Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Danzig

Danzig firar 25-årsjubileum med spelning på Metaltown

by

danzig

Danzig firar 25 år och ger sig ut på jubileumsturné. I juli landar det kultförklarade amerikanska metalbandet i Sverige för en spelning på Metaltown.

Så här skriver Live Nation i ett pressmeddelande:

”En ikon och legendar. Om hundra år, när rockhistorien skrivs ner, kommer Glenn Danzigs namn vara understruket och i fetstil. Mannen som sägs ha startat tusen band och lett en karriär som spänner över fem decennier. Efter att på 70-talet ha grundat Misfits har han likt en profet vandrat genom punk, doom, satanisk metal och skapat chockerande mörk hårdrock som framkallat kalla kårar hos de mest hårdhudade.

Det är nu 25 år sedan han gav liv åt metalbandet Danzig. Gruppen som 1988, under demonproducenten Rick Rubins vingar, släppte sitt självbetitlade och mästerliga debutalbum och belönades med en amerikansk guldskiva. Skivan som inkluderar låtar som ’Mother’, ’Twist of Cain’, ’Am I Demon’ och ’She Rides’ räknas fortfarande som en klassiker och milstolpe.

För att fira sitt 25-årsjubileum ger sig Danzig i sommar ut på en efterlängtad turné som tar bandet till Sverige för en spelning på Metaltown. En turné där vi även får se Misfits-gitarristen Doyle Von Frankenstein. Som bonus till konserten kommer Glenn Danzig och Doyle att tillsammans bjuda på ett unikt Misfit-set. Något som förmodligen aldrig kommer ske igen.”

Sedan tidigare är bland annat Slipknot, Korn och Motörhead klara för Metaltown som äger rum på Göteborg Galopp mellan den 4 och den 6 juli.

Danzig på Getaway Rock – festivalens största besvikelse

by

Band: Danzig
Betyg: 1
Scen: Monster Stage

Okay, detta kommer nog att bli den jobbigaste recensionen jag någonsin behövt skriva.
I snart tio år så har Glenn Danzig varit min allra största idol. Främst på grund av Misfits, men även för Samhain och Danzig. Jag har aldrig sett honom live, men har alltid velat, det har varit lite av mitt mission att se Glenn Danzig live så att jag kan dö lycklig. När Getaway släppte att Danzig skulle spela i år så gick jag i taket. Grät, skrek, skrattade. Det kändes som om en dröm slagit in. Och från den stunden fram till 20:30 fredag den åttonde juli så har jag räknat ner minutrarna till det att Danzig ska gå på scen.

När klockan slår strax efter halv står jag förväntansfull och på darrande ben i fotodiket, jag kan knappt hålla kameran still för mina händer skakar som asplöv. Danzig kliver till slut på scen, han ser lite lätt förbannad ut. Som en liten huligan ränner han runt på scenen och gör djävulshorn tills han ramlar över en monitor. Han lackar ur och börjar slå på monitorerna och där ungefär börjar man ana att allt kanske inte står rätt till.

I början blir det lite svårt att urskilja låtarna. Mikrofonen flyger och far och han brölar så att man knappt hör orden. Mitt hjärta svider. Det här är mannen jag dyrkat. Mannen som fick mig att avguda musik. Det här är mannen som jag försvarat när andra sagt att han var passé. Jag skäms. För Glenn Danzig. Jag drar ner tröjärmen lite så att ingen ska kunna se att jag har en misfits tatuering.

Efter att ha hotat någon i publiken med stryk och gett sig på en roddare kan konserten förtsätta. Han spelar låtar som glhbfgfdgdf, men det låter mest som mangel. Publiken känns lätt förvirrad. Längst fram står självklart den yngre publiken och jublar. Längst bak står vi i misfitströjor och ser bekymrade ut.

Låtmässigt var de helt okay, förrutom att man knappt hörde orden. Bästa låten blir klychigt nog Mother, men den får mest ett plus för att det var den ända låten som lyckades tagga till publiken. Thirteen spelades och lät väl sisådär. Sämst var Skin Carver.

Som helhet var konserten mestadels dålig. Den hade sina stunder då det var riktigt bra, därav betyget ett, men mestadels ville man bara att han skulle lämmna scenen.

Text och foto av Linnea Amling