock.

Graveyard ska nog allra helst upplevas i en konsertlokal där de är huvudbandet och där vi kan lyssna utan att bli störda av småglin som springer fram och tillbaka. Nästa gång jag ser Graveyard hoppas jag blir i en konsert, jag nöjer mig inte med 45 minuter av dem på en festivalscen.

Arch Enemy
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4

Vilken stämning. Det märktes att bandet har många fans som var där. Publiken klappade händerna och ropade.
Scenframträdandet började med slingor med gitarr och trummor.
En bra metafor för Arch Enemys musik: melodisk death metal.
Bandet grundades i Halmstad 1996 av gitarristen Michael Amott. Hans bror Christopher Amott spelar också med i bandet. Sitt stora genombrott fick Arch Enemy då bandets nuvarande tyska sångerska Angela Gossow tog sin plats i bandet i samband med albumet Wages of Sin (2001).
Hon är helskön, tuff och kan growla som vilken man som helst.

Hela bandet uppträdde med mörka tuffa scenkläder med mycket rockattityd, det måste ha varit varmt och svettigt i sommarvämen.

Snacka om att Arch Enemy tände publiken. En stor del av publikhavet viftade i takt med vänster arm redan från första låten och konserten igenom. Det gör inget om det blir lite felspelat ibland när ett band kan få upp en sådan stämning.

Lite uppgifter om bandet från Wikipedia:

Arch Enemy är ett av Sveriges större death metal-band och har sedan starten gett ut åtta studioalbum, två livealbum/videor samt tre EP-skivor (dock aldrig några singlar). Bandet spelar klassisk melodisk dödsmetall, men blandar också in en hel del element från thrash metal-scenen, och även en gnutta 80-talshårdrock, vilket hörs genom att bandet lägger stor vikt vid gitarrsolon. Ett relativt originellt drag med Arch Enemy är det faktum att de har en kvinnlig sångare, som framför growl lika starkt och dovt som en mansröst.
Efter inspelningen av bandets sjätte album Doomsday Machine (2005) hoppade gitarristen Christopher Amott av bandet för att koncentrera sig på sina studier. Han ersattes av Fredrik Åkesson. I mars 2007 återförenades Christopher Amott med bandet.
Arch Enemys nionde studioalbum, Khaos Legions, släpptes den 30 maj 2011.

Än en gång ska jag citera den sura festivalbloggaren i Aftonbladet:
Har aldrig hört Amott-bröderna spela så mycket fel. Låter ibland som att en nybörjare lirar ”Guitar hero” på högsta svårighetsgraden. Inte okej.

Men när spelningen blev en sådan fest för publiken tycker jag inte det gör något om de spelar fel någon gång. Det är annat som räknas på en festival.

Airbourne
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg: 3

Det australienska Airbourne är ett av de få banden som inte var svenska på årets svenska version av Sonisphere.
Spelningen ingår i deras ”No guts, no gloro world tour” som bygger på albumet det släppte 2010.
De brukar beskrivas som en något aggressivare och något yngre version av AC/DC.
Jo, det har full fart på scen och de är rätt roliga när sångaren skuttar fram längs scenen och basisten och gitarristen skakar på sina långa mörka hår i takt samtidigt.

Det var full fart på scenen, fast något enformigt.
Saturn-scenen stod lite dumt till så till vida att publiken blev utspridd åt sidorna, det var nog svårt för banden att få publikkontakt.

Fler recensioner från Sonisphere kommer:
Mastodon, In Flames och Slipknot kommer det recensioner om senare, av en annan av Kulturbloggens medarbetare.

Relaterat:
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om metal, Sonisphere, hårdrock, musikfestivaler, Graveyard, Dead by april, Arch enemy

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arch enemy, Dead by April, Graveyard, Hårdrock, metal, sonisphere

Danzig på Getaway Rock – festivalens största besvikelse

9 juli, 2011 by Redaktionen

Band: Danzig
Betyg: 1
Scen: Monster Stage

Okay, detta kommer nog att bli den jobbigaste recensionen jag någonsin behövt skriva.
I snart tio år så har Glenn Danzig varit min allra största idol. Främst på grund av Misfits, men även för Samhain och Danzig. Jag har aldrig sett honom live, men har alltid velat, det har varit lite av mitt mission att se Glenn Danzig live så att jag kan dö lycklig. När Getaway släppte att Danzig skulle spela i år så gick jag i taket. Grät, skrek, skrattade. Det kändes som om en dröm slagit in. Och från den stunden fram till 20:30 fredag den åttonde juli så har jag räknat ner minutrarna till det att Danzig ska gå på scen.

När klockan slår strax efter halv står jag förväntansfull och på darrande ben i fotodiket, jag kan knappt hålla kameran still för mina händer skakar som asplöv. Danzig kliver till slut på scen, han ser lite lätt förbannad ut. Som en liten huligan ränner han runt på scenen och gör djävulshorn tills han ramlar över en monitor. Han lackar ur och börjar slå på monitorerna och där ungefär börjar man ana att allt kanske inte står rätt till.

I början blir det lite svårt att urskilja låtarna. Mikrofonen flyger och far och han brölar så att man knappt hör orden. Mitt hjärta svider. Det här är mannen jag dyrkat. Mannen som fick mig att avguda musik. Det här är mannen som jag försvarat när andra sagt att han var passé. Jag skäms. För Glenn Danzig. Jag drar ner tröjärmen lite så att ingen ska kunna se att jag har en misfits tatuering.

Efter att ha hotat någon i publiken med stryk och gett sig på en roddare kan konserten förtsätta. Han spelar låtar som glhbfgfdgdf, men det låter mest som mangel. Publiken känns lätt förvirrad. Längst fram står självklart den yngre publiken och jublar. Längst bak står vi i misfitströjor och ser bekymrade ut.

Låtmässigt var de helt okay, förrutom att man knappt hörde orden. Bästa låten blir klychigt nog Mother, men den får mest ett plus för att det var den ända låten som lyckades tagga till publiken. Thirteen spelades och lät väl sisådär. Sämst var Skin Carver.

Som helhet var konserten mestadels dålig. Den hade sina stunder då det var riktigt bra, därav betyget ett, men mestadels ville man bara att han skulle lämmna scenen.

Text och foto av Linnea Amling

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Danzig, Getaway Rock

The Darkness är en positiv överraskning på Geataway Rock

9 juli, 2011 by Redaktionen

Band: The Darkness
Betyg: 3
Scen: Monster Stage

Jag hade inte planerat att se The Darkness, men eftersom ingenting bättre spelade just då så lyckades jag släpa mig dit. Och det är jag glad att jag gjorde. För jag älskar att bli positivt överaskad.

Iinnan vi kan prata konsert så måste en sak lösas – när sjutton blev Justin Hawkins så fruktansvärt snygg? Jag minns när han hängde på min vägg iklädd paljettdräkt med långt, ljust hår och ett sliskigt rocksmile på nyllet. Nu stog han på scenen och såg ut som en Eugene Hutz lookalike med bandana, prydlig mustasch och Sweden-tröja. Mycket beröm till hans stylist, men nog om honom.

The Darkness bildades 2000 och släppte sin första skiva 2003. De slog hårt med sin monsterhit I Believe in a Thing Called Love, efter det släppte de en till skiva innan de gck skilda vägar. Men i år bestämde de sig alltså för att återförenas efter mycket rykten. I sommar spelar de på ett fåtal festivaler, däribland Getaway.

Som liveband tycker jag att The Darkness är bra! Dock önskar jag att de haft lite mer tid på sig att spela. En och en halv timme blir lite pressat. Det blev lite av en hitshow där de brände av sina starkaste låtar, vilket var både positivt och negativt. Det kändes som att de flesta i publiken kommit för att höra I Believe in a Thing Called Love, men de fick snällt stå och vänta till slutet. För innan spelades låtar som Get Your Hands Off My Woman, One Way Ticket och grymma Love Is Only a Feeling som spelades till rök och konfettiregn över publiken, vilket nog gjorde att det blev kvällens bästa låt.
En låt som jag gärna hade önskat är Hazel Eyes från andra plattan, men med den lilla tid de hade så fanns de kanske inte plats för den. Jag måste dock klämma in att Justin Hawkins sjunger otroligt bra live. Han prickar 99% av alla höga toner trotts att han ständigt rusar omkring och juckar mot de skrikande flickorna i publiken.

De två sista låtarna denna kvava kväll blir klassikern I Believe in a Thing Called Love som får kvällens största allsång och Love on the Rock with Ice som nu sitter som klistrad på hjärnan, positivt. Som helhet tycker jag att The Darkness bjöd på en bra konsert. Till skillnad från de flesta andra band som spelar bjuder de på show och det tycker vi om.

Text och foto av Linnea Amling

Arkiverad under: Musik Taggad som: Getaway Rock, The Darkness

Recensioner från Getaway – dag 2

9 juli, 2011 by Redaktionen

Kulturbloggens skribent Linnea Amling rapporterade på plats från Gävle och så här tyckte hon om dag två.

Band: Vomitory
Betyg: 3

Klassiskt dödsmetalband som spelade på den lilla scenen. Väldigt bra band som tyvärr drogs ner på grund av det extremt dåliga ljudet. Det lät lite som en ko som fastnat i en mixer, vilket då är någonting negativt. Bästa låten får bli The Carnage Rages On.

Band: Agnostic Front
Betyg: 3

Agnotic Front är ett gammalt hardcore-band från New York. Med en lite aggressiv framtoning kör de hetsig men bra hardcore. Längst fram står de mest trogna fansen och röjer vilket senare blir en lättare moshpit. De spelade en ny låt på spanska som var grymt bra, minns dock inte vad den hette. Mitt största frågetecken under konserten är vem det var som stagedivade. Hur överlevde du och hur kom du upp på scenen? Ring mig om du ser detta!

Band: Soreption
Betyg: 5

Hamnade av en slump inne på lilla scenen när Soreption började spela. Teknisk dödsmetal har aldrig varit min starka sida, eller något jag tyckt speciellt bra om, men detta var riktigt bra! Dagens bästa spelning om jag får säga det själv. De hade i alla fall festivalens bästa trummis som levererade magnifika blast beats! Helt underbart!

Band: Kreator
Betyg: 4

Med sköna Millie i spetsen levererade Kreator ett hårt och tyskt trashmetal set. Med en utav dagens största publiken fick de även till festivalens hittills största mosh. Längst fram trängdes 13-åringar med 50-åringar, alla headbangades med sina långa lockar och djävulshorn högt ovanför skallen. Bästa låtarna var Flag of Hate och Tormentor.

Band: Opeth
Betyg: 3

Opeth är ett band jag länge velat se men alltid missat. Så när de lirade på Bandit-scenen så var det ju inget man ville missa. Tyvärr så måste jag säga att det var otroligt tråkiga live. Jag är medveten om att deras musik är otroligt svårspelad och att det då är svårt att dansa runt på scenen som en dåre, men en gnutta rörelse tycker jag inte skulle skada. I det hela så var de väldigt tråkigt, hade bitvis svårt att hålla huvudet upprätt. Plus dock till Åkerfeldt som hade väldigt lustiga mellansnack. ”Hej, det är vi som är Europe från Upplands Väsby”. Spelningens höjdpunkt.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Agnostic Front, Getaway Rock, Kreator, Opeth, Soreption, Vomitory

Dinosaur Jr på Göta Källare, recension och bilder

9 juli, 2011 by Jonatan Södergren

Vad: Dinosaur Jr
Var: Göta Källare
När: 8 juli 2011

Sedan Dinosaur Jr återförenades för sex år sedan har de, utöver att ha spelat in två fantastiska album, hunnit besöka Sverige ett antal gånger. Den här gången hade turen kommit till Göta Källare i Stockholm där de dammade av sitt över tjugo år gamla mästerverk Bug, men det är inte det minsta nostalgiskt. Låtmaterialet må vara ålderstiget men råheten och frustationen i låtarna är fortfarande lika aktuell.

Nere i källaren var det hett, svetten rann längs pannan och decibelmätaren gick sönder redan under förbandet. Den lika tystlåtne som inflytelserika frontmannen J Mascis, som hade odlat ett mysigt skägg, lät gitarren tala.

Efter inledningen med Forget the Swan och The Wagon rev de av Bug i sin helhet. De fartfyllda låtarna som Freak Scene och Budge gör sig bra men det är Don’t som är konsertens höjdpunkt. Bandets basist Lou Barlow, som började hosta blod i studion när han sjung låten på skivan, kastade ut mikrofonen till publiken. Det dröjde inte länge tills den både ene och den andre från publikhavet tog sig upp på scenen för att yla med i texten ”why don’t you like me?”.

Snart kommer jag på mig själv att undra hur ett band med så många år på nacken och som numera ser ut att vara i en sådan harmoni med varandra kan låta mer frustrerade än någonsin. De distinkta, manglande gitarriffen som alltjämt är melodiska i sin kompromisslöshet gör Dinosaur Jr till ett av alternativrockens mest inflytelserika band, och en stor anledning till att det även finns gitarrsolon i indievärlden.

De avslutade konserten med en cover på Just Like Heaven av The Cure.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bug, Dinosaur Jr, Göta Källare, J Mascis

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1338
  • Sida 1339
  • Sida 1340
  • Sida 1341
  • Sida 1342
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in